Barn Svensk polis förhör IS-återvändares åttaåriga barn. Men med vilket syfte? Och hur går förhören till? Jesús Alcalá har läst protokollen och blir bekymrad.
Vad det blir av barnen? Ja, om det kan vi inget säga, vi har tystnadsplikt.
Det var jag som ställde frågan och det var den ansvarige socialsekreteraren som svarade. Det var dumt av mig att fråga för självklart får socialtjänsten inte gå ut med uppgifter om vad som planeras för barnen till den nyligen dömda IS-kvinnan. Kvinnan befanns skyldig till grov egenmäktighet med barn och straffet blev tre års fängelse.
Nu utreds hon för misstanke om krigsförbrytelser. Men jag kan inte låta bli att undra. Handlingarna i målet inger oro. Sättet på vilket polis och åklagare förhåller sig till i varje fall det äldsta barnet är både okänsligt och omdömeslöst.
Strax ska Hassan förhöras. Han är åtta och ett halvt år gammal och det är bara två veckor sedan han kom tillbaka till Sverige. Under drygt fyra år befann han sig hos IS i Raqqah. Därefter vistades han två år i kurdiska fångläger i Syrien och senare några månader i turkiskt förvar. Han är född i Sverige men kan inte tala svenska. Hans mamma, Raziya, tog honom med när hon en augustidag 2014 lämnade Helsingborg och Sverige för att leva med IS i Kalifatet. Då var Hassan två och ett halvt år gammal.
Nu är han åtta och mamma Raziya sitter i häktet misstänkt för grov egenmäktighet med barn och för krigsförbrytelse. Hon greps så snart hon och hennes tre barn steg av planet på Arlanda. Hassan och hans småsystrar omhändertogs av Socialtjänsten. Flickorna placerades på ett ställe, Hassan hos pappan.
Förhöret med Hassan ska videofilmas och förhörsledaren är noga med formaliteterna: ”Idag har vi den 15 december [2020] och klockan är 10:52…Förhörsledare är…i medhörningsrummet sitter…Det är förhör i ärende 1200-K149740-14 och i ärende 5000-K728259-20. Med på länk är också… som är åklagare. Målsägandebiträde sitter i medhörningsrummet …tolk idag är…”
Nu vänder sig förhörsledaren till Hassan:
Vet du varför du har kommit hit idag?
Nej, jag vet inte. Pappa sa bara att vi måste komma hit.
Du vet alltså ingenting om vad vi ska prata om här, undrar förhörsledaren.
Hassan upprepar att han ingenting vet.
Pappa sa bara att vi har en tid att passa och att han och jag måste komma hit.
Hassan talar sanning, han vet verkligen inte vad det här besöket hos polisen handlar om. Hassans pappa har inte klarat av att berätta. Kanske för att far och son är främlingar för varandra. Sedan Hassan fördes till Syrien har han inte sett sin pappa. Sex år utan kontakt – för ett barn är det en oändligt lång tid. I själva verket hade Hassan hoppats få träffa sin mamma här hos polisen. Han ville att hon skulle vara här och att de skulle få vara tillsammans igen. Det var vad han ville mest av allt men han hade inte vågat säga det.
Bara två veckor i Sverige. Mamma i häktet och syskonen också borta – Hassan vet inte var de är. Lydigt kallar Hassan mannen som han nu bor hos för pappa men denna ”pappa” är en total främling. Och här sitter Hassan nu i förhör på ett språk som han inte kan. Vad var det som var så brådskande? Vad var så angeläget att en åttaåring just hemkommen från ett vidrigt fångläger måste kallas in till polis?
Hassan vet inte, han förstår inte varför han förhörs. Och ingen upplyser honom. Inte hans far, inte den polis som är första förhörsledare och inte den polis som är andra förhörsledare. Inte åklagaren, inte målsägandebiträdet, inte tolken. Inte heller socialtjänsten som just i det här fallet frångått sina rutiner och valt att inte närvara vid förhöret. Ingen. Eller jo – alldeles i början av förhöret, när formaliteterna är avklarade, säger förhörsledaren att Hassan ska höras som målsägande i ärende gällande grov egenmäktighet med barn samt som vittne angående krigsförbrytelse i Syrien.
Målsägande… grov egenmäktighet med barn …vittne till krigsförbrytelse. Hur ska en åttaåring förstå sådana termer, förstå vad de betyder?
Hassan förhörs en andra gång, den 30 december, och fortfarande förstår han inte varför han måste gå till polisen och varför han måste svara på så många svåra frågor.
Ett åtta och ett halvt år gammalt barn ska alltså redogöra för skeenden och resvägar och möten, iakttagelser han gjorde när han var tre, fyra eller fem år!
I förhörsprotokollen står att förhören med Hassan handlar om ”var Hassan befunnit sig de senaste sex åren”. Frågorna som ställs går emellertid längre än så. Utredarna vill inte bara få reda på var någonstans Hassan och hans mamma har vistats och bott sedan de lämnade Sverige. Pojken uppmanas också berätta hur han och mamman tog sig till Syrien, vilka personer de träffat, vad de har gjort. Utredarna vill att Hassan beskriver sina iakttagelser.
Ett åtta och ett halvt år gammalt barn ska alltså redogöra för skeenden och resvägar och möten, iakttagelser han gjorde när han var tre, fyra eller fem år! Hur ska hans vittnesmål kunna hjälpa utredarna att ringa in mammans brott?
Huset, ”det här huset som inte var jättestort men där det var en massa folk, var kom du då ifrån med alla väskor, med de där väskorna ni hade med er?” Förhörsledaren vill veta.
Hassan svarar att han inte vet, att han på den tiden inte var så stor som han är nu och att innan han blev stor så kunde han inte så mycket:
Jag vet inte. Jag var ju bebis, sedan blev jag äldre och äldre, sedan föddes mina syskon…Och innan jag blev stor så visste jag inte så mycket, jag kunde inte prata så mycket. Och sedan när tiden gick så lärde jag känna folk och då lärde jag mig prata med dem.
Okej, säger förhörsledaren, men skulle du kunna ”beskriva för mig stället du bodde på innan dess?”.
Innan dess? Hassan förstår inte. Innan dess…”Vi var ju i Sweden, sedan vet inte jag hur vi hamnade där”. Där – alltså i det stora huset där han bodde med sin mamma innan han blev stor.
Nej, men jag har ju ingen aning om var du har varit någonstans, så jag tänker, säger förhörsledaren, jag tänker … ”berätta för mig då, hur kom ni dit”.
Men Hassan kan inte berätta för, som han säger, han var bara ett tvåårigt barn när han och mamman lämnade Sverige och var på väg med sina resväskor till det där stora huset där det var en massa folk. Mor och son var på väg till Raqqah men Hassan trodde att han skulle komma till det stora varma havet som hans mamma pratat om. Han hade hört om ett fint hotell med pool alldeles intill havet. Där skulle de vara på semester.
Men förhörsledaren envisas: …för jag tänker… för du pratade om det stora huset där det var mycket folk, berätta för mig …hur kom ni dit. Och Hassan svarar, återigen, att innan han och mamman kom till det stora huset ”var de i Sweden och han var liten och visste ingenting”. Förhörsledaren ger sig inte: ”Ja, okej, okej…jag förstår men jag tänker…du berättade ju för mig att ni hade packningen med er, då tänker jag, hur kom du dit, åkte ni bil eller gick ni eller åkte ni buss eller…?”.
Det finns en av åklagarmyndigheten utarbetad handledning för situationer där barn ska förhöras. Likaså finns internationella riktlinjer rörande hur förhör med barn ska förberedas och genomföras. Avgörande är att utredarna ställer sig frågan om det – med hänsyn till barnets ålder och utveckling – alls är möjligt att anta att barnet kan svara på de frågor man vill utreda? Är så fallet ska utredarna, innan förhöret inleds, berätta för barnet varför hon/han ska höras och vad som kommer att hända under förhöret. Förhörsledaren ska ta god tid på sig och förvissa sig om att få barnet känner sig tryggt. Förhörsledaren får inte vara påstridig och ordentliga pauser måste garanteras.
Det är uppenbart att Hassan egentligen förhörs som vittne till moderns misstänkta krigsförbrytelser. Men var han alls ett vittne?
Reglerna kan tyckas så självklara att de knappt behöver formuleras. Men när Hassan förhörs förefaller de totalt okända. Dessutom – hur kan frågorna som Hassan får ha någon som helst betydelse för det brott, grov egenmäktighet med barn, där Hassan är målsägande? Svaret är att de inte har någon betydelse. Istället är det uppenbart att Hassan egentligen förhörs som vittne till moderns misstänkta krigsförbrytelser. Men var han alls ett vittne?
Vad den två- treåriga Hassan kanske såg och hörde kan svårligen betraktas som vittnesmål. Knappast heller vad den fyra- eller femåriga Hassan iakttog. Och vad den sexåriga, sjuåriga och åttaåriga Hassan varit med om har ingen som helst betydelse för utredningen av mammans misstänkta krigsförbrytelse. Sommaren 2018 greps mamman av kurdiska styrkor. Hon och barnen fördes, tillsammans med tusentals andra misstänkta IS-anhängare, till fångläger. Från och med då kan Hassans mamma alltså inte ha begått krigsförbrytelser.
Utredarna hade dessutom – Hassans berättelse förutan – gott om insamlat bevismaterial. Bland annat fanns säkra uppgifter från en anhörig att Hassans mor rest från Sverige till Raqqah där hon gift sig med en ”IS-krigare” som hon också fick barn tillsammans med. Hassans mor hade också en Facebooksida som länge var öppen. Säpo visste således att Hassans mamma var en hängiven IS-anhängare.
Från FBI hade utredarna fått uppgifter om att kvinnan och hennes make var efterlysta för terrordåd. Från den allians av kurdiska, arabiska och syriansk/assyriska förband som kallar sig Syriens demokratiska styrkor hade utredarna fått upplysningar om gripandet av kvinnan: vad hon under förhör hade sagt om sina år med IS och hennes uppgifter om i vilka fångläger hon och barnen suttit. Från Turkiet inkom underrättelser om att Hassan, hans mamma och syskon gripits vid turkiska gränsen sommaren 2020. Via UD hade utredarna informerats om att Hassans mor i augusti 2018 hade ringt svenska konsulatet i Ankara för att få hjälp att komma till Sverige.
Så vad tjänade förhören med Hassan till?
Särskilt prövande är att utredarna så envist försöker få Hassan att berätta och beskriva skeenden som han faktiskt omöjligen kan redogöra för.
Förhören hålls i Polismyndighetens så kallade barnahus. Förhörsrummen där är inredda så att barnen ska känna så litet obehag som möjligt. Icke desto mindre är förhören djupt påfrestande för Hassan. Språket är så formellt och förhören är så långa. Första förhöret varar drygt en timme och ingen paus görs, det andra varar en timme och fyrtiofem minuter och innehåller två pauser på fem minuter var. Särskilt prövande är att utredarna så envist försöker få Hassan att berätta och beskriva skeenden som han faktiskt omöjligen kan redogöra för. Men så är det också det där andra som Hassan skulle vilja säga men som han håller inne med, det som är jobbigast av allt.
Strax ska det andra och sista förhöret med Hassan avslutas. Förhörsledaren säger:
Är det någonting du tänker …det här skulle jag vilja berätta?
Hassan är trött. Kanhända missförstår han frågan.
Jag tänker att jag måste säga något…Måste jag säga något?
”Jag måste – måste jag?” Är det tolken som översätter fel? Är det transkriberingen som brister?
Alldeles i början av det förhör som nu strax ska avslutas fick Hassan frågan om han tänkt på någonting sedan de träffades vid det första förhöret.
Jag har tänkt och jag hade något och säga men jag har glömt bort det.
Det är uppenbart att något tynger honom, något som han både vill och inte vill säga. Men förhöret tar vid och det är så många svåra frågor och tiden rinner iväg och nu, strax, ska förhörsledaren stänga av videokameran och Hassan tänker: Jag måste säga något…Måste jag säga något?”
Han är rädd. Han känner på sig att det han vill säga kommer poliserna inte att tycka om. Pappa kommer heller inte att tycka om det. Men så säger han det i alla fall:
Jag saknar min mor… Alltid saknar jag min mamma…ja, jag måste säga det, det är min mor…Ja fortfarande älskar jag henne, jag älskar henne mest…
Förhörsledaren försäkrar att Hassan förstås får sakna sin mamma och att det är jättebra att han talar om det. Hassan önskar att förhöret varit slut där, att han inte skulle behöva svara på fler frågor. Men nu vill förhörsledaren veta vad det är som är så bra med mamma. Varför älskar och saknar Hassan sin mamma?
Vad är det som är bra med mamma?
Hon älskar mej jag älskar henne
Ja. Men är det något så där så du tänker, det här är min mamma bra på.
Nej min mor kommer inte och förändras.
Nej. Men jag tänker så här, är det något särskilt så där som du tänker, det här är min mamma.
Nej jag tänker aldrig så
Nej, men du saknar henne
Ja, jag saknar henne
Mmm
Hon har alltid hand om mej, ser mej, kommer till mej om någon slår mej kommer hon till mej, köper saker till mej
Mmm
Samma sak med mina systrar också, hon gör likadan…Jag ville inte säga det men nu sa jag det.
Förhörsledarens påstridighet är outhärdlig.
Skulle utredarna ha förhört ett helsvenskt åttaårigt barn på samma sätt som de förhörde Hassan? Skulle förhöret alls ha hållits i ett sådant fall? Frågan lämnar mig ingen ro.
Det finns en bild på Hassan, hans mamma tog bilden någonstans i Syrien. Någon månad efter uppbrottet från Sverige lägger hon ut bilden på sin facebooksida. Hassan, ännu inte fyllda tre år, håller ett maskingevär. Är det samma gevär som Hassans mamma kallar ”min bästa vän nu”? Har hon visat bilden för sin son?
Vid samma tid lägger hon ut två andra barnbilder. På den ena bilden syns en maskerad pojke. I högerhanden håller pojken en slaktarkniv, i vänsterhanden håller han en stor docka i håret. Dockan, klädd helt i orange, dinglar. På den andra bilden har dockan blivit av med huvudet, det ligger vid pojkens fötter. Pojken på bilden är inte Hassan, han är flera år äldre än vad Hassan var vid tillfället. Vem pojken är går inte att utröna men Hassans mor var i alla fall ivrig att lägga ut bilderna på pojken med kniven och den halshuggna dockan. Har hon visat bilderna för sin son? Sonen som älskar henne och saknar henne.
Vad blir det av Hassan?
Anm: Namnen i texten är fingerade.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
