politik Av alla upprörda larmanden att döma tycks många opinionsbildare och skribenter glömt bort förutsättningarna för det parlamentariska livet i Sverige, skriver Carl Tham.
Regeringen Löfven är något av en parlamentarisk katastrof. En i huvudsak högerliberal överenskommelse gjordes mellan S, MP, C och L men partiernas styrka räckte inte till för egen majoritet i riksdagen. Förutsättningen för regeringens tillkomst var därför stöd från Vänsterpartiet.
Men inga politiska samtal fick föras med Vänsterpartiet, det var Centerpartiet och Liberalerna mycket noga med, trots att partiets röster var nödvändiga. Vänsterpartiet uppmanades alltså rösta för den nya regeringen och ett i stora delar borgerligt regeringsprogram som partiet inte skulle ha något inflytande över.
Karaktären av en extrem minoritetsregering förstärktes av att Centern och Liberalerna vägrade att gå med i regeringen. De har i frågor som inte täcks av avtalet agerat som om de tillhörde oppositionen och tillfogat regeringen en rad nederlag i riksdagen vilket försvagat dess legitimitet. Till detta kommer att Liberalerna klargjort att avtalet egentligen var ett misstag, att de egentligen är helt emot regeringen och att de vid första bästa tillfälle vill ingå i en borgerlig regering.
Det var ett misstag av Vänsterpartiet att stödja denna regeringsbildning. Argumentationen att de därmed förhindrade inflytande för SD höll inte, lika lite som Socialdemokraternas argumentation för januariavtalet. SD har idag ett större politiskt inflytande än någonsin och det är alls inte säkert att de haft en lika stark position om det istället bildats en borgerlig regering.
De röda linjer Vänsterpartiet drog för regeringspolitiken betraktades sannolikt av Socialdemokraterna som patetiska och i grunden verkningslösa hot. Det är förståeligt att vänsterpartisterna till sist måste visa att de menar allvar. Partiets ledning har i praktiken inget val. Vänsterpartiet måste revoltera mot den underordnade position de hamnat i – genom egen förskyllan, förvisso, men likväl.
Löfven bör inte än en gång klamra sig fast vid sin illusoriska makt.
Reaktionerna är också förutsägbara. Nu är inte det rätta tillfället för en regeringskris, säger Löfven. Men för en regering är det aldrig rätt tillfälle att hotas av nederlag. Att vi har en fortfarande pågående men avtagande pandemi i landet kan inte få stå i vägen för demokratiska processer. (USA hade presidentval mitt under brinnande epidemi.)
Mera verkningsfullt är kanske kritiken mot Vänsterpartiet för att rösta ihop med politiska fiender som SD och M. Men misstroendevotum är en parlamentarisk konstruktion som ska göra det möjligt för oppositionen att av helt skilda politiska skäl avsätta regeringen. Så är praxis i de flesta parlamentariska demokratier.
Det är naturligtvis uppseendeväckande att Moderaterna är så besatta av sitt sossehat att de inte ser möjligheten för dem att nu uppträda sansat och nästan statsmannamässigt, säga nej till regeringskris och låta 2022 års val avgöra framtiden.
Av alla upprörda larmanden att döma tycks många opinionsbildare och skribenter glömt bort förutsättningarna för det parlamentariska livet i Sverige. Vi har en författning som skapar absolut proportionalitet mellan de deltagande partierna och med en förhållandevis låg spärr för inträde i Riksdagen. Det ger oundvikligt många småpartier och närmast evig minoritetsparlamentarism. Detta måste förr eller senare leda till avgångar och kanske extraval. Vill man bort från detta måste författningen ändras, men det sker som bekant inte i en handvändning. Kanske är det dags för en ny författningsutredning.
Ett extraval är den naturliga lösningen på ett misstroende eftersom det inte finns något regeringsalternativ i den nuvarande riksdagen. Löfven bör inte än en gång klamra sig fast vid sin illusoriska makt. Han måste inför väljarna försvara sin position: att vara beroende av Vänsterpartiet men samtidigt totalt nonchalera det.
Och vad är det för fel på extraval? Det argumenteras i medier som om detta skulle vara en stor olycka. Men val är tvärtom demokratins bas och om nu S-regeringen fallit på eget grepp och Vänsterpartiet klandras för att ha skapat en onödig politisk kris och Moderaterna av obegripliga skäl just nu vill ha regeringskris är det mer än rimligt att partiernas trovärdighet och politik prövas av väljarna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
