Till oss som vill bo i ett heterogent samhälle

Mångfald är det nya normala, skriver Ulf Carmesund.

I Dagens Nyheter den 6 januari påminde Rebecka Kärde om terrorattackerna mot den franska tidningen Charlie Hebdo för 10 år sedan, den 7 januari 2015.  Första meningen i hennes artikel sammanfattar hennes text: ”Är viljan att förklara terrorn samma sak som att ursäkta den?”

Rebecka Kärdes fråga ringar in ett vanligt intellektuellt tillkortakommande i Europa beträffande förklaringar av terror. Att skilja mellan att förklara och att hålla med är en distinktion som en lärare på gymnasiet lärde oss. Eller, tänk er att vi ställer samma fråga i TV-studion efter att Tre kronors juniorlandslag förlorat en match mot Finland. ”Är viljan att förklara Tre kronors förlust samma sak som att ursäkta den?”

Nu framstår frågan som det tillkortakommande den är. Den som inte förklarar en förlust och gör något åt den, kommer att drabbas igen.

I fallet terrorn mot Charlie Hebdo visar nog Rebecka Kärdes fråga att det ännu 10 år efter attacken mot Charlie Hebdo råder brist både på förklaringar och mod att söka dem. Kärde berättar sedan både om terrorns offer och om kriget i Algeriet. Så, artikeln sätter fingret på något, men når ändå inte ända fram.

Offentliga samtalet kantrat

Tidigt hösten 2015 sa Stefan Löfven att mitt Europa känner inga gränser. Ända fram till tidig höst 2015 ville många av oss socialdemokrater respektera de mänskliga rättigheterna, respektera asylrätten och att ge skydd åt dem som är i nöd. Majoriteten resonerade länge som Angela Merkel nyligen sa: ”När en människa i nöd knackar på din dörr, då öppnar du dörren”.

Men efter hösten 2015 har det – etniskt svenska – offentliga samtalet kantrat. Nu diskuteras invandring som om den orsakat både kriminalitet och terror i Sverige och i Europa. Varje annan förklaring till kriminalitet – än invandring – ses som att ursäkta kriminalitet. Den skyldige är redan utsedd. Ett stort parti i Sveriges riksdag har rötter i nazismen. Plötsligt styr de kampen mot de skyldiga. Det gör många av oss djupt oroliga. Fler borde vara oroliga.

Men, det är nya tider nu. I denna nya tid har de mänskliga rättigheterna blivit passé. Nu ställs svenskars rättigheter mot invandrarnas. I den nya tiden ägs och bärs rättigheter av de bofasta, av de svenska eller av det kristna arvet. Människan själv äger inte längre några rättigheter.

Men dessa nya tider är inget vi måste acceptera. Och vi ska inte låta oss nedslås.

Alla gamla profeter är döda

Medmänsklighet och gemensam säkerhet är viktigare än nånsin. Nu krävs ett intellektuellt och ideologiskt arbete som tillämpar dessa idéer i vår tid. Alla gamla profeter är antingen döda eller för gamla. Vi ska använda yttrandefriheten till kritiska och konstruktiva samtal. Ta ett steg i taget mot gradvis ökande medmänsklighet. Dagens politiska makthavare i Sverige kommer inte att göra det åt oss.

Attacken mot Charlie Hebdo fick många att anklaga islam för att vara ett hot mot Europa. Religionen gjordes till ett hot. Men varken islam eller andra religioner orsakar någon terror. En gud har aldrig skadat någon annan. Men människor. Det verkar lätt att låta religioner och etnicitet få bära både rättigheter och vara hot. Det sker vi glömmer att människan är ansvarig.

Med är inte religioner farliga? Det är sant att många troende gör anspråk på att ha kontakt med en gud, men vilken makt har en gud? Religioner är väl egentligen bara en tradition och en del av vår kultur, med märkliga anspråk på att tala med Gud. För att förstå terror duger de inte mycket till. Annars skulle väl alla de troende överallt begå terror hela tiden.

Varken religioner eller gudar är terrorister

Religiösa traditioner kan ses som delar av våra samhällen och den som vill kan gå på upptäcktsfärd i deras existentiella universum. Men om du vill söka traditionernas djup, sök inte hos de judiska bosättare som i dag sitter i Israels regering och sök den inte heller hos muslimer inom Hamas som gjorde terrorattacken den 7 oktober 2023.

De är lika lite representativa för sina traditioner som Edgar Ray Killen är för baptismen. Han var en baptistpastor som också var en ledande gestalt inom Ku Klux Klan. Edgar Ray Killen var samtida med Dr Martin Luther King, även han baptistpastor. Varken religioner eller gudar är terrorister. Bara människor.

I Sverige har vi under 50 år använt formuleringen ”religiöst och politiskt obunden”, som ett krav på dem som får ta emot stöd från offentlig sektor. Vad säger det om vår offentliga sektor och det normala i vårt land? För vem kan egentligen lita på någon som varken tror på något eller har en politisk ideologi?

Maken till mähä får du leta efter. Är denna den genomtänkt icke-engagerade människa som svensk välfärd vill stödja? Vi kritiserar ofta curling-föräldrar. Men vi borde kritisera curling-staten. Är det så man bygger ett land där någon vill leva?  Så skapas i stället en rädsla att för att hantera vardagens otaliga små och stora konflikter, eller en vilja att sopa dem under mattan. Ett annat motto kunde ha varit: ”Vi kan väl i alla fall vara överens?” Så bidrog stödet från offentlig sektor till att den politisk ideologin inte hängt med.

Sveriges fem stora folkrörelser byggde vår demokrati. Vem tror att dessa rörelser var ”religiöst och politiskt obundna”?  Hur många av de som flytt till Sverige från krig eller förtryck är ”religiöst och politiskt obunden”?

Det nya normala

Vi är många som inte bara accepterar, men välkomnar ett heterogent Sverige och Europa. Och vi är många som välkomnar en kritisk debatt och förklaringar både till västvärldens koloniala historia och till terror, liksom hur CIA beväpnat Mujaheddin och medverkat till att skapa al-Qaida, fattigdomen i Paris förorter med mera.

Allt detta nämner Rebecka Kärde i Dagens Nyheter. Det som saknas i hennes artikel och i förklaringar av terror är viljan och modet att använda denna analys på Sverige. Sverige säljer vapen till Saudiarabien. Gängkrig i svenska förorter är inte naturkatastrofer. De planeras av de politiska beslut som gör vissa rikare och andra fattigare. Vårt parti deltar i denna omfördelning till medelklassen. Gängen slåss om pengar från försäljning av droger. Efter att polisen knäckt Enchrochatten vet vi att drogerna köps i välbärgade – svenska – stadsdelar. Gängkrigen finansieras av svensk medelklass.

Mångfalden är det nya normala. Vi är många etniska svenskar vars familjer bott i vårt land i hundratals år som har goda vänner bland dem som flyttat eller flytt till Sverige. Vi är inga främlingar för varandra. Vi litar på varandra. Vi jobbar tillsammans, diskuterar, grälar och blir sams. Och mer. Därefter ses vi på kvällen för att äta middag, spela spel och umgås. Och mer. På midsommar läser vi tillsammans Harry Martinsons ”Juninatt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag”. Därefter läser vi Mahmoud Darwish som en replik i vårt samtal.  Poesi möter poesi. Människor möter människor. Vi är inte våra etniciteter, eller religioner, eller vår geografiska bakgrund. Vi är mer än så. Vi är människor. Vi har rättigheter.

Vi är inte ”vi och dom” men ett större vi. En fungerande vardag där våra barn trivs och talar olika språk är vårt delade egenintresse – ett annat ord för solidaritet. (En vardag utan terror.)

Det vi ska be om ursäkt för är att sakna en uppdaterad politisk analys – som ser människan.

Ulf Carmesund, medlem i (S)