Vägen till hållbar rysk relation

Utrikespolitik Sverige tycks, i stor politisk enighet, lida av beröringsskräck när det gäller Ryssland. Det gynnar varken Sverige eller Ryssland, menar Olof Kleberg.

Inom kort ska medborgarna i Ryssland fira sitt förflutna och ta ställning till sin framtid. Båda tilldragelserna är förplanerade och effekten förutsebar.
Den 24 juni firas Segerdagen med militärparader och folklig fest, 75 år efter att den stora segerparaden efter andra världskrigets slut i Europa hölls i Moskva 1945. Egentligen skulle denna manifestation, som alla andra år, ha hållits den 9 maj, dagen för Tysklands kapitulation. Men coronan satte stopp.

Bara en vecka efter Segerdagen hålls en nationell folkomröstning om ändringar i grundlagen. Dessa ska ge president Putin möjlighet att omväljas till president fram till 2036. Och de kommer säkert att gå igenom.
Alla hade trott att Putin hade tänkt avgå 2024, efter sin nuvarande period, och inta någon annan maktposition. Men likt de gamla grekernas och romarnas ”deus ex machina”, en gudomlig gestalt som uppifrån träder in och löser svåra situationer, uppträdde i ryska duman en oväntad problemlösare.

Detta stöd till Putin kom verkligen uppifrån, från den forna kosmonauten Valetina Teresjkova, den första kvinnan i rymden 1963, numera delegat i duman, 83 år gammal. Räkna de två tillåtna presidentperioderna från och med den nya grundlagen, föreslog hon. Duman nickade bifall och Putin nickade nöjd. Framtiden säkrad…

Större säkerhet i framtiden kräver inte bara försvarsförmåga. Vi måste också förmå att bygga upp ett förtroende i förhållande till Ryssland.

Hur ska ett litet grannland som Sverige förhålla sig till dagens Ryssland, alltmer inåtvänt, präglat av Putinstyrets nationalistiska och auktoritära inriktning?
Många svenska tycker att svaret är självklart: det räcker med en förstärkning av det alltför svaga svenska försvaret.
Men hur är det med den civila, mänskliga sidan? Mycket mindre intresse och utredningar ägnas åt den.

Större säkerhet i framtiden kräver inte bara försvarsförmåga. Vi måste också förmå att bygga upp ett förtroende i förhållande till Ryssland, precis som Sverige gör i så många andra länder och regioner. Det gäller att långsiktigt skapa nätverk av kontakter så att svenskar och ryssar får bättre förståelse för varandra. Fler kontakter leder till mer kunskap, mindre misstro.

Det politiska läget mellan staterna är nu tillfruset. Det har sina uppenbara orsaker. Ryssland har, särskilt sedan president Putins återval 2012, blivit alltmer auktoritärt, nationalistiskt, korrupt.

Ändå borde det naturligtvis finnas hyfsade reguljära statliga kontakter, betydligt mer än i dag. Ungefär som Finland agerar, vars president Niinistö brukar möta sin ryska kollega Putin ett par gånger om året. De blir inte ense men får insikter om varandra på ett jämbördigt plan.

Sverige tycks, i stor politisk enighet, lida av beröringsskräck.

Men som förra utrikesministern Margot Wallström framhöll i den principiella artikeln Dialog enda vägen bort från misstron (SvD 28.12. 2017):

Det är ”viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag är tydlig i min syn på mänskliga rättigheter… varje gång jag träffar ryska kollegor. Men vi måste också – för våra medborgares skull – föra dialog i frågor som är av gemensamt intresse. Det kan gälla miljön, turismen och utbyten inom kultur och utbildning.”

Tyvärr tycks denna hållning nu vara bortglömd. Om man ska hålla sig till vad regeringen uttrycker i sin nya Rysslandsstrategi och de flesta partiers enögdhet.

På 1990-talet, efter Sovjets fall, växte det spontant fram många förbindelser mellan svenska och ryska kommuner, myndigheter, organisationer, föreningar och enskilda grupper. Men entusiasmen svalnade på många håll och kyldes ännu mer ner av den framväxande misstron och nationalismen i den ryska statsledningen.

Den svenska regeringen har dock fortsatt att stödja grupperingar som arbetat med folk-till-folkkontakter. Visserligen minskade insatserna redan under Göran Perssons tid i början av 2000-talet och stoppades av de borgerliga partiledarna när regeringen Reinfeldt tillträdde 2006. Detta misstag rättades efterhand i någon mån till så att ett anslag på ett hundratal milj kr avsattes för civila kontakter.

Regeringen Löfven har nu presenterat en ”strategi för Sveriges stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och miljö i Ryssland 2020-2024”. Detta är en försenad uppföljning av en tidigare strategiplan,

Demokratin är onekligen trängd i vår tid, inte bara i Ryssland. Att finna verksamma strategier för att stärka demokratin är angeläget.

Som Kristina Lugn uttryckte det i samlingen Hej då, ha det så bra!:

Vi lever i en demokrati.
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna den ifrån sig.

Av en politisk strategi för förhållandet med Ryssland måste man kunna förvänta sig en analys av vad som nu är möjligt att åstadkomma för mer kontakter mellan folken och vad som måste uppges med tanke på Putinregimens art.

Men den delen av regeringsstrategin är en samling principiella uttalanden om att ”bredda och utveckla stödet för demokrati, mänskliga rättigheter… i Ryssland” och att ”mänskliga rättigheter och demokrati ska ses som grundläggande för utveckling”.

Utmärkt i och för sig. Men sådant hör snarare hemma i ett partiprogram än i en realistisk statlig strategi.
Vem kan tro på att detta är möjligt i dag? Hur ska det i så fall genomföras? Vilka är riskerna för de ryssar som är målet för strategin – vad betyder den ryska lagen mot ”utländska agenter”? Bedömningar om detta saknas helt.

Det blir synd om Sida som ska bidra till ”stärkt kapacitet hos (det ryska) civilsamhället… att värna om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer”.
Synd om Svenska Institutet som ska se till att några som kallas ”förändringsaktörer” (oklart om ryska eller svenska) ska öka ”legitimitet för demokrati och hållbarhetsfrågor”.

Som tur är har både Sida och SI erfarna handläggare som vet hur man praktiskt kan skapa utbyten mellan svenskar och ryssar. Så något konkret kan säkert göras – trots att de ekonomiska resurserna är snäva.

Intressant är att se på hur Västerbottens län går till väga. Västerbotten är nämligen nu i två år ordförande i det regionala Barentsrådet (fyra länder och 14 län på Nordkalotten). Man inriktar sig på konkret samarbete: rovdjurens framtid, ungdomars hälsa, telemedicin och jämställdhet i de manliga skogsyrkena.

Inga flotta proklamationer om att stärka demokratin och yttrandefriheten i Ryssland. Utan praktiska, jordnära frågor som även ryska aktörer i norr visat intresse för.

Den nya regeringsstrategin har två grundfel. Dels behandlar den inte parterna jämbördigt. Dels har strategin ett statligt uppifrånperspektiv.

Den nya regeringsstrategin är däremot floskulös, fjärran från konkreta tankar.
Den ersätter den tidigare strategin som antogs av den borgerliga regeringen i augusti 2014, alltså efter den ryska Kriminvasionen. Man skulle därför ha kunnat vänta sig att där möta en hård attityd.
Tvärtom är tonen mer insiktsfull och mer praktisk. Ett brett spektrum av aktörer i både Ryssland och Sverige ska engageras, sägs det, de samarbetsformer ska väljas som kan ge bäst resultat, dialog ska vara metoden, det svenska civilsamhället ska vara med osv.

Den nya regeringsstrategin har, som jag ser det, två grundfel.
Dels behandlar den inte parterna jämbördigt. Sverige bestämmer, lite översittaraktigt, om vad som ska göras i Ryssland.
Det här är inte något som vare sig gillas av Ryssland som stat eller av ryssar i gemen. En sådan attityd motverkar sitt syfte, den liknar mer en numera föråldrad u-landssyn.

Dels har strategin ett statligt uppifrånperspektiv – som om det var en fråga mellan Sverige och ryska staten.
Men det är underifrån, i civilsamhällets folkrörelser, i kommunala initiativ, i frivilliga insatser som praktiska resultat bäst åstadkoms. Staten ska kunna stötta lokala och regionala utbyten kring idrott, kultur, utbildning, arbets- och naturmiljö, socialt arbete. Och dessa utbyten ska vara ömsesidiga.

Här finns det faktiskt stora möjligheter att finna gemensamma kontaktpunkter och intressen. Det svenska OSSE-nätverket har de senaste åren ordnat flera seminarier som tagit upp vad som faktiskt kan praktiskt genomföras, bl a i konferensrapporten Bredda och stärk samarbetet mellan svenskar och ryssar (2017).

Lars Ingelstam har i boken Grannlaga (2018) lagt fram ett hundratal konkreta förslag till områden där myndigheter och kommuner såväl som frivilligorganisationer skulle kunna bygga ut eller skapa behövliga nätverk. Sådant som kan bli något att bygga på för framtiden då Sverige och Ryssland förhoppningsvis kan komma på bättre fot med varandra.

Det kan behövas några exempel för att konkretisera vad som kan göras:

• Samarbete mellan vänorter. Det var livligare förr men några består; ett av de bästa är utbytet mellan den lilla lapplandskommunen Malå och karelska Medvezjegorsk; (startat år 2000, utbyte av körer, idrottsgrupper, skolor; kulturveckor, vävstolar till Medvezjegorsk, minnessten över avrättade svenskar i Sandarmoch)
• några nya partnerskap startades 2018 med stöd från SI, intresset från rysk sida är stort
• Bilaterala samarbeten mellan skolor och mellan universitet i Sverige och Ryssland – finns men kan utvecklas bredare
• Omfattande stipendieprogram för studenter och unga forskare – även om fler ryssar än svenskar skulle lockas; studieavgifter för ryska studenter och forskare borde avskaffas
• Förstärkning av existerande professionella samarbeten kring havsmiljö, utsläpp, kärnsäkerhet, förvaltning mm

Inom sektorer som kultur och socialt arbete finns stora möjligheter för både institutioner och för professionella och ideella grupper att stärka och bygga ömsesidiga nätverk. På rysk sida är intresset ofta stort.

Några exempel på möjligheter:

• Betydligt mer omfattande kulturellt utbyte: Sverige borde mångdubbla resurserna vid Moskvaambassaden och bygga ett svenskt kulturhus i S:t Petersburg, som Finland och Danmark har; Ryssland bör förresten för sin del snarast inrätta ett kulturinstitut i Stockholm, likt andra större stater.
• Regionala och lokala kulturinstitutioner liksom fria grupper kan bygga ut ömsesidiga samarbeten (teatrar, orkestrar, museer); mest ekonomiskt stöd kan behövas från svensk sida men också ryska instanser har intresse och pengar
• Stärkt utbildning för intresserade ryska journalister
• Återupptagna sändningar på ryska från Sveriges Radio (nedlagda 2016, borde återtas enligt en parlamentarisk utredning 2018, regeringen lät förslaget falla)
• Brett utbyte inom den sociala sektorn, både myndigheter och civila aktörer; intresse finns på båda håll i fråga om t ex hälsovård, socialt arbete bland unga, bekämpning av narkotika och trafficking
• Insatser för bättre kännedom om varandra; inte minst på svensk sida behövs mer kunskap om ryska förhållanden och synsätt (inte bara om Putin, korruption och rustningar);

Det finns alltså mycket att ta i och ta itu med.

Men då behövs det en bestämd vilja, en realistisk analys baserad på ömsesidighet och därtill betydligt mer pengar till både centrala och lokala aktörer. Inte minst till Barentsrådet, där Sverige nu i två år är ordförande.

Det gäller att se vad som kan göras under de statliga nivåerna, vid sidan av ideologierna, praktiskt, konkret till gagn för människorna.

***

Följ Arena Essä på Facebook