Politik Om man är ”för mångkultur” kan man inte bara vara för sin mammas humanistiskt-progressiva livssyn och hennes kokkonst. Man måste också vara för kulturer med reaktionära, sexistiska, homofoba och vidskepliga inslag, skriver Stefan Arvidsson.
Vänstern stödjer migranter och försvarar deras rätt att leva efter sina medhavda kulturella preferenser – eller bryta med dem. Därför att vi tror att det ökar välmåendet i världen. Vi frågar inte efter deras inverkan på tillväxten, en abstrakt värdemätare som aldrig kan ställas mot verkligt lidande och glädje. Vi försvarar nya medborgares rätt till sin religion och kultur – men liksom vi alltid har utvärderat den svenska traditionen i ljuset av om den bidrar till folks lycka, måste vi naturligtvis ta oss rätten att ifrågasätta värderingar och kulturmönster också bland nytillskott. Vänstern kan aldrig vara en högt ovan konflikterna svävande relativism. Vi har förr stridit för humanism och sekularism – och så länge motståndarna, må de vara sverigedemokratiska, kristdemokratiska eller islamistiska reaktionärer, fortsätter att segra, pågår den striden.
Försvaret för invandrares rättigheter och för en generös flyktingpolitik är essentiell. Likafullt hade man gärna sett att folk på vänsterkanten ibland underströk att migration – svenskarnas emigration för hundra år sedan liksom dagens immigration till Sverige – sällan är något som någon önskat sig. Idag är migration i hög utsträckning något som det globala kapitalet frammanar. Ibland kan det till och med låta som om en del på vänsterkanten bejakar det globala kapitalets cyniska lek med människor, istället för att förklara att invandrare och flyktingar kommer hit eftersom de, liksom vi, är rö för den globala vinstjaktens vind.
Kapitalismens klimatpåverkan och amerikansk utrikespolitik tvingar bort folk från Afghanistan, Irak, Syrien och Nordafrika. En liten rännil av världens alla internflyktingar blir migranter och skapar panik i väst. Ska man vara ”invandrarskeptiker” får man fan ta mig också vara antikapitalist och antiimperialist.
Kultur som etik och estetik
Om man är ”för mångkultur”, vilket alla svenska partier förutom Sverigedemokraterna säger sig vara, kan man inte bara vara för sin palestinska mammas humanistiskt-progressiva livssyn och hennes kokkonst. Man måste också vara för kulturer med framträdande reaktionära, sexistiska, homofoba och vidskepliga inslag, liksom man måste vara för den kultur som gör att i vissa valdistrikt i Skåne stödjer femtio procent av alla röstberättigade Sverigedemokraterna. Om man händelsevis bara är ”för” de kulturer man själv gillar, skulle jag föreslå att man slutar använda ett så allmänt uttryck som att man är ”för mångkultur” och hädanefter börjar specificera hur man skiljer goda från dåliga kulturer. Om du anser att vi alla är fast i vår egen kultur och därför inte kan bedöma andra kulturer, antar jag att du bör vara ”för mångkultur”. Om du menar att saker du värdesätter djupt också kan springa fram ur och kombineras med kulturella uttryck från hela mänsklighetens utbredning i historien och i geografin, är du väl i någon utsträckning ”för mångkultur”, men du behöver då hitta sätta att uttrycka detta på så att både din tolerans och din egna övertygelse uttrycks. Jag tror att det är svårt med termen mångkultur.
Vad som behövs för att till en början komma rätt i diskussionen är en klar uppfattning om att kultur rymmer två vitt skilda dimensioner: estetik och etik. Om man är ”för mångkultur” för att man gillar att det ligger baklava jämte kanelbullen på kaféet är det ju tämligen banalt. Om man däremot är ”för mångkultur” för att man vill se olika moralsystem och livsmönster – ja, kanske till och med olika familjelagstiftning – sida vid sida inser nog alla att frågan blir mer kontroversiell.
Olyckligtvis tenderar försvararna och kritikerna av mångkulturen att utgå från olika beståndsdelar. Det får till följd att försvararna lätt låter lite ytliga när de låter förstå hur mycket och djupt de uppskattar den ena eller den andra ”främmande” sedvänjan, musikstilen eller just maträtten, medan kritikerna däremot tycks tro att värdet av en hel civilisation hänger på enstaka specifika beteendemönster. Medan alltså försvararna av mångkultur påstår att det är bra med många varianter av det Sköna, säger kritikerna att det är dåligt med många varianter av det Rätta. Således har båda lägren sina poänger.
Det är väl också det faktum att försvararna talar estetik och kritikerna etik som gör att mångfaldisterna tycker det är superdråpligt att sverigedemokrater gillar pizza – ”Pizza är ju inte svenskt!” – medan mångkulturkritikerna kanske inte känner sig helt tillintetgjorda av denna iakttagelse (eftersom de talar etik). Återkommande diskussioner om hitkomna ”hederskulturer” uppfattas å andra sidan av mångfaldens vänner som lömsk rasism eftersom de må erkänna att det finns vissa egenheter hos vissa kulturer som kanske inte är helt oproblematiska, men de vet ju samtidigt att på det stora hela har dessa egenheter mycket lite att göra med det vardagliga hejandet, ätandet, pratande och lekandet att göra.
Vill man punkta upp en rimlig position så är det nog den att:
(1) i ett samhälle som inte vill låta sig slitas sönder måste det råda endräkt vad gäller att medborgarna ser lagarna som legitima och att deras rättsmedvetande måste ha en hög grad av överensstämmelse.
(2) Därtill måste det existera arenor där man i ett sunt debattklimat kan tvista om icke-lagstadgade etikfrågor och om vett och etikett. Om vänstern hade varit för mångkultur under 1970-talet hade det varit svårare att argumentera mot förekomsten av aga hos konservativa föräldrar och vi skulle därför inte varit i stånd att driva igenom att den kulturella norm som motsatte sig aga blev lag.
(3) Det måste råda en tolerant och tillåtande syn på ställningstaganden runt estetiska preferenser, det vill säga runt frågor som handlar om vad individen finner snyggt, skönt och njutningsbart. Estetiska preferenser, smaken kort och gott, bör endast vara föremål för moraliska bedömningar om de kan kopplas till andra frågor. Oavsett vad vi gillar för mat, till exempel, bör vi fundera på om det inte är moraliskt rätt att äta mer närodlat, och kanske dra slutsatsen att det är bättre för svenskar att äta ren än struts, bättre lingon än granatäpple. Om man tar klimathotet på allvar ska vi alltså inte bara bruka våra smaklökar som kompasser utan även väga in de lokala odlings-, jakt- och insamlingsmöjligheterna.
Leve lingonvänstern.
Texten är ett utdrag ur boken Socialismens själ (Arkiv förlag, 2021)
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
