Tänk om det är precis tvärtom?

Tänk om det är mer, inte mindre, public service vi behöver! Tänk om det framtida public service-uppdraget behöver omfatta något utöver det nuvarande genom en medveten inriktning på reflekterande demokratiska processer fjärran från det kunskapsrelativistiska och det rent spektakulära. Så löd en av de många tankar som väcktes i Bodil Jönsson, när hon läst Jürgen Habermas senaste bok från 2022.   

Allt fler tilltror sig numera förmågan att hitta på sina egna ”sanningar”, också på områden där det finns välunderbyggda fakta som säger något helt annat. Kunskapsrelativismen har gjort sitt intåg i samtiden och det på nästan ingen tid. Dess effekter består inte bara av direkta dumheter åtföljda av lika direkta misslyckanden. Det går också mer på djupet. Om man inte längre tar till sig att väl beprövad kunskap faktiskt finns och går att luta sig mot, blir världen både farlig och svårnavigerad. Då ökar ensamheten. Då avtar den mellanmänskliga tilliten. Då står man där utlämnad till de egna föreställningarna om hur saker och ting hänger samman.

Resultatet blir snarare att man hamnar i en sörja av allas misstro gentemot allt och alla

Till sist kan då den ena människan omöjligt förstå hur den andra människan tänker och vad hen menar med orden.

Också samhället och demokratin, inte bara individen, drabbas av en kunskapsförvirrad tillvaro. Det är själva hjärteroten i demokratin som blir angripen när man inte längre förväntas öppet resonera sig fram och påverkas av andra utifrån transparenta rationella argument. Post-fakta-demokratin har helt enkelt gjort sig av med förutsättningarna för framtidsinriktade samtal kring samhälleliga problem.

I och för sig finns den individuella yttrandefriheten kvar och var och en kan ensidigt få vråla ut sin ”sanning”. Eller som i extremfallet Paludan passa på att tillintetgöra (bränna upp) motståndaren. Fast det hjälper näppeligen det konstruktiva vidare. Resultatet blir snarare att man hamnar i en sörja av allas misstro gentemot allt och alla. I det läget kan demokratin inte längre leverera hållbara lösningar på samhällsproblem. Och gör den inte det, försvinner våra förväntningar.

Det är ett starkt hot, för demokratin är skör. Den kan inte som religionerna hänga upp sin existens på någon gud och inte heller som envåldshärskarna styra i kraft av något våldsmonopol. Den har faktiskt inget annat att falla tillbaka på än sig själv. Levererar den inte, har den inte längre något existensberättigande.

Jag har tänkt i de här riktningarna tidigare men aldrig så tydligt som det blev efter att jag läst Jürgen Habermas ”Ein neuer Strukturwandel der Öffentlichkeit und die deliberative Politik” (Suhrkamp, 2022). Samme Habermas som den vars text gick som en löpeld världen över då han tidigt på 1960-talet kom ut med sin ”Strukturwandel der Öffentlichkeit”.

Med filosofisk skärpa diskuterar han kategorierna ”privat”, ”offentligt” och ”demokrati” och hävdar nu som då att Webers instrumentella rationalitet för samhället behöver kompletteras med den kommunikativa. Till vardags, säger han, är det den kommunikativa rationaliteten som fäller utslaget.

Men den kommunikativa rationaliteten har betydligt större svårigheter nu än för sextio år sedan. Habermas analys, utförd med filosofens skärpa, mynnar faktiskt ut i en massiv nattsvärta. Ändå inspirerades jag av hans text. Och den lockade också fram ett imperativ inuti mig: nu får vi faktiskt skärpa oss, så här kan vi inte längre fortsätta!

Det privata och det offentliga

Förr fanns det en tämligen distinkt åtskillnad mellan det privata och det offentliga. Egentligen samma uppdelning som den som är grundläggande i Kants definition av upplysningen:

• Upplysningen är människans frigörelse från hennes självpåtagna omyndighet.
• Omyndighet är människans oförmåga att använda sig av sitt förstånd utan ledning av någon annan.
• Självpåtagen är denna omyndighet när orsaken inte är bristande förstånd utan bristande beslutsamhet och mod.

I det privata kan vi som individer satsa stort på att frigöra oss från våra självpåtagna omyndigheter och i stället börja mejsla fram våra ställningstaganden och åsikter. Men som medborgare är det vår rättighet och skyldighet att också utveckla och tillämpa vår kommunikativa rationalitet, det vill säga reflektera över våra ställningstaganden, motivera dem och argumentera för dem i det offentliga samtalet. Försvinner det konstruktiva reflekterandet och argumenterandet är det som att också medborgarskapet är borta. Det resonerbara kräver att man har en något så när gemensam begreppsbildning och ett överlapp i kunskaper. Varje form av deliberativ demokrati bottnar i grunden i en tro på att det är möjligt att förstå (bättre) tillsammans.

Mellanrummet

Habermas är tydlig med att det som knyter samman det privata med det samhälleliga är ett nog så speciellt mellanrum: det offentliga. Där dominerade nyss en journalistik som för det mesta hade åtminstone någon grad av anständighet och där ”alla” kunde följa en debatt. Där fanns en strid ström av böcker. Och där fanns media som var underställda samhällelig granskning och hade ansvariga utgivare.

Numera domineras mellanrummet av de nytillkomna plattformarna. Den nya offentlighetens aktörer, plattformstillhandahållare, agerar utan något ansvar och har helt andra avsikter än samhällsbyggarnas. Somliga utövar faktiskt ett gatans parlament med en uttalad nufixering, egotrippning och kunskapsrelativism, det vill säga en uppfattning att den ena tanken/lögnen/hugskottet är (minst) lika god och lika berättigad som den välunderbyggda, testade och rationella. I dessa sociala (?) medier är det lätt att bli bekräftad, där ställs inga evidenskrav och det är därför förrädiskt enkelt och tryggt att stanna kvar där. Rena rama förströelsen är vad det är eftersom framtidsinriktning saknas.

Bakom plattformarna finns det inga samhällsaktörer och ingen god vilja 

Omkring år 2000 trodde många av oss (däribland jag själv) att plattformar genom sin horisontalitet skulle kunna medverka till demokratin. Alla kan ju faktiskt läsa, alla kan skriva, alla skulle nu kunna presentera den verklighet de upplever och ta del av andras. Men otyglade plattformar innefattar inte någon programvara som leder tankeutbytet i riktning mot samverkan, ansvarstagande och kompromisser. I stället prioriteras det mest klickade, det mest spektakulära och ofta det mest ovederhäftiga. Allt i akt och mening att maximera plattformens finansiering genom annonsintäkter och att därtill kunna sälja vidare användares ställningstaganden via klickanden.

Medan själva meningen med samhället är att det ska leda till resultat till gagn för medborgare och framtiden, är själva meningen med plattformarna bara att skapa aktivitet. Ju mer skärmtid och ju fler klick, desto rikare blir plattformen och dess ägare. Och desto mer fragmentiserad blir tillvaron för dess användare. Denna nya halvoffentlighet och detta nya halvprivata ingår givetvis i de objekt som Habermas granskar. Bakom plattformarna finns det inga samhällsaktörer och ingen god vilja att bidra till lösningar på samhällsproblemen. Det är användarna, inte ägarna, som fyller plattformarna med innehåll. Alltför sällan ingår någon önskan till förbättringar av det gemensamma utanför den egna bubblan. Här finns snarare det motsatta: en aktiv medverkan till polarisering och spridande av invektiv.

Den nuvarande plattformsutvecklingen har samtidigt en undanträngningseffekt på det egna samhällsengagemanget – de sociala medierna drar så mycket tid och så mycket splittrat engagemang. Lite i skymundan har plattformarna dessutom börjat leda till att samhället och dess institutioner (inklusive det egna engagemanget i dessa) börjat misstänkliggöras.

Som en motvikt behövs nu stora och medvetna satsningar på gemenskapen – för själva samhällsutvecklingens skull. Till dessa satsningar hör en public service-utvidgning som inte bara är till för att vara publikdragande i största allmänhet utan som också har ett kärninnehåll och ett kärnupplägg med ändamålet att främja det gemensamt framtidsinriktade.

Exempel på ett akut tillkortakommande

Det som stör mig mest för närvarande är att vi ännu inte kommit på hur man bäst kan bemöta Trump-folket (i dess vidaste bemärkelse). Det är som om vi fortfarande mest är överraskade av att våra gamla strategier med sin bas i det resonerbara inte fungerar i Trump-kontexten. Gång på gång är det kunskapsförnekarna som står där som de kortsiktiga vinnarna. Och de som förlorar är vi som försöker tillämpa den kommunikativa rationaliteten i diskussioner och samtal.

Övertydliga exempel finns bland annat i den amerikanska dokumentären ”Trump och lögnen som vapen” från 2022 som under Dokument utifrån nu återfinns på SVT play. Där kan man följa hur Trump vrålljuger om det mesta, inte bara i de sakpolitiska frågorna utan också i sina fullständigt skoningslösa personangrepp, både i primärvalet och senare i presidentvalet. Under sitt presidentskap lyckas han senare manövrera ut så gott som alla ifrågasättare inom det republikanska partiet. Och inte ens under och efter stormningen av Kapitolium nyktrade hans partikamrater till i någon större utsträckning. Visst såg man att Trump satte sitt eget ego före både konstitutionen och demokratin, men ändå var det ytterligt få som höll emot. Det var (och är!) som om alla försök att hålla emot med rationella argument sugs ner i ett bakvatten. Och kvar står en säger en som vinnare: Trump, storljugaren själv.

Han är inte ensam i denna nya skara av storlögnare som vinner massornas beundran och därtill deras politiska röster. Ett av de senaste tillskotten i USA, George Santos, har uppenbart ljugit sig fram om så gott som allt, men han vinner ändå förtroende. Motsvarande sker givetvis också i Europa och i Sverige – fenomenet är en del av dagens västerländska tidsanda.

Därför är det dags för motmobilisering och det inte bara som här med ett städat inlägg i en städad kulturdebatt. Det krävs andra grepp för att visa att kejsarens nya kläder inte bara är obefintliga utan därtill förskräckande fula i all sin obefintlighet. Hur ska vi hitta dessa? Min enda idé för form så här långt är att försöka få den svarta humorn att engagera sig i att klä av kunskapsförnekarna. Och min enda idé till någon samhällelig etablering är än så länge bara denna: stärk public service så att vi där kan få träda fram som public servants.

Vid ett vägskäl

Habermas säger: ”Deliberativ politik är för mig inget härlett ideal utifrån vilket vi har att mäta den snöda verkligheten. Nej, den är en förutsättning för själva existensen hos varje demokrati som ännu förtjänar det namnet.” Själv ser jag det här som ett vägskäl: jag är beredd till ett hängivet arbete för den deliberativa demokratin men har inget till övers för post-sannings-demokratin. Enbart öppna val och institutionaliserade beslutsprocesser räcker inte för att göra en demokrati ”demokratisk”, det vill säga deliberativ med en förmåga att hjälpas åt för det gemensammas bästa. Den rena maktdemokratin där 51 procent kan regera över de 49 innefattar ingen som helst garanti ens för det allra mest centrala i ett människovärdigt samhälle. (Hur gick det förresten till när medborgare började kallas väljare och främst sågs som konsumenter av det tillhandahållna, inte som medverkande?)

Ibland undrar jag om samhället/demokratin är på väg att implodera. Det har ju funnits perioder som exempelvis mellankrigstiden i Tyskland då gatans parlament tog över i det yttre. Ser vi nu det motsvarande för det inre, alltså för människors grundläggande föreställningar om hur saker och ting hänger samman? I så fall är vi riktigt illa ute.

Mot den bakgrunden är mitt förslag här synnerligen modest förslag: upprusta, det vill säga inte nedrusta, public service så att den utöver sina befintliga verksamheter också kan göra sig till rum för alla public servants beredda till lösningsinriktade samhällstillvända ansträngningar i den deliberativa demokratins anda.