Ekonomi Tillväxt är ett flitigt använt begrepp som ofta missbrukas och missförstås. Det finns i stort sett inget samband mellan tillväxt och ökande offentlig välfärd. Fokuset på tillväxt tenderar istället att dölja konkreta och mer viktiga frågor som borde få uppmärksamhet, skriver Lars Ingelstam.
Ekonomisk tillväxt, med innebörden årlig ökning av BNP, är omöjligt att komma ifrån. Det används ideligen som referens och illustration och dessutom som en starkt värdeladdad bestämning av ”ekonomins” tillstånd och egenskaper.
Grundläggande är alltså bruttonationalprodukt (BNP) som uttrycker det sammanlagda värdet av de varor och tjänster för slutlig användning som produceras för marknaden och för den offentliga sektorn i ett land under en period, vanligen ett år. BNP per capita brukar användas för jämförelse mellan länder, och anses vara ett ungefärligt mått på ett lands ekonomiska utvecklingsnivå, eller på den genomsnittliga materiella levnadsstandarden i landet. Tillväxt är ett mått på förändringen i BNP (eller ibland BNP per capita) vanligen räknad i procent på årsbasis: från ett år till nästa.
Intresset för tillväxt som begrepp är av ganska sent datum. Sakförhållandet att ekonomiska mätetal visade ökning var känd sedan länge, men det är ett stycke in på 1950-talet som intresset för tillväxt ökade och blev ”det högsta, allt överskuggande målet för den ekonomiska politiken”. I Sverige kan man till exempel i Tage Erlanders dagböcker finna belägg för detta: före slutet av 1950-talet kläddes tankar om ekonomiska framsteg i andra, ofta mer konkreta, termer än tillväxt. När fokus väl sattes på tillväxt som huvudbegrepp formulerades ett knippe teorier för att identifiera förändringskrafterna. Det intressanta med dessa var att den största delen av förändringen inte kunde förklaras. Den redovisades därför som en residual : en restpost. Å andra sidan stod det ganska klart att denna ”oförklarade” drivande kraft innefattade teknisk utveckling, bättre organisation och mer kvalificerad arbetskraft, allt sådant som det var svårt att med rimlig detaljeringsgrad foga in i de ekonomiska tillväxtmodellernas kalkyler.
Det finns en rad problem kring mätning och tolkning av BNP och tillväxt. BNP innehåller en hel del ”bads” (i motsats till ”goods”): sådant som olyckor, ohälsa och omställningar. Däremot räknas inte obetalt arbete, som framför allt utförs i hushållen. När man vill bedöma hur BNP ändrar sig över längre tid, är det avgörande hur man korrigerar för förändringar i penningmåttet i förhållande till det reala innehållet: alltså inflation eller deflation. Från ett år till ett annat kan detta hyfsat bra göras med hjälp av en ”korg” med representativa produkter ur ekonomin.
Men om man ska göra jämförelser över längre tid, som 5–20 år eller ännu längre tid, uppstår två problem. Dels samlas (ackumuleras) de mätfel som uppkommer mellan successiva år, vilket kan bli åtskilliga procent om det görs om t.ex. 20 gånger. Dels, och viktigare, ändras ”korgen” som används för jämförelse. Produkter som för 20 år sedan var viktiga delar av konsumtionen kan i dag vara i stort sett försvunna, medan andra (till exempel datorer) i dag kan vara en stor produkt men knappast förekom för 20 år sedan. Det är helt enkelt ett annat system som knappast kan jämföras med det förra genom ett enda mätetal. Det är alltså inte bra att fästa någon större tilltro till siffror över ekonomins tillväxt över längre perioder.
Att vara emot tillväxt
Som alla numera vet har tillväxten historiskt varit förknippad med miljöförstöring, klimatförändring och utarmning av naturresurser. Kring dessa problem förs, sedan minst 40 år, en intensiv debatt. Men precis som för andra historiska samband behöver detta inte gälla i framtiden. Det finns ingen teknisk nödvändighet i att en stegrad ekonomisk aktivitet kommer att åtföljas av en ökad förstörelse av naturen eller utarmning av dess resurser. Om tillväxt i framtiden inte ska orsaka naturförstöring och miljöproblem är detta framför allt en fråga om ekonomisk inriktning, teknisk utveckling och politisk vilja till kursändring. Det rör sig om grundläggande systemegenskaper. Om systemet byggs om kan sambanden bli andra än de har varit under historien. Jag vill absolut inte förringa vikten av att vi nationellt och globalt ändrar inriktning, men sådana argument ”för” eller ”emot” tillväxt är inte ämnet för den här artikeln.
För fattiga finns ett samband, men inte för de redan rika
I en utpräglat fattig ekonomi, som Sverige för 170 år sedan eller Centralafrikanska republiken i dag, är det uppenbart att tillväxt är bra. En materiell nivåhöjning är vad ett samhälle i fysisk knapphet behöver (även om det också mellan fattiga länder finns stora variationer på samma ekonomiska nivå). Men denna samvariation mellan tillväxt och livskvalitet blir under 1900-talet i till exempel Sverige gradvis allt mindre självklar och är i dag obefintlig. Detta har dokumenterats genom omfattande forskning – med nyckelord som välfärd och lycka– men denna har inte fått tillräcklig uppmärksamhet. I en rad enkätstudier kan man lära sig att människor, ända från 1970-talet, sätter tillväxt i materiellt avseende långt ner på sina önskelistor, efter jobb, trygghet, sjukvård och god miljö.
En annan egendomlighet är att det förutsätts att tillväxt och ”jobb” hänger samman. Detta tycks framgå av tidsserier under 1900-talet men är missvisande och en farlig förenkling i dagens situation. Här är nämligen flera olika systemsamband involverade, och särskilt betydelsefull är skillnaden mellan kort och lång sikt.
Föreställningen om kassalådan
BNP är en statistisk efterhandskonstruktion. Det finns inte och har aldrig funnits någon ”kassalåda” där hela BNP ligger och väntar, och sedan kan fördelas på olika ändamål. Så kan ett hushåll och i någon mån ett företag resonera, men denna kassalådemodell är felaktig och grovt missvisande om den tillämpas på ett lands ekonomi. Förslag som bygger på detta, eller på att ”Aktiebolaget Sverige” går bra eller dåligt, måste därför tas med inte bara en nypa salt utan en hel näve. Ett helt samhälles ekonomi är inte bara mera komplex än hushållets eller företagets. Den har delvis helt andra egenskaper och reagerar annorlunda på förändringar och styrsignaler än enskilda hushåll eller företag gör.
Om en privatperson eller ett hushåll genom tur eller skicklighet har skaffat sig till exempel 100 000 kr i ökade inkomster, står det vederbörande fritt att spendera dessa efter egen önskan: skänka bort dem, investera i sitt eget hus, köpa varaktiga saker som bil eller tvättmaskin eller lägga pengarna på kläder, restaurangbesök eller meditationskurser. Den extra inkomsten är verkligen ett tillskott till hushållets kassalåda, och ur denna kan pengarna hämtas upp och disponeras fritt. Däremot finns det givetvis omfattande kulturella och sociala restriktioner på vad man ”bör” eller ”får” göra, men det är en annan sak. Poängen är att i ett hushåll tas inkomsterna in i form av pengar, med vilka man sedan, efter i stort sett fritt val, kan skaffa sig de varor och tjänster som man anser sig behöva. Kassalådemodellen har god verklighetsförankring på denna nivå.
Helt annorlunda är det med ett helt samhälle, exempelvis landet Sverige. Grovt sett måste samhället Sverige konsumera vad det producerar, och omvänt. BNP som statistisk efterhandskonstruktion kan ha sitt intresse genom att ge en grovt tillyxad bild av det ekonomiska läget, eller snarare nivån. Men mer än så duger det inte till. I nationalräkenskaperna adderas äpplen, päron och en mängd andra saker till ett mått, vilket kan ske tack vare att olika saker kan tilldelas (delvis påhittade) penningmått.
Sanningen är att samhället snarare är ett system med ett antal relativt slutna kretslopp än en öppen kassalåda. Om vi vill ”konsumera” barnomsorg måste denna produceras i exakt den volym och dessutom på den plats där behovet finns. Vi avsätter pengar till försvarsverksamhet och för detta får vi försvarsverksamhet. Konsumenter väljer att köpa bilar, och då är det just bilar vi får i Sverige. Om ”vi” vill ändra på något så är det en mödosam process, som dessutom ser helt olika ut om det handlar om offentlig verksamhet eller privat.
De offentliga del-ekonomierna, som är rätt många och inte heller kan betraktas som en helhet, skulle visserligen med något större rätt kunna betraktas ur perspektivet kassalåda. Staten kan flytta pengar från försvar till bistånd, för att ta ett exempel. Men till skillnad från ett företag måste staten då ta ansvar för personalomställningar, fysiska investeringar och en hel mängd andra saker (och dessutom allmänna opinioner, särintressen och lobbygrupper). Att flytta resurser från den privata konsumtionen till offentlig produktion är också möjligt, men det går inte bara genom att ta ett spadtag i kassalådan utan detta måste ske genom att man drar in köpkraft från miljontals privata kassalådor till statens eller kommunernas förfogande. Att flytta pengar åt andra hållet anses av många vara lättare – ett påstående som tål att diskuteras.
En naturlig invändning mot detta resonemang är att vår ekonomi är ett öppet system. Liksom ett hushåll kan Sverige sälja en sak till omvärlden, och köpa en annan. Det skulle motsäga den svepande tesen ovan att vad vi konsumerar, det måste vi också producera. Detta är en korrekt invändning, men har inte särskilt stort genomslag i verkligheten. Hela paketet välfärdstjänster (vård-skola-omsorg) plus en hel del andra tjänster måste produceras där de ska användas. Vårt utbyte med utlandet innebär faktiskt att vi växlar ungefär liknande saker mot varandra. Vi säljer bilar och köper bilar. Något mindre symmetriskt ligger det till med tjänster (turism, konsulttjänster, bistånd …). Men inte heller detta rubbar påståendet: det finns helt enkelt ingen kassalåda.
Tillväxt och välfärd: en vanlig missuppfattning
Under den tidigare delen av 1900-talet rådde fortfarande fattigdom bland många svenskar. En ökning av den materiella standarden framstod som en central faktor för att folkets välfärd skulle öka. Även god hälsa var under denna period i hög grad avhängig av att människor hade tillräcklig materiell standard vad gällde mat, kläder, bostad och rent vatten. Gradvis under 1900-talet har fattigdomen i den traditionella meningen avskaffats. Välfärden förknippades mer och mer med värden som trygghet, hälsa, utbildning och god miljö: av immateriella livsvillkor mera än de strikt materiella. Därför har ”välfärd” mer och mer kommit att förknippas med konkreta välfärdstjänster i den offentliga sektorn.
Här finns det en historisk analogi som kan leda till allvarliga missförstånd, och i värsta fall medverka till en politik som motverkar sina välmenande syften. Att lekmän och de flesta allmänpolitiker tror att tillväxt ska lyfta välfärden i allmänhet och den offentliga sektorn i synnerhet är begripligt. Under första delen av 1900-talet växte ekonomin samtidigt som välfärden i samhället ökade. Under perioden 1950 till 1980 finns tydlig statistik och tidsserier, och under den tiden kunde ungefär hälften av tillväxten användas till en verklig förstärkning av den offentliga sektorn, och den andra hälften till ökad privat konsumtion.
Historisk erfarenhet verkar alltså ge ett stöd åt föreställningen att tillväxten ”skapar” offentliga resurser. Men det är fel.
Sambandet mellan välfärdstjänsternas nivå och tillväxt (ökning av BNP) är, som vi ska se, i stort sett obefintligt. Om vi vill att vård, skola, omsorg och dessutom sjuka, pensionerade och studerande ska få ökade resurser – vad har då ekonomisk tillväxt för betydelse? I stället för en modell med formler (sådana kan man finna i många lätt tillgängliga böcker, inte alls krångliga!) kan vi ta hjälp av ett räkneexempel, publicerat i en politisk broschyr från 2004:
Varje tiondels procent högre tillväxt skapar över en miljard kronor i ökade skatteintäkter och lika mycket i förstärkning av hushållens ekonomi.
Jaha, då har alltså den offentliga sektorn möjligheten att anställa ett antal ytterligare lärare, undersköterskor och poliser? Broschyrens författare försummar dock att berätta fortsättningen på historien. Nästa år, eller kanske ännu tidigare, begär just lärare, undersköterskor och poliser samma lönepåslag som den privata sektorns anställda redan fått eller kan räkna med (med hänvisning till tillväxten!). Samma sak gäller för pensionärer, sjukskrivna, studerande och arbetslösa.
Eftersom nivån på betalningarna till de offentligt anställda liksom transfereringarna anständigtvis bör gå i takt med tillväxten och den allmänna löneutvecklingen så är den utlovade miljarden redan förbrukad. Ingenting har hänt utom att alla fått en privat konsumtionsstandard som är en smula högre än tidigare. Detta borde egentligen ingen ha förvånat sig över: en höjning av den i huvudsak materiella konsumtionsnivån i samhället är precis vad tillväxt i dagens samhälle handlar om.
Detta samband är elementärt och känt. Det finns redovisat i forskningslitteraturen, läroböcker, kolumner i dagspressen av kända ekonomer, artiklar i LO-tidningen, till och med i minst en riksdagsdebatt. Det visar sig i praktiken än mer problematiskt i samband med det så kallade tjänstekostnadsdilemmat: att tjänster som bygger på mänsklig närvaro gradvis framstår som allt dyrare i förhållande till varor. Men det är inte logiskt sammankopplat med detta. Att det faktiskt inte finns något samband mellan tillväxt och offentlig rikedom är alltså känt sedan länge, och måste anses vara allmängods bland ekonomer och många andra forskare och praktiker. Men anmärkningsvärt sällan förklaras det korrekta sakförhållandet i debatten. Politiker och allmändebattörer har vilseförts – och låtit sig vilseföras. Påståendet att tillväxt skapar resurser för välfärden upprepas gång på gång: om det sker omedvetet eller mot bättre vetande är svårt att avgöra.
Framstegspolitiken under de trettio åren 1950–1980 spelar en avgörande roll för det svenska välfärdssamhällets självbild. Den byggde på en ständigt ökad skattekvot (vilket också kan inses med sunda förnuftets hjälp, eller med en enkel formel). Ekonomisk tillväxt, hur häftig den än är, har endast marginell betydelse för nivån i de konkreta välfärdsåtagandena. Om det inte går att öka skattekvoten skulle det betyda att den svenska modellen för vård, skola och omsorg plus transfereringar är fastlåst på den nivå som den har nu (och som har varit ungefär densamma sedan 1980). I själva verket skulle den på sikt urholkas. Läget är inte hopplöst, men det behövs någon ny tanke.
Mantran och särintressen
”Vi behöver tillväxt” säger (nästan) alla. Vad detta syftar på är dock ofta synnerligen oklart. Det är bra att skilja på åtminstone tre saker:
- Den verkliga tillväxten, alltså den procentuella ökningen av BNP, räknad på årsbasis och i fasta priser. Detta endimensionella och sammanräknade talvärde har givetvis sina problem (några har jag nämnt ovan) men man vet åtminstone då vad man talar om.
- Främjande av tillväxt. Hit hör sådana politiska och andra åtgärder som antas eller påstås upprätthålla eller öka den verkliga tillväxten. I denna kategori finner man allt möjligt: kommunala näringslivskontor, sänkta ungdomslöner, bättre matematikkunskaper, ökat bostadsbyggande, högre anslag till medicinsk forskning eller sponsring av golfturneringar. Ofta är sambandet med verklig tillväxt mycket diffust och omöjligt att bevisa.
- Pratet om tillväxt. Det har blivit självklart att hänvisa till tillväxten som ett värde som är omöjligt att ifrågasätta och onödigt att motivera. BNP-måttets verkliga innebörd och de många motsägelserna och missförstånden kring vad tillväxt kan innebära i verkligheten sveps in en tjock retorisk dimma. Påståendet att någon viss åtgärd skulle vara bra för tillväxten är ett standardiserat och igenkännbart argument. Bevisbördan för den som framställer sådana påståenden verkar inte vara särskilt tung. Denna diffusa retorik kopieras ofta, men då med negativa förtecken, av dem som påstår sig vara ”emot” tillväxt: en ståndpunkt som visserligen ofta är bättre genomtänkt men som ändå binder diskussionen till en föga relevant fråga.
Främjandet av tillväxt och pratet om tillväxt är långt ifrån harmlösa ur realekonomisk synpunkt. Tillväxtens konkreta resultat i ett samhälle som vårt är en högre materiell levnadsstandard – och i princip ingenting annat än det. Om man dirigerar om resurser från exempelvis kultur, språk och historia till teknik och industri under motiveringen att detta främjar tillväxten så har man tagit resurser som otvetydigt gynnar välfärd och lycka och lagt dem på materiella ting som endast har marginell betydelse för det goda livet. Om politiken fortsatt drar i den riktningen kommer vi att få en samhällsutveckling som riktar in människornas ansträngningar mot sådant som de inte behöver, medan det samtidigt förklaras för dem att vad de behöver kan de inte få.
Den extremt låga precisionen i pratet om tillväxten och dennas nödvändighet visar att de allra flesta (inklusive många förtroendevalda politiker och några forskare) inte har satt sig in i vad tillväxt (ökad BNP) faktiskt innebär. Det som förenar den stora och troskyldiga majoriteten verkar vara att man accepterar utgångspunkten: i nuläget har vi ”för lite”. Just nu är vi för fattiga för att förverkliga våra önskningar. Därför måste vi få ”mera” att röra oss med. Talet om tillväxt är, paradoxalt nog, den mest uppenbara och tydliga bekräftelsen av att den smygande förkunnelsen om knapphet, att ”vi är fattiga”, har gått hem hos politiker och en stor allmänhet (se också min essä i Dagens Arena 30 aug 2020).
Ty en förkunnelse är det i grunden, en proklamation av en trosföreställning. Den framställs av många allmänpolitiker, politiska tjänstemän och journalister i god tro. Men tankegången befästs och förstärks av aktörer med starka egenintressen. Den kommersiella sektorn med sina företag och mellanhänder ökar lättare sina vinster i ett ekonomiskt klimat inställt på tillväxt. Fackföreningsrörelsen kan trovärdigt företräda sina medlemmars intressen endast om det finns en viss tillväxt att dela på, som resultat av en löneförhandling. Men även om dessa båda intressen får råda kommer livet – eller samhället som helhet – inte med någon självklarhet att bli ”bättre”. Alltså har vi att göra med särintressen, som inte får förväxlas med allmänintresset.
Ännu konstigare blir det om vi ser på alla som har eller påstår sig ha till uppdrag att ”främja” tillväxt. Här finns statliga Vinnova, som betalar ut cirka 2,2 miljarder kronor varje år för att ”främja hållbar tillväxt”. Tillväxtverket har en budget på 3,5 miljarder kronor, varav EU-bidrag 1,5 miljarder, som ”ska bidra till en hållbar tillväxt”. Till dessa kommer mängder av forskargrupper och entreprenörsföreningar, näringslivskontor och stiftelser, företagsgurus och spinndoktorer. De flesta av dessa gör varken till eller från för den verkliga tillväxten, men deras inflytande över det offentliga samtalet är stort. De resurser som förbrukas i allt detta ”främjande” är inte heller obetydliga.
Bortom pratet: konkretion och äkta målkonflikter
Det finns tecken på att seriösa ekonomer är något besvärade av detta myckna prat om tillväxt. Två exempel: i mitten av 1990-talet bad jag en av mina studenter att gå igenom en hel årgång av tidskriften Ekonomisk Debatt – de svenska ekonomernas eget forum för att diskutera ekonomi och ekonomisk politik – för att se vad de skrev om tillväxt. Resultatet var att begreppet nästan inte förekom där, med ett undantag: men då i en artikel av en person som sedan länge var yrkespolitiker.
Moses Abramovitz (1912–2000), professor vid Stanford, var både nationalekonom och ekonomhistoriker. I en vida spridd bok, som på svenska heter Tankar om tillväxt (SNS, 2003) lägger han vikt vid BNP-ökning och den långa sikten; han betonar institutionernas, utbildningens och värderingarnas roll. Så länge han rör sig i ”historisk tid”, som fram till andra världskriget, ser de flesta faktorer ut att samvariera smidigt med BNP. Men i de sista avsnitten börjar analysen att spreta, och Abramovitz noterar att många dramatiska förbättringar inte syns i BNP – men också att många nya drag tillkommit som ”en reaktion på de förhållanden som tillväxten skapat”. Bortåt 85 procent av tillväxten under senare år beror på något som vi inte vet vad det är. Eftertänksamma ekonomer har alltså problem med tillväxt som styrande begrepp.
Om det svenska samhället i stället accepterade att vi redan nu är ett rikt land, skulle diskussionen om BNP, ekonomi och framsteg se annorlunda ut. Tillväxten som sådan kommer inte att försvinna ur debatten, men skulle inte längre fungera som ett mantra. Kanske vill några, eller till och med en majoritet, bli materiellt ännu rikare, men detta kan och bör då ställas mot andra värden. Den internationella konkurrenskraften för svenska varor och tjänster skulle lyftas fram som sakfrågor i sin egen rätt.
Hur rikedomen fördelas skulle bli en mer påträngande fråga (som jag utförligt diskuterar i min bok). Rättvisa och jämlikhet blir skarpare i konturerna om frågorna inte kan skjutas undan med hänvisning till en framtida tillväxt. Vad vi producerar – och varför – skulle behöva diskuteras på ett mer konkret sätt: denna synnerligen intressanta fråga bör inte döljas och svepas in i en oprecis tillväxtretorik. Vi skulle, kort sagt, få en mer intressant och innehållsrik diskussion kring ekonomi och näringsliv, konsumtion och arbete.
Artikeln är ett redigerat kapitel ur boken Systemen, överflödet och det gemensamma (Atlas Akademi 2020).
.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
