Tidernas bästa film om Förintelsen åter på biograferna

Film Jon Andersson skriver om ”Shoah” med anledning av att den nio timmar långa dokumentären har nypremiär i samband med Förintelsens minnesdag.

Chełmno i Polen är en plats som för alltid kommer att vara inskriven i historien. Det var i Chełmno det första nazistiska koncentrationslägret byggdes och det var där som nazisternas judeutrotning tog sin början.  I december 1941 gasades de första judiska männen och kvinnorna ihjäl där. Av de 400 000 män och kvinnor som kom till lägret överlevde endast två. En av dem var Michał Podchlebnik. Claude Lanzmanns film ”Shoah” (1985) börjar med att han och Podchlebnik återvänder till Chełmno där Podchlebnik får berätta om de fruktansvärda åren i lägret. En minst sagt stark början på en mycket stark film.

Som en arkeolog

I samband med Förintelsens minnesdag som infaller nu på måndag går ”Shoah” åter upp på svenska biografer. Den över nio timmar långa filmen bygger på intervjuer med överlevande, vittnen och förövare. Ett projekt som egentligen inte skulle vara möjligt att genomföra.

– När jag började arbeta med ”Shoah”, många år innan filmen nådde biodukarna 1985, blev jag så häpen över händelsens enorma omfattning att jag på vissa ställen var säker på att vem som än hade varit inblandad i den – offren, vittnena, till och med bödeln – hade dött för länge sedan. Som ett resultat av detta, varje gång jag upptäckte att en av dem fortfarande levde, var det en fantastisk uppenbarelse för mig, som en arkeolog som hittar ett sällsynt fynd efter månader av tålmodigt och svårt sökande, sa Lanzmann själv i en intervju i den israeliska tidningen Haaretz.

Inget arkivmaterial

”Shoah” är unik på det sätt att den inte använder sig av något arkivmaterial. Det finns flera anledningar till det, förklarade Lanzmann i en intervju med filmkritikern Serge Toubiana 2013. Dels menade regissören att det var samma arkivmaterial som användes hela tiden i filmer om Förintelsen. Den enda skillnaden var att materialet tolkades på olika sätt beroende på vem som använde sig av det.

Men det var inte den enda anledningen. Eftersom det inte finns något arkivmaterial från döden i gaskamrarna var det mycket mer effektivt att skildra det som hänt där genom de få ögonvittnen som fanns kvar för att kunna berätta om det.

Starkt vittnesmål

Det starkaste vittnesmålet från gaskamrarna kommer från Filip Müller som var del i det som kallades ”sonderkommando”, vars uppgift var att bränna liken efter att människor gasats ihjäl. Ett uppdrag vars fruktansvärda detaljer Müller beskriver på ett detaljrikt sätt. En berättelse som berör alltifrån hur människor lurades till gaskamrarna med löfte om att de skulle tvätta sig och bli ”desinficerade” till hur lång tid det tog för människor att dö. Det värsta av allt är de bilder Müller ger av hur det såg ut när dörrarna till gaskamrarna öppnades och han kunde se resultatet av de dödade människornas dödskamp: ”Det var fruktansvärt att se. Det var den värsta delen”, berättar Müller i filmen.

Till sist blev det för mycket för Müller. I filmen berättar han med tårar i ögonen hur han inte längre tyckte att livet var värt att leva. Han gick därför in i gaskammaren redo att dö. En grupp kvinnor kom då fram till Müller och en av dem sa till Müller att hans död inte skulle ge dem livet tillbaka. I stället måste han ta sig därifrån levande, för att berätta om deras lidande och den orättfärdiga behandling de utsatts för.

Intervjuer med lokalbefolkningen

Intervjuer med överlevande från nazisternas koncentrationsläger är av naturliga skäl en stor del av filmen. Men långt ifrån allt. För att gå till botten med vad som hände i och omkring lägren innehåller filmen också mängder av intervjuer med den polska lokalbefolkningen som bodde i närheten av lägren. Filmskaparna besöker flera av dessa orter och lokalbefolkningen pekar till exempel ut platser där tågen med lägerfångarna kom. Många lokalbor beskriver hur illa de människor som fraktades i tågvagnarna behandlades. Vi får också veta att i många av dessa städer och byar bodde en majoritet judar innan de fördes till koncentrationslägren.

Lanzmann verkar i en dokumentärfilmstradition som kallas för Direct Cinema. En typ av dokumentärfilm utan vare sig musik eller berättarröst, men där filmskaparen är en del av filmen genom att konfrontera en konkret situation. Under intervjuerna är Lanzmann ständigt närvarande genom att med olika typer av följdfrågor sporra eller utmana de som intervjuas.

Blev misshandlad

Filminspelningen möttes av många svårigheter och filmen tog totalt elva år att göra. Över 350 timmars råmaterial spelades in som sedan klipptes ner till den nio timmar långa filmen. Allra svårast var det att komma i kontakt med och intervjua förövarna. Här använde sig Lanzmann av oortodoxa metoder. Han gömde en kamera i en väska och dolde en mikrofon bakom sin slips. Lanzmann berättade långt senare att han inte hade några betänkligheter kring dessa missledande manövrar. Han menade att hans knep tjänade ett högre syfte genom att avslöja sanningen om vad som hände i lägren. ”Jag dödar dem med kameran”, förklarade han och syftade förstås på nazisterna som utförde de hemska dåden.

Men det var ett arbete som var förenat med stor risk. Under en av intervjuerna blev regissören och hans assistent påkomna. Det slutade med att Lanzmann och assistenten blev misshandlade av intervjuobjektets son och tre andra män. Lanzmann blev inlagd på sjukhus i en månad, till följd av misshandeln.

Borde visas på skolor

Att Lanzmann, som själv var jude och en del av den franska motståndsrörelsen under andra världskriget, trots dessa svårigheter inte gav upp ska vi vara tacksamma för i dag. Filmen är en av de bästa dokumentationerna av Förintelsen som någonsin gjorts. Att filmen också är en av de bästa filmerna genom tiderna är för mig en självklarhet. Samtidigt som det är svårt att jämföra ”Shoah” med samma måttstock som andra filmer.  Filmkritikern Jean-Michel Frodon beskriver detta på ett utmärkt sätt i filmbibeln ”1001 movies you must see before you die”: ”Det kanske verkar absurt, till och med upprörande, att inkludera Claude Lanzmanns Shoah med andra filmer som valts ut här, och använda samma antal ord för att beskriva och diskutera den. Men med alla dess särdrag, inklusive längden på nio timmar och dess inneboende autentiska genialitet, är det avgörande att betrakta Shoah som en film bland filmer.”

Snart kommer det inte finnas några överlevande kvar från nazisternas dödsläger. Något som gör att vittnesmålen från filmer som ”Shoah” blir allt viktigare att bevara för kommande generationer. Nu när filmen åter uppmärksammas vore det ett utmärkt tillfälle att visa den på alla gymnasieskolor i landet. Det skulle vara en stor bildningsgärning och påminna den yngre generationen om vikten av att vi aldrig får glömma vad som hände i utrotningslägren.