Trygghet som handelsvara

Försäkring I början av 1900-talet slog den privata folkförsäkringen genom tack vare massiv marknadsföring. Med hjälp av tiotusentals agenter presenterades försäkringen som en lösning på ”den sociala frågan”. Alf Sjöblom berättar hur denna del av historien präglat vår bild av välfärden.

Vid sekelskiftet 1900 pågick en intensiv diskussion om den framväxande arbetarklassens prekära situation. Utvecklingen av ett modernt industrisamhälle och en fri marknad hade fått till följd att arbetskraften antagit en varukaraktär som försvagat det traditionella arbetsgivaransvaret: ”Marknaden lämnade den enskilde oskyddad i stunder av kris och olycka” – som historikern Klas Åmark uttrycker det i sin syntes över de svenska och norska välfärdsstaternas framväxt.

Under andra halvan av 1800-talet började samtida aktörer diskutera detta som den sociala frågan eller arbetarfrågan. Ett vanligt tema i svensk välfärdshistorisk forskning är att de offentliga försäkringssystemen byggdes upp som ett svar på denna sociala fråga. I tidigare forskning har alltså socialpolitik i princip likställts med offentlig politik och framväxten av offentliga trygghetssystem. Detta synsätt på svensk välfärdspolitik har lett till en statisk syn på Sverige som företrädare för en specifik modell eller regim. Föreställningen om ”den svenska välfärdsmodellen”, eller den ”socialdemokratiska välfärdsregimen”, har sedan blivit en stereotyp som lever sitt eget liv.

En självklar utgångspunkt för denna stereotyp är att den kommersiella försäkringsverksamheten inte har påverkat framväxten av den svenska välfärdsstaten i någon större utsträckning. Men i min avhandling Trygghet som handelsvara visar jag att även etablerandet av livförsäkringen skedde mot bakgrund av denna sociala problematik, och att marknadsföringen av denna produkt i breda befolkningslager var nära förbunden med tidens samhällsdebatt om den sociala frågan.

Jag visar att definitionen av socialpolitik över lag var betydligt bredare än den vi har i dag och att vid sekelskiftet 1900 var den sociala frågan med andra ord fortfarande öppen för olika konkurrerande trygghetsalternativ. Det visar sig också att detta förhållande har spelat en avgörande roll för det svenska välfärdssamhällets utveckling.

Folkförsäkringen

1899 stiftades livförsäkringsbolaget Svenska Arbetareförsäkringsanstalten Trygg. Det skulle bli starten på en ny sorts försäkring i Sverige. Men starten av Trygg markerar också en ny roll för försäkringsbranschen, där den sociala frågan i än högre grad än tidigare blir en del av bolagens självmedvetande.

Trots upprepade försök under 1890-talet hade försäkringsrörelsen misslyckats med att sprida kommersiell livförsäkring till den framväxande arbetarklassen. I efterhand konstaterade folkförsäkringens företrädare att den nödvändiga erfarenheten hade saknats för hur man skulle gå till väga för att nå ut till samhällsgrupper med en bristfällig social och ekonomisk standard. Det krävdes ett helt nytt grepp för att lyckas med vad som senare kom att kallas för livförsäkringsidéns demokratisering.

Trygg riktade sig redan från början specifikt till de kroppsarbetande klasserna och tillhandahöll såväl skydd för efterlevande som pensionssparande inför ålderdomen. Inom ett par år efter Tryggsgrundande hade bolaget mutat in beteckningen folkförsäkring. Verksamheten blev en omedelbar succé och tio år efter grundandet hade Trygg utfärdat 300 000 försäkringar. Vid mitten av seklet var närmare tre miljoner arbetare försäkrade i de bolag som bedrev denna verksamhet.

Under 1900-talets första årtionde splittrades försäkringsbranschen i två grenar utefter en klassegregerande princip, där folkförsäkringens uppgift blev att ta hand om den framväxande arbetarklassens behov av trygghet. Den livförsäkringsverksamhet som riktade sig till de mer bemedlade samhällsklasserna kom att betecknas som ståndspersonförsäkring.

Den drivande kraften bakom Trygg var löjtnant Adolf af Jochnick. Som representant för ett engelskt bolag hade han flera års erfarenhet av livförsäkringsverksamhet från såväl Sverige som andra länder. I bolagets minnesskrift från 1910 beskrev af Jochnick sina utgångspunkter för bildandet av Trygg: Å ena sidan konstaterade han att även om försäkringsväsendet i Sverige över lag hade misslyckats med att vinna arbetarklassens förtroende, så hade man lyckats sprida ett intresse för själva livförsäkringsidén. Beviset för detta intresse var att arbetarna själva hade bildat ett större antal ideella understödsföreningar. Å andra sidan var det för af Jochnick självklart att försäkringsrörelsen här hade en viktig uppgift att fylla. Hans uppfattning var att arbetarnas egna föreningar byggde på ohållbara principer. Risken var att förtroendet för livförsäkringsidén inom dessa samhällslager kunde skadas. af Jochnicks målsättning med bolaget var att på solida och matematiska grunder verka för spridningen av livförsäkringsidén till arbetare och mindre bemedlade. Han menade att även de svenska arbetarna nu hade uppnått en sådan inkomstnivå att det var möjligt att inom denna ”samhällsklass söka på lifförsäkringsidéns grundval verka för ekonomisk förtanke och sparsamhet”.

Trygg baserades på ett antal antaganden som kom att bli karakteristiska inom folkförsäkringsverksamhet. I första hand att det fanns såväl ett genuint intresse som ekonomiska förutsättningar att möta ett faktiskt trygghetsbehov genom livförsäkring. I andra hand att endast försäkringsrörelsen satt inne med kunskapen att ta till vara detta intresse. Denna så kallade vetenskapliga grund var helt avgörande för verksamhetens anspråk på att ligga i den framväxande arbetarklassens intresse.

Inledningsvis fanns det flera omständigheter som talade emot af Jochnicks planer. Svårigheten låg framför allt i att finna finansiärer, då folkförsäkring inte framstod som en särskilt god kapitalplacering. Ett flertal tidigare försök att bedriva folkförsäkring hade under 1890-talet misslyckats och många var skeptiska till att denna verksamhet kunde vara ekonomiskt bärkraftig. Någon hjälp från de etablerade försäkringsbolagen kunde af Jochnick inte heller räkna med. Tvärtom spreds från detta håll åsikten att projektet visserligen var behjärtansvärt men omöjligt att genomföra i praktiken.

Ett omfattande agitationsarbete tog nu vid för att realisera planerna. I stället för att försöka övertyga finansiärer utifrån profitorienterade motiv lade af Jochnick vikten vid att sprida kännedom om anstaltens ”sociala uppgift”. Tusentals prospekt utsändes och af Jochnick besökte personligen ett flertal större arbetsgivare. I minnesskriften understryks att det var övertygelsen att folkförsäkringen hade en ”samhällsgagnande uppgift att fylla” som blev utslagsgivande. Att detta hade en stor betydelse framgår också av styrelseprotokoll från året då bolaget grundades. Här betonades särskilt att arbetsgivarnas intresse för planerna inte var vinstinriktat, utan att målet var att bereda arbetare en billig livförsäkring under betryggande former. I bolagets styrelse återfanns åtskilliga prominenta personer vid denna tid. Bland annat 15 riksdagsledamöter, däribland blivande statsminister Arvid Lindman. Den sociala uppgift som Trygg tog på sig hade ett starkt stöd av etablissemanget vid denna tidpunkt. Även i pressen uppmärksammades framgångarna, och oberoende av politisk färg var tidningarna välvilligt inställda till Tryggs verksamhet.

Tryggs framgångar visade med all tydlighet att Sverige var moget för folkförsäkringsverksamhet. 1901 gick fem av de största aktiebolagen samman och grundade Lifförsäkrings-Aktiebolaget De Förenade. Genom detta initiativ blev försäkringsrörelsen på bred front involverad i folkförsäkringen. Programförklaringen var i huvudsak densamma som vid grundandet av Trygg. De Förenade skulle bidra till att lösa ”den socialt ytterst viktiga fråga” som försäkring av ”den stora massan, vår svenska arbetarestam” utgör.

Om bolagets programförklaring var socialt orienterad, så uppfattade på samma gång aktiebolagen Tryggs verksamhet som en ny form av konkurrens som man inte kunde förhålla sig likgiltig till. Grundandet av De Förenade är ett tydligt exempel på hur kommersiella intressen flätades samman med socialt orienterade motiv vid etablerandet av folkförsäkringen.

Folkförsäkringen gick från ett bestånd på 14 000 försäkringar år 1900 till ett bestånd på över 320 000 försäkringar 1910. Folkförsäkringens ambition att nå ut till arbetarklassen med små livförsäkringar framgår också av att den genomsnittliga premien inom livförsäkringen sjönk under denna period.

Under början av 1910-talet tillkom ytterligare två folkförsäkringsbolag. På samma sätt som i af Jochnicks retorik stod nu en polemik med den ideella sektorn i centrum, men en grundläggande skillnad var att statsmakterna vid denna tidpunkt hade börjat göra allvar av sina planer på att bedriva livförsäkringsverksamhet. Grundandet av bolagen skedde mot bakgrund av denna nya konkurrenssituation. År 1911 bildades Svenska Lifränteförsäkringsbolaget Framtiden, ömsesidig i syfte att bedriva arbetsgivarfinansierad pensionsförsäkring för arbetare. Den direkta anledningen till initiativet var de diskussioner som fördes angående införandet av en offentlig pensionsförsäkring. I bolagets minnesskrift framträder två föreställningar som bidrog till bolagsbildandet: dels att någon offentlig pensionslösning inte var nära förestående, dels att de understödsföreningar som redan tillhandahöll pensionsförsäkringar var bristfälliga. Bolagets målsättning var att ersätta dessa föreningar eller bereda jordmånen för en eventuell allmän folkförsäkring. Det såg som sin huvuduppgift att bedriva så kallad kollektiv tjänstepensionsförsäkring för arbetare. Genom att involvera arbetsgivarna skulle man vinna två fördelar: de kunde vara med och finansiera försäkringen och dessutom ta ut premierna som direkta avdrag på lönen. På så sätt skulle Framtiden kunna erbjuda lägre premienivåer, vilket skulle bli en konkurrensfördel.

Även Trygg och De Förenade hade haft som huvudpunkter på sina program att bedriva kollektiv försäkring och involvera arbetsgivare, men inget av bolagen hade lyckats med denna målsättning, och för Framtiden gick det inte bättre. Styrelsen beslöt på ett tidigt stadium att helt lägga ner denna verksamhetsgren. Bolaget konstaterade att det var omöjligt att skapa intresse hos arbetsgivare och arbetare för pensionsförsäkringar. Orsaken antogs vara att många hyste stora förhoppningar på införandet av en offentlig pensionsförsäkring, så bolaget kom precis som sina föregångare att koncentrera verksamheten till individuell livförsäkring.

Det sista bolaget som etablerades med folkförsäkringsverksamhet som huvuduppgift växte fram ur den ideella sektor som de tidigare bolagen kritiserat. 1909 påbörjade understödsföreningen Sveriges Praktiska Lifförsäkringsförening ett samarbete med Kooperativa Förbundet (KF). Under 1914 anslöt sig föreningen helt till förbundet och det nya bolaget Sveriges Praktiska Lifförsäkringsanstalt Folket, ömsesidig konstituerades. Folket var därmed inte ett helt nytt bolag, utan upptog redan från starten den tidigare understödsföreningens medlemmar till försäkringstagare.

Med grundandet av Folket blev såväl arbetarrörelsen som den kooperativa rörelsen direkt involverad i kommersiell folkförsäkringsverksamhet.

Bakgrunden till bildandet av Folket var en tilltagande offentlig kritik mot de stora omkostnader som folkförsäkringens agentsystem förde med sig. 1912 motionerade socialdemokraterna Helge Bäckström och Erik Palmstierna i riksdagen om upprättandet av en statlig ”mönsteranstalt” för livförsäkring. Frågan föll då andra ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting ville avvakta riksdagens beslut om införandet av en allmän pensionsförsäkring.

Då beslutet om folkpensionen fattades året därpå blev det uppenbart att denna reform inte skulle motsvara de högt ställda förväntningarna inom arbetarrörelsen. Det misslyckade försöket med att skapa en statlig anstalt och de låga förmånerna i den offentliga försäkringen resulterade i att såväl Branting som motionärerna Bäckström och Palmstierna blev delaktiga i bildandet av Folket under 1914. Då frågan om en statlig mönsteranstalt togs upp igen på socialdemokratiska partiets kongress 1914 kunde partistyrelsen hänvisa till att Folket hade bildats på initiativ av ledande personer inom partiet och understödsföreningsrörelsen. Folkets uttalade målsättning var att bli den mönsteranstalt för folkförsäkring som motionärerna efterfrågat. I konkurrens med de tidigare försäkringsbolagen, som beskrevs som vinstinriktade, skulle bolaget arbeta efter principen att det svenska folket skulle ”taga sin försäkringsfråga i egna händer”. Med grundandet av Folket blev såväl arbetarrörelsen som den kooperativa rörelsen direkt involverad i kommersiell folkförsäkringsverksamhet.

Å ena sidan var bildandet av Folket ett misstroendevotum mot såväl näringslivets som statens möjligheter att lösa arbetarnas försäkringsfråga. Bland stiftarna till bolaget var Kooperativa Förbundet (KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Socialdemokratiska partistyrelsen, tidningen Stormklockan och ett antal fackförbund. Å andra sidan var kapitalistiska intressen också representerade, för i Folkets styrelse återfanns inte bara socialdemokraterna Branting, Palmstierna och Bäckström (ordförande), utan även bankdirektören Olof Aschberg och bokförläggare Karl Otto Bonnier.

De fyra folkbolagen grundades alltså delvis utifrån olika motiv, men det fanns en samsyn kring premisserna för denna verksamhet: Arbetarens livssituation var otrygg, trots att arbetaren själv bar på en ekonomisk potential för att förbättra sin situation, men han saknade emellertid kunskap för att utnyttja denna. I arbetarklassens intresse ansåg man sig erbjuda en rationell och solid lösning på den sociala frågan.

En del av välfärdsformeringen

Folkförsäkringens företrädare ville råda bot på vad de uppfattade som ett samhälleligt sjukdomstillstånd. Utgångspunkten för denna problemformulering var uppfattningen att en stor grupp människor i samhället var beroende av sin arbetskraft för att överleva. Speciellt utsatt var arbetarfamiljen vars existens var helt beroende av familjeförsörjarens arbete. Problemet som krävde en lösning var hur industriarbetaren skulle kunna skapa ett ekonomiskt skydd för sin familj om och när arbetskraften avtog. Kännetecknande för beskrivningen av den sociala uppgiften inom försäkringsrörelsen var att den centrerades kring familjen, och att det var familjeförsörjarens ansvar att lösa det uppställda problemet.

Inom försäkringsrörelsen gjordes också mer djupgående analyser av det moderna samhällets speciella problematik. En uttalad anhängare av livförsäkringsverksamhet var den välkända nationalekonomen Gustav Cassel, som också engagerades i utbildningen av blivande tjänstemän inom försäkringsväsendet. I en föreläsningsserie 1928 diskuterade han livförsäkringens sociala betydelse. Cassels analys bygger i grunden på en distinktion mellan det moderna och det förmoderna samhället. I det förmoderna samhället garanterades individen en ekonomisk position, och på samma gång som systemet begränsade individens frihet fick hon sin trygghet genom sin naturliga sociala grupptillhörighet. I det moderna samhället hade i stället tvångssammanslutningar ersatts av frivillig anslutning till en för ändamålet bildad grupp. Priset för denna frihet var att individen lämnades isolerad som ekonomisk enhet. Cassel beskriver det som att det nya samhället bestod av ”atomer utan organiskt sammanhang, av isolerade individer, som handla efter eget intresse och på eget ansvar”. Det moderna samhället karakteriserades alltså av ett stort antal fria lönearbetande människor utan en självklar grupptillhörighet, vilket ledde till ekonomisk isolering.

Cassels beskrivning av den sociala frågan var tätt sammanvävd med hur frågan skulle lösas. Den insiktsfulle insåg att ”stående av självrisk” i princip var omöjligt: ”En kapitalist kan givetvis göra det, men icke samhällsmedlemmarna i allmänhet”. Livförsäkringen var, menade Cassel, den moderna lösningen på den ekonomiska isoleringen. Genom denna kunde medborgaren frivilligt förena sig med en större grupps resurser.

Som lösning på den sociala frågan slog livförsäkringen så att säga två flugor i en smäll. Den var inte bara ett botemedel mot fattigdom, utan också ett botemedel mot den sociala oro som arbetarrörelsen skapade i samhället.

I försäkringsmännens artikulering av den sociala uppgiften fanns också ett utpräglat samhällsbevarande inslag. I facktidskriften Gjallarhornet var föreställningen om försäkringsväsendet som förkämpe för ett harmoniskt klassamhälle väletablerad under slutet av 1800-talet. Som lösning på den sociala frågan slog livförsäkringen så att säga två flugor i en smäll. Den var inte bara ett botemedel mot fattigdom, utan också ett botemedel mot den sociala oro som arbetarrörelsen skapade i samhället. En framgångsrik folkförsäkring förväntades bli ”den bästa föreningslänken mellan arbete och kapital”. Verksamhetens styrka var att den uppmärksammade båda parterna på deras ”ömsesidiga pligter och förbindelser”.

Livförsäkringens uppgift i samhället var således såväl att skapa trygghet som att verka för social stabilitet. Och det korta svaret på den sociala frågan var att folkbolagen skulle lära de lägre samhällsklasserna att spara sig ur det problem som det moderna samhället försatt dessa samhällsklasser i. Som vi snart ska se fanns det ett tydligt uppfostrande drag i bolagens marknadsföring, och en bild av att det var eftersträvansvärt att vara ”skötsam”.

En social rörelse?

Vid sekelskiftet 1900 betonade försäkringsmännen att livförsäkringen inte var en ”privat affär”, utan framför allt en ”rörelse” av största ”sociala” betydelse. Under början av 1930-talet formulerade sig försäkringsmännen till och med exakt i dessa ordalag: ”Det svenska livförsäkringsväsendet är en social rörelse med affärsrörelsens verksamhetsform.”

Livbolagen vidtog på ett tidigt stadium konkreta åtgärder i linje med en socialt orienterad målsättning. Redan 1872 infördes principen om begränsad aktieutdelning och försäkringstagarnas vinstdelaktighet. Ett genomgående tema för livförsäkringens utveckling var att dess företrädare nödgades försvara anspråket på att vara en socialt betonad rörelse. Det har återkommande funnits kritiker som rest frågan om inte medlet – en (profitorienterad) affärsverksamhet – varit den verkliga målsättningen. Frågan skapade tvivel kring försäkringsmännens intentioner och bevekelsegrunder. För försäkringsmännen var det därför viktigt att skilja på bruket och missbruket av privat företagsamhet.

Man kan säga att livförsäkringens grundläggande idéinnehåll i många avseenden var tidstypiskt för en socialliberal hållning. Tankarna om självhjälp och uppfostran svarade också mot skötsamhetsideal inom arbetarklassen. Framför allt finns det många gemensamma nämnare med grundtankarna inom den kooperativa rörelsen, som växte fram under samma period. Den rationella försäkringstagare som försäkringsväsendet ville skapa och den rationella konsument som kooperationen eftersträvade var i många avseenden identiska. I bägge verksamheterna framhävdes rörelsens moraliska karaktär: De uppfattades som ett medel för moderniseringens och rationalitetens utbredning i samhället; de bar på en harmonitanke och beskrevs som ett medel för klassförsoning.

Som vi sett fanns det några gemensamma grundförutsättningar för folkbolagens verksamhet. De motiverade sina försäkringslösningar med sociala argument. Poängen här är alltså inte huruvida försäkringsrörelsen faktiskt var en social rörelse, utan att självbilden av att vara detta fyllde en viktig funktion. I talet om den sociala uppgiften låg en källa till legitimitet och en potential för politisk mobilisering på den socialpolitiska arenan.

Den trygghetslösning man tillhandahöll var till sin form frivillig och individbaserad; det var upp till arbetaren själv att ta personligt ansvaroch utnyttja denna möjlighet. En annan förutsättning var att det krävdes en omfattande marknadsföringsapparat för att förmå arbetaren att ta sitt ansvar, och denna marknadsföring har genom sina argument och sitt tilltal i högsta grad varit med och präglat den svenska bilden av välfärd.

Agentverksamheten

För att trygghet skulle kunna bli en handelsvara måste arbetarna upplysas om att de hade ett behov av trygghet som bara kunde mötas utifrån kommersiell försäkringsverksamhet. Initialt fanns det ett stort motstånd som bolagen måste möta i sitt sätt att närma sig kunden. En metod var att försäkringsbolagen själva producerade skrifter och tidningar. 1903 kunde man i Gjallarhornet läsa om veckopublikationen som ett ”mäktigt propagandamedel” inom den amerikanska folkförsäkringen. Alla de stora bolagen delade på regelbunden basis ut en veckotidning gratis till försäkringstagare och tänkbara kandidater. Syftet med publikationerna var att knyta försäkringstagarna till bolaget och få dem att ”glädjas åt dess framgångar”. En liknande korrespondens med försäkringstagare och agenter blev också till ett stående inslag inom den svenska livförsäkringen.Men branschen konstaterade också tidigt att det var viktigt att använda den framväxande pressen. 1929 startade bolagen en gemensam pressbyrå, som under fem år distribuerade 200 artiklar till 300 tidningar. Masskommunikation inbegrep även användandet av nya medier som film och radio, eller deltagande i arrangemang som Stockholmsutställningen 1930.

Försäkringsrörelsen ägnade sig åt vad vi i dag kallar för marknadsföring genom produktplacering.

En annan metod var att se till att varan figurerade i ett sammanhang som inte förknippades med reklam. Försäkringsrörelsen ägnade sig åt vad vi i dag kallar för marknadsföring genom produktplacering. En åtgärd i denna riktning var att se till att skolböcker innehöll berättelser som belyste livförsäkringens betydelse och att undervisningen i matematik använde instruktiva räkneexempel hämtade från försäkringsverksamheten. Med hjälp av olika tävlingar utarbetade Försäkringsföreningen sådana berättelser och räkneexempel under början av 1930-talet. Syftet med dessa åtgärder var alltså att göra allmänheten mer tillgänglig för ”saklig” propaganda.

Den stora insatsen var dock skapandet av en enorm apparat av försäljningsagenter. Det var också det som var Tryggs stora bidrag till branschen. Folkförsäkringar såldes genom så kallad direktförsäljning, där försäkringsagenter i ett personligt möte sålde varan till kunderna i deras hemmiljö. Antalet agenter inom livförsäkringen ökade i takt med verksamhetens expansion. Kulmen nåddes 1930 då uppemot 80 000 agenter var anlitade inom livförsäkringsverksamheten. Chefen för Försäkringsinspektionen, den myndighet som var tillsatt att övervaka försäkringsbranschen, konstaterade lakoniskt att var 23:e individ inom den manliga vuxna befolkningen var en livförsäkringsagent.

Agentsysslan var ett ”kall” och agenterna sades bedriva en missionsverksamhet, ett heligt krig mot fattigdom och otrygghet.

Föreställningen om en social uppgift var en ledstjärna som genomsyrade agenternas uppgift och vardag. Agenten sålde inte bara en vara utan hade många uppgifter: Han bedrev ett ”väckelse- och upplysningsarbete”; han var ”pionjären” som skulle sprida livförsäkringsidén i allt vidare kretsar; han var förkämpen för ”en segerrik kamp mot fattigdom och ekonomisk osäkerhet”. Agentsysslan var ett ”kall” och agenterna sades bedriva en missionsverksamhet, ett heligt krig mot fattigdom och otrygghet.

Det var också agenten som skulle etablera känslan att försäkringen fyllde ett stort behov. Ett stående inslag i denna argumentation var hur det statistiskt osannolika på olika sätt lyftes fram som en påtaglig realitet. Folkbolagens publikationer innehöll i regel en utförlig statistik som gav en målande inblick i alla de faror som lurade på svensken vid denna tid. Statistiken kompletterades med små notiser, där det fanns en tydlig förkärlek för att lyfta fram dödsfall orsakade av framför allt det moderna industrisamhället, som i de här notiserna ur De Förenades meddelanden 1908:

Vid Haeffners sågverk i Norrland blev 24/10 en 17-årig gosse indragen bland remmar i maskinhuset och ohyggligt massakrerad. ”Händer och fötter voro borta, magen och inälvorna hade slitits sönder och kastats runt omkring.”, heter det i dagsprässen.

Den 12/11 blev vid Avesta järnvärk arbetare Erik Strand ihjälslagen av en exploderande ackumulatorbehållare för lysboj, vilken behållare just avprovades för starkt vattentryck. S., som var 51 år gammal efterlämnar hustru och sex barn.

Nästa steg var att inpränta en känsla av ansvar. Denna fas präglas av en extrem familjeorientering där idealet, den manlige familjeförsörjaren, kommer in i bilden. Familjeförsörjarens ansvar framhävdes ytterligare med små sedelärande historier och fotografier av familjer som var livförsäkrade. Den unge August Strindberg författade sådana berättelser till livförsäkringens fromma redan under 1870-talet. Berättelserna kunde ibland uppta halva numret av ett försäkringstagarblad. Slutklämmen var alltid att framhålla tecknandet av livförsäkring som en moralisk plikt.

Ett annat argument var att teckna försäkring för att spara till den egna ålderns höst. Det fanns även spekulativa inslag, under en period betonades till exempel att försäkringar kunde ge vinst, inte bara trygghet.

Under den första tiden var det en av agentens viktigaste uppgifter att framställa folkförsäkringen som en självständig lösning på den sociala frågan. När riksdagen 1913 hade fattat beslutet om en offentlig pensionsförsäkring etablerades i stället en idé om komplementära lösningar. Inför allmänheten betonade agenterna i första hand att den sociala försäkringen var en fattigförsörjning som aldrig skulle täcka mer än det knappaste existensminimum. I andra hand betonades att livförsäkringens skyddsfunktion dessutom stod helt utanför den offentliga försäkringens program. Den allmänna pensionen ersatte därför inte folkförsäkringen; de två försäkringsgrenarna tjänade helt skilda ändamål. Detta förhållande kunde också beskrivas i termer av en moralisk principskillnad, där ”den förra innehåller ett egoistiskt, den senare ett mera oegennyttigt moment”.

Agenterna förväntades vara väl förtrogna med socialförsäkringen och utnyttja skillnaderna som en metod för att öka försäljningen.

Komplementära sfärer

Genom att beskriva framväxten av en folkförsäkring har jag velat skildra framväxten av ett välfärdssamhälle, där konkurrensen mellan olika välfärdsalternativ fått stå i centrum och där de olika alternativen påverkat varandra. Från mitten av 1800-talet bidrog den ideella sektorn till att etablera självhjälpsprincipen som en legitim ordning inom arbetarklassen, och under 1880-talet började staten utreda offentlig försäkringsverksamhet som välfärdsalternativ. På 1890-talet positionerade sig försäkringsbranschen på allvar i förhållande till detta framväxande socialpolitiska landskap.

Konkurrensen med den ideella sektorn hanterades på två sätt: Det ena var att tränga undan denna verksamhet genom att ta över dess attribut. Förtroende från arbetarklassen krävde helt enkelt en ideell inramning av livförsäkringen, vilken kom till uttryck i vinstfördelningsprinciper och i artikulerandet av en social uppgift. Det andra sättet var att propagera för en reglering som hämmade den ideella sektorns konkurrenskraft. Under 1900-talets första årtionde medverkade försäkringsrörelsen till att understödsverksamheten delades upp på två grenar. Den långa traditionen av att bedriva sjuk- och livförsäkringsverksamhet inom samma förening lagstiftades nu bort. Ytterligare en lagstiftning begränsade sedan förmåner och marknadsföringsmetoder för den ideella livförsäkringsverksamheten. I förhållande till staten blev konkurrensfrågan mer komplicerad. Å ena sidan krävde en fungerande marknad ett samarbete med staten, å andra sidan kunde staten få för sig att börja konkurrera med livförsäkringen på olika sätt.

Samspelet mellan privata och offentliga trygghetslösningar belyser en av den liberala demokratins kärnfrågor – hur ett samhälle går till väga för att medla mellan individuella och allmänna intressen. I tidigare forskning har man förklarat livförsäkringens politiska framgång utifrån dess förmåga att skapa ekonomisk trygghet genom en varaktig kombination av individuell frihet och kollektiv samhällsnytta. Min tolkning är att livförsäkringens bidrag till välfärdsformeringen framför allt bör sökas på det idémässiga planet. Attraktionskraften berodde på vad denna trygghetslösning utlovade, inte vad den uppfyllde. Livförsäkringen legitimerade ett förhållningssätt i den sociala frågan, där medborgarna blev personligen ansvariga för sin ekonomiska trygghet.

Vid sekelskiftet 1900 trädde försäkringsrörelsen samtidigt fram som förespråkare av en allmän och obligatorisk socialförsäkring. Försäkringsmän som Sven Palme konstaterade att det av olika orsaker fanns grupper i samhället som inte hade möjlighet att agera ansvarstagande. En rätt ordnad socialförsäkring uppfattades därför som ett berättigat åtagande för den offentliga sektorn. Med utgångspunkt i föreställningen om komplementära sfärer kunde välfärdsfilosofins grundtankar på samma gång upprätthållas. Socialförsäkring likställdes med ett specifikt område för statlig intervention, och utifrån paternalistiska föreställningar beskrevs den som en human och preventiv fattigvård vars syfte var att skapa en nödtorftig grundtrygghet.

Genom att karva ut ett avgränsat område som lämpligt för offentliga åtgärder upprättades samtidigt vad försäkringsmännen beskrev som ett logiskt och naturligt område för privata initiativ. Befolkningen kom på så vis att delas in i två separata sfärer med olika betydelse för valfrihet och ansvar. Den omhuldade självhjälpsprincipen kunde leva vidare och accentueras trots införandet av obligatorisk pensionsförsäkring. Det moraliskt överlägsna och mest allmännyttiga alternativet var fortfarande en försäkring på frivillig grund. Under den studerade perioden intog försäkringsrörelsen också en roll som försvarare av gränsen mellan nödvändigt tvång och samhällsbärande frihet.

Det fanns också andra motiv bakom försäkringsrörelsens hållning i socialförsäkringsfrågan. Rätt utformad förväntades den sociala försäkringen kunna främja den kommersiella sektorns utveckling. I föreställningen om komplementära sfärer låg alltså tanken att den sociala försäkringen kunde utnyttjas för att bana väg för livförsäkringen. Ur ett strategiskt perspektiv var det också bättre att framstå som förespråkare för aktiv socialpolitik. Faran var att en reformfientlig hållning kunde skada förtroendet för livförsäkringens sociala uppgift. Ett flertal faktorer samverkade alltså till att branschen uppfattade det som fördelaktigt att stödja införandet av en universell socialförsäkring. Tankefiguren om komplementära sfärer var dock central i det budskap som riktade sig mot statsmakterna. Oavsett bakomliggande motiv blev välfärdsformering ett gemensamt projekt för stat och marknad.

Statsförsäkring

I flera avseenden ligger livförsäkringens idéinnehåll nära en liberal ideologi. Självhjälp och frivillighet är näst intill intrinsikala värden i denna välfärdsfilosofi. De har till sin natur egenvärden oberoende av omständigheter och förväntade effekter. Men försäkringsprincipen kan inte på något enkelt sätt placeras i ett politiskt fack, för den är inte förbehållen en liberal ideologi eller en kommersiell verksamhet, utan den kan även realiseras inom den ideella eller den offentliga sektorn.

Med ordet statsförsäkring syftade försäkringsmännen på när staten börjar bedriva en försäkringsverksamhet på liknande grunder som ett försäkringsbolag. Ett utmärkande drag för den svenska välfärdsstatens utveckling är det problematiska förhållandet mellan statsförsäkring och socialförsäkring, alltså mellan en försäkringsmässig eller skattefinansierad socialförsäkring. Själva uppdelningen i sig kommer ur försäkringsrörelsens strävan efter verksamhetsutrymme. All form av statsförsäkring uppfattades av försäkringsbranschen som ett hot som måste oskadliggöras. I min avhandling visar jag på flera sådana exempel. Symptomatiskt är att det var nära att Sveriges första moderna försäkringsanstalt blev statlig. I en aktion för att föregripa dessa planer tillkom i stället Skandia (1855). Ett annat exempel på vad försäkringsmännen uppfattade som förtäckt statsförsäkring var den livförsäkringsverksamhet som sjukkassorna bedrev med hjälp av statsanslag vid sekelskiftet 1900.

Under 1910-talet var det i stället folkförsäkringen och dess problem som föranledde långtgående krav på statsförsäkring från både liberaler och socialdemokrater. Genom att bilda en statlig ”mönsteranstalt” skulle man med konkurrensen som medel tvinga fram reformer inom livförsäkringen. Det andra alternativet var ett totalt förstatligande av all försäkringsverksamhet.

Under samma period som försäkringsrörelsen agerade för att oskadliggöra dessa hot etablerades en potentiell statsanstalt inom socialförsäkringens hägn, den nybildade så kallade ”frivilliga försäkringen” som var en del av 1913 års pensionssystem. Intressant nog var det folkbolaget Tryggs grundare af Jochnick som blev chef för denna statliga verksamhet, vilken han försökte bygga ut till ett fullfjädrat livbolag med omfattande förmåner, möjlighet till gruppförsäkring och ett eget agentsystem. Försäkringsrörelsen uppfattade å sin sida detta som tendenser som visade att den offentliga försäkringen var på väg att överskrida sin ”naturliga” gräns. Man agerade också kraftfullt för att oskadliggöra detta hot.

Även kring den obligatoriska pensionsförsäkringens utformning pågick det en kamp såväl på det partipolitiska planet som inom statsapparaten. I denna strid var försäkringsrörelsen en viktig utomparlamentarisk aktör, som gjorde gemensam sak med de som ville öka inslaget av försörjning och minska den sociala försäkringens karaktär av försäkring. Försäkringsmännens bidrag som experter i kommittéer och i den allmänna debatten låg inte på det livförsäkringstekniska planet utan i huvudsak på det ideologiska planet. De bidrog med föreställningen om komplementära sfärer och med en vision om samhällelig välfärdsformering, som befäste ett omfattande utrymme för deras egen verksamhet.

I tidigare forskning har den pensionsreform som en enhällig riksdag antog 1946 tolkats som ett viktigt steg i skapandet av den svenska välfärdsstaten. Folkpensioneringen 1946 har beskrivits som världens första universella socialförsäkring byggd på medborgarrättens grund. Jag har i stället betonat reformen som ett slutmål för den komplementära vision som försäkringsmännen hade propagerat för i närmare 50 år. Denna vision för trygghet bekräftades i lagstiftningen om försäkring över lag och omfamnades inte bara av försäkringsrörelsen utan även av politiska aktörer som generaldirektör Karl J. Höjer, chef för Socialstyrelsen, och socialminister Gustav Möller, vilka även var direkt involverade i att skapa förutsättningar för denna vision.

Den strid som fördes under första halvan av 1900-talet var inte en strid om välfärdsformeringens grundprinciper, utan den handlade framför allt om vilken roll stat och näringsliv skulle spela i dess implementering. Strävan efter att införa statsförsäkring kan därför också tolkas som ett uttryck för en indirekt påverkan från försäkringsrörelsen. Skiljelinjen gick vid synen på statens funktion.

Pensionsstyrelsens frivilliga försäkring, som hängde samman med pensionsreformen 1913, var ett tidigt försök att realisera den komplementära ideologin i statens hägn. Den gången misslyckades man, men det blev verklighet när den allmänna tilläggspensionen (ATP) trädde i kraft 1960. Staten skulle hädanefter tillhandahålla både en grundläggande preventiv fattigvård och en standardtrygghet reglerad av medborgarens position på en kapitalistisk arbetsmarknad. ATP-systemet är alltså ett uttryck för en välfärdsformering, där staten tagit över både försäkringsrörelsens vision om komplementära sfärer och livförsäkringens funktion i välfärdsformeringen.

Reglering och förtroende

Livförsäkringens position på den socialpolitiska arenan upprättades och vidmakthölls av en omfattande reglering. Principerna för en offentlig reglering lades fast av försäkringsmännen själva redan under 1870-talet. Föreställningar om livförsäkringens sociala uppgift och livförsäkringsproduktens komplexitet utnyttjades för att framställa en reglering som en viktig statsangelägenhet, vilket banade väg för 1903 års lag om försäkringsrörelse.

Folkförsäkringens genomslag under början av 1900-talet innebar en ny konkurrenssituation, där livförsäkringen tog på sig en viktig samhällsfunktion. Agenten skulle lära sig att ha tanken riktad lika mycket på förtjänsten som på det sociala ansvaret. Målet var att fläta samman dessa ideal så att utförandet av det ena uppfattades som essentiellt för det andra.

I kommersiella termer var folkförsäkringen en succé, men som verktyg för socialpolitik blev den kraftigt ifrågasatt. Försäkringsbranschen hade spunnit ett socialpolitiskt nät som de själva fastnade i, och alla avvikelser från de högt ställda idealen blev till vapen i händerna på motståndarna. I centrum för denna konflikt stod agentverksamheten och dess funktion. Kritiken mot livförsäkringen riktades alltså inte mot aktuariesystemet eller den sociala uppgiften, utan mot den kommersiella verksamhetsformen. Denna kritik var som kraftigast i två omgångar, under 1910-talet och mellan 1935 och 1945. Källan till denna kritik var folkförsäkringens bristande måluppfyllelse. De som företrädde folkförsäkringen hävdade att agentsystemet var oumbärligt för att genomföra den sociala uppgiften. Försäljningsverksamheten definierades i termer av rådgivning.

De höga omkostnaderna rättfärdigades utifrån agentsystemets folkbildande betydelse och dess unika förmåga att sprida livförsäkringsidén till samhällets bredaste lager. Under 1930-talet började sådana argument att ifrågasättas på allvar, och en tilltagande kritik mot agentsystemet ledde till ett ifrågasättande av försäkringsrörelsens existensberättigande.

I denna pressade situation utnyttjade försäkringsrörelsen lagstiftaren för att genomföra reformer som skulle tvinga fram en mer socialt inriktad verksamhet. Regleringen kom att fungera som en strategisk skademinimering, där målet blev att undvika ett förstatligande genom en mer detaljerad reglering och utvidgade utbildningsåtgärder. I praktiken fungerade lagstiftningen som en förlängning av de åtgärder som branschen redan hade börjat vidta. Regleringen utnyttjades på samma gång för att bekräfta livförsäkringens välfärdsfilosofi och agentsystemets socialpolitiska funktion. Lagstiftaren slog fast att den kommersiella sektorn bedrev en socialt inriktad företagsdrift i syfte att skapa trygghet och uppfostra ansvarstagande medborgare.

Vår tids försäkringsagent?

Samspelet med staten var avgörande för livförsäkringens framgång. Med hjälp av staten skapades en fungerande marknad, marknadsföringens sociala funktion legitimerades, och man förfinade sin produkt. Genom staten försvarade livbolagen sina intressen i välfärdsformeringen, och en arena för socialpolitik etablerades där livförsäkringen skulle stå för all komplementär trygghet och kapitalbildning. Genom sin kommersiella verksamhet med marknadsföring och agenter som talat både till människors ansvar och solidaritet och till deras behov av självhjälp, moraliskt ansvar och skötsamhet har försäkringsrörelsen också varit med och format våra föreställningar om välfärd och trygghet.

Att beskriva Sverige som ett paradexempel på en socialdemokratisk välfärdsregim skymmer med andra ord blicken för att denna välfärdsregim aldrig varit total, att olika inslag överlappat varandra.

ATP var ett undantag och den pensionsordning som infördes 1960 kom att bestå i över 40 år, men år 2001 påbörjades de första utbetalningarna från ett reformerat pensionssystem. Över lag börjar den socialdemokratiska välfärdsregimen framträda mer som en fas i välfärdssamhällets historia än dess kulmen. Karakteristiskt för välfärdsformering i dag är en ansvarsfördelning mellan stat, näringsliv och medborgare, som i flera avseenden påminner om den pensionsregim som etablerades under den period jag beskrivit här. Ett centralt inslag i den process som har lett fram till dagens pensionssystem är en samhällelig omförhandling av ansvar som styrelseform, där det fria valet som norm och rationalitet framträder som navet i det nya välfärdssamhället.

Begränsningen av förmånerna i det offentliga pensionssystemet har lett till en renässans för livförsäkringens komplementära vision.

Begränsningen av förmånerna i det offentliga pensionssystemet har lett till en renässans för livförsäkringens komplementära vision. I denna pensionsordning framställs återigen trygghet som en funktion av statligt administrerad grundtrygghet i kombination med en frivillig marknadsbaserad standardtrygghet. Staten spelar då som nu en betydande roll för marknadsföringen av denna vision, som legitimeras utifrån ett samarbete mellan stat och näringsliv, där den ”tredelade pyramiden” träder fram som sinnebilden av trygghet. På gemensamma informationsplattformar utgör den statliga pyramiden botten i den större pyramiden som byggs på med marknadsbaserad trygghet i form av avtalspension och individuell pension.

Utifrån försäkringsbranschens perspektiv ligger samarbetet också helt i linje med ett av marknadsföringens viktigaste ideal: att låta en utomstående och förtroendeingivande aktör gestalta verksamheten i samhällsnyttiga termer. Reklam blir till information. I dessa forum, sanktionerade av statsmakterna, framstår den sammanlagda pensionen som ett resultat av autonoma val. I takt med att det privata inslaget ökar har samtidigt kritiken tilltagit mot de problem som ackompanjerar den kommersiella verksamhetsformen. Kommersiella intressen måste återigen artikuleras i samhällsnyttiga termer för att kunna framstå som legitima. Försäkringsmän som Sven Palme hade det på sätt och vis lättare, för de behövde bara argumentera för lämpligheten av en ”socialt inriktad företagsdrift” utan vinstintresse. Dagens företrädare för näringslivet måste även argumentera för samhällsnyttan av ett oreglerat vinstintresse på den socialpolitiska arenan.

Förverkligandet av den komplementära visionen verkar också stöta på samma grundläggande problem. Medborgarna verkar över lag vara lika obenägna att ta ansvar i dag som för 100 år sedan. Det är inte förvånande att forskningen har uppmärksammat att en folkbildningstanke har gjort sig gällande på pensionsområdet. I centrum för denna står föreställningar om personligt ansvar, sparsamhet och självhjälp. I flera avseenden är detta ett eko från 1900-talets början; en gammal tanke i ny dräkt. Livförsäkringens välfärdsfilosofi har i dag kokats ner i bilden av den ideale medborgaren som entreprenör. Syftet med denna idealbild är att förmå medborgarna att betrakta finansiell planering som en integrerad del i deras livsprojekt.

De problem som nu börjar träda i förgrunden känner vi också igen – låga pensionsförmåner för stora grupper och en rädsla för marknadskrafternas inverkan på pensionssparandet. Även de lösningar som föreslås är snarlika; folkbildning är fortfarande i grunden en fråga om påverkan. Marknadsföringen av kommersiell trygghet har också ökat kraftigt sedan det nya pen­sionssystemet implementerades. Livförsäkringen brottas samtidigt fortfarande med den oundvikliga informationsasymmetrin. Den genomsnittlige försäkringstagaren har fortfarande ingen möjlighet att genomföra ett rationellt val av produkt eller bolag.

Reklamåtgärder i dag syftar framför allt till att förmå personer med avtals­pension att välja ett specifikt bolag. Den socialpolitiska utmaningen ligger däremot i att förmå den växande grupp av självanställda och andra som inte har avtalspension att ta sitt ansvar inför detta faktum. Analysen är återigen att det fria valet inte har praktiserats i en för samhället allmännyttig riktning,men genom information och utbildning skall valfriheten återigen vridas i önskvärd riktning. I linje med folkbildningstanken föreslås i de stora dagstidningarna att ”pensionskunskap” ska bli ett obligatoriskt ämne på gymnasiet. Tanken är att unga människor måste lära sig att i dagens samhälle ”är det mitt ansvar att se till att jag har det bra” och att man ”måste själv se till att bygga upp en bra pensionsnivå”.

Redan nu går det att se tendenser som pekar mot utökade tvångsåtgärder för att hantera den nya pensionsordningens brister. Ett sådant förslag är att valfriheten ska begränsas ju närmare pensionsåldern man kommer. Omyndigförklarandet har fått en åldersaspekt snarare än en klassaspekt. Receptet är alltså detsamma som för 100 år sedan. Det fria valet som ideal skrudas i en dräkt av personligt ansvar som en plikt och samhällsnyttig dygd, samtidigt som valfriheten börjar naggas i kanten för vissa samhällsgrupper. Om information och utbildning inte visar sig vara tillräckligt, ser vi då återigen en renässans för den dörrknackande försäkringsagenten som trygghetens budbärare? Eller är det läraren i ämnet pensionskunskap som kommer att bli vår tids försäkringsagent?

Texten ingår i antologin Försäkring och trygghet i en förändrad värld – Forena 100 år (Premiss förlag)

***

Följ Dagens Arena på Facebook