DANMARK Inom kort går Danmark till val, och spelplanen tycks ha förändrats markant sen senast. Författaren och skribenten Ulrika Kärnborg reder ut hur danskarna hamnat här och vilka lärdomar vi kan dra av deras erfarenheter, i en personlig betraktelse över vårt grannland.
I början av 1990-talet bodde jag flera år på Vesterbro i Köpenhamn. Där, bland migranter från Pakistan, heroinister och alkoholiserade grönländare, var det lätt att uppleva sig som utanför, som icke-dansk. Det blev inte bättre av att danska biografer visade en serie reklamfilmer för öl producerade av bryggerijätten Carlsberg, där olika etniska minoriteter i ”dronningens by” skildrades hånfullt och nedsättande. ”Håll Danmark rent – hjälp en svensk till flygbåten”, var en av de mest effektiva.
Det blev mitt första möte med dansk främlingsfientlighet, grövre och vulgärare än den i Sverige. Då hade jag ingen aning om att detta var en retorik som skulle sätta sin prägel på mitt nya hemland i decennier. Istället för den danska kulturradikalism jag hade växt upp med, arvet från bröderna Brandes och Poul Henningsen, mötte jag ett konservativt och slutet Danmark, en nation som ältade historiska oförrätter i stil med förlusten av Schleswig-Holstein och misstrodde det ”fremmede”, som en tidstypisk artikelserie i tabloiden Ekstrabladet fick heta.
I den svenska offentliga debatten har Danmark sedan länge fungerat som ett avskräckande exempel. På ledarplats i riksledande tidningar beskrivs landet ofta som oanständigt och destruktivt: ”ledande politiker får inte ge efter en millimeter” har exempelvis DN skrivit på ledarplats. Samma tidnings kulturredaktör, Björn Wiman, har använt ordet ”barbarismer” för att beskriva ett samhälle där gränserna för vad som kan sägas och skrivas ständigt flyttas fram. I den prisbelönta boken ”Världens lyckligaste folk” (2009) beskrev journalisten Lena Sundström framgången för Pia Kjærsgaards missnöjesparti Dansk Folkeparti och de opinionsförändringar som DF, ivrigt påhejade av sensationslystna danska medier, drev fram i början av 2000-talet. Boken hyllades av en enig svensk kritikerkår, även om enstaka röster påpekade att den hade vunnit på att redogöra för de djupare historiska rötterna.
SvD:s Håkan Arvidsson menade i sin anmälan att skulden till den danska utvecklingen bör sökas i nationalikonen Grundtvigs påverkan på det danska samhället. Grundtvig reformerade ju den danska kyrkan och gjorde den mer frisinnad. Samtidigt var han nationalist. Inspirerad av den tyske filosofen Herder, som för all del hade stort inflytande även på svenska 1800-talstänkare, menade han att den nationella tillhörigheten aldrig kunde ändras. Den var medfödd och livslång, som om det hade funnits gener som styrde sådana mentaliteter. I det grundtvigianska Danmark har det därför, skriver Arvidsson, växt fram en folkförgudning där man anser att den verkliga expertisen finns hos folket – en uppfattning som Kjærsgaard utnyttjar maximalt.
Liknande synsätt har haft svårare att få fäste i Sverige, trots att till exempel Ny Demokrati myntade begreppet ”Verklighetens folk” som blev en populär beteckning på högerväljare, och som 2009 återlanserades av Kristdemokraternas Göran Hägglund.
Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna. Dansk Folkeparti är på fallrepet och kan i dagarna se fram emot ett val där man kommer att förlora stort. Partiet förökar sig numera endast genom delning till allt mer extrema småpartier, som Nye Borgerlige och Stram Kurs, vars partiledare Rasmus Paludan har blivit känd för att i ett Youtube-klipp bränt Koranen inlindad i bacon, en komisk och skrämmande ny politikertyp som till och med Kjærsgaard kallar ”farlig”. Enligt danska Infomedias kartläggning är Paludan den mest omtalade partiledaren efter statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) och Mette Fredriksen (S). För mainstreamväljarna är det istället klimatet som har stått i fokus under valrörelsen. Även välfärdsteman som sjukvård och pensioner hamnar före invandringsfrågan i aktuella mätningar, vilket ledarsidan i den borgerliga Jyllandsposten missnöjt kommenterade: ”Allt i valkampanjen handlar om välfärden – världens dyraste och största offentliga sektor.” Frågan som allt fler danska kommentatorer ställer sig är därför om DF har segrat sig till döds? Eller har helomvändningen i dansk politik helt andra orsaker?
För att ta reda på det måste vi börja från början.
Dansk Folkeparti har suttit nära regeringsmakten i snart två decennier. Sedan 2001 ingår de i underlaget för den borgerliga regeringen, men utan att varken tilldelas eller kräva ministerposter. I starten var det precis som i Sverige det osäkra parlamentariska läget som bäddade för högerpopulisternas inbrytning. Redan i början av 2000 såg sig borgerliga Venstres Anders Fogh Rasmussen tvungen att meddela att hans parti kunde tänka sig att samverka med DF om det skulle behövas för att få majoritet efter valet följande år. Socialdemokraterna var förlamade av interna stridigheter. Valet 2001 gick därför till historien som ett av de första där en majoritet av S-väljare röstade borgerligt, och i första hand på Dansk Folkeparti. Med 9/11 hade rädslan för, och fixeringen vid, muslimsk invandring i Danmark vuxit, och sommaren 2003 antog landet en ny sträng migrationslag som utgjorde starten på en utveckling som har förändrat dansk politik i grunden.
Den nya migrationslagen hade som yttersta syfte att begränsa antalet immigranter. Bland annat innebar den att villkoren för den som ville komma till Danmark som maka/make skärptes. Båda måste ha fyllt 24 år, deras gemensamma anknytning till landet måste vara större än deras gemensamma anknytning till något annat land och dessutom finns krav på bostadsinnehav och försörjningsmöjligheter. Ville man ha permanent uppehållstillstånd fick man vänta sju år mot tidigare tre, och den som hade begått ett allvarligt brott kunde inte få permanent uppehållstillstånd överhuvudtaget. Dessutom infördes ett danskt språktest, vilket även svenska Folkpartiet hakade på. När dåvarande partiledaren Lars Leijonborg 2002 presenterade partiets nya integrationspolitiska program, ingick språktester för medborgarskap. Till skillnad från i Danmark togs förslaget, som bara nämndes i förbigående i Leijonborgs sommartal, emot negativt samtidigt som det fick ett enormt medialt genomslag. Det blev valets hetaste stridsfråga. Kritikerna menade att Folkpartiet hade börjat fiska i lite väl grumliga vatten. Trots det ledde debatten till att FP nära nog fördubblade sitt stöd jämfört med valet 1998, och sedan dess har partiet gång på gång lyft fram förslaget under valrörelser.
I Danmark ledde förändringarna av migrationslagen början på en process som har fått enorma konsekvenser. Till exempel revs invandringslagen upp 13 gånger mellan 2001 och 2010, och blev för varje gång strängare. Reglerna för att få danskt medborgarskap ändrades också ett antal gånger, vilket har skapat större rättsosäkerhet för alla som försöker leva upp till kraven. Föga förvånande har både 24-årsregeln och anknytningskravet kritiserats av internationella institutioner som UNHCR och Europarådet för mänskliga rättigheter – utan att det har påverkat danska politiker eller den danska opinionen. Antalet asylsökande har som följd av den förda politiken minskat dramatiskt. I dagens Danmark finns det bara några småpartier som förespråkar en annan syn på migrationspolitiken än DF och de har länge balanserat på gränsen till att hamna utanför folketinget: Radikale Venstre, och vänstersocialistiska Enhetslistan. En enastående framgångssaga för ett parti som de etablerade politikerna från början vägrade all kontakt med.
Alla känner kanske inte till att Dansk Folkeparti började som ett utbrytarparti ur ultraliberala Fremskridtspartiet. På 1970-talet, när den före detta experten på skatterätt, Mogens Glistrup, startade FP lät han mer som USA:s president Donald Trump, än som Pia Kjærsgaard. Hellre än om invandring, pratade han till en början om skattepolitik. Ett av de tidiga partiprogrammen innehöll krav på att ta bort den direkta inkomstskatten, nedskärningar i den offentliga administrationen med 90 procent, nedläggning av försvaret, kultur- och utrikesdepartementen samt samtliga ambassader. Trots de uppenbara överdrifterna var det förslag som lockade hela 15 procent av de danska väljarna i valet till Folketinget 1973.
Men tiderna förändrades. Invandringsfrågan var på 1980-talet under uppsegling i hela Norden, framför allt därför att de tidigare årens arbetskraftsinvandring hade minskat och ersatts av asylsökande flyktingar. Många av dem kom från Mellanöstern och vissa var muslimer, en grupp som flyktingmotståndare i Skandinavien började rikta intresset mot.
Under 1980-talet blev även Glistrup engagerad i invandringsfrågan, men 1983 fälldes han för skattebrott och dömdes till fängelse, varpå Pia Kjærsgaard efterträdde honom på partiledarposten. Några år med intern splittring och låga röstsiffror följde. Först 1995 kunde utbrytarpartiet Dansk Folkeparti – fortfarande med Kjærsgaard i ledningen, men nu tillsammans med Kristian Thulesen Dahl, Poul Nødgaard och Ole Donner, bildas.
Trots att Pia Kjærsgaard redan från början försökte att framstå som mindre vulgär än Glistrup, var det till en början ingen som ville ta i nykomlingen med tång. Åtminstone låtsades man som att man inte tänkte göra det. ”Rumsrena blir ni aldrig”, sade till exempel den socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen när folketinget öppnade efter valet. Samtidigt avskedade Rasmussen raskt inrikesministern Birte Weiss och ersatte henne med Thorkild Simonsen, före detta borgmästare i Århus som gjort sig känd för att förespråka en strängare invandringspolitik. Själv menade Kjærsgaard att hon i högsta grad var salongsfähig, och att hennes värderingar snarast hörde hemma i det klassiskt konservativa lägret. Till skillnad från Glistrup visade sig Kjærsgaard vara en utpräglad taktiker och hon tog snabbt avstånd från uttalanden som att muslimer förökar sig som råttor (hon tyckte att kaniner var en mer träffande liknelse), och var snabb med att i tidningsintervjuer framhålla kompromissandet som en väg till framgång.
Ändå fanns betoningen av det danska och motståndet mot migrationen där redan från början. Så här kunde det till exempel låta i ett tidigt utkast till partiprogram, citerat i Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs bok Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga och högerpopulistiska partier: ”Den livsform vi valt i Danmark, är enastående. Den är betingad av vår kultur, och den kan i ett så litet land som vårt inte överleva, om vi tillåter massinvandring av främmande religioner och främmande kulturer. Ett mångkulturellt samhälle är ett samhälle utan inre sammanhållning, och därför är denna världens mångkulturella samhällen präglade av brist på solidaritet och tillika öppna konflikter.” Kjærsgaards kursomläggning gav dock resultat. 20 år senare har Socialdemokraterna precis som de flesta andra stora partier sagt ”ja tak” till kraftiga åtstramningar inom invandringspolitiken.
Helt rumsrent, åtminstone i majoriteten av väljarnas ögon, blev partiet på allvar först för fyra år sedan. Med sina 21,1 procent blev Dansk Folkeparti landets näst största parti efter Socialdemokraterna, vilket är en av anledningarna till att högerpopulister som Front Nationals Marine Le Pen och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ser upp till och försöker kopiera sina mer moderata danska kollegor, som enligt dem har visat hur en slipsten ska dras. Att ens politik tas emot med öppna armar av motståndarsidan verkar dock alltså i längden inte leda till framgång. Kasper Møller Hansen, professor vid Köpenhamns universitet, sade nyligen till TT att han tror att DF:s stöd nära nog kommer att halveras i folketingsvalet. Vilket kanske inte kommer så överraskande. Dansk Folkeparti dras redan med katastrofresultatet från EU-valet där partiet, som 2014 fick en fjärdedel av rösterna, tappade tre av fyra mandat.
De stora vinnarna verkar istället bli det röda blocket som intagit en ledning i alla opinionsmätningar. Socialdemokraterna, Radikale Venstre, Socialistisk folkeparti, Enhetslistan och Alternativet får gemensamt drygt 55 procent i den undersökning som institutet Voxmeter gjort för nyhetsbyrån Ritzau. Danmark har därmed inte mindre än fem vänsterpartier som kvalar in till parlamentet, medan Sverige lyckas skrapa ihop två. Om inte ett mirakel inträffar så är det över för den borgerliga regeringen under Lars Løkke Rasmussen. Och därmed går en epok mot sitt slut, tiden då ett litet populistparti kunde sätta agendan för i stort sett alla andra. Kanske är även danska Socialdemokraterna på väg att rehabiliteras för många år framåt, även om vänsterblockets splittring i invandringsfrågan reser frågor kring regeringsbildningen. I så fall är det en signal om en helt ny politisk trend i Europa.
Frågan är vad vi svenskar kan lära av exemplet Danmark? I essän ”Något är ruttet med bilden av staten Danmark” i nättidningen Kvartal, argumenterar journalisten Ola Wong emot att det är något kardinalfel med dansk politik. Det är istället vi svenskar som har behov av att betrakta vårt grannland i en skrattspegel för att legitimera våra egna val. Så länge danskarna har framstått som norra Europas mesta rasister, har vi kunnat känna oss som goda humanister och fått en ursäkt att bortse från främlingsfientliga stämningar i vårt eget land. Så länge Danmark sluter sig om sig självt, som en liten isolerad ö i Europa, kan vi slå oss för bröstet och lyfta fram vår öppenhet.
Märkligt nog har två politiskt olika vägar, ekonomisk liberalism, för att inte säga nyliberalism, i Sverige och fortsatt tro på välfärdsstaten, med vidhängande nationalism, i Danmark, lett till ganska likvärdiga resultat. Båda ländernas ekonomier har blomstrat de senaste åren. Än syns inga tecken till avmattning, trots diverse orosmoln som hushållens skuldsättning och den svaga kronan (Sverige), eller rädsla för ännu en sommar med extremväder som påverkar jordbruksexporten (Danmark).
Slutsatsen måste bli att Danmark inte är så ”annorlunda” mot Sverige som vi kanske vill tro. Risken finns tvärtom att vi kommer att följa Danmarks politiska utveckling där etablerade politiska partier frivilligt anpassar sig till Sverigedemokraternas främlingsfientliga agenda – med enda skillnaden att vi ligger drygt ett decennium efter. Ett sätt att förhindra detta är att partier som Socialdemokraterna, med en radikalt annorlunda ideologi och människosyn, vågar stå emot och lägga allt sitt fokus på att försöka vinna gehör för sin klassiska politik där generell välfärd och sysselsättning står i fokus.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
