Vad vill den demokratiska mitten i Tyskland?

Den långa antidemokratiska vågen har mött motstånd på många håll.

Så kom då de väntade resultaten från delstatsvalen i Thüringen och Sachsen. Senare följer detaljanalyserna, men den viktigaste frågan förblir:  vad vill den demokratiska mitten?

Den demokratiska mitten – CDU, SPD, De Gröna och liberala FDP – förlorade i dessa två östliga delstater, dock mindre dramatiskt än man tror. Men man kan i den europeiska kontexten inte komma ifrån att AfDs närmare tredjedel av röster ställer frågor om framtida vägval – Tysklands och Europas.

De som måste svara är CDU och regeringskoalitionen i Berlin. CDU ser sig som samhällsbärande men har ingen klar hållning till utmaningen från AfD, partiet som öppet flörtar med nazistiskt språkbruk och som av Myndighetstyskland betraktas som en säkerhetsrisk.

Regeringen tog hårda smällar

Tysk industri däremot har sagt klart nej. Bertelsmann, ett gigantiskt medieföretag har sagt att medarbetare som stöder AfD inte är välkomna. En familjeföretagsförening varnar för ”ekonomisk katastrof” med AfD:s politik, precis när östra Tyskland växer snabbare än västra. Inte en bil skulle levereras från tyska produktionsbälten utan invandrare säger en ledande företrädare för fordonsindustrin. Och hur illa vårdsektorn skulle fara är oomtvistat.

Regeringskoalitionen, SPD, De Gröna och FDP, tog hårda smällar, medan CDU gick marginellt framåt. FDP är ute ur båda parlamenten, De Gröna ute ur Thüringens. Det gamla vänsterpartiet, Die Linke, kollapsade och förlorade till ett nytt vänsterparti som narcissistiskt nog är nämnt efter sin ledare, Sahra Wagenknecht-alliansen, BSW, som nu kan behövas för att bilda funktionella delstatsregeringar.

Vad blir konsekvenserna nationellt?

I detta läge måste den demokratiska mitten växa en ryggrad.

Det hjälper inte, tror jag, att bara låta sig engageras av de frågor som ytligt sett står i fokus, immigration, integration och främlingsfientlighet, som var och en kräver helt olika svar. Det handlar nog inte heller om transfereringar av resurser till östra delen av Tyskland, som har varit massiva. Kanske handlar oron om stad-land, att vara inne eller ute, historia-nu, världen och ”vi”. Demografisk statistik visar inte bara på åldrande, utan på att kvinnor har emigrerat västerut med oväntade konsekvenser. Thüringen kan komma att förlora en tredjedel av sin arbetskraft inom den närmsta tio åren. Emigrationen västerut kommer att fortsätta.

Vad Tyskland vill bli

Så frågan blir, vem, i öst och i Tyskland som helhet, kan bära denna mitt? Kanske behövs en ny ”Vergangenheitsbewältigung”, alltså hur denna del av Tyskland förbereder en ny identitet och framtid. Det handlar om vad Tyskland vill bli. Det i sin tur kräver ledarskap.

Och därför går utmaningen till CDU, som mycket väl kan vinna förbundsvalet om ett år, och till Ampel-koalitionen i Berlin. De fyra partierna måste kunna både stävja det aggressiva som ligger i AfD, liksom DDR-nostalgi. Den mitten måste ha svar på grundläggande frågor om statsfinanser, stad–landsbygd, grön omställning, stöd till Ukraina och global handels- och säkerhetspolitik. Har ”die demokratische Mitte” svar, även om under inre hot?

Vad vi kan se på annat håll i den demokratiska världen är att möjligheterna finns.

– I Europaparlamentsvalet höll den demokratiska ordningen med mindre förluster än många fruktade.

– I Storbritannien valde en överväldigande majoritet en helt ny inriktning.

– I Frankrike valde Macron att gå till val med utgång att Le Pen står försvagad.

– I Italien vann högerpopulisten Meloni men ser sig tvingad att navigera i europeisk riktning.

– I Braslien, Indien och Sydafrika ägde val rum där demokratisk mobilisering gjorde betydande avtryck i auktoritära miljöer. I Bangladesh tvingade studenter fram ett radikalt skifte i demokratisk riktning.

Den långa antidemokratiska vågen har mött motstånd på många håll.

I USA samlar sig nu en demokratisk mitt, kanske en våg, för att säkerställa respekt för författning och institutioner. Med nytt ledarskap i EU, med avtal mellan en ny brittisk regering och EU-länder (Olaf Scholz och Keir Starmer skrev just under ett sådant brett avtal) och med ett USA vi kan hoppas på efter valet, kan den transatlantiska relationen få nytt liv. Den i sin tur kanske kan stå emot, inspirera och understödja en bättre vändning världen över.

Tysklands nyvunna roll i europeisk säkerhetspolitik, efter Scholz ”Zeitenwende”, står under attack. Kommer Tysklands årtionden av institutionellt öppet samhälle att vackla?

Även om Thüringen och Sachsen är små och speciella, måste valresultatet tas på allvaret. Svaret från den demokratiska mitten kommer att avgöra.

Mats Karlsson