Vad fan ska du med tiden till?

Essä Frågan är: vad ska vi med tiden till? Vad är det som är så viktigt att vi inte hinner gå till kiosken för att köpa mjölk, utan att vi i stället ska beställa matvaror via en app? Undrar Nora Wurtzel i en essä om klass, cykelbud och kunder i kalsonger.

Tåget är som vanligt pyntat med reklam. För några år sedan var det främst utbildningar och evenemang som tog upp reklamplatserna, men idag är det olika typer av tidssparande tjänster som marknadsförs. ”Hinner du inte gå och handla idag? Vi plockar och levererar dina matvaror på 45 min.” För 49 kronor sköter någon annan mathandlingen åt dig. Eller: ”Gör vad du vill för 150kr/tim. Vi städar hos dig under tiden.” Det är bara några av alla reklamkampanjer som syns i kollektivtrafiken.

Utanför hamburgerrestaurangen Max vid Odenplan i Stockholm står mopederna på rad. 30 stycken kommer jag upp till, innan en buss passerar och jag tappar räkningen. Att det rör sig om matbud är tydligt eftersom väskorna, grällt färgade kuber med värmeisolering och företagslogga, är fastsurrade på pakethållarna.
Vägen från tågstationen är dessutom en hinderbana av omkullvälta elsparkcyklar i alla regnbågens färger. Den som kommer med barnvagn, är synskadad eller tar sig fram med rullstol finner här en vägspärr som får spanska ryttare att blekna.

Gig-ekonomi, explosionen inom tjänstesektorn och elsparkcyklarna tycks alla vara symptom på samma sjukdom: vi har ont om tid.
Vi måste spara tid. Vi måste köpa andra människors tid för att själv ha kvalitetstid. Tid. Tid. Tid.
Frågan är: vad ska vi med tiden till? Vad är det som är så viktigt att vi inte hinner gå till kiosken för att köpa mjölk, utan att vi i stället ska beställa matvaror via en app? Att promenera är för jobbigt så nu kan vi enkelt hyra en elsparkcykel. Gå till affären och köpa toapapper? Nej nej, det ska en underbetald arbetare göra åt dig.

Vi ser hur tjänstefolket återigen gör intåg i de svenska hemmen. Denna gång är dock husan anonym och inte en kvinna som bor i ett litet rum bakom köket. Nu är det inte heller bara överklassen som ska hålla sig med tjänstehjon, för billig städhjälp är dessutom subventionerad av staten. För 150 kronor i timmen städar någon annan ditt hem åt dig, kvinnan i reklamen på är glatt ute och joggar i stället.
Det nya tjänstesamhället syns både i stadsbilden och i anställningsformerna. Det blir också tydligt att det är vissa grupper som är samhällets nya springpojkar. Det rör sig främst om män, ofta med utomeuropeiskt ursprung. Gig-företagen prisar sig själva för erbjuda en väg in på den svenska arbetsmarknaden, men i stället hamnar många i en ond cirkel där företagens utnyttjande leder till ökat utanförskap.

En som reflekterat över tiden i en rad böcker är Bodil Jönsson. Hon menar i Gott om tid att vi till skillnad från 1999, då hennes första bok om tid utkom, numer är beredda på stressen. Tidsbristen slår oss inte längre som en chock. Vi är med andra ord stressade men medvetna om det. Jönsson skriver att vi ska inse att vi har tid eftersom vi lever, och är friskare längre. 70 är det nya 50.

Att 70 blir det nya 50, som Jönsson menar, gäller med andra ord inte alla när klassklyftorna ökar.

Detta må vara sant, för alla utom arbetarklassen. Folkhälsomyndighetens årsrapport för 2021 använder inte något klassbegrepp, men ser utbildningsnivå som en indikator på socioekonomisk grupptillhörighet. För att tala klarspråk kan vi säga klass, för det är trots allt det som är kärnan här.
Förutsättningarna för ett långt och friskt liv är sämre för den som har högst förgymnasial utbildning. Att vara lågutbildad innebär en förhöjd risk att dö i förtid. Detta syns också i medellivslängden, där det skiljer sex år mellan de med förgymnasial utbildning och de med högre. Dessutom har antalet personer som avlider innan 65 minskat, för alla grupper utom lågutbildade kvinnor. Att 70 blir det nya 50, som Jönsson menar, gäller med andra ord inte alla när klassklyftorna ökar.

Pianisten, förläggaren och kulturarbetaren Anders Teglund skildrar i sin bok Cykelbudet hur han under pandemin börjar arbeta som cykelbud för Foodora. Förutom att vara ett träffsäkert tidsdokument kring pandemirestriktionernas inträde i vår vardag, är det en bok om minutstyrningen av arbetet. Han skriver om den ständiga övervakningen, om att konstant tävla mot klockan och hela tiden försöka bli snabbare för att uppnå produktivitetsmålen.Kraven är höga: ”Beställningen ska maximalt ta 30 minuter från order till leverans” och ”Kunden ser alltid var du är, så åk direkt till dem utan omvägar.” Ett nytt prekariat växer fram, där stressen rör både effektiviteten inom arbetet och oron för att inte få sitt korta arbetskontrakt förlängt.

Bodil Jönssons Gott om tid är reflekterande men drar ibland också åt självhjälpshållet. Hon presenterar förslag för hur du kan ta kontrollen över din egen tid, bland annat genom att ta en time out några månader från jobbet och bara göra ingenting. Säkert en metod som fungerar utmärkt, men det synliggör också att boken riktar sig någon som redan äger sin tid. För den med ett osäkert arbete på någon av alla gig-företag ses kanske inte ens är anställd utan som egenföretagare. Med en timlön som spottar kollektivavtalen i ansiktet är time out en omöjlighet.

Gott om tid är en bok för gig-ekonomins kunder, inte dess anställda. Time out är inte ett alternativ för cykelbudet Mubarak, som Teglund lär känna under sin tid på Foodora. Där är verkligheten en annan. Mubaraks liv är en kamp för uppehållstillstånd blandat med arbete som bud. Han är tacksam över att få en ynka timme till att ensam sitta och tänka i tystnad.

Det Jönsson dock gör är att lyfta tiden som handelsvara. Hon skriver om en annorlunda plånbok där facken rymmer olika värden, men guldmyntfoten i tankeexperimentet är tiden. Det är tiden som kan växlas in till att fylla de olika facken. “Det är alltså tiden som utgör det egentliga kapitalet.” Jönsson uppmanar läsaren att tänka sig 112 tomma kort, som ett sätt att utvärdera sin tidsanvändning. Ett kort för varje av veckans vakna timmar. Genom att sedan lägga korten i ordning för vad du vill göra, timme för timme, kan du överblicka och omprioritera din tid.

Självklart vill man egentligen inte lägga en av sina dyrbara timmar på att gå till den närbutiken för att köpa mjölk eller toapapper. Eller för den delen på att städa hemma. Kanske vill du inte heller lägga en av dina dyrbara timmar på att laga mat. Tur då, att den som lyckas blunda för arbetarnas villkor, kan köpa en annan människas tid för en spottstyver.

Handeln med tid är inget nytt. Traditionellt arbete är i förlängningen också ett köp av tid. Att köpa en kaffe är egentligen att köpa dig de två minuter som det skulle ta dig att brygga ditt eget. Att snabbt beställa en burgare på valfri kedja är såklart att köpa den underbetalda tonåringen i kassans tid. Skillnaden är att man nu, i gig-ekonomins tidevarv, köper både tjänsten och leveransen. Två människors arbetsliv ska ägnas åt att medel- och överklassen, från sin soffa eller kontorsstol, ska slippa ta av sin värdefulla tid för att få hem mat eller dasspapper.

Tiden rinner arbetarklassen ur händerna. Gig-arbetarna tjänar dåligt och lever i den osäkra anställningens limbo. Samtidigt kan man fråga sig vad alla gig-ekonomins kunder ska med sin tid till? Vad är så viktigt att du inte hinner laga mat eller ens handla? Ökar det känslan av livskvalitet?
Här har Bodil Jönsson en poäng, när hon skriver om hur tid omvandlas till pengar. Kostnaden för bilkörningen till jobbet tar många arbetstimmar att arbeta in. Detsamma gäller inköp av en ny pryl som ska “spara pengar”. Dels har det ju kostat att tjäna pengarna till prylen, dels kan man fråga sig: vad ska du göra med tiden?
Jönsson skriver på inget sätt till en publik som arbetar på gig-företag, eller befinner sig i en situation där man inte kan påverka sitt arbete i särskilt hög grad, men frågan är högst relevant. Detsamma gäller all denna tid som cykelbud och diverse moderna springpojkar ska spara åt kunderna. Vad ska man med tiden till? Arbeta mera? För att köpa fler springpojkar?

Anders Teglund beskriver i Cykelbudet hur han tror att något har blivit fel med en leverans under sitt första pass. Kunden bor ju bara två kvarter bort från den pizzeria han beställt mat ifrån. Varför går kunden inte ut och köper pizzan själv?
I Cykelbudetryms också reflektioner om den dubbla slappheten i att kunden möter budet i dörren iklädd kalsonger. Trots att kunden vet att maten är på väg så har han inte ens slängt på ett par mjukisbyxor. Teglund skriver: ”Passet rullar vidare och jag börjar räkna de kalsongklädda kunderna. En sådan dubbel slapphet. Sitta i kallingarna i sin lya och beställa hem mat i telefonen.” Teglund fortsätter med att fråga sig: ”Var är värdigheten? Det är som att de manifesterar att de inte förväntar sig att möta en människa i dörren. I alla fall inte en medmänniska. Men vem i detta korta möte har mest värdighet, cykelbudet i rosa kläder eller kalsongkunden? ”

Går det att betrakta den nya hemleveransindustrin som uttryck för något annat än lathet?

Addera då också skammen. Till en början försöker författaren dölja sitt nya arbete, smiter ut bakvägen från kontoret för att kulturarbetarkollegorna inte ska lägga märke till honom. Han inser snart att det inte är nödvändigt, ingen registrerar ändå de rosaklädda buden. Arbetskläderna blir till en osynlighetsmantel. ”Det är en dubbel förnedring att vara springpojke till någon som inte riktigt ser en som människa” skriver Teglund.

Går det att betrakta den nya hemleveransindustrin som uttryck för något annat än lathet? Jag har svårt att hitta en annan förklaring. I en spiral av kundernas slappa nonchalans, en avhumanisering av arbetarna och olika kreativa metoder från företagens sida för att kringgå arbetsgivaransvar blir resultatet en ny generations springpojkar och husor.

I förlängningen kan man också tänka sig att utnyttjandet av en uppsjö av tjänster måste leda till en alienering från det egna livet. För vardagens måsten är i slutändan det som skiljer barn från vuxna. I en värld där alla försöker spara tid genom att lägga ut vardagen på entreprenad blir medelklassen till förvuxna tonåringar utan verklighetsförankring.

Poeten Johan Jönsons Marginalia/Xterminaliacirkulerar inte kring tiden utan på pengarna. För om medel- och överklassen oroar sig över tiden är arbetarklassen i jakt på pengar. Hos Johan Jönson återkommer ett omkväde:

»Vart tog våra pengar vägen / Hur i helvete ska jag få in pengarna / Jag har inte pengarna«.

Vad får jag för pengarna, kan man fråga sig. Svaret för kunderna i gig-ekonomin blir tid. Frågan som borde ställas är: Vad fan ska du med tiden till?

Källor

Folkhälsomyndigheten, Folkhälsans utveckling – årsrapport 2021,

Johan Jönson, Marginalia/Xterminalia, Albert Bonniers förlag, 2019

Bodil Jönsson, Gott om tid, Brombergs förlag, 2019

Anders Teglund, Cykelbudet,Teg Publishing, 2021