Historia Idag är det 200 år sedan det grekiska frihetskriget utbröt. Men det var en splittrad frihetsrörelse, där krigets grymheter och omvärldens reaktioner påverkar landet än idag, skriver Torsten Rönnerstrand.
I Nikos Kazantzakis roman Spela för mig, Zorba kallar berättelsens manlige huvudperson sin något bedagade älskarinna för ”lilla Bombolina”. Anledningen till detta smeknamn är hennes anspråk på att ha förhindrat den ryska flottans bombardemang av grekiska bosättningar på Kreta.
Genom det skämtsamma smeknamnet påminns vi om en av de mest hyllade kvinnorna i Greklands historia. I verkligheten hette hon Laskarina Bouboulina, och var en av protagonisterna i den grekiska kamp för frigörelse från det ottomanska förtrycket som tog sin början för 200 år sedan, dvs 25 mars 1821. Som änka efter en förmögen skeppsredare från Hydra utrustade och ledde hon den flotta som starkt bidrog till att Grekland under 1820-talet successivt kunde frigöra sig från det ottomanska väldet. På grund av sina insatser för grekernas frihet blev hon som den första kvinnan i världshistorien utnämnd till amiral, låt vara postumt.
Laskarina Bouboulina (1771–1825) hade efter sin makes död blivit medlem av den revolutionära organisation vid namn Filiki Hetairia (Vännernas sällskap) som sedan 1814 i hemlighet arbetade för Greklands frigörelse från det ottomanska imperiet. Inspirerad av den franska revolutionen ville hetairian upprätta ett av greker dominerat folkvälde. Det skulle förutom det nuvarande Grekland omfatta Konstantinopel, större delen av Balkans kust mot Svarta havet och de vidsträckta områden i Mindre Asien, där grekerna utgjorde en stor del av befolkningen. Den nya staten skulle bli en republik med ett representativt statsskick som skulle likna det som rådde i revolutionstidens Frankrike.
Filiki Hetairia hade grundats i den ryska hamnstaden Odessa och fick snabbt många anhängare i stadens grekiska koloni. I förhoppning om ryskt stöd lyckades hetairian övertala inflytelserika greker att delta i ett planerat uppror mot det ottomanska förtrycket. Ett sådant startades sålunda av hetairians ledare, en grekisk general i den ryska armén vid namn Alexandros Ypsilantis. I spetsen för en skara frivilliga greker bröt han från ryskt område in Moldavien i hopp om att på så vis få de kristna moldaverna att resa sig mot sina muslimska herrar. Tanken var att man på så sätt skulle kunna rycka med sig grekerna på Peloponnesos och de kringliggande öarna.
Ypsilantis’ fälttåg ledde snabbt till ett snöpligt nederlag, men det hindrade inte att det långsiktiga syftet uppnåddes. Den 25 mars 1821 höjdes upprorsflaggan av en av hetairians medlemmar på Peloponnesos, biskop Germanos av Patras. Kort tid senare följdes hans exempel av Laskarina Bouboulina och hennes anhängare bland skeppsredarna på öarna Hydra, Spetses och Psará. Därmed inleddes ett krig mot turkarna som efter ett decennium av katastrofer – massmord, inbördeskrig, plundring, folkomflyttningar – ledde till att Grekland förklarades självständigt.
Den långa raden av humanitära katastrofer började redan under revolutionens första dagar.
Den långa raden av humanitära katastrofer började redan under revolutionens första dagar. Då drevs 40 000 turkar bort från jordegendomar på Peloponnesos som deras släkter hade brukat i århundraden. Flertalet av dem mördades redan under upprorets första månad, men den överlevande minoriteten tog i sin tillflykt till de ålderdomliga befästningar i Navarino, Monemvasía och Nauplion som turkarna år 1715 hade övertagit från sina venetianska föregångare.
Den mest välkända av massakrerna inträffade den 5 oktober, då de grekiska upprorsmännen efter några månaders belägring tvingade den ottomanska besittningen i Tripolitsa till kapitulation. De turkiska invånarna fördes ut ur staden och över 12 000 av dem avlivades. Somliga hängdes, andra spetsade på pålar och många stektes levande på stora eldar. Därtill kom att de 200 judar som bodde i staden avlivades genom korsfästning.
Motreaktionen från ottomanerna lät inte vänta på sig. Alla kristna i det ottomanska väldet gjordes ansvariga för de peloponnesiska ledarnas övergrepp, och de utsattes omgående för kollektiva bestraffningar. Fromma muslimer uppmuntrades sålunda av sina ledare att hämnas på grekerna.
Hämndaktionerna tog sin början i Konstantinopel, Smyrna (Izmir) och Adrianopel (Edirne), där hundratals framstående greker avrättades. Därefter lades den av greker dominerade staden Kydonis i ruiner och dess befolkning på 30 000 människor mördades. Senare massakrer drabbade de grekiska invånarna på öarna Samothrake, Chios, Kos, Rhodos, Kasos och Psará.
Massakern på Samothrake inträffade 1 september 1821. En turkisk flotta under befäl av den ottomanska amiralen Kapudan Pasha dödade nästa hela den manliga befolkningen och efter att ha bränt ner bebyggelsen bortförde man kvinnor och barn som slavar.
Massakern på Chios – skildrad på en berömd målning av Delacroix som numera hänger i Louvren – ägde rum den 8 april 1822. Öns invånare hade av säkerhetsskäl förklarat sig lojala med den ottomanska överheten, men när 700 upprorsmän från det närbelägna Samos landstigit på ön, gick den turkiska styrkorna likväl till anfall. Av de ca 120 000 invånarna mördades ungefär tre fjärdedelar. Av de överlevande såldes de flesta som slavar. (En av de förslavade, Georgios Stravelakis, blev efter frigivningen och konvertering till islam en folkkär president i Tunisien och regerade som sådan sitt nya hemland under åren 1862–1878!)
En annan massaker inträffade på Psará den 21 juni 1824. En skyddsökande skara på några hundra soldater, kvinnor och barn hade denna dag tagit sin tillflykt till fästningen Palaiókastro, när en turkisk styrka på 2 000 man stormade in. För att de skyddssökande inte skulle falla i turkarnas händer lät stadens borgmästare sätta eld på befästningens stora förråd av krut och ammunition. Resultatet blev en gigantisk explosion som enligt ett samtida vittnesmål var jämförbar med ett utbrott av Vesuvius. Därmed dödades både grekerna och de instormande turkarna.
De humanitära katastroferna var inte alltid ett resultat av fiendskapen mellan greker och turkar
Massakern på Psará har inspirerat några av de mest kända texterna på det nygrekiska språket. Dit hör en ofta citerad dikt av nationalskalden Dionysisos Solomós (1798–1857) som heter ”Katastrofen vid Psará” (Ἡ καταστροφὴ τῶν Ψαρῶν”):
I ensamt majestät marscherar hon, Ärans gudinna,
fram över bergens kammar, sotsvarta, på ön Psara,
begrundande de lysande och tappra unga männen;
en krans i håret bär hon
som flätats samman utav några glesa strån av gräs
som blivit kvar uppå den brända jorden.
Men de humanitära katastroferna var inte alltid och uteslutande ett resultat av fiendskapen mellan greker och turkar. Några av dem orsakades av att den grekiska frihetsrörelsen redan från starten var så splittrad att den höll på att förgöra sig själv.
Orsaken till splittringen var oförenliga intressen hos de fyra grupper som hade deltagit i upproret 1821. De sofistikerade revolutionärerna i Filiki Hetairia hade eldats av en politisk filosofi med rötter hos Jean-Jaques Rousseau och franska revolutionen. Sådana revolutionära nymodigheter uppfattades dock som farliga och förmätna av skeppsredarna på öarna och av ”primaterna”, dvs de rika jordägare som hade utgjort den styrande klassen under turkarnas långa välde.
Därtill kom att den militära makten i huvudsak låg hos ”klefterna”, dvs de mot turkarna fientliga stråtrövare från bergstrakterna som under det ottomanska väldet livnärt sig genom stölder, landsvägsrån och plundring. Denna grupp var fast besluten att förhindra uppkomsten av statliga institutioner, som kunde bli ett hinder för deras inbringade näringsfång.
Mot denna bakgrund är det inte överraskande att de interna motsättningarna under åren 1824–1825 tog formen av blodiga inbördeskrig, där primaterna, klefterna, skeppsredarna och de intellektuella revolutionssvärmarna i Filiki Hetairia kämpade om makten.
Bland de hårt drabbade var den redan hjälteförklarade Laskarina Bouboulina. Hennes son dödades i striderna, och själv blev hon fängslad på grund av sitt samröre med en av klefternas ledare, den av många greker alltjämt beundrade stråtrövaren Theodoros Kolokotronis som numera står staty utanför det grekiska parlamentet i Aten.
Till en början hade de europeiska staterna reagerat starkt negativt, när nyheterna om det grekiska upproret våren 1821 spreds över världen.
Att inbördeskriget till sist ebbade ut berodde till stor del på att en internationell opinion till förmån för Greklands sak hade vuxit fram i Europa och USA. Då detta ledde till att insamlade pengar i stora mängder kunde skickas till den provisoriska regeringen på Peloponnesos, insåg primaterna och klefterna att de måste foga sig, om de skulle få del av dessa lättförtjänta rikedomar. Därtill kom att den växande opinionen efter hand tvingade de europeiska stormakterna att ge sitt stöd åt de stapplande försöken till statsbildning.
Till en början hade ledarna för de europeiska staterna reagerat starkt negativt, när nyheterna om det grekiska upproret våren 1821 spreds över världen. Man såg upproret som en farlig utmaning mot det fördrag – den s. k. Heliga alliansen – som skulle sätta stopp för alla revolutionära rörelser i Europa. Särskilt stark var oron bland engelsmännen, som fruktade att grekernas frigörelse från turkarna skulle leda till att Grekland i stället gled in i den ryska maktsfären.
Denna oro delades inledningsvis också av en av tidens mest inflytelserika opinionsbildare, författaren Johan Wolfgang von Goethe (1749–1832). Visserligen var han i sin ungdom en varm anhängare av den tidens revolutionära stämningar, men efter franska revolutionen 1789 hade han så småningom blivit alltmer konservativ. Det hindrade dock inte att hans initiala ovilja mot grekernas krav på självständighet efter hand skulle visa sig vara övergående. Ett resultat av det var andra delen av dramat Faust. Där ingår en poetisk fantasi om ett idealiserat Grekland, där den glansfulla antiken och frihetskrigets mindre glansfulla 1820-tal smälter samman till en poetisk enhet med stor tjuskraft.
Vad som fick Goethe att ändra uppfattning var framför allt exemplet från den engelske poeten och äventyraren Lord Byron (1788–1824). Denne var en liberal aristokrat som i juli 1823 anslutit sig till den grekiska frihetskampen. Om det handlar hans kända dikt ”The Isles of Greece” som anspelar på de antika grekernas kamp mot de invaderande perserna vid Marathon (490 f.Kr.) och Thermophyle (480 f.Kr.):
The mountains look on Marathon –
And Marathon looks on the Sea;
And musing there an hour alone,
I dream’d that Greece might yet be free.
[…]
Must we but weep o’er days more blest?
Must we but blush? – Our fathers bled.
Earth! Render back from out thy breast
A remnant of our Spartan dead!
Of the three hundred grant but three,
To make a new Thermopylae.
När Byron kort tid efter ankomsten till Grekland dog i en febersjukdom hade han redan blivit hjälteförklarad av de grekiska upprorsmännen. Sålunda besjöngs han hänfört av den nyfödda nationens ledande diktare, däribland Dionysisos Solomós (1798–1857) och Andreas Kalvos (1792–1869). Solomós uppmanar i en dikt den personifierade Friheten att lägga ner sitt svärd för att i stället komma och gråta på Byrons grav, och Kalvos hyllar den döde skalden som ”den himmelska anden från de brittiska öarna”.
Likväl var det ännu viktigare att Byrons död kom att väcka en internationell opinion till stöd för grekernas kamp. Därom vittnar den dikt med titeln Byron som 1828 skrevs av den svenske poeten och akademiledamoten P. D. A. Atterbom. Här hyllas den engelske aristokraten som martyr för ”ett värnlöst folks länge förtrampade rätt”.
Byron var den mest ryktbara av de européer som engagerat sig i det som med ett grekiskt ord brukar kallas ”filhellenism”, dvs kärlek till det grekiska, men det fanns också många andra. En av dem var fransmannen Jean-François-Maxime Raybaud (1795–1894), författare till den mycket inflytelserika boken Mémoires sur la Grèce pour servir à l’histoire de la guerre de l’Indépendance, accompagnés de plans topographiques (1824).
Raybaud hade redan i juli 1821 lärt känna en av ledarna för det grekiska motståndet mot turkarna, den intelligente och välbärgade Alexander Mavrokordato (1791–1865) som längre fram skulle bli president i den provisoriska regeringen (1822–23) och ännu senare landets premiärminister (1833–1834). Resultatet av denna bekantskap blev att den unge fransmannen tillsammans med sin grekiske vän och sjuttio frivilliga från den grekiska diasporan i Marseille steg ombord på ett fartyg från det upproriska Hydra.
Den 2 augusti 1821 ankrade man utanför hamnen i Messolongion, varpå Raybaud enrollerade sig i de grekiska styrkor som i oktober samma år stormade staden Tripolitsa och mördade dess turkiska och judiska befolkning. Detta blev den första i en lång rad av väpnade ingripanden i det grekiska frihetskriget. Därtill kom att Raybaud i samarbete med den grekiske presidenten Ioannis Kapodístrias startade ett tryckeri med det uttalade syftet att stödja den grekiska regeringens försök att ena landet.
Men ”filhellenismen” avsatte också spår i Sverige. Här fick rörelsen dock en övervägande kyrklig och konservativ inriktning som starkt avvek från dess utmanande liberala motsvarigheter i länder som Frankrike, England och USA. Exempel på det var Grekvännernas sällskap, grundat 1826 av en starkt konservativ biblioteksman och medlem av Svenska Akademin vid namn Per Adam Wallmark (1777–1858). Andra svenskar som vid denna tid engagerade sig för Greklands sak var de övervägande konservativa författarna Esaias Tegnér, Bernhard von Beskow, Bernhard Crusell, Carl Fredric Dahlgren, Jonas Matthias Kjellberg, Fredrika Christina Linder, Karl August Nicander och Carl von Zeipel.
När Tegnér i början av 1820-talet skrev sina första dikter om det grekiska upproret uttryckte han sympati och medkänsla, men han misströstade om grekernas möjligheter till framgång. I dikterna Axel och J. Lundblad ser han deras sak som hopplös och redan förlorad. I Axel kallas ”Greklands lunder” för ”den sköna värld som nu går under.” I J. Lundblad hyllas till en början ”Greklands minnen” och ”den nya tid och Stambul”, men längre fram i dikten förutspås att grekernas jubeltid och segerdagar ska bli korta.
När Tegnér mot slutet av 1820-talet likväl börjar tro på möjligheten av en grekisk seger, har hans sympatier för grekerna redan hunnit falna. Anledningen till denna förändring var gissningsvis att han fått kännedom om de humanitära katastrofer som kantade grekernas kamp för friheten. För det talar den första strofen i dikten ”Fridsröster” från 1828:
När de mäktige på jorden
trampa en föraktad ätt,
och i södern och i norden
styrkan överallt har rätt:
när den svagare förtryckte
svekets dolk i gördeln bär,
i din egen barm du flykte
och slut frid med verlden där.
Tegnérs pessimism kan ha varit en reaktion på nedslående rapporter från de svenskar som på eget initiativ velat sluta sig till det grekiska motståndet mot turkarna. Till dessa frivilliga hörde bl a löjtnanten T. F. Åkerhjelm vid Nerikes regemente, majoren N. F. Aschling vid fortifikationen, löjtnant G. A. Sass, tullmannen August Maximilian Myhrberg, J. F. S. Crusenstolpe och en officer vid namn K. G. T. Westee som tjänat i den franska armén.
Ett representativt exempel var T. F. Åkerhjelm. Han hade på egen hand försökt ta sig till Grekland, men stoppades i Trieste, där de österrikiska myndigheterna gjorde allt för att hindra de frivilligas avfärd. För att komma vidare tog han därför omvägen över Livorno och Marseille, men när han utblottad kom fram till Peloponnesos möttes han av kaotiska förhållanden och fick själv sörja för sitt uppehälle.
Värre var det dock att hans tjänster inte alls togs i anspråk av grekerna. Liksom många andra av de frivilliga tröttnade han därför och beslöt sig för att återvända hem till Sverige. När han på hemvägen passerade Aten fick han emellertid veta att grekerna planerade en stormning av den turkiska garnisonen på Akropolis, och därför erbjöd han sig att deltaga i anfallet. Under stormningen blev han svårt sårad och först i januari 1823 kunde han via Smyrna fara tillbaka till Sverige.
Sådana erfarenheter var vanliga bland de idealistiska nordeuropéer som frivilligt anslöt sig till det grekiska upproret mot turkarna. Det hindrar inte att några av Europas furstehus efter hand började engagera sig i den grekiska frågan.
Ett exempel på det var en av Europas mest framsynta monarker, den liberale kung Ludvig I av Bayern (1786–1868). Inspirerad av grekernas frihetskamp lät han uppföra museer och offentliga byggnader i grekisk stil. Syftet var att få hans huvudstad München att framstå som ett modernt Aten. Men han lyckades också förmå sina tyska landsmän att i stora skaror ansluta sig till den grekiska motståndet mot turkarna.
Detta innebar dock inte att relationen mellan Tyskland och det befriade Grekland skulle förbli konfliktfri. Det framgår inte minst av grekernas negativa reaktioner mot de rötägg från tyska furstesläkter som stormakterna – mot de grekiska undersåtarnas uttryckliga önskan – insisterade på att placera på Greklands tron.
Ett exempel på det var det utbredda missnöjet, när Ludvig av Bayerns minderårige son Otto efter en överenskommelse mellan stormakterna år 1832 blev Greklands förste monark. Sålunda uppstod det omgående skottlossning mellan grekerna och den truppstyrka på 3 000 bayerska soldater som den unge monarken medförde för att säkra sitt trontillträde. Detta ledde till att den bayerska truppen gentemot grekerna fick en roll som kan erinra om den som amerikanska soldater kom att spela under Irakkriget
Till missnöjet bidrog också att Ottos ministärer huvudsakligen befolkades av bayerska ämbetsmän som var mer intresserade av antikens Grekland än av de samtida grekernas problem. Detta ledde ofta till en politik som stod helt i strid med önskemålen hos de primater, skeppsredare, klefter och sofistikerade revolutionärer som genomfört befrielsekriget.
År 1862 lämnade han Grekland på samma sätt som han 30 år tidigare hade anlänt – på en engelsk kanonbåt.
Särskilt utmanande för grekerna var genomdrivandet av en lagstiftning som kanske var någorlunda väl anpassad till förhållandena i Bayern men stämde dåligt med det grekiska rättsmedvetandet. Därtill kom att Ottos nöjesliv var mycket betungande för skattebetalarna, och att han för egen vinning byggde vidare på det från den ottomanska tiden nedärvda klientsystem som än i dag hämmar den grekiska ekonomin.
Dessa missförhållanden bidrog till en lång rad upprorsförsök som till slut tvingade Otto att avgå. År 1862 lämnade han Grekland på samma sätt som han 30 år tidigare hade anlänt – på en engelsk kanonbåt.
Detta betydde emellertid inte att grekerna frigjort sig från utländskt inflytande. Som jag visat i boken Krisernas Grekland i politik och litteratur (2015) har deras formellt självständiga fosterland i praktiken ofta fungerat som ett lydrike som omväxlande styrts av tyska, engelska och amerikanska intressen. För närvarande är det Deutsche Bank och den tyska förbundskanslern Angela Merkel som håller i tömmarna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
