Vad ska det bli av våra barn?

”Det är vårt samhälle, som vi skapar tillsammans”. David Eklind Kloo skriver om Farsta efter de senaste våldsbrotten.

När blir platsen man bor på ett hem? Det enda jag med säkerhet vet är att Farsta numera är mitt hem.

Som inflyttad i Stockholm levde jag i många år i ett slags rotlöshet. När varje boende är tillfälligt gör man sig aldrig hemmastadd.

Av en tillfällighet återkom stadsdelen Farsta. En andrahandslägenhet i Sköndal, ett jobb i Hökarängen. En tid var jag rent av personalrepresentant i stadsdelsnämnden.

Sedan vidare i livet. Nog har jag både promenerat och cyklat i de områden jag bott i. Men mest har jag rört mig mellan fasta punkter: lägenheten, mataffären, pizzerian, tunnelbanestationen, i bästa fall en löparrunda. Något naturligt tillfälle att lära känna en granne eller någon annan i området har sällan uppstått.

Nu sörjer Farsta. Mina barn gjorde platsen jag bor på till mitt hem. Den är lika mycket allt för dem som platsen jag bodde på som barn var allt för mig. I allt vidare cirklar kring hemmet upptäcker de varje lekplats, varje klätterträd, varje gångbana. Kompisars hem adderas till kartan. Och jag följer med, knyter an till platsen genom dem.

För nio år sedan flyttade vi till Farsta. Nu inte bara bor vi här: Farsta är vårt hem.

Här finns allt man kan önska sig. Fotbollsplaner, ishall och simhall. Sjön där vi badar, fiskar, ror, lägger kräftburar och åker skridskor. Löparspår i skogen och konstsnöspår på vintern. Fem minuter till ko- och hästhagar, en kvart med pendeln till Stockholms central. Ett centrum med allt (utom en biograf).

Jag tror inte att det går en månad utan att vi säger till varandra: tänk att vi får bo här.

Inte den första skjutningen

Farsta är något så unikt som en blandad stadsdel. I skolan och i fotbollslaget möts barn med vitt skilda bakgrunder och förutsättningar. Det är inget utopia, men det har bevarat vissa grundläggande likheter med den värld jag själv växte upp i, före den extrema boendesegregationen, före det fria skolvalet, före individualiseringen av allt.

Främst har barnen gjort platsen jag bor på till mitt hem genom att öppna dörrar till andra människor. Först kompisar och deras föräldrar. Sedan det lokala föreningslivet. Nu är det för mig som det var för mina föräldrar: jag stöter på bekanta i centrum, på badplatsen, på skolgården.

Förra lördagen var vi på Gröna Lund. Mina barn tillhör de Farstabor som har den möjligheten. På vägen hem klev jag av tunnelbanan i Farsta centrum för att handla till middagen, medan övriga familjen fortsatte en station till. Under tiden jag var i affären förvandlades platsen utanför tunnelbanestationen, där jag passerat som mest en kvart tidigare, till en mordplats.

Vi åt vår middag på altanen med en polishelikopter cirklande över oss.

Detta är inte den första skjutningen i vårt närområde. Långt ifrån, om jag ska vara ärlig. Men nu har tidningarna adderat prefixet mass-. Jag reagerar instinktivt mot det, jag associerar det med USA, med vansinnesdåd och terrorattacker. Men jag förstår att det är korrekt, det som skedde var en masskjutning.

När jag nu ser teveteamen och polisbussen på torget inser jag att Farsta – som för oss är förknippat med så mycket positivt – för många är namnet på en brottsplats. Allt från nätkrigare till etablerade riksdagspartier använder tragedin för att plocka poäng och peka finger.

Men här i Farsta samlas människor för att nattvandra tillsammans. Fotbollsföreningen kör drop in-fotboll hela sommaren. I den lokala facebookgruppen tas en rad olika initiativ för sammanhållning och ömsesidigt stöd.

Det är vårt samhälle, som vi skapar tillsammans, som fött både offren och bödlarna.

Att växa som människor

Jag har aldrig varit rädd i Farsta, varken för min egen eller mina barns skull. Men jag är rädd på en kollektiv nivå, en samhällelig nivå: vad ska det bli av våra barn?

Morgonen efter dådet cyklar min son och jag till IP. Jag har sedan en tid tillbaka hoppat in som hjälptränare för de tioåriga killarna.

Ingen har lyckats samla Farstas unga som fotbollsföreningen, FOC Farsta. I de olika lagen, men också i öppen verksamhet på lördagskvällar och skollov. Ambitionen att ge barn och unga förutsättningar att växa inte bara som fotbollsspelare – utan också som människor – är tydligt uttalad.

Killarna spelar bra, kämpar och fortsätter springa trots att motståndarna gör fler mål. Om några år kommer de veta vilka portar man ska undvika, vem man inte ska göra sig ovän med på skolgården, hur man viker undan blicken när man möter fel personer.

Om några år kommer de erbjudas snabba pengar, respekt och gemenskap mot att bli gängens springpojkar.

Jag känner, som många andra, vanmakt inför situationen. Men varje gång vi gör high five. Varje gång vi säger bra kämpat. Varje gång vi ser barnen i ögonen och hälsar på dem med namn. Kanske att risken att de en dag ska hamna i ett sammanhang där de riskerar att dödas – eller döda – minskar något litet.

Efter matchen åker vi till centrum. Vi stannar upp vid mordplatsen. Står en stund i tystnad, sida vid sida med främlingar.

Vi alla vet: det hade kunnat vara jag. Det hade kunnat vara mitt barn.

Främlingar, men vi delar ett hem.