Tre uttryck som format Sverige

ESSÄ. I dag publicerar Arena Essä tre kapitel ur Elisabeth Åsbrinks kritikerhyllade nya bok, Orden som formade Sverige. Hon dissekerar tre uttryck som format vår uppfattning om oss själva och vårt land.

”Det får man inte säga i det här landet” (1992)

Exakt när sprider sig uppfattningen att man inte får säga vad som helst i det här landet? På 1990-talet klagade knappt någon men sedan blev det allt vanligare att säga att man inte får säga vad det nu var man ville säga. Framme vid 2012 är klagomålet redan en sliten ramsa.

Det hela är en konspirationsteori. Påståendet bygger på att det finns en odefinierad makt som försöker hindra något slags sanning från att sprida sig genom ett dolt nätverk och hemliga överenskommelser. Men på samma gång är påståendet helt riktigt. Naturligtvis får man inte säga vad som helst i det här landet. Det finns lagar för vad som är tillåtet och förbjudet samt domstolar som ska dra gränsen. Fullständig yttrandefrihet existerar inte. Men det är aldrig juridiken som är föremål för klagandet, utan alltid en amorf sammansvärjning utan namn.

Fullständig yttrandefrihet existerar inte.

Att människor i Sverige litar på andra är en svensk värdering som är vetenskapligt fastslagen. Människor i det här landet uppfattar i hög grad att andra människor ”i allmänhet” är att lita på. På forskarsvenska kallas det här ”den mellanmänskliga tilliten” och studier visar att den är bland de högsta i världen just i Sverige. Nästan 80 procent av invånarna tycker att de i allmänhet kan lita på andra människor. I Frankrike, Ungern och Grekland ligger den mellanmänskliga tilliten på 20 procent. I Slovakien och Serbien är jämförelsesiffran nere på 8 procent, enligt en undersökning av statsvetarna Bo Rothstein och Sören Holmberg från 2015.

I ett land med hög mellanmänsklig tillit brukar inte konspirationsteorier få fäste, men de senaste 15–20 åren har alltså idén spridit sig om några som vill hindra ”sanningen” från att komma fram.

När klagoramsan kommer i tryck för första gången handlar den inte om Sverige utan om Tyskland – och om yttrandefrihet. Den 26 maj 1992 rapporterade journalisten Peter Kadhammar från en rättegång i München. Där ställdes historikern David Irving inför rätta för att han påstått att gaskamrarna i Auschwitz inte existerat och att folkmordet på de europeiska judarna var en lögn. ”Men det får man inte säga i det här landet”, påstod ett av Irvings svenska (!) stödvittnen. Och det fick han inte heller. David Irving dömdes för förintelseförnekelse och förbjöds tillträde till Tyskland. Då var det alltså ingen svensk konspirationsteori utan ett tyskt faktum.

Sedan dröjer det ett drygt decennium innan klagomålet återkommer i svensk press, i en intervju med författaren Björn Ranelid. För honom är det en fråga om hans egen rätt att tala om sig själv: ”Jag ska göra tolv framträdanden, det är mest av alla Sveriges författare. Men sådant får man inte säga i det här landet.”

I själva verket är offentlighetsprincipen kärnan i den svenska värdering vi kallar tillit.

Orden funkar i alla sammanhang. De är mycket listigt konstruerade. Efter att ha kastat in ”det får man inte säga i det här landet” i en diskussion blir det svårt för motståndarna att säga emot utan att deras reaktion blir ett bevis på att konspirationen är sann. De försöker ju ”tysta” den obekväma åsikten med sitt motstånd.

Som alla konspirationsteorier är ”det får man inte säga i det här landet”-ramsan destruktiv. Den hackar sig in i tilliten till medmänniskorna och institutionerna och den utgör en lögn om svensk lagstadgad yttrandefrihet.

Sverige var först i världen med en grundlag som slog fast yttrandefrihet 1766. Där ingick principen om offentlighet, som går ut på att handlingar som ligger till grund för myndigheters beslut ska vara tillgängliga för den som vill se. Det kan tyckas vara en detalj, en mindre beståndsdel i det stora hela, men i själva verket är offentlighetsprincipen kärnan i den svenska värdering vi kallar tillit. Offentlighetsprincipen har skapat ett transparent samhälle med en låg grad av korruption och en hög grad av tillit mellan medborgare och myndigheter.

Sverige skiljer sig från resten av världen.

Först tvåhundra år senare stiftar till exempel USA sin Freedom of Information Act, som ger de amerikanska medborgarna liknande rättigheter. I de flesta länder är utgångspunkten att myndigheternas handlingar är hemliga om inte beslut fattas om att göra dem offentliga. I Sverige råder motsatt princip. Allt är offentligt om det inte uttryckligen är sekretessbelagt. Det betyder att i över tvåhundrafemtio är har människor i det här landet fått säga i princip vad de velat.

Att Sverige blev först i världen är möjligen en slump. Under andra hälften av 1700-talet var det en rad stater som införde liknande lagstiftning. Men några särskilda omständigheter gör ändå att Sverige skiljer sig från resten av världen.

Sekulariseringen har en viss betydelse. Religiösa ledare är alltid intresserade av vad människor tänker. I varje samhälle med religionen som fundament finns en underliggande absolut ”sanning” som inte får ifrågasättas och som alltså leder till en begränsad yttrandefrihet. Men avgörande för Sveriges del var att envåldshärskaren Karl XII dog 1718. Den borgerliga medelklassen tog makten via parlamentet, ett offentligt samtal uppstod om samhälle och politiska sakfrågor och den nye kungen hade knappt något att säga till om.

Det var en tid av stort hemlighetsmakeri. Det politiska parti som styrde vägrade låta någon annan se handlingar, domar eller protokoll. Inte ens kungen fick ta del av viktiga dokument kring statens styrning, och det styrande partiet fick inte kritiseras. Men oppositionen gav sig inte. Den debatterade, krävde insyn och drev frågan om att få tillgång till beslutsunderlag och myndighetsinformation. Partierna måste gå i dialog med varandra och de måste kompromissa – helt enkelt debattera politik – för att kunna fatta beslut. När yttrandefrihetslagstiftningen infördes blev paragrafen om insyn i det offentliga helt unik. Den politiska oppositionen måste få kunskap om hur staten sköttes, makten måste kunna ifrågasättas och medborgarna måste få insyn – och så har det varit sedan dess.

Få tänker på sin yttrandefrihet när de har tillgång till den. Den är som vatten, luft, föda; tas för given när den finns men blir smärtsamt kännbar när den går förlorad. Därför krävs ett slags katastrofberedskap för att bevara den, en förmåga att se faror i minsta inskränkning, även om inskränkningarna grundar sig på de bästa intentioner.

I Sverige råder mycket stor frihet för tal, skrift och information. Klagandet om att ”det får man inte säga i det här landet” är en konspirationsteori, och som alla sådana är den långtråkig och enformig. Det är lätt att glömma att den dessutom är farlig.

Yttrandefriheten å andra sidan betraktas som trist men är i själva verket något mycket spännande. Ska David Irving få ljuga offentligt om förintelsen? Ska nazister få tillgång till gator och torg? Har avskyvärda åsikter rätt att uttryckas?

Klagandet om att ”det får man inte säga i det här landet” är en konspirationsteori.

Svåra och fascinerande frågor, som är avgörande för hur vi vill leva vårt gemensamma liv. Och det ena hänger ihop med det andra. Ju större yttrandefrihet, transparens och informationsfrihet, desto större tillit.

Att klagandet över allt man ”inte får säga i det här landet” blivit allt vanligare är ett symtom på sjunkande tillit och samtidigt finns nu debattörer som kräver att bara de som är pålitliga i olika värderingar ska få uttala sig i det gemensamma samtalet. Det är ingen slump att båda fenomenen pågår samtidigt. Sjunkande tillit skapar osäkerhet. Osäkerhet leder till behov av ökad kontroll.

Men det är själva yttrandefriheten som skapar tillit. Det är mängden åsikter som bryts mot varandra som skapar öppenhet. Det är öppenheten som gör att människorna i det här landet litar på andra. Öppna myndigheter som visar hur de resonerar, öppna redaktioner som redovisar sina granskningar, öppen debatt med många olika tankar (också de avskyvärda) – det är motgift och vaccination mot sjunkande tillit och konspirationsteorier och utgör själva förutsättningen för den högt älskade svenska värderingen tillit.

”Öppna era hjärtan” (2014)

Hela klabbet – den nordiska konstruktionen för välfärd – bygger på att så många människor som möjligt arbetar och därigenom bidrar till det gemensamma. Frihet, jämlikhet och skatteplikt. Den svenska modellen utgör inget undantag.

Det betyder att det finns en enda självklar fråga som borde engagera alla, oavsett politisk hemvist, och som borde vara obligatorisk hemläxa för alla som begär politisk och ekonomisk makt: Vad händer med välfärden om en större grupp människor inte har arbete?

Reinfeldt var den första etablerade politikern som formulerade välfärdsstatens dilemma på samma sätt som de invandrarfientliga.

I det offentliga samtalet snuddar någon debattör vid den. Ibland. Någon tar till exempel upp det faktum att Sverige har en åldrande befolkning. Hur ska de yngre kunna arbeta ihop tillräckligt med skattepengar för att försörja alla blivande pensionärer? Borde inte pensionsåldern höjas så att de försörjer sig själva i ytterligare några år? Det är ett högst reellt och allvarligt problem men ingen verkar särskilt engagerad – inte journalisterna, inte talarna i Almedalen, inte kommentatorerna på sociala medier. Det är som om det aldrig bränner till. Ingen blir näthatad för att de diskuterar demografi.

Men den svenska modellen har en öm punkt, ett inbyggt dilemma. Om inte tillräckligt många arbetar, hur ska staten få skattemedel för att upprätthålla det goda samhälle medborgarna vant sig vid?

I grunden handlar det om att sätta ord på välfärdens konstruktion, och svaghet. Dilemmat kunde ha debatterats i början av 90-talet, då antalet sysselsatta i Sverige minskade med över en halv miljon människor – det rådde en gigantisk arbetslöshet och kris.

Då vore det helt rimligt att fråga sig om inte välfärden var hotad. Men ingen ville eller orkade definiera detta hot. I stället riktades blickarna mot bidragssystemet. I åratal fylldes det offentliga samtalet av diskussioner kring bidragsberoende, bidragsfusk och systemfel. Massor av människor gick utan arbete, välfärdsstatens dilemma aktiverades – men ingen satte ord på det. Ett tomrum lämnades i nyhetsrapportering, opinionsundersökningar och valkampanjer.

Hot mot välfärden kan se ut på olika sätt, men om ingen låtsas om att hot ens existerar blir det hela diffust och outtalat och står fritt att beslagtas av vem som helst. Det är vad som hänt. Dilemmat har kapats. Hotet mot den gemensamma välfärden formuleras nu utifrån ett motstånd mot invandring.

Kanske dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt ville ändra på det, den där augustidagen 2014? Kanske hans tal var ett sätt att försöka återerövra förlorat territorium i det offentliga samtalet och ta makten över hur dilemmat formulerades? Det kan också ha handlat om att vara transparent om sakernas tillstånd. Oavsett skäl var det dags att inleda valrörelsen och Fredrik Reinfeldt samlade press och publik på Norrmalmstorg i Stockholm för att hålla ett tal. Det skulle komma att vända på allt.

Det finns något hedervärt i dessa ord.

”Vi har nu människor som flyr i antal som liknar det vi hade under Balkankrisen i början av 1990-talet. Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ‘det blir så många’, ‘det blir krångligt’, ‘det blir svårt’. Visa den toleransen och visa också att ni minns att vi har gjort det förut. Vi har sett människor komma från stress, fly från förtryck, som sedan kommit in i vårt samhälle, lärt sig det svenska språket, fått jobb och nu hjälper till att bygga ett bättre och friare Sverige.”

Det finns något hedervärt i dessa ord. De visar tilltro till dem som ska rösta, att de ska våga fatta ett beslut som också kan innebära obehag. Han formulerar dilemmat. Men det är för sent. I stället för att invånarnas hjärtan öppnades på vid gavel blev Fredrik Reinfeldt den förste etablerade politikern som offentligt formulerade välfärdsstatens dilemma på samma sätt som de invandrarfientliga. Det fick konsekvenser.

Enligt Mångfaldsbarometern, som görs av Gävle högskola, hade en klar majoritet av befolkningen varit positivt inställd till att människor ska ha samma sociala rättigheter oavsett om man är född i Sverige eller utlandsfödd.

I 2016 års undersökning minskade de positiva från 77 procent till 55 procent, det lägsta värdet sedan mätningarna började 2005. Reinfeldts tal visade sig vara en avgörande vändpunkt. Fram till dess hade välfärden ställts mot skattesänkningar. Från klockan 13.00 lördagen den 16 augusti 2014 ställdes välfärden mot invandring. I ett slag förändrades den politiska debatten om välfärd till att domineras av kostnader för flyktingmottagande. Hans tal är en viktig förklaring till Sverigedemokraternas stora framgång i valet 2014.

Fredrik Reinfeldts tal visade sig vara en avgörande vändpunkt.

Två opinionsbildare på LO, Johan Ulvenlöv och Tobias Lundin Gerdås, tittade närmare på sociala medier under tiden för Öppna era hjärtan-talet och skrev i Expressen: ”Fram till 16:e augusti nämndes invandring/flyktingmottagande i genomsnitt i 745 tweets per vecka. Efter talet handlar 2 438 tweets per vecka om invandring och flyktingmottagande.”

För den som söker i dagstidningarna på texter som både innehåller orden ”välfärd” och ”invandring” bekräftas tesen. Under valåret 2014 ökade antalet artiklar som kopplade samman begreppen, från 108 stycken i juli månad till 926 i augusti – efter Reinfeldts tal. Öppna era hjärtan-talet bidrog till att Fredrik Reinfeldt förlorade val, regeringsmakt och partiledarpost på en och samma gång. Det offentliga samtalet försköts.

Där är vi. Men faktum kvarstår. Om ansvariga politiker och debattörer utan invandrarfientlig agenda hade satt ord på dilemmat tidigare – satt ord på den svaghet i konstruktionen som utan tvekan finns i samhällsbygget – kunde Reinfeldts tal ha fått en annan betydelse. Nuet hade sett annorlunda ut, kanske framtiden också.

”Suedi” (2015)

Jag har ingen aning om ifall vi sjöng eller firade när jag blev svensk medborgare. Kanske jag fick en glass? Jag var ett år och tre månader.

Det påstås att jag blev till i Strömstad, själva förlossningen ägde rum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och min mor var brittisk. Men jag föddes som en ungersk unge. I Sverige gäller nämligen härstamningsprincipen: föräldrarnas medborgarskap avgör barnets medborgarskap. På latin heter det jus sanguinis, blodets rätt – och min far kom från Ungern.

Han hade flytt den kommunistiska diktaturen, utbildat sig till läkare i Sverige och sökt svenskt medborgarskap. Det beviljades i juli 1966 och först då blev också jag svensk, som ett slags bieffekt. Blod, arv, biologi.

Då blev också jag svensk, som ett slags bieffekt.

Den franska revolutionen handlade om att utjämna skillnaderna mellan fransmän i olika sammanhang, och medborgarskapet var en bärande del av ideologin. I stället för privilegier grundade i klass eller grupptillhörighet skulle samma rättigheter gälla alla medborgare. Fransmännen utgick från jus sanguinis, blodets rätt. Medborgarskap var förbehållet barn till medborgare, oavsett födelse- och bostadsort. Allt handlade om härstamning.

I USA är det tvärtom. Den nationella självbilden grundas på att landet är en invandrarnation. Här råder jus soli, jordens rätt. Den som föds inom landet blir amerikan, oavsett vem hans eller hennes föräldrar är. Invandrare blir amerikaner genom att svära en trohetsed där de deklarerar sin lojalitet med det nya landet och avsvär sig sitt tidigare hemlands nationella symboler.

Under blodets rätt finns tanken på kulturell och språklig gemenskap som grund för en nation. Konsekvensen blir att den som inte uppfyller kraven utesluts. Med territorialprincipen, jordens rätt, utgår gemenskapen från en civil sammanslutning av medborgare. Alla medborgare är inkluderade.

Etnos eller demos.

Då jag växte upp på 80-talet var den vanligaste frågan jag fick: Var kommer du ifrån? Något hos mig signalerade annorlundaskap trots att jag hade ett svenskklingande namn och talade utan brytning. Jag fattade aldrig vad det var. Mitt hår? Skolkamrater frågade, främlingar i affärer frågade, jämnåriga som jag träffade för första gången frågade.

Då jag växte upp på 80-talet var den vanligaste frågan: Var kommer du ifrån?

Det fanns inget ovänligt i deras blickar, men varje gång frågan ställdes kände jag mig utkastad ur något slags gemenskap (oklart vilken). Jag kommer härifrån, blev mitt svar. Från Sahlgrenska. Göteborg. Sverige. Då kom nästa fråga: Men egentligen?

Jag undrar fortfarande hur det där ”egentligen” ska förstås. Att jag hade talat sanning men att det egentligen fanns en annan sanning som var ännu mer sann och nog skulle krypa fram om de bara frågade efter den? Jag vet inte.

Rapparen Erik Lundin släppte låten ”Suedi” 2015. Låten beskriver en uppväxt där barndomens självklara känsla av tillhörighet, med Estrella, Björnes Magasin, Pippi och John Blund, upphör att betyda något för hans identitet. I stället upparbetar han medvetet ett främlingskap och finner stolthet där. När andra ser på honom med en avvisande blick – fick höra ordet neger som det var mitt förnamn – väljer han utanförskapets samhörighet och ett liv som levs i motsats till svennarna. Men när han sedan reser ”hem” till Gambia blir han tamejfan ändå presenterad för släkten som svensk, och måste tänka om.

Jag minns det så väl, dagen jag hitta mig själv
Jag bjöd föräldrarna på fika, minns hur farsan blev ställd
Tog ett djupt andetag, ingen idé att jag skäms
Jag sa, det dags att jag berättar att er son han är svensk
Jag var Suedi
Jag vakna upp och va Suedi

Efter svensk antidemokratisk nationalism på 1800-talet följde en idog socialdemokratisk strävan efter homogenitet på 1900-talet. Genom välfärdsreformer, gemensamma värderingar och steriliseringar skulle ett vi skapas och upprätthållas. Hade mitt liv blivit annorlunda om territorialrättens princip genomsyrat Sverige? Hade den svenska självbilden varit en annan?

Det är fortfarande möjligt att lämna blodets rätt och övergå till jordens rätt, att lämna idén om ett etniskt vi och övergå till idén om ett demokratiskt vi, att stå på samma konstitutionella grund som andra invandringsländer.

Det finns något som heter identitetskris – men inget som kallas identitetseufori.

Jag tänker på det tusen år gamla stenlejonet i Pireus hamn, utmejslat i ljusskimrande marmor från berget Pentelikon i Aten. På lejonets vänstra sida fanns den runa som kan vara det äldsta beviset på att svear kallade sig själva svear.

Svioner, sweonas, suehans, suetidi, sueones, sviar, suedi … Orden ligger som mynt i botten av en brunn och glimtar till när någon behöver skriva en berättelse som har en början, en mitt och ett slut. Det kan gälla historien om ett folk, ett språk, ett land, en historia som kan vara sann, falsk eller förskönande; historien om en historia.

Jag skrev den här boken för att det finns något som heter identitetskris men inget som kallas identitetseufori, för att en gång skrev den amerikanske poeten Walt Whitman en dikt, Song to myself, där han gestaltar sitt land och sig själv – och genom att citera honom vill jag gestalta mitt land och mig själv och därefter behövs inga fler ord och jag kan sätta punkt.

I am large, I contain multitudes.

***

Texterna ovan är tre kapitel ur Elisabeth Åsbrinks nya bok ”Orden som formade Sverige”, som kan beställas från förlaget Natur & Kultur.

***

Följ Arena Essä på Facebook