politik Välfärd har länge setts som det ”normala” för de västerländska demokratierna. Men frågan är om inte dagens allt råare och ojämlikare kapitalism egentligen är det ”normala”. En del forskare är i alla fall inne på den linjen, skriver Peter Sundborg.
Stefan Löfven ska snart genomföra försämringar i Lagen om anställningsskydd, och sedan påbörja införandet av marknadshyror.
Detta är mainstream inom den europeiska politiken. I de flesta länder har försämringar i arbetsrätten sedan länge införts och marknadshyror är legio.
Löfven skulle säkert kunna vänta ytterligare en liten tid med dessa åtgärder. Men då riskerar han att försvaga konkurrenskraften för den svenska ekonomin, och därmed hota jobben (som det brukar heta).
Fastighetskapital och annat kapital investerar då någon annanstans och inte i Sverige.
Detta är den nyliberala kapitalismens logik. Den undre gränsen för hur dåliga arbetsvillkoren kan vara och hur usla bostadsförhållandena kan bli, flyttas hela tiden allt längre ner. De länder som vill fortsätta att vara konkurrenskraftiga har bara att följa med. Sverige har tillhört de länder som dröjt länge med att vidta vissa försämringar för löntagarna, men nu kan marknaden inte vänta längre, nu är det vår tur. Som socialdemokrat kan man naturligtvis säga att man ”tvingats” till detta. Men förmodligen har de flesta europeiska regeringar, borgerliga eller socialdemokratiska, hävdat att de ”tvingats” till alla försämringar för löntagarna som de vidtagit.
Vi är många som hellre vill se en motsatt utveckling; en bättre arbetsrätt och utbyggd bostadspolitik med målet bra och billiga bostäder för alla. Vi är många som vill se en återgång till det välfärdssamhälle som vi en gång hade. Men hur ska det gå till? Välfärdssamhället har länge setts som det ”normala” för de västerländska demokratierna. Men frågan är om inte dagens allt råare och ojämlikare kapitalism egentligen är det ”normala”. En del forskare är i alla fall inne på den linjen.
De två forskarna Jan Breman och Marcel van der Linden skriver i en artikel i tidskriften Development and Change (volym 45, 2014) att den västerländska inställningen att betrakta välfärdssystemet som standard är felaktig eftersom välfärdssamhället ”i själva verket var ett historiskt undantag. Den verkliga standarden i den globala kapitalismen är osäkra anställningsförhållanden, flexibilitet och dåliga arbetslagar…”.
De skriver att de osäkra anställnings- och arbetsförhållanden har alltid varit dominerande i tredje världen och nu ”visar de västerländska ekonomierna också en stark trend mot prekarisering av arbetarklasslivet. Denna tendens har stärkts och påskyndats avsevärt av den globala ekonomiska krisen sedan 2007/2008.”
Den tyske forskaren Jörg Nowak sätter i boken Mass Strikes and Social Movements in Brazil and India (2019) in det västerländska välfärdssamhället i ett internationellt och historiskt perspektiv.
Idag finns 80 procent av jordens industriarbetare i tredje världen. Dessa industriarbetare jobbar under mycket svåra förhållanden med låga löner, dålig arbetsmiljö, usel arbetsrätt och avsaknad av skyddsnät som sjukförsäkringar och arbetslöshetsstöd.
Värst är det för kontraktsanställda och andra med osäkra anställningsförhållanden och dessa ökar hela tiden.
Detta är dock inget nytt. De usla förhållandena för tredje världens arbetarklass har existerat parallellt med välfärdssamhällena i västvärlden. Välfärdssamhällenas så kallade ”standardmodell” för anställningar var, enligt Nowak, i själva verket ett extremt undantag i kapitalismens historia.
I denna modell tilldelades fackföreningarna en roll som förhandlingspart. Anställningarna var relativt säkra och skyddsnät som arbetslöshets- och sjukförsäkringar byggdes ut. Det fungerade tack vare den exceptionella högkonjunkturen under decennierna efter andra världskriget då levnadsstandarden steg för arbetarklassen i västvärlden, och tack vare att utsugningen av den tredje världen kunde ske relativt obehindrat under USA-imperialismens beskydd.
Men det här gällde alltså bara i västvärlden. Och det gällde bara under en begränsad tid. I tredje världen var det helt annorlunda. Där var låga löner, lösliga anställningsformer, dålig arbetsrätt och avsaknad av sociala förmåner den kapitalistiska normen. Så har det sett ut i tredje världen i över 200 år.
”Flexicurity” myntades, vilket dock, skulle det visa sig, inte hade mycket med ”security” att göra, utom möjligen för näringslivet.
Med finanskrisen 2008 gick den europeiska ekonomin in i en recession. Alla uppåtstigande kurvor böjde av och vände neråt. Produktionen minskade, handeln minskade, konsumtionen sjönk. Arbetslösheten steg däremot. Många regeringar i Europa tog då tillfället i akt att angripa de arbetsrättsliga lagarna. Bland annat urholkades anställningsskydden till förmån för mer osäkra anställningsförhållanden som projektanställningar, deltids- och visstidsanställningar. I många länder växte låglönesektorn snabbt. För att visa handlingskraft och imponera på internationella kreditorer passade regeringar också på att gå till angrepp mot fackföreningar.
Efter finanskrisen 2008-2009 inleddes dessutom ett mångårigt arbete bland EU-länderna med att förändra olika typer av arbetsmarknadslagar, allt i syfte att gynna kapitalet och företagen och försämra för arbetarklassen. 2010 slog Europakommissionen fast att EU-ländernas arbetsmarknadslagar måste bli mer flexibla och begreppet ”flexicurity” myntades, vilket dock, skulle det visa sig, inte hade mycket med ”security” att göra, utom möjligen för näringslivet.
Möjligheter för företagen att ta ut övertid ändrades. I till exempel Tjeckien höjdes det möjliga övertidsuttaget från 150 timmar till 416 timmar per år. En rad länder införde möjligheter för företagen att reducera arbetstiden och sänka lönerna under lågkonjunkturer, bland annat Österrike, Belgien, Frankrike, Tyskland och Spanien.
I till exempel Portugal ökade visstidsanställningslängden från sex månader till tre år, i Rumänien från två år till tre år. Företagens kamp mot facken ökade och i många länder godkände regeringarna decentraliserade förhandlingar, vilket gjort det svårare för anställda att få hjälp av facket.
En hel del av de förändringar som gjorts av regeringar inom EU har brutit mot internationella överenskommelser och konventioner. Detta har fått ytterst få konsekvenser. I nio av 21 europeiska länder var A-kassan lägre 2013 jämfört med 2007. Mellan 2010 och 2017 sjönk reallönerna i de flesta länder i Europa.
Möjligheterna för ett enskilt land är gå sin egen väg är ytterst begränsad.
Tillväxttakten i de europeiska ekonomierna är idag låg och kan på inget sätt mäta sig med tillväxttakten under efterkrigstiden. Det innebär att motsättningarna inom kapitalismen skärps. Utrymmet för vinster minskar vilket gör att konkurrensen hårdnar mellan företagen. Det pågår ett ständigt arbete inom företagen med att pressa ner lönerna och minska kostnaderna för arbetsmiljön och för olika löntagarförmåner.
Konkurrensen hårdnar också mellan länderna. Om något land avviker för mycket när det gäller sådant som påverkar investeringsmöjligheterna och företagens vinster så får det konsekvenser. Möjligheterna för ett enskilt land är gå sin egen väg är ytterst begränsad.
Det här är ett dilemma. Vad vänstern nu kämpar emot är en hel världsekonomi på väg åt fel håll (ur vänsterns synvinkel). Det finns inte längre någon konsensus mellan kapital och arbetarrörelse om att välfärdssamhället är bra för alla parter. Frågan är om denna konsensus ens någonsin funnits, om det inte är en efterhandskonstruktion av just vänstern för att försöka normalisera välfärdssamhället.
Om välfärdssamhället är ett kort och exceptionellt undantag, så är den råa kapitalism som verkat i tredje världen i 200 år och som nu också verkar i västvärlden det ”normala”. För kapitalets del är en tillbakagång till välfärdssamhället otänkbar. Det skulle innebära ökade kostnader och därmed minskade vinster. Kapitalet kommer att organisera all sin ideologiska, ekonomiska, militära och politiska styrka för att förhindra en återgång. För kapitalets del är den inslagna vägen den enda möjliga.
Det vi i Sverige länge betraktade som kapitalismens ”normala” utveckling var alltså i själva verket ett synnerligen onormalt undantag. Välfärdssamhället var ett undantag därför att dess förutsättningar var en extremt ovanlig kombination av händelser och företeelser.
För det första skulle den exceptionella högkonjunkturen under efterkrigstiden inte ha varit möjlig utan massförstörelsen under kriget. Stora delar av världen var sönderbombad eller på andra sätt sönderslagen.
Kapitalismen som system innefattar inte bara uppbyggnad utan också förstörelse. De kapitalister som bidrar till krig och förstörelse kan vara desamma som sedan bygger upp det förstörda igen. Ända sedan slutet av 1800-talet har vapen- och krigsindustrin varit en viktig del av kapitalismen. Världen har tvingats leva med ständig risk för krig och med regelbundna utbrott av mindre och större krig. Världskrig har vi dock än så länge bara haft två av.
En del forskare menar att första och andra världskriget egentligen var ett krig, med en ovanligt lång period av eld upphör mellan första och andra skedet. De motsättningar som drev Europa in i första världskriget löstes inte förrän efter andra världskriget. Vi hade alltså efter 1945 någonting så ovanligt som en verklig efterkrigstid, en fredstid. Det hade Europa inte upplevt sedan slutet av 1800-talet.
Den av kriget orsakade högkonjunkturen var alltså en förutsättning för välfärdssamhället. En annan förutsättning var kapitalets försvagade ställning. Kapitalet försvagades redan under 1930-talskrisen, som den inte kunde lösa. USA lyckades ta sig ut ur krisen först 1942, när rustningsindustrin drog igång på allvar.
Kapitalet försvagades också av kriget 1939-1945. I en stormakt som Tyskland var kapitalismen i stort sett sönderslagen år 1945. De forna imperialistmakterna Storbritannien och Frankrike var bankrutta. Produktions- och distributionsapparaterna i många europeiska länder var sönderslagna eller också var de helt inriktade på rustning som skulle ställas om till fredsproduktion. Kapitalet befann sig på defensiven.
Freden dikterades strax efter kriget av militären. Innan kapitalet hade hunnit slå om till offensiv hade statsapparaten i många länder fått en sådan styrka att den kunde diktera villkoren för samhällsuppbyggnaden. Eftersom statsapparaterna växt ut som en följd av arbetarklassens decennielånga offensiv så togs också beslut som var gynnsamma för den undertryckta klassen, det vill säga välfärdssamhället började byggas ut.
En förutsättning för välfärdssamhället var arbetarklassens långa kamp för sina intressen.
En tredje förutsättning för välfärdssamhället var arbetarklassens långa kamp för sina intressen. Det var i många stycken en utomparlamentarisk kamp i bland annat fackföreningar, hyresgästorganisationer och andra kamporganisationer.
I Sverige bedrevs en omfattande strejkkamp under 1940-talet, vilket ledde till en brant stigande löneandel på profitens bekostnad under efterkrigstiden. Men från och med 1980-talet har löneandelen sjunkit och profitens andel stigit och det är där vi befinner oss idag.
Välfärdssamhället var ingen svensk uppfinning, även om den svenska varianten hade en del särdrag, bland annat en originell bostadspolitik. Välfärdssamhällets uppbyggnad handlade ganska lite om reformistisk idépolitik. Utvecklingen var likartad i såväl borgerligt som socialdemokratiskt styrda europeiska länder. Det som var mer betydelsefullt än idéerna var relationen mellan klasserna, den ekonomiska utvecklingen och arbetarklassens kampförmåga. Det var naturligtvis viktigt att idéerna fanns där när förutsättningarna väl uppstod, men idéerna i sig kunde inte åstadkomma någonting.
Idag håller välfärdssamhället på att monteras ner och för kapitalets del är detta en återgång till det ”normala”. Idag finns inga av de förutsättningar som fanns när välfärdssamhället byggdes upp. Kapitalets ställning är mycket stark även om ekonomin är långt ifrån stark och stabil. Någon högkonjunktur råder inte och finns inte heller i sikte, snarare tvärtom. Arbetarklassen är oerhört försvagad och saknar kamperfarenhet, åtminstone i västvärlden. Och kapitalet har inga skrupler, vinstmaximering är dess enda lag.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
