Utrikespolitik Boris Johnson vill gärna jämföra sig själv med Churchill och Storbritannien med Sparta. Det skriver Torsten Rönnerstrand som tittat närmare på Johnson, Churchill och förhållandet till det antika Grekland.
”Boris Johnson tror att han är Churchill, och därför vill han göra comeback”, skrev den brittiske journalisten Alastair Campbell på Twitter. Anledningen var den regeringskris som ledde till att Johnsons efterträdare på posten som premiärminister i oktober 2022 tvingades avgå. Vad Campbell åsyftade med jämförelsen mellan Johnson och Churchill stod klart för de flesta britter. Churchill är ju den ende premiärminister i den brittiska historien som lyckats komma tillbaka till sin post efter att dessförinnan ha blivit bortröstad. Att jämföra Johnson med Churchill är naturligtvis allt annat än originellt. Sedan länge har detta varit så vanligt att det hunnit bli en sliten kliché. Men det är en kliché som verkar ha format Johnsons självbild. I tal och skrift låter han förstå att han av ödet skulle vara utvald att föra arvet efter Churchill vidare. Särskilt tydligt var detta i den hätska kampanjen inför den folkomröstning som ledde till att Storbritannien lämnade EU.
Johnson jämför sig själv med Churchill
Idag är det emellertid inte längre Churchill man först kommer att tänka på, när Boris Johnson förs på tal. I stället är det en annan ledargestalt från historien – den forngrekiske kungen vid namn Pyrrhus, som gått till historien för orden: ”En sådan seger till, så är jag förlorad.” Men att Johnson så ofta jämförts med Churchill är inte utan skäl. Han har åtminstone ett drag gemensamt med sin vältalige föregångare. Han är inte bara bra på att hålla tal utan också på att skriva. Det visar den bok – The Churchill Factor – som han 2016 utgav om sin förebild. The Churchill Factor bör läsas av var och en som vill förstå hur Johnson tänker kring sin roll i engelsk politik. Indirekt får man också en förklaring till engelsmännens vägran att återlämna de antika skulpturer i British Museum som i början av 1800-talet stals från Grekland av den engelske diplomaten lord Elgin. Av Johnsons bok framgår sålunda att han liksom många andra av den engelska överklassens värstingar ser sig som en rättmätig arvtagare till de antika grekerna. Särskilt tydligt är detta, då han jämför Churchill – och därmed också sig själv – med den grekiske hjälten Achilles.
När Johnson skrev boken ville han inte bara övertyga sina tilltänkta väljare om att han själv är vår tids Churchill. Han ville också antyda att han är den moraliska gigant som ska rädda Storbritannien.
The Churchill Factor är en mycket underhållande bok, men den måste tas med många nypor salt. Ett exempel får vi, då Johnson hävdar att Churchill var ”en moralisk gigant”. Det är ett omdöme som inte många av dagens historiker skulle vara villiga att skriva under på. Det betyder naturligtvis inte att Johnson skulle vara dåligt påläst. Men det är uppenbart att han konsekvent bortförklarar eller undertrycker det mesta av sådant som i hans landsmäns ögon skulle kunna få hans hjälte att framstå i mindre fördelaktig dager. Skälet till detta ligger i öppen dag. När Johnson skrev boken ville han inte bara övertyga sina tilltänkta väljare om att han själv är vår tids Churchill. Han ville också antyda att han är den moraliska gigant som ska rädda Storbritannien.
I Johnsons tappning är Churchill alltså inte bara en varmhjärtad, human, demokratisk och fundamentalt välvillig förkämpe för frihet och rättvisa. Han beskrivs också som ”rubicund”, det vill säga rödlätt. Detta till synes ovidkommande inslag i skönmålningen av Churchill har uppenbarligen ett bestämt syfte: meningen är att vi ska inse att det finns åtskilliga likheter mellan den allt annat än svartmuskige Boris Johnson och hans berömda föregångare.
Johnson skönmålar Churchill
Den som vill ha perspektiv på Johnsons skönmålning av Churchill kan lämpligtvis jämföra hans bok med ett annat verk om samma ämne. Vad jag tänker på är Bengt Liljegrens initierade och väldokumenterade biografi Winston Churchill. Del 2. 1939-1965. I Liljegrens bok framstår Churchill som antitesen till den humane och godmodige demokrat som vi möter hos Boris Johnson. Vad Liljegren visar är att Churchill i själva verket var både rasist och antidemokrat, och att han i det avseendet till och med gick långt utöver vad som var vanligt i hans egen miljö, det vill säga den engelska överklassen under perioden 1875-1965. Med stöd av nyare forskning visar Liljegren också att Churchill hyste starka sympatier för fascistiska eller auktoritära ledare som Italiens Mussolini och Spaniens Franco. Det framgår också att han var fullt beredd att använda sig av gaskrig, koncentrationsläger och massvält, när han trodde det kunde gagna hans egna eller det brittiska imperiets intressen.
Genom den underförstådda jämförelsen med den excentriske Churchill vill Johnson försöka släta över de många skandaler som omgett hans egen karriär.
Dessa pinsamma fakta lyser emellertid med sin frånvaro i The Churchill Factor. Skälen till detta är flera. Viktigast är ändå att Johnson vill övertyga sina landsmän om att han själv är en ny Churchill och att han därmed borde vara landets obestridde ledare. Att så många låtit sig övertygas om detta hänger samman med en omständighet som den 22 juli 2019 lyftes fram i The Guardian. Den ansedde journalisten Matthew d’Ancona konstaterade där att Boris Johnsons framgångar beror på att han “activated the narcotic weakness within the English for eccentricity”. Det excentriska draget är också mycket starkt markerat i Johnsons skönmålning av Winston Churchill. Avsikten bakom detta är uppenbar. Genom den underförstådda jämförelsen med den excentriske Churchill vill Johnson försöka släta över de många skandaler som omgett hans egen karriär. Johnson förtiger alltså inte att hans hjälte ofta uppträdde som en hänsynslös och bortskämd goddagspilt, utan han försöker snarare få det att framstå som charmigt. För en engelsk läsare ligger det säkert nära till hands att associera till Wodehouses skildring av Bertie Wooster eller Richmal Cromptons berättelser om busfröet Bill den förskräcklige.
Sådana associationer hindrar inte att Johnson också sätter in sin hjälte i ett helt annat sammanhang – den grekiska och romerska antiken. Gång på gång jämförs Churchill här med antika gestalter som Kassandra, Achilles, Odysseus, Herakleitos, Hannibal, de romerska prokonsulerna och de antoninska kejsarna. Ingen som följt Johnsons karriär kan bli förvånad över dessa hänvisningar till den grekiska och romerska antiken. Han har ju en universitetsexamen i klassiska språk, och han missar sällan ett tillfälle att demonstrera den sortens kunskap i tal, brev, artiklar, föreläsningar, tv-serier och böcker.
Ett exempel fick vi redan 1986. Som ung student vid Oxford University pläderade Johnson för att Brittish Museum skulle återlämna de antika skulpturer som i början av 1800-talet stals från grekerna av den engelske diplomaten lord Elgin (1766-1841). Denna uppfattning skulle han dock längre fram överge. Som premiärminister hävdade han tvärtom att British Museum borde behålla statyerna. År 2021 förklarade han sålunda att de var “legally acquired by Lord Elgin under the appropriate laws of the time”. Ett annat exempel var boken The Dream of Rome (2006). Där jämförde Johnson romarnas framgångsrika strävan att ge Europa en enhetlig kultur med EU:s misslyckade försök i samma riktning.
Boris Johnson kan sina klassiker
Som klassicist är Johnson dock mest berömd för en tv-intervju – alltjämt tillgänglig på YouTube – där han på ganska välklingande grekiska citerar ett fyrtiotal rader från inledningen av Iliaden inför den förbluffade programledaren och den gapskrattande och vilt applåderande studiopubliken. Till det han citerade hör de rader som i Erland Lagerlöfs svenska översättning lyder:“Hör, ni atrider, mitt ord, och ni andra akajer i pansar! Eder beskäre De eviga makt, som bo i Olympen, att förstöra kung Priamos’ stad och få återse hemmet.”
Ryktet som spränglärd klassicist befäste Johnson också i en tv-debatt, där han ställdes mot en av Storbritanniens mest populära professorer, den feministiska antikforskaren Mary Beard. Debatten handlade om vilken av antikens två högkulturer – den grekiska eller den romerska – som är mest värd vår beundran. I den efterföljande omröstningen bland lyssnarna gick segern visserligen till den slagfärdiga Mary Beard, men Johnson gjorde ändå ganska bra ifrån sig.
Ingen som läst The Churchill Factor kan tvivla på att bokens författare ser sig som en sentida arvtagare till de grekiska forntidshjältarna.
Att Boris Johnson kan sina klassiker demonstreras som sagt också i The Churchill Factor. Här finns ett hundratal anspelningar på det antika kulturarvet. Syftet med dem är genomgående att sprida glans över Churchill och därmed också över Johnson själv. Ingen som läst The Churchill Factor kan tvivla på att bokens författare ser sig som en sentida arvtagare till de grekiska forntidshjältarna. Ett exempel bland många får vi i skildringen av Churchills våghalsiga ungdom som soldat och krigskorrespondent. Där jämförs hans vilja att utsätta sig för faror med den homeriske hjälten Achilles och dennes förkärlek för farofyllda situationer. “[…] we are driven to the conclusion that he actively courted danger. It is as though he hungered – like Achilles or some Arthurian knight – for the prestige that goes not just with being in the thick of battle, but above all for being seen in the thick of battle.”
I en hel del fall kan Johnsons lärdomsprov te sig både fyndiga och upplysande. Det gäller exempelvis hans jämförelse mellan första världskrigets stridsvagnar och de elefanter som kartagen Hannibal sände mot de skräckslagna romarna under det andra puniska kriget 218-201 f. Kr. Det hindrar inte att en del av hans referenser till antiken kan ha varit avsiktligt vilseledande. Säkert gäller detta när han jämför engelsmännens krigsinsats under andra världskriget med de grekiska spartanernas självuppoffrande kamp mot en överlägsen persisk invasionsstyrka i slaget vid Thermopyle år 480 f. Kr.
Jämför spartaner med britter
Johnsons jämförelse mellan spartanerna och andra världskrigets brittiska soldater utgår från den välkända berättelsen om hur den spartanske kungen Leonidas och hans soldater fattat posto i ett trångt bergspass på den enda bekväma vägen till lands in i södra Grekland. Efter heroiskt motstånd under flera dagar blev spartanerna offer för ett förräderi. En grek som hette Efialtes berättade för perserna att det fanns en gångstig som ledde över berget förbi passet, och han erbjöd sig att agera vägvisare åt en truppstyrka som skulle kunna falla de spartanska försvararna i ryggen. När Leonidas förstod att nederlaget var oundvikligt ska han ha sagt: ”Middag skola vi spisa hos Hades.”
Om detta hade Johnson läst hos en av förebilderna för vår tids grävande journalister, den grekiske historieskrivaren Herodotos. I hans bok Historia finns också den berömda gravskrift över de döda som senare sattes upp vid Thermopyle: ”En gång kämpade här mot tre miljoner barbarer / fyra tusental peloponnesiska män.” Herodotos’ gripande berättelse om de tappra spartanerna har satt otaliga spår i senare tiders litteratur. Välkända exempel är Konstantin Kavafis’ Thermopylae (1903), William Macneile Dixons To fellow travellers in Greece (1914), Edgard Lee Masters Okända soldater (1924) och Hjalmar Gullbergs Död amazon (1941).
Johnson var väl inläst på Herodotos, så han borde alltså ha varit fullt medveten om att jämförelsen mellan Churchills England och spartanerna vid Thermopyle inte höll för en närmare granskning.
Boris Johnson anknöt alltså till en ärevördig tradition, då han jämförde de brittiska soldaternas insatser under andra världskriget med spartanernas heroiska kamp vid Thermopyle. Det hindrar inte att hans jämförelse var starkt missvisande. Trots numerärt överläge brukade de engelska trupperna ofta vika ner sig för tyska och japanska motståndare som var långt färre till antalet.
Ett exempel var engelsmännens reträtt från Grekland våren 1941. Ett resultat av denna defensiva strategi var att grekerna, trots Churchills uttryckliga löften om militärt stöd, redan hade övergivits av sina brittiska allierade, när de tyska trupperna i april rullade in i passet vid Thermopyle, den plats där antikens greker år 480 f.Kr. hade tagit upp kampen mot de persiska ockupanterna. Dessa pinsamma omständigheter berördes hos Johnson bara i förbigående. Han konstaterade emellertid att Stalin i samtalen med Churchill gjorde sig lustig över de oheroiska engelsmännens brist på mod och offervilja.
Johnson var väl inläst på Herodotos, så han borde alltså ha varit fullt medveten om att jämförelsen mellan Churchills Storbritannien och spartanerna vid Thermopyle inte höll för en närmare granskning. Det hindrar inte att han gjorde sitt bästa för att blanda bort korten. Ett exempel får vi i Johnsons skildring av den engelska landstigningen i Grekland hösten 1944. Där låter han förstå att Churchill med fara för eget liv skulle ha rest till Aten för att genom sin närvaro påskynda fördrivningen av de tyska trupperna. Men i verkligheten hade tyskarna redan flera månader tidigare drivits ut av de grekiska partisanerna. Att Churchill reste till Aten berodde i själva verket på att han ville försäkra sig om de grekiska fascisternas stöd i kampen mot den av liberaler och socialister dominerade motståndsrörelse som vid denna tid beredde sig att ta över det befriade landet. Resultatet av Churchills ingripande blev det inbördeskrig som sönderslet Grekland under åren 1946–1949.
“The Spartans” ville ta Storbritannien ur EU
Johnsons skildring av den brittiska kampanjen i Grekland är alltså en ren historieförfalskning. Det hindrar inte att hans anhängare gärna hållit fast vid hans missvisande jämförelse mellan britterna och de tappra spartanerna vid Thermopyle. Därför är det knappast överraskande att “The Spartans” var det självvalda namnet på den hårda kärna av eurofobiska parlamentsledamöter som under Johnsons ledning kämpade för att ta Storbritannien ut ur EU. Ett vittnesbörd om detta fick vi på hemsidan The Home of Conservatism: Brexit. Där framgår det att ”The Spartans” såg de kontinentala européerna som sentida efterföljare till de persiska barbarerna. Följaktligen såg de också de inhemska EU-anhängarna, ”The Remainers”, som en sentida motsvarighet till den perservänlige förrädaren Efialtes som förrådde sina landsmän vid Thermopyle.
Mot den bakgrunden är det inte oväntat att ”The Spartans” i det längsta ville se Boris Johnson som en ny Leonidas. I deras ögon var han den av ödet utvalde som skulle leda motståndet mot utländska barbarer och inhemska förrädare. “The battle of Thermopylae is famous in legend for the sacrifice of 300 Spartans. They died in battle, but saved their city. The tale has a modern day Brexit resonance. [—] Which returns us to Thermopylae. [—] Among those well placed to pronounce on the question is Boris Johnson. And in any case, this time round, the Spartans may actually win.“
I efterhand är det likväl inte Leonidas man kommer att tänka på, när man hör Boris Johnsons namn. Med tanke på Storbritanniens EU-utträde ligger det betydligt närmare till hands att tänka på den grekiske kungen Pyrrhus som efter en av sina segrar ska ha utropat. ”En sådan seger till, och jag är förlorad.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
