Teater Ola Bo Larsson har besökt en av de teaterscener som kämpar för att överleva på grund av regeringens kulturpolitik.
I höst har antalet kulturdebatter ökat i antal och intensitet. Det är allvar nu, menar många kulturskribenter från höger till vänster när Sverigedemokraternas kultursyn har gift sig med en kulturointresserad regering. I Tidöavtalets kölvatten börjar neddragningar märkas.
Ekosystemet kultur, media, folkbildning och civilsamhället sitter ihop och när delarna börjar skaka undrar många var på Richterskalan skalvet landar? I Norrköping har redan centrala delar av kulturen skadats, i andra kommuner har stora skador på folkbildningen och de ideella kulturorganisationerna också påträffats.
Har ordnat stödgalor
Kulturminister Parisas Liljestrand och bland andra Timbro och Expressens kultursida verkar inte tillhöra de oroliga utan pekar på möjligheterna att ömsa skinn och se nya möjligheter. Kulturministern lyfter hur bra exporten av svenska datorspel, musik och tech-lösningar går: det är för de kreativa näringar kulturpolitiken borde arbeta, menar hon.
Men de flesta inlägg i kulturdebatterna runtom i Sverige denna höst har inte köpt kulturministerns perspektiv. I Stockholm har fria teatergrupper haft stödgalor och skickat ut andra nödraketer. Brunnsgatan Fyra är kanske den mest kända men det gäller även för Konträr, som kanske är Sveriges främsta innovativa teater- och performance-scen.
En röd tråd
Kulturpolitiken, som i år fyller 50 år, uppmärksammades av Konträr i somras som bjöd in till ett samtal om kulturpolitik. Samtalet ledde vidare till föreställningen ”1974” som scenkonstkollektiven PotatoPotato och Nyxxx satte upp i samarbete. ”1974” är teater skapad utifrån svenska kulturpropositionen från 1974.
Senast jag var på Konträr gjordes nyårsrevy av regissörens kontoutdrag, så jag anar en röd tråd i Konträrs poetik. Föreställningen börjar med en monoton akustisk gitarr som snart går över i Nationalteaterns ”Vi fortsätter spela rock’n’roll men vi håller på att dö”. Under föreställningen ”1974” återkommer progglåtar med jämna mellanrum. Däremellan gestaltar de på 80-talet födda skådespelarna Ebba Petrén och Jenny Möller Jensen sina 70-talskvinnor med tidstypiska kläder, släpig stockholmska och monologer som får alla oss gamlingar i publiken att gapflabba av igenkänning.
Komik och allvar
Kongenialt placeras de unga 70-talskaraktärerna i vår tid och komik uppstår. Men efter ett tag infinner sig ett allvar. Även publikens reaktioner på musiken rör sig från ”j vad tokiga de var på 70-talet” till att man tänker att de politiska perspektiven nog inte var så tokiga varken då eller nu. Som att kulturutövande lindrar psykisk ohälsa, att samhället är till för människorna och inte tvärtom och att fritiden inte är medel för karriären.
När sedan en skådespelare urinerat på svenska flaggan (läs: Tidöpartiernas kulturpolitik) och de båda aktörerna gjort marionetteater av Parisa Liljestrand och hennes pajiga hyllningstal till kreativa näringar, och avslutat föreställningen med att ta med sig publiken ut på Östgötagatan för att stoppa bilismen med sina akustiska gitarrer, ja då kommer jag på mig själv med att vara på väg att knyta min högernäve och lyfta den för att säga: vi kan inte leva såhär längre. Utan teatergrupper och levande musik.
Osäker framtid
I föreställningen ”1974” får den samtida gemenskapen istället handla om Hammarbys nästa match och sånt. Östgötagatan finns på Södermalm, Stockholm och här bor även jag som också mest tänker på fotboll och scrollar flödet så fort jag inte jobbar på att jobba ihjäl mig.
Jag säger såklart inget högt och tar snabbt ner näven, men Jensens och Petréns cover på Philemon Arthur and the Dung ekar i bakhuvudet där jag står på Östgötagatan och ser en granne åka förbi:
Du har mat i din mage
Du har pengar på din bank
Du har bensin i ditt vrålåk
Du har färg i din TV
Men du har ingenting i din hjärna
Nej, ingenting i din hjärna
Det är osäkert om Konträr kommer att överleva. Jag stödbetalade dyrt för teaterbiljetten, köpte en t-shirt men dissade teaterns förslag om att fylla i en testamenteblankett på hemsidan. Där gick min gräns för att bidra till kulturens motrörelse. Var går din?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
