Politik I kristider kan förändring ske snabbt. Och positiva saker kan uppenbarligen inträffa i allt det mörka och hotande. Rolf Å Gustafsson ser fem tecken på ett paradigmskifte.
Wow! Ni lade väl märke till Moderaternas utspel för några dagar sedan? Missa inte detta: I Coronavirusets nyhets- och debattflöde gick partiet den 30 mars ut med det kloka förslaget att uppmuntra, stötta och tacka vårdpersonalen, även i ekonomiska termer, för deras samhälls- och livsbevarande insatser.[1] Bravo! Äntligen!
I kristider kan mycket förändras snabbt. Det kan uppenbarligen inträffa positiva saker i allt det mörka och hotande. Det måste också sägas – och skall absolut inte uppfattas som raljerande – men vi står möjligen inför ett paradigmskifte. Slutet på New Public Management närmar sig (företagsliknande styrning, marknadsbejakande ideologi och privatisering i offentlig förvaltning). Vi bevittnar ju hur ett antal politiker gör avsteg från linjen att marknad, konkurrens och återhållen löneutveckling utgör viktiga medel för en nödvändig ökad arbetsproduktivitet och effektivitet inom välfärdstjänstearbetet. I och för sig talar moderaterna om en akutinsats bland andra – i detta fall om en framtvingad nödinsats – för att slå vakt om motivationen och uthålligheten hos medborgarnas främsta allierade i samhällsmobiliseringen mot viruset. För vårdpersonalen kan Corona-krisen vara början på något långsiktigt bra. Också för de flesta andra medborgare. En mycket god början!
För det första: De flesta svenska politiker verkar klara över att den nödvändiga organiseringen inte riktar sig mot en konstruerad fiende. Hotet kommer denna gång ytterst från ett biologiskt fenomen – som är väsentligen autonomt i förhållande till våra socialt grundade uppfattningar – vilket de flesta svenska politiker verkar ha fattat. Självfallet kommer det biologiskt givna viruset och dess hot att undersökas och tolkas i vetenskapens och kulturens ljus. Inte heller rättsstatens och demokratins spelregler har kastats åt sidan – gott så! – men folkhälsoexperter och andra som ägnat sina liv åt att lära sig hur virus fungerar, har givits en betydligt mer framträdande ställning i dialog med politikerna, än vad som varit legio under den epok vi nu sannolikt lägger bakom oss.
Vi bör vara tacksamma för att våra folkvalda hittills avstått från att försöka omvandla viruset till ett helt och hållet socialt fenomen, som därmed lättare skulle kunna passas in i ramarna för en eller annan (parti)politisk diskurs. Naturen skulle slå tillbaka på sådana försök. Ett virus är blint, stumt och verkar genom naturprocesser inför vilka ”kollektivt bindande beslut om värdeladdade frågor” måste göra halt (jag åberopar en vanlig definition av domänen för politiskt beslutsfattande). Utanför kretsen av de folkvalda har dock trollfabrikanter redan börjat ta fram nya och gamla sociala konstruktioner ur garderoberna: Man säger att det är judarnas, bögarnas, kommunisternas, kapitalisternas eller feministernas fel. Fler sådana upplägg är naturligtvis att vänta.
För det andra: Den gemensamma yttre fienden – som alltså inte kan snackas bort eller fritt omvandlas till att passa den ena eller andra ideologin – verkar ha bidragit till politisk borgfred. Må vi alla hålla tummarna att smarta partistrateger inte börjar köpa in konsultråd från udda ”think tanks” om hur och varför viruset måste hanteras si eller så och sedan lansera dessa hårt. Den respekt för dialogen mellan politiska beslutsfattare och offentligt anställda, kompetensprövade, ämbetsmannaliknande och icke vinstsyftande experter, som nu verkar råda, skulle då snabbt övergå i ett svåröverskådligt kackalorum. Många skulle försöka sälja olika utspel på den uppmärksamhetsmarknad där det gäller att roffa åt sig väljarröster. Glöm inte att Donald Trump var indragen i sådan verksamhet tidigare i sin karriär (och verkar fortsätta i den stilen i sitt nya jobb).
För det tredje: Kom också ihåg att vi under en lång tid av ”normal politik” levt med en mängd inre fiender mot ett adekvat folkhälsoarbete. Inre fiender som ofta tecknats på fri hand för att resa hinder mot sociala fenomen som någon haft en avvikande uppfattning om. Det har talats om ”organisatoriska slack” (om byråkratisk ineffektivitet som antas uppstå med nödvändighet i offentliga ”monopol”), och fackföreningar har framställts som särintressen och ständigt otillfredsställda kravmaskiner. Bilden av läkare som överbetalda och makthungriga individer har lanserats och de har anklagats för att tillsammans med andra professioner tvinga fram social disciplinering, medikalisering av sociala problem och manipulationer för att lägga livet till rätta. Exemplen kan mångfaldigas och alla har de en gemensam nämnare: Det finns tyvärr en del sanning och klokhet i kritiken, men det har alltför ofta varit fråga om sociala konstruktioner som skapats som en del i ideologiska övertalningskampanjer.
Starka förenklingar och hårdragna resonemang är vanliga i vårdpolitiken och fungerar tills att någon vill, vågar och/eller orkar skapa en slagkraftig motargumentation. Den resursstarke eller smartaste vinner. I den situation vi nu befinner oss har dock sådana argument och motargument en begränsad kraft. Ett virus är ett virus och utgör en blind, döv och stum del av naturen.
Allra svårast har samhällsvetenskapen haft med den nyliberala New Public Management-rörelsen. Många pratglada konsulter har där skapat sina följare och funnit sina lyssnare. Denna form av urartning är specifik för problem som skapas av människor och som gäller interna förhållanden i den mänskliga gemenskapen. Det är mer frestande att tappa markkontakten i sådana sammanhang – att börja teckna problem och lösningar på fri hand i enlighet med ideologisk övertygelse – jämfört med när vi ställs inför obevekliga, blinda och dövstumma naturkrafter. Ofta har New Public Management mer eller mindre fritt härjat på det vårdorganisatoriska fältet (t.o.m. när det faktiskt funnits vetenskaplig evidens där emot), utan att avslöjas på ett effektivt sätt[2]; dels därför att det funnits ett uns av sanning i resonemangen (ja, det går nog att öka effektiviteten), dels därför att offentlig förvaltning och maktorganisering utgör ett mycket komplicerat forsknings- och verksamhetsområde. Tyvärr har det varit svårare att skilja agnarna från vetet – att avgöra vad som är berättigad kritik respektive önsketänkande – på det vårdpolitiska fältet än inom folkhälsovetenskap och virologi.
Den obeveklige och icke-förhandlingsbara yttre fiende vi nu samlas mot lämnar ett mindre utrymme för påhittade problem och lösningar. Bra. Av detta kan vi också lära oss något viktigt om generella gränser för politiskt beslutsfattande och speciellt då något om välfärdspolitikens särskiljande karaktär. Det kommer vi till nu.
För det fjärde: Lägg märke till att mobiliseringen denna gång försöker hålla ihop hela samhället. Detta har möjligen sin grund i att smittan inte bryr sig så mycket om exempelvis lands-, klass-, och etniska gränser och att samtliga medborgare därmed utsätts för liknande faror. Och här kommer det paradigmbrytande momentet in i bilden:
Moderaterna vänder sig denna gång inte först och främst till ”sina” (potentiella) väljare. De vänder sig faktiskt inte ens uteslutande till medborgarna-som-medborgare. Vad vi bevittnar är ingenting mindre än en möjlig revolution:
Politiker vänder sig nu till de ca 20 procent av den vuxna befolkningen som både är medborgare/väljare/skattebetalare och medborgare/medarbetare i offentligt finansierat välfärdstjänstearbete. De som nu adresseras är de speciella medborgare som har två radikalt olika slags relationer till de folkvalda: De som både har politiker som arbetsgivare och samtidigt också har ”vanliga” medborgerliga relationer till sina förtroendevalda. Helt enkelt välfärdstjänstepersonal som både konsumerar och producerar ”vård, skola och omsorg”.
Corona har framtvingat insikten att just detta slags medborgare har en avgörande betydelse för hela vårt samhälles sociala infrastruktur. Och att vi alla därför bör se till att skydda, stödja, betala och uppmuntra denna speciella samhällsbärande grupp i politiskt beslutsfattande. Moderaterna tog just ett viktigt steg i denna riktning!
För det femte: Det finns en komplicerad idéhistorisk bakgrund till det faktum att vår liberal-demokratiska konstitution kommit att fjärma politikernas synfält från den viktiga nyckelkategori vi talar om – den som skapar och upprätthåller social infrastruktur (och som många nu inser att ekonomisk och politisk infrastruktur inte kan vara utan) – men den historiska analysen måste vi lämna åt sidan i detta sammanhang.[3]
På lång sikt och efter corona-krisen är det dock angeläget med satsningar på samhällsvetenskaplig forskning om detta nära nog obearbetade problemkomplex. Den akuta situationen kan naturligtvis inte lösas denna väg, men de som kommer ur den annalkande katastrofen med livet i behåll – en samhällsfara som uppstått genom en olycklig kombination av ”natur och kultur” – ja, de måste nog försöka omorganisera den politiska makten.
Förutom den konstitutionella bakgrunden till varför det alltmer omfattande och betydelsefulla politiskt arbetsgivarskapet blev till en anomali i modernt politiskt tänkande, så har vi också en lång (ofta dold) pragmatisk välfärdspolitik i detta land. Den offentliga arbetsmarknaden stöptes om enligt mallar från utvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Den svenska modellen bestod inte bara av starka och välorganiserade industrifack med goda förhandlingsmöjligheter. Den byggde också på att kvinnolönerna hölls tillbaka av välfärdspolitikerna inom den sektor som nu skall rädda våra liv.
Till detta kan vi sedan lägga de senaste två-tre decenniernas förändringar som sammanfattats i begreppet New Public Management och där medborgarnas valfrihet i deras roll som kunder/vårdkonsumenter fokuserats. Ett syfte har varit att anpassa vården till kundernas preferenser, ett annat att öka omvandlingstrycket genom att konkurrensutsätta de offentliga ”monopolen”.
Tur för oss idag är dock att detta med offentliga monopol inte var en adekvat begreppsbildning. De offentliga monopolen var ju aldrig monopol i ekonomisk mening, utan politiskt styrda organisationer. Vi talar då om organisationer som skapat social infrastruktur för hela samhället och samtliga medborgare och inte enbart den nog så betydelsefulla produktionen av varor och tjänster som köps och konsumeras individuellt. De senaste hundra åren har dessutom dessa organisationer styrts av folkvalda beslutsfattare. Under senare tid med slimmade organisationer till skattebetalarnas fromma i blicken.
Och fortfarande kan gudskelov våra politiker styra, nu måste de styra, snabbt och hårdhänt, men man verkar i alla fall ha fattat att det då behövs en bredare kompetens än den som nyliberala ekonomer en gång erbjöd. Och en bredare mer informerad debatt, inte bara om virus och andra naturfenomen, utan också om det vi själva skapat och organiserat.
Politik via folkvalda kommer till heders igen. Marknadens automatik räcker inte till. Och denna gång behövs politik inte bara för folket-medborgaren-vårdkonsumenten, utan också politik med tillit och respekt för hela folket; också medborgaren-som-medarbetare räknas denna gång! Fortsätt på den inslagna vägen.
För att vårdpersonalen inte ska behöva offra sig för medborgarna så krävs en omfördelning av makt, pengar och kunskaper.
Noter:
[1] Moderaterna talar i sitt utspel t.o.m. om ”Coronatillägg, eller andra riktade insatser, för personal som står i frontlinjen”.
[2] Den som önskar en översikt över den internationella forskning – som med viss eftersläpning – påverkar många svenska insatser kan konsultera det massiva verket The Oxford Handbook of Public Management (E. Ferlie, L. E Lynn Jr, C. Pollitt, ed.), Oxford Univerity Press 2007. Läs speciellt det avslutande kapitlet 30 ”Afterword”.
[3] En skiss på historisk bakgrund och analys av de distinktioner jag här använt finns i texten Måste välfärdstjänstearbetarna offra sig för medborgarna? i Statsvetenskaplig Tidskrift.
Texten ansluter till Rolf Å Gustafssons tidigare artikel här på Arena Essä.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
