Tyskland kan lära oss något om Nato

Essä Sverige, NATO och DCA i ljuset av den tyska krisen

Tyskland befinner sig i en djup politisk och ekonomisk kris, kanske den värsta sedan andra världskriget. För drygt en månad sedan, den 6 november, 2024 summerade Tomas Lundin situationen i Svenska Dagbladet: ’Besättningen är utmattad, kompassen förlorad och styrmannen bakbunden. EU:s ledande land Tyskland är i dag som ett drivande skepp på världshaven – och risken för myteri är överhängande. Europa ser med fasa på krisen.’

Utvecklingen gick snabbare än de flesta hade väntat. Redan samma kväll avskedade socialdemokraten Scholz sin finansminister, liberalen Christian Lindner (FDP) och regeringskrisen var ett faktum. Det hade gått knappt ett dygn efter det amerikanska valet, men utgången stod klar: Trump gick mot en storseger.

Missvisande hänvisa till kriget

Under rubriken Hur kunde det gå så fel för Scholz? sammanfattade Anna-Lena Laurén dagen därpå i Dagens Nyheter vad som blivit en vanlig syn på orsakerna bakom den kritiska situationen i världens fjärde största ekonomi (efter USA, Kina, Japan), nämligen att regeringen Scholz visserligen bär en stor del av ansvaret, men att problemet också måste ses i ljuset av den felaktiga energipolitik som Tyskland bedrev i början av 2000-talet under Angela Merkel och Gerhard Schröder.

Enligt denna analys agerade dåvarande förbundskansler Schröder alltför pragmatiskt och godtroget, när han verkade för att Tyskland skulle köpa billig gas från Ryssland – nödvändig för den energitunga industrin – samtidigt som den euroasiatiska stormakten knöts närmare Europa. Utvidgade marknader skulle också driva på utvecklingen i Ryssland i demokratisk riktning.

Men, resonerar man, denna politik slogs i stycken med Rysslands anfall mot Ukraina, då gasleveranserna drastiskt minskade och Tyskland tvingades återgå till andra energiformer, som smutsigt brunkol. Energi- och elpriserna rusade i höjden, med en krisande industri och folkligt missnöje. Denna utveckling gynnade också ytterlighetspartierna – Alternativ för Tyskland och vänsterpopulisten Sahra Wagenknechts BSW.

Självklart har energifrågan varit avgörande. Men att i första hand hänvisa till kriget i Ukraina är missvisande. Vad som inte förs fram är att det föreligger en långvarig intressekonflikt – geopolitisk och ekonomisk – mellan Tyskland, å ena sidan, och stormakten USA å den andra.

USA mot gasleveranser

I svenska öron – där statsminister Ulf Kristersson beskrivit fullbordat medlemskap i NATO som att ’komma hem’ – kan det låta märkligt att relationen mellan USA och dess främsta NATO-allierade Tyskland tidvis präglats av misstro och konflikter. Denna brist på samförstånd har emellertid legat latent sedan 1970-talet och har också påverkat synen på de senaste årens Nato-utvidgning, framför allt Ukrainas ställning som buffertzon mellan Ryssland och övriga Europa. Medan det har legat i Tysklands intresse att utveckla goda handelsrelationer med Ryssland, har USA motsatt sig detta. Ett tysk-ryskt samarbete skulle gynna utvecklingen i hela den euroasiatiska delen av världen, men detta har väckt kritik i USA.

Stormakten på andra sidan Atlanten har därför ända sedan 1990-talet motvilligt åsett utvidgningen av gasleveranserna från Ryssland och byggandet av de ryska gaslinjerna Nord Stream 1 och Nord Stream 2.

För den som, i ljuset av det nytillkomna svenska NATO-medlemskapet, vill fördjupa sig i förhållandet mellan det högsta ledarskapet (supreme command) och övriga medlemmar finns mycket att lära av Tysklands förhållande till USA, erfarenheter som borde ha ventilerats före beslutet om svenskt medlemskap. Men, eftersom detta fattades utan offentlig debatt – ingen folkomröstning eller mellankommande riksdagsval – blir dessa historiska realiteter något som vi i efterhand – i form av oroande tankeställare – måste ta ställning till.

Fredsrörelsens rötter

Många av de som i dag engagerar sig för en fredlig framtid var också med under de stora fredsdemonstrationerna på 1980-talet. Den breda uppslutningen då minns man emellertid i dag med saknad och avund. Kontrasten mellan åttiotalets folkligt breda engagemang och dagens matta respons på den allt aggressivare militära upprustningen är slående – och problematisk. På åttiotalet var Sverige fortfarande ett land vars utrikes- och säkerhetspolitik byggde på principen om ’alliansfrihet i fred, för neutralitet i händelse av krig’.

Fredsrörelsens rötter går tillbaka till tiden före första världskriget. Dess uppblomstring i början av 1980-talet bottnade i skärpta motsättningar mellan Öst och Väst ute på kontinenten, där Sovjetunionen 1976 började placera ut nya medeldistansrobotar, så kallade SS-20. Som svar lanserade USA inom ramen för NATO en plan om att fram till slutet av 1983 placera ut en ny generation landbaserade kryssningsrobotar, inklusive så kallade Pershing II. De senare, kärnvapenbestyckningsbara missilerna, var avsedda enbart för Tyskland.

Reaktionen i Tyskland (även i Storbritannien, Italien, Belgien och Nederländerna) mot denna militära upptrappning, blev stark. En bred folkrörelse, den största sedan andra världskriget, drogs igång. Den första massdemonstrationen (1981 i Bonn) engagerade 300 000 deltagare och den sista (1986 i Hunsrück) cirka 180 000. Höjdpunkten blev ’Aktionsveckan’ i oktober 1983, vilken kröntes av en nästan tio mil lång mänsklig kedja (200 000 deltagare), från USEUCOM (US European Command) i Stuttgart till de amerikanska arméförläggningarna i Neu-Ulm. Samma vecka vädjade den östtyske ledaren Erich Honecker i ett öppet brev till Helmut Kohl om att den västtyske förbundskanslern ”i det tyska folkets namn” skulle bruka sitt veto mot utplacering av missilerna.

Reaktion mot beroendet

Det breda engagemanget bakom Fredsrörelsen inverkade ogynnsamt på relationen mellan Bonn och Washington. Den fick negativa konsekvenser också på den dåvarande regeringskoalitionen mellan socialdemokrater och liberaler.

Socialdemokraternas ledare Helmut Schmidt, tidigare hårt pressad inifrån sitt parti för stödet till NATO-beslutet, tvingades genom ett misstroendevotum lämna posten som kansler (1 oktober 1982). I stället valdes kristdemokraternas Helmut Kohl (CDU) till kansler, medan liberalernas Hans-Dietrich Genscher blev den nya regeringens utrikesminister. Det avgörande beslutet fattades sedan av Bundestag med 286 mot 225 röster, trots att nära 75 procent av tyskarna, enligt opinionsmätningar, var emot.

Mindre än ett dygn senare var installationerna igång, något som ledde till spekulationer om att Washington egentligen aldrig tvivlat på att beslutet skulle gå igenom. De Gröna gjorde också sina riksdagskolleger uppmärksamma på att utrustning tillhörande Pershing II redan hade lagrats i militära anläggningar i Frankfurt-Hausen. Richard Perle, rådgivare till försvarsminister Donald Rumsfeld och en av arkitekterna bakom Irak-kriget, påminde dessutom i ett offentligt uttalande om att Tyskland i grunden var ett ockuperat land, vilket betydde att USA i princip kunde placera vad det ville på dess territorium.

Oppositionen och missnöjet under 1980-talet har huvudsakligen beskrivits som en fredsrörelse eller anti-kärnvapenrörelse. Men, i sin bok Social Unrest and American Bases in Turkey and Germany since 1945 (2014), skriver författaren Amy Austin Holmes att rörelsen minst lika mycket måste ses som en reaktion mot Tysklands säkerhetspolitiska beroende av USA. Det var inte något specifikt krig som protesterna gällde (som Vietnamkriget), utan det faktum att så mycket NATO- och USA-kontrollerad militär kapacitet hade placerats på tyskt territorium. Bara under 1983 utsattes USA- och NATO-trupper för mer än 400 fall av protestaktioner såsom vakthållning (vigilia), mänskliga kedjor, blockader med mera. Kritiken gällde den främmande militära närvaron som sådan. Den riktade sig också huvudsakligen mot de amerikanska baserna.

USA:s närvaro ifrågasattes

Detta motstånd måste ses mot bakgrund av omfattningen av den amerikanska militära närvaron i Tyskland under kalla kriget, vilket var större än i något annat land i hela världen. Beroende på hur enheterna avgränsas varierade antalet anläggningar mellan cirka 600 och 900. Tillsammans med civila anläggningar såsom skolor, kyrkor, köpcentra, golfbanor för medföljande familjer uppgick de till 1 500. Omsatt i antal personer handlade det om i genomsnitt 250 000 med militär anknytning och 250 000 medföljande, alltså en halv miljon amerikanska medborgare stationerade i det cirka 37 miljoner invånare stora Västtyskland.

Militära anläggningar av den här magnituden verkar inte obemärkt. De förorsakar olika skador på miljön, såsom förstörd skogs- och åkermark eller kemiska föroreningar (luft och jord). Även buller från skjutövningar och lågflygande stridsflygplan eller utplacering av baser och missiler i för övrigt skyddade områden måste räknas dit. Så länge hotet utifrån – under kalla kriget från Sovjetunionen – upplevdes tillräckligt starkt, accepterades också en viss grad av skador på den civila miljön. Men, när upplevelsen av det yttre hotet minskade – betydelsen av Willy Brandts Ostpolitik från 1960-talet och framåt – då vändes också blickarna mot det hot mot miljön och samhället som den allierade militärmaktens närvaro utgjorde. Legitimiteten började ifrågasättas. Det som setts som en ’skyddsmakt’ (Schutzmacht) övergick till att uppfattas som en ’fördärvlig skyddsmakt’.

Holmes skiljer ut fyra olika typer av ’anti-base unrest’ (missnöje riktat mot militära baser): civil olydnad; inom-parlamentarisk opposition; strejker; beväpnade grupper – olika former av motstånd mot en och samma motståndare.

Röda Arméfraktionen

Först ut var de sistnämnda, alltså olika radikala vänstergrupper. Ett välkänt namn från det sena 1960- och 70-talet var RAF – Röda Arméfraktionen – eller Baader-Meinhof-ligan, efter gruppens två mest namnkunniga ledare. Organisationen syftade till att befria de ’förtryckta massorna’ från kapitalism och imperialism och kvardröjande fascism från Nazi-tiden. På hemmaplan riktade Arméfraktionen sina angrepp mot högt uppsatta tyska politiker och affärsmän, samt representanter för de amerikanska militära anläggningarna. Som en sorts stadsgerilla genomförde RAF under sin nära trettioåriga existens (1970-1998) ett stort antal bankrån, kidnappningar, mord, sprängningar, bombattentat och robotattacker.

Också i Turkiet, ett annat stort NATO-land med gräns mot Sovjetunionen (en frontstat), var det bland vänstergrupper – både inom- och utomparlamentariska (väpnat våld, terror) – som oppositionen mot de amerikanska baserna först utvecklades. Jag har skrivit om detta tidigare men vill särskilt understryka att dessa båda länder också hade det gemensamt att oppositionen inte bara utgjordes av väpnade grupper på yttersta vänsterkanten, utan även engagerade etablerade kretsar på regeringsnivå och/eller bredare samhällsgrupper. I Turkiet var det kring Cypern-frågan på 1970-talet, som relationerna med USA ledde till en öppen kris, då Turkiet stängde samtliga baser utom en (Incirlik). För Tysklands del handlade det om den inledningsvis nämnda folkligt förankrade fredsrörelsen på 1980-talet.

En effekt av det civila motståndet var att USA minskade sina åtaganden. I Turkiet drog stormakten tillbaka 75 procent av sin personal; sjätte flottan slutade besöka de stora hamnarna (Istanbul och Izmir) – detta hade lett till hätska angrepp på amerikanska flottister; och de bilaterala avtalen mellan Turkiet och USA skrevs om med skärpta formuleringar. I Tysklands fall resulterade de i att USA böjde sig för vissa miljökrav och att manöverrelaterad skadegörelse (skog, åkermark, luft, buller) minskade, samt att USA 1987 drog bort sina kärnvapenbestyckade medeldistansmissiler (INF).

Vindkraft och Esrange

Vad är då att vänta i vår relation till stormakten USA? Var går gränsen mellan vänskapligt samarbete och påtvingad anpassning?

En för svensk del aktuell fråga gäller tretton vindkraftsparker i Östersjön. Försvarsmakten har av säkerhetsskäl motsatt sig utbyggandet. Men, debatten kan inte föras på samma villkor i dag som den skulle gjort om Sverige förblivit alliansfritt. När man refererar till den svenska försvarsmakten skall man veta att den numera agerar inom ramen för den större försvarsorganisationen. Det är inte längre givet att det är våra folkvalda som får sista ordet, utan här finns också aktörer som vi inte kontrollerar. Det handlar om beskuren suveränitet – i förlängningen systemets legitimitet. Ett annat aktuellt exempel är frågan om USA:s begäran att använda rymdbasen Esrange i Kiruna för uppskjutningar av satelliter.

Att man har att göra med en härdad aktör – med kända och okända agendor – behöver knappast påpekas. Ändå vore det fel att tro att Sverige helt saknar handlingsmöjligheter. Motstånd lönar sig. Det visar också Holmes i sin studie. Även Sven Hirdman har – som alliansfrihetsförespråkare – givit uttryck för detta, då han utifrån Sveriges nya – men också mera utsatta position som frontstat – menar att det nu handlar om att finna nya avspänningsinriktade åtgärder, kanske inom ramen för ett stärkt nordiskt samarbete inriktat på återhållsamhet, avspänning och ’mer dialog och bilaterala kontakter för att dämpa den uppåtgående spiralen mot vad som kan komma att bli ett kärnvapenkrig’.

Till sist: Årets vinnare av Nobels Fredspris, den japanske fredsaktivisten Terumi Tanaka, sade under statsminister Ulf Kristerssons besök i Japan i början av december att han beklagade att Sverige gått med i NATO, ’vilket medför ett direkt beroende av kärnvapen’. Efteråt kommenterade Kristersson uttalandet med att han hade ’väldigt svårt att se varför fredliga demokratier skulle låta icke-fredliga diktaturer vara ensamma om att ha vapen som är de allra värsta’ (SvD 5.12.2024).

Det kan vara värt att påminna om att den fyrfältstabell som bildas av de två motsatsparen demokrati–diktatur och fredlig–icke-fredlig också innehåller en ruta för ’icke-fredliga demokratier’. Att denna inte ryms i det aktuella narrativet utgör kanske en del av förklaringen till att Sverige på så kort tid slarvade bort sin unika tradition av alliansfrihet.

Elisabeth Özdalga