ideologi Nyfascism har länge fungerat som slarvigt skällsord, utan tydlig definition. Mike Enocksson benar ut dess historia, spår att ett nytt signalord kommer ta över, samt att det är hög tid att hitta en ny politisk skala.
Donald J Trumps anklagades tidigt för att vara fascist. Den afro-amerikanske filosofen, författaren och människorättsaktivisten Cornel West deklarerade den 1 december 2016, en månad efter valet av Trump som president, att han och hans nya administration var att likställa med ”nyfascism”. Wests definition av denna nyfascism är att den allierar sig med storföretagen, sätter minoriterer som syndabockar, genomför en militarisering av samhället samtidigt, och framförallt, så försöker den koppla an till arbetarklassen i tron att man är företrädare för dess intressen och behov. En klassisk marxistisk definition.
Andra som också slog i den fascistiska alarmklockan var Madeleine Albright, före detta amerikansk utrikesminister, som 2018 kom ut med boken Fascism: A Warning och filosofiprofessorn Jason Stanley som samma år kom ut med sin bok How Fascism Works: The Politics of US and Them. Albright menar att flera av världens ledare i modern tid uppvisat fascistiska tendenser, såsom Chávez, Putin och Trump, varav Nordkoreas Kim Jong Un är en uppenbar fascist. Stanley menar på att Trumps presidentperiod har flera fascistiska kännetecken.
Problemet i denna analys är inte bara ett utan flera. Det första är vad vi egentligen menar med begreppet fascism? Det har ända sedan mellankrigstiden används av liberaler och socialister för att etikettera det som en inte gillar. I någon allmän tolkning har fascism blivit allt som inte är politisk egalitärt, varken i teorin eller i praktiken, det vill säga sådana politiska krafter som vill ha ett hierarkiskt samhälle med ett ”vi och dem”-tänkande. Hos marxistiskt skolade personer, som Cornel West, är fascismen i princip alla politiska krafter som förespråkar ett auktoritärt samhälle och som inte vill avskaffa kapitalismen. Detta är så pass breda definitioner av ett begrepp tillika en politisk ideologi att de i slutändan blir helt innehållslösa.
Problemet är att det finns de som både är gröna och auktoritära.
Det andra problemet är att vi fortfarande, år 2020, är fast i vänster–höger-skalan i vårt sätt att kategorisera politiska partier och politiska aktörer. Saker och ting är antingen vänster eller så är det höger. Detta är en falsk dikotomi, och 1900-talet har påvisat att folk inte alls är förbundna till att rösta utifrån sin klasstillhörighet och dess socio-ekonomiska intressen utan kan mycket väl placera socio-kulturella värden högre. Den så kallade GAL-TAN-skalan har visserligen försökt kompensera för detta med att införa en annan axel, som just berör ens inställning till synen på sociokulturella frågor snarare än enbart socioekonomiska. GAL står då för Grön-Alternativ-Libertarian medan TAN står för Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk. Problemet är att det finns de som både är gröna och auktoritära, de som är libertarianska och traditionella och de som är alternativa och nationalistiska. GAL-TAN-skalan speglar därmed inte verkligheten, utan en idealtyp om hur det skulle kunna se ut.
Det tredje problemet är att uppkomsten av politiska ideologier har förändrats. De klassiska politiska ideologierna som socialism, liberalism och konservatism uppstod under industrialismens första period och moderna politiska ideologier såsom fascism och nationalsocialism uppstod ur industrialismens senarare period. Samtliga formades utifrån sin tids kommunikationsteknologi. Utbildning och framförallt tillgången till information tillhörde en mindre grupp människor, oftast akademiskt skolade, och tryckpressen var fortfarande i centrum för spridandet av information – även om och radio- och tv började komma – och politiska idéer formulerades i böcker och i tidskrifter.
Nu har digitaliseringen gjort att tillgången till information och konkurrensen om uppmärksamheten kring denna information helt förändrat det politiska landskapet. Den som är först ut att ladda upp ett slagkraftigt Youtube-klipp eller en tweet är den som vinner hem de politiska sympatierna och formar det politiska samtalet. Det finns väldigt lite tid för den intellektuella processeringen av tegelstenar till böcker och tidskrifternas tid är förbi. Allt detta gör också att vi inte kan studera den nya politiska rörelsen i 2000-talets digitalisering så som vi studerat dåtidens politiska rörelser i industrialismens tidevarv.
Det gick nämligen att förstå vad fascismen och nationalsocialismen ville genom att studera deras politiska teoretiska rötter – även om många också vägrade inse vad som komma skulle, som exempelvis kommunisterna. Dessa rötter bestod av den intellektuella produktionen hos personer som Gabriele D’Annunzio, Georges Sorel och Paul de Lagarde, och som präglade andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet.
Några sådana rötter går inte att hitta hos den Trumpism som växt fram i USA eller i den alt right-rörelse som agerar som dess bundsförvant. Både Trumpismen och alt right-rörelsen är politiska ideologier som formas samtidigt som rörelserna växer fram. Trumps politiska agenda går inte att återkalla från någon tidigare politisk doktrin utan den formuleras direkt på plats i hans tal eller i hans tweets. Och den reproduceras av oberoende aktörers inlägg, uppladdningar och kommenterar på sociala medier. Aktörer som Steve Bannon, Dave Rubin, Rush Limbaugh, Milo Yiannopoulos och Ben Shapiro. Det är således helt symptomatisk utifrån den kommunikationsteknologiska era vi lever i. Den politiska filosofen idag är ett någon med ett twitterkonto eller en Youtube-kanal.
Fascismens och nationalsocialismens motståndare har gärna, och fortsätter än idag att karakterisera dessa som en anti-intellektuell rörelse med en politisk ideologi som mest formades av rörelsens egna ledare. Det är dock en grov feltolkning. Visserligen är det sant att ledarprincipen gällde inom både den fascistiska och nationalsocialistiska regimen, och att den politiska agendan sattes av Il Duce eller Der Führer. Men fascismen och nationalsocialismen var en konsekvens av decennier av intellektuell politisk teoretisk verksamhet från flera olika aktörer, och det fanns heller ingen total konsensus hos de båda regimernas ledande aktörer kring hur det politiska projektet på sikt skulle se ut. Inom fascismen fanns delade meningar om det nya samhällssystemet skulle präglas av korporativism eller av en fascistisk syndikalism, och inom nationalsocialismen fanns olika uppfattningar kring den kristna religionens betydelse i förhållande till germansk hedendom.
Politiken reduceras från att vara en mänsklig överlevnadsstrategi till att bli en uppmärksamhetscirkus
Dessa klassiska politiska teoretiker lyser dock med sin frånvaro idag, och det gäller inte bara hos de nationalistiska och auktoritära krafter, utan frånvaron finns hos samtliga politiska partier och politiska rörelser i vår samtid. Den bildade intellektuella aktören som i decennier lagt grunden för den politiska ideologin har försvunnit och ersatts med influencers och dylikt. Hela Donald Trumps förmåga till att ens kunna bli president grundar sig i mångt och mycket på den popularitet och igenkänningsfaktor som han fick bland det amerikanska folket genom sitt tv-program The Apprentice. Ukraina har en före detta komiker och skådespelare som president och i Italien blev det populistiska Femstjärnerörelsen det tredje största partiet 2013 och det näst största 2018 – grundat av en komiker.
Politiken reduceras från att vara en mänsklig överlevnadsstrategi till att bli en uppmärksamhetscirkus, ledda av mediala aktörer som genom sitt sätt att läsa av en publik och veta vilka knappar de skall trycka på kan få utlopp sina egna dagliga politiska värderingar. Den politiska ideologin blir en dagligvaruhandel och den politiska rörelsen blir till ett infalls nycker.
Ena dagen fylls Facebook-profilerna och Instagram-händelserna med Je suis Charlie och nästa dag med Black Lives Matter-symboler. Det är den dagliga trenden som styr, och värderingarna kan man handla på sig utifrån dygnets tycke och smak. Socialdemokraternas före detta partiordförande Håkan Juholt varnade just för detta, om att politiken reducerats till en modeaccessoar, till en knapp att ha på kavajen. Och i Medan bomberna faller sjunger Björn Afzelius:
Hur ska en sliten gruvarbetare satsa på livskvalité? Hur ska en ensam mor förverkliga sig själv? Nej, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För dem flesta är det en livsnödvändighet.
Men vad är då Trumpismen? Är den en ny form av högerextremism som vi ser växa fram, något annorlunda än den fascism som vi såg under mellankrigstiden? Om vi betraktar högerextremism som något som är för det kapitalistiska systemet men som emot den liberala demokratin så är Donald Trumps egen politiska ideologi absolut högerextrem. Men enligt min mening är vänster–höger-skalan sprängd sedan länge, och det går även att ställa sig frågan om den någon gång varit ett välfungerande analysinstrument.
Skalan är hämtad från hur placeringen i den franska nationalförsamlingen såg ut i samband med revolutionen, där de som satt till höger om talmannen var de som vill bevara den gamla ordningen och de som satt till vänster om talmannen ville införa ett samhälle på egalitära principer. Denna indelning höll sig relativt väl under 1800-talet med den politiska striden mellan socialister och liberaler gentemot en konservatism som ville bevara det gamla samhället. Men med 1900-talets förändade kontext, och i synnerhet med fascismen och nationalsocialismens intåg på den politiska arenan så sprängdes denna skala i sönder för all tid. Striden mellan socialism och kapitalism var inte den primära konfliktlinjen enligt dessa politiska ideologier, utan striden låg gentemot Upplysningens värden.
Vad gäller Trumpismen är den snarare ett utlopp för den nihilistiska och narcissistiska värld vi lever i, där mediepersonligheter förtrollar en demoraliserad arbetarklass i att göra uppror mot den politiska elit som i decennier mest brytt sig om sitt eget hus snarare än sina väljares hus. På så sätt kanske den efterliknar fascismens försök till förförande av den italienska arbetarklassen och Mussolinis bombastiska balkongframträdande inför hurrande publikhav. Skillnaden är att Mussolini var skolad i politisk teori, i sin resa från socialist till fascist, och såg retoriken som ett medel snarare än ett ändamål. I Trumpismens tidsålder saknas den intellektuella substansen, och bekräftelsebehovet blir den primära drivkraften. Vad konsekvenserna blir av detta får framtiden utvisa.
Så är Trumpismen fascistisk? Nej, i och med att den helt saknar den politiska teoretiska förankring som fascistisk ideologi har, även om det finns gemensamma nämnare vad gäller den politiska rörelsen. Är Trumpismen högerextremistisk? Ja, i någon form av klassisk betydelse är den det, men värdet i den etiketen bärs bara upp av betydelsen i vänster–höger-skalans aktualitet som analysinstrument, vilket kan starkt ifrågasättas.
Vad är då utmärkande för Trumpismen och tidsandan som den uppstått ur? Konflikten idag handlar om bevarandet av upplysningens grundläggande värden för det västerländska samhället. Och i det har Trumpismen och alt right-rörelsen förvisso en gemensam nämnare med fascism och nationalsocialism, men de förstnämnda agerar samtidigt utifrån en helt annan kommunikationsteknologisk utgångspunkt och saknar helt traditionell intellektuell politisk teoretisk förankring.
Jag ser socialister som relativiserar islamism och anti-semitism men samtidigt förkastar rasismens antihumanistiska mentalitet.
Det som kännetecknar konfliktlinjen kring Upplysningens vara eller icke vara i det västerländska samhället går mellan de som vill ha ett sekulärt samhälle – som innefattar både ett motstånd mot islamism, kristen fundamentalism och nationalistisk mytbildning – som byggs upp av en rättsstat med alla människors lika värde, och med ett vetenskapligt och rationellt tänkande som genomsyrar den allmänna diskursen och den praktiska politiken.
Konfliktlinjen går dock inte mellan vänster och höger, utan klyver rakt igenom samhället och dess politiska grupperingar. Jag ser exempelvis så kallade ”anti-vaxxers” på båda sidor av den klassiska vänster–höger-skalan. Jag ser hur nationalister förkastar islamism till förmån för ett sekulärt samhälle, men samtidigt vurmar för kristen traditionalism och en statsbildning bestående av nationella mytbildningar. Jag ser socialister som relativiserar islamism och antisemitism men samtidigt förkastar rasismens antihumanistiska mentalitet. Jag ser hur känslor är viktigare som byggstenar i argumentationsbildningen än empiri och logik, oavsett om personen är socialist, liberal eller konservativ.
Jag ser också hur denna konfliktlinje ibland klyver rakt igenom oss själva, där vi ibland tenderar att agera mot de grundprinciper som vi trodde att vi upprätthöll som ideal. Vi vägrar att lyssna och läsa och har redan förutbestämda uppfattningar om hur saker och ting är och bör vara, samtidigt som vi å andra sidan anser att samhället bryts ner av fake news, alternativ fakta och polarisering.
Och i denna ”split personality” måste vi rannsaka oss själva om vilket samhälle vi vill ha och varför. Vi måste bli den förändring som vi vill se i samhället. Om inte riskerar vi att omedvetet medverka till den nihilistiska och narcissistiska malström som driver oss ner i avgrunden, och där Trumpismen och alt right-rörelsen hämtar sin näring. Och från den avgrunden befarar jag att det inte finns någon civiliserad återvändo.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
