Rädsla Tänk om det som mest hotar vår civilisation är vår ängslan, vårt till synes omättliga behov av trygghet, och starka aktörers exploatering av detta gapande svalg, skriver Martin Hedén.
VISSA LÅNGSAMMA FÖRÄNDRINGAR detekteras med fördel via språket. Som det att man för 50 år sen inom vänstern ofta talade om kommersialismens “skapade behov”. Ett uttryck som inte är så intressant längre.
I DN:s arkiv över perioden 1864–1992 kan man se att de skapade behoven omskrevs mest 1968. Ord-sammanställningen hade då gjort en resa på 50 år i spalterna från att ha brukats neutralt eller positivt till att bli starkt negativt värdeladdat. “I barndomen skapade behov av inre värde äro oemotståndliga och skapa släktets framåtskridande”, skrev DN 1920, det handlade om utbildning och fostran av goda samhällsmedborgare.
Numera förefaller ordet“behov” helt ha tappat sin konsistens eller auktoritet som något faktiskt, något livsnära och viktigt. Idag tycks behov vara knutet helt till individen, känslan och stunden. Vad som är skapat och vad som ses som grundläggande saknar betydelse.
RESONEMANGEN om “skapade behov” fick extra skjuts när psykologen Abraham Maslows resonemang om människans behovshierarki slog igenom på 60-talet. Vad som var behov och behovens inbördes relation cementerades i hans pyramid, som ju verkade mycket logisk. I botten återfanns de grundläggande fysiska behoven (mat och skydd), därefter de mera psykiska i trappstegen Trygghet, Gemenskap och Uppskattning. Och så Självförverkligande på pyramidens topp. Mot denna fasta ordning kunde strävanden efter märkesjeans och amerikanska cigaretter klassas som falska eller påhittade. Och med ens fanns där en skurk att peka ut. Kommersialismen. Handlarna och deras vapendragare.
Än idag mässar management-konsulter om hur Maslows behovsordning styr oss och det är förklarligt eftersom Maslow skissar en enkel struktur som beskriver en rationell och förutsägbar samhällsvarelse. För att få fakturera måste en konsult kunna leverera lättbegripliga påståenden som tycks odiskutabla. Och säg den arbetsledare som inte vill behärska situationen och kunna förutse de underställdas krumbukter.
Men människan styrs ju icke av logik allenast. Att Maslows kategorier inte är varandra uteslutande är ju dessutom ytterst tvivelaktigt – var sätter man exempelvis gränsen mellan behov av gemenskap och behov av trygghet?
Eller detta att folk inte tycks få nog av trygghetsåtgärder: när man väl har en miljon kronor på banken gäller tio miljoner som mål.
För att nu inte tala om attraktionen med bufféer, smörgåsbord, räkfrossa och liknande svulstigheter, behov som förbluffande nog verkar störst i världens rikaste länder. När hungern är dämpad sätter sig inte människan och skriver sonetter utan uppsöker än en gång grytorna. Det finns kanske lite revbensspjäll kvar på ett fat? Jodå.
DETTA ATT SKILJA UT vad som är ursprungliga mänskliga behov från tillkomna (skapade) i en enskild individs beteende är en hopplös uppgift eftersom en människa är en social organism i ständig förändring. Den som av någon anledning ätit sig tung får en krävande fysik, en kropp som ropar efter mer energi för att fungera. Och på samma sätt: vilken form och intensitet av gemenskap en människa söker är i hög grad beroende av tidigare sociala erfarenheter.
Att göra marknadens aktörer ensamansvariga för manipulation och påverkan tycks också enfaldigt. Vi påverkar varandra, uppsåten ser olika ut liksom medvetenheten om vad man gör. Men klart är: vi är många inblandade.
TILL DE DAGLIGA – och cyniska – manipulatörerna hör politikerna, de personer vi kallar våra folkvalda. Vi betalar höga löner och ger förmåner till ett gäng som bearbetar oss så att vi ska känna stor otrygghet i våra liv. Förmår de att skapa oro och ångest hos oss har de samtidigt lyckats öka en strävan efter trygghet, och denna längtan låter sig exploateras för flera syften, exempelvis röstvärvning och underkastelse.
Strateger inom samtliga partier lovar att leverera trygghet i en – underförstått – hotfull värld. Kristdemokraterna hävdar att tryggheten är en av statens viktigare uppgifter och att polisen måste komma när man larmar; Nya Moderaterna talar om våldets rekordnivåer; Sverigedemokraterna om att kriminella måste låsas in för att skötsamma medborgare ska slippa låsa in sig; Liberalerna vill skydda alla från “att se sin trygghet försvinna” när kriminella tar över; Centern talar om att tryggheten måste vara oberoende av bostadsort; Socialdemokraterna hävdar att det är tryggheten som är förutsättningen för jämlikhet, Miljöpartiet satsar på “trygghet för alla”, bland annat genom fler poliser och slutligen; Vänsterpartiet vill öka tryggheten, minska brottsligheten och göra pensionssystemet tryggare.
Spridningen i budskap är inte särskilt stor.
Våra politiska företrädares påståenden om otrygghet är inte så sällan oberoende av fakta, vad det gäller våld och stölder och terror.
VÅRA POLITISKA FÖRETRÄDARES påståenden om otrygghet är inte så sällan oberoende av fakta, vad det gäller våld och stölder och terror. Otrygghet är en känsla, den kan uppstå på goda grunder och även vara sakligt omotiverad. Med ett gott självförtroende och tillit till sina medmänniskor kan man samtidigt upprätthålla både vaksamhet och nyfikenhet på omvärlden, medan den som saknar tro på sig och sina medmänniskor lätt drabbas av otrygghet, ängslan och passivitet.
När jag besöker min mor, hon är 97 år och fullt frisk, pratar hon gärna om hur hemskt våldsamt samhället blivit. Hon bor i en bostadsrättsförening för äldre. Det är en rik förening med biljardrum och bastu och gemensamma utrymmen i lyxklass. Intill ligger parker, villor och hyreshus och med rullatorn har hon max en kvarts promenad till det stora sjukhuset. Alldeles för ofta kallas hon också till den privata vårdcentralen och går dit eftersom det är gratis för henne. Och vårdgivaren kan mjölka regionen på skattepengar för att kontrollera blodtryck, som gång efter annan visar sig vara bättre än de flestas.
När jag besöker henne tittar vi tillsammans på statistiska sammanställningar från SCB och BRÅ. Som gammal matematiklärare gillar hon siffror. Mellan 1990 och 1993 låg det dödliga våldet i Sverige på topp:
– Det var ungefär när du gick i pension, mamma. Då dödades 1,34 personer per 100 000 invånare. Mellan 2015 och 2018 var det 0,86.
– Men alla sprängningar?
– Jo, de har blivit flera, 257 förra året. 2018 var det 100 färre ungefär.
– Och skjutningar!?
– Jo de är fler också. 300 var det i fjol ungefär.
– Du ser själv! säger hon.
Från sjätte våningen kan vi se ut över en fredlig stad. Inga gangsterkrig, inga självmordsbombare och inte heller några terrorister syns i rabatterna. Pensionen ramlar stadigt in, den räcker och blir över. Var och varannan dag är det kaffebjudningar, biljardturneringar och diktläsning.
Men ingenting av det här spelar någon roll. Hon röstar på ett parti som lovar att ta tag i kriminaliteten och öka straffen. Hon har läst vad hon har läst i tidningar och pratat med sina grannar och de har läst samma sak. Den senaste tidens uppgörelser inom kriminella subkulturer tolkas som hot också riktade mot denna 97-åring. Det är som om både medierna och hon tycker det är viktigare att fokusera på gangsterrappare och droghandel än bristande snöskottning och utebliven sandning av trottoarer.
108 svenskar dödades 2018 av olika typer av våld och misshandel men 7 175 dog inom två år som följd av lårbensbrott – det totala antalet höftledsfrakturer var 17500 och det var främst äldre kvinnor som drabbades.
MAN MÅSTE INTE vara konspirationsteoretiker, hävdar jag, för att tro att våra kommunalpolitiker – de som är ytterst ansvariga för både sandning och äldrevård – hellre pratar om behovet av poliser än om döden på trottoarerna?
Man behöver inte vara särskild paranoid om man tycker sig se att medieföretagen gör pengar på berättelser om både fictional och true crime. (Är det inte konstigt förresten att situationen tycks blodigast i idyller som Ystad och Fjällbacka?) Medierna parasiterar på verklig tragik, gör tio påhittade mord av ett verkligt och låter våldet dominera utbudet, vilket självklart formar vår förståelse av samtiden. Och inte blir det bättre av att detta mediala perspektiv bekräftas av politiker, som inte vill lägga en spänn till på snöröjningen.
Jag tänker: Biodlare pustar in lite rök när man ska skatta bisamhällenas kupor. Röken oroar bina på djupet och får dem att avbryta relevanta försvarsåtgärder visavi inkräktaren. Istället börjar de fylla sig med honung som gällde det att förbereda en flytt.
Skrämsel som passivisering – jag tycker det har träff på partiernas retorik idag.
BURGNA VÄNNER OCH BEKANTA har den senaste tiden vid flera tillfällen förvånat mig genom att på allvar plädera för tesen att det är värre för den som varit rik att bli fattig än det är att alltid ha varit fattig och förbli arm. Kanske är det ett resonemang som berättar mest om den ängslan som följer med ägande och makt. Det man har kan man mista, den som inget har tycks skadelös, trots att hen drabbas kontinuerligt och värre. Drabbas den fattiga av en större kostnad behöver hen inte tulla på sitt sparkapital eftersom något sådant inte existerar. Resonemangets underförstådda budskap är att vi bör särskilt värna om de välbärgade och besuttna som har så mycket att förlora.
Det hätska motståndet mot klimatvarningarna – förnekandet och förlöjligandet av forskning och klimataktivister – har kanske samma grund: en bottenlös och väl exploaterad ängslan inför eventuella standardsänkningar. Kanske upplever också välsituerade det som retfullt att fattiga ges chansen att framställa sig som mer moraliska bara för att de inte har råd att sätta så stora fotavtryck.
Klimatlarmen hotar handlingsutrymmet, tvingar människor att ursäkta sig. Så frågan blir: Hur reagerar medborgare som utsätts för denna sociala och psykiska press? När den enskilde, oroade individen plötsligt och ofrivilligt fått frågan om sin egen och jordens överlevnad i knäet – vad gör hen?
JAG ÄR VARKEN PSYKOLOG, filosof eller politisk strateg. Men jag är människa och jag kan identifiera konflikten och antar tyvärr att många inte gör någonting alls. Man fortsätter som förut och överlämnar ansvar och görande åt andra, medan man själv smyger ut i köket och kollar efter det där eventuellt kvarvarande revbensspjället.
Eller också går man till NK.
Det är något särskilt med denna mäktiga byggnad i centrala Stockholm. Arkitekturen påminner om en medeltida borg. Att ta sig in genom entrén är att passera en vindbrygga, en bro till det förgångna. Man välkomnas av retrodesign och ideal från 20-tal och 50-tal, ett fordomdags då inga klimatlarm fanns men fraset från croissanter. Brödrostarna är överdådigt bulliga som gamla Oplar och väger lika mycket: stridsvagnar på köksbänken. Livsmedelsavdelningen kallas saluhall med estetiskt exponerade proteiner och kolhydrater, vars priser man får leta efter. Kommersen integreras med Upplevelsen. Butiksbiträdena är utlånade från någon engelsk TV-serie, deras uppgift är att framställa konsumtionen som speciell och värdig. Också köpborgens restauranter utstrålar stillsam vällevnad vid förra sekelskiftet. Materialen som används är de klassiska: marmor, mässing och ädelträ. Vid utgången säljs cyklar – stilrena och klassiska tvåhjulingar, designade i Sverige. Men tillverkade i Taiwan.
ATT SÖKA SIG in i butikernas värme och mjuka ljus och kanske ta ett glas rött om eftermiddagen är att för en stund finna tryggheten i något som varit, att inträda i en illusionen av beständighet, oföränderlighet.
Men strax utanför glasdörrarna, under Sergels torgs glasobelisk, sitter tiggare från Rumänien och Bulgarien. Där vinglar de hemlösa och där mumlar de psykiskt sköra.
Moderata trafikregionrådet Roger Tamson konstaterar att dessa tiggare, missbrukare och hemlösa gör SL-resenärerna otrygga. Till de oroande inslagen hör också stökiga ungdomar och ensamkommande, enligt SL:s “trygghetsmätning”, gjord 2018. Därför satsar Stockholms lokaltrafik nu drygt 100 miljoner: man anställer fler ordningsvakter och väktare och nästa femårsperiod ska ytterligare 200 miljoner satsas på samma sak.
Vi som har vi skall skyddas. Vi som låter oss vaggas i NK:s trygga famn ska inte behöva oroas. Vi ska inte ens behöva se.
Affärsidén om hur man ska kunna betala en årlig premie för att undvika katastrofer, eller i vart fall slippa de ekonomiska effekterna av dem, har länge varit mycket framgångsrik.
VARJE MÄNNISKAS önskan om att känna sig trygg – eller försök att retirera från utmanande situationer – utnyttjas på många sätt. Affärsidén om hur man ska kunna betala en årlig premie för att undvika katastrofer, eller i vart fall slippa de ekonomiska effekterna av dem, har länge varit mycket framgångsrik. Även framställningen av varuköpet som något extra stimulerande är egentligen rätt djärv. Hur och när blev det så?
Jag uppsöker åter DN-arkivets gamla tidningar, för att få lite ledning. Första träffen för “köpglädje” kommer 1950. Det är Ingemar Wizelius som beskriver skyltfönster i Zürich. Andra träffen får man i en ledare från 1952 som handlar om köpmotstånd och prisfall. Så fortsätter ordanvändningen in i kåserierna och i skiftet 1950/60 är det signaturen Colomba, Eva von Zweibergk, som förvaltar begreppet. Köpglädjen stimuleras av tunnelbanans butiker, men dödas tyvärr av stora de stora, oblyga skyltfönstren på Hötorget. Hon skriver:
“Ännu ett slag skall en bred publik finna sin köpglädje på massvaruhusens allt öppnare skräniga ytor, men…”
Frekvensen av ordet i DN:s spalter ökar stadigt fram till 1992 då detta digitala arkiv har sin ändpunkt. “Köpfest” gör entré 1970 (det handlar om en lastbilsprotest i Holland som sänker priserna på frukt och grönsaker) och når sin mest frekventa användning 1990.
ATT AVSTÅ – eller åtminstone vilja dämpa – festen, glädjen och den trygghet man tränats i att finna genom konsumtion är utmanande och möter ofta aggression. Även mer slipade debattörer är gärna emotionella:
“Ett grundtips baserat på all hittillsvarande erfarenhet är att politikerna kommer att göra systemet sämre än det är. Om de får följa sina instinkter kan det bli slut på den sköna och tillförlitliga värmen under kalla vinternätter. Tågen slutar rulla när det slutar blåsa och vindkraftverken inte levererar el. Slut på exotiska frukter på ICA och planen att lägga värmande elslingor i badrummet kan du glömma. Visst, politikerna säger att det inte kommer att bli så utan allt kommer att lösa sig. Det lovade även Lenin och Stalin. I verkligheten kommer du att få överleva på rovor och potatis.”
Det skriver Patrik Engellau som är tankesmed på Det goda samhället. Här handlar det inte bara om oro, ängslan eller otrygghet utan om ren skräck. Inte minst för att sakna sharonfrukt och mango på butikshyllorna.
MAN FÅR INTE underskatta det trygghetssökande som demonstreras på alla plan om man vill delta i en omställning till ett mer klimatsmart samhälle. Greta Thunberg och Björn Wiman framställs ibland redan som Stalins efterföljare. Och det politiska etablissemanget fortsätter bombardera medborgarna med budskap om hur otryggt det är att tillhöra medel- och överklassen i Sverige. En argumentation som betonar försakandet riskerar att motverka sitt syfte.
De flesta av oss vet ju sedan länge att salongsberusning är mer njutbar än en till medvetslöshet gränsande fylla och att känslan av däst övermättnad inte är särskilt eftersträvansvärd. Vi vet att starka krafter arbetar för att upprätthålla och gärna öka vår känsla av ofullkomlighet, en ofullkomlighet som kan matas om och om igen med politik och varor, som vi vet att vi inte behöver och som ofta rentav motverkar det vi vill uppnå.
När jag frågar mig själv om jag någonsin upplevt köpglädje är svaret faktiskt Ja. Senast handlade det om en mässingsljusstake på auktion, en från Aseas 100-årsjubilem, och dessförinnan om en snygg och bekväm mockakavaj på Röda korsets loppis. Glädjen fanns i upptäckandet och i det låga priset.
Det senaste köpet jag gjorde var annars en rätt dyr dator jag länge behövt. Den borde gjort mig glad men medförde inte bara ångest över utgiften utan också en massa arbete med konfigurering. Och ängslan över att förlora program och dokument.
Kanske är det viktigaste – men också det svåraste – när vi talar om vårt ansvar i denna tid att försöka vara ärliga och att begrunda vad som egentligen skänker oss glädje och trygghet i våra liv. Vad som är mål och vad som är kompensatoriska omvägar, behov som vi själva varit medskapande till.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
