ESSÄ. Ytterst få politiker har i eget kött och blod upplevt vad det innebär att behöva lämna sitt land. Vi måste inse att integration är en process som handlar om mer än jobb, tar lång tid och kan se ut på många sätt, skriver psykologen Marcela Bravo.
Det är bekymmersamt att lyssna på politiker som pratar om integration, utan att de förstår vad det egentligen innebär. Inte många av dem har i eget kött och blod upplevt vad det innebär att behöva lämna sitt land, oftast ofrivilligt och oftast i stor sorg. Och det är inte bara politiker som förstår nada om integrationsprocessens svårigheter för migranterna. Deras okunskap och tjat om integration har påverkat kommunala tjänstemän som arbetar med frågorna – till den grad att de förväntar sig att asylsökande ska bli integrerade i samhället, efter bara några månader i landet!
Nyligen intervjuades en ”integrationskoordinator” i en mindre kommun (DN 22/4). Koordinatorn har anställts ”för att underlätta den akuta situationen vintern 2015–2016” och ska arbeta med asylsökande som enligt artikeln har följande erfarenhet: lämnat Aleppo och tagit sig via Afrin i norra Syrien till Turkiet. Gummibåt mellan Turkiet och Grekland, med barn. Från Grekland går familjen till fots genom Europa: Makedonien, Ungern, Serbien, Österrike, Tyskland, sedan till Malmö med båt. Passerar asylboenden i Rävlanda, Borås, Göteborg, Östersund, Vuollerim, Stockholm, en liten tid på varje plats, till den sista anstalt där de möter den ambitiösa ”integrationskoordinatorn”.
Men hen är besviken, har gått igenom en inre kris och undrar: ”hur gör vi om människor inte vill integreras? Kan vi ens nå integration om vi har så skilda synsätt på mänskliga rättigheter? Hur långt ska vi jämka sådant som vi har kämpat i decennier för att nå i Sverige, som jämställdhet? Ska vi anordna simskola för kvinnor med fördragna gardiner i simhallen?”
Första generationen blir tyvärr inte sällan utbränd och utmattad av de påfrestningar som hela migrationsprocessen innebär.
I det här sammanhanget vill jag berätta att när jag kom till Sverige för 43 år sen badade jag i Liljeholmsbadet i Stockholm enbart med kvinnor. Det fanns separata tider för män och kvinnor, och även gemensamma tider för de som ville bada tillsammans. Många kvinnor badade på de separata tiderna och förutom mig själv såg jag aldrig en svartskalle, kanske fanns det någon finsk kvinna. Ingen ifrågasatte det då.
För att fortsätta med den besvikna integrationskoordinatorn. Märk väl att det handlade om asylsökande människor, inte personer som redan fått sitt uppehållstillstånd. Det handlade alltså om människor som befunnit sig i kommunen i högst ett år och som kommit dit efter svåra strapatser. Skulle din första strävan i den situationen – frågar jag alla politiker som tjatar och tjatar om integration – vara att bli ”integrerad”? Eller skulle du bara kollapsa i ett rum med nerdragna persienner och vila, sen åter vila, för att sen vila än mer? Och få gråta av utmattning blandad med åtminstone ett uns av lättnad (för vem säger att du inte i morgon måste fortsätta vidare till ytterligare en ny stad eller land)?
Till saken hör att integrationskoordinatorn har försökt attrahera svenskar att träffa de asylsökande med noll framgång. Hur kan personer som arbetar med migranter tänka så fel?
Jobb är jobb, gott så. Arbetet tillåter människor att försörja sig med värdighet, att utvecklas och förverkliga sig själva. Integration är något annat.
Sverige som mottagarland kan underlätta och stödja integrationsprocessen, men den sker huvudsakligen inombords hos den person som migrerat. Flyktingar kommer till Sverige för att få skydd – det är innebörden av ordet asyl. De kommer inte hit för att ”bli svenskar”. Det sägs ibland att det kan ta minst ett par generationer för en familj att känna sig helt integrerad, rotad, i sitt nya land. Första generationen blir tyvärr inte sällan utbränd och utmattad av de påfrestningar som hela migrationsprocessen innebär. Och ändå, även i den första generationen finns det många hårt arbetande invandrare och flyktingar.
Ibland handlar det om att personen har fastnat i en fixering av nostalgiska tankar och illusioner.
Integration är en psykosocial process som sker i ett växelspel mellan individens bakgrund, erfarenheter och känslor och mottagarlandets bemötande, som ibland är positivt, men inte alltid. Det finns individer som efter 20–30 år i landet fortfarande känner sig främmande för sitt nya land. De har misslyckats med att förstå kulturen och sederna, men är samtidigt paralyserade eller förhindrade att återvända till det gamla landet.
Ibland handlar det om att personen har fastnat i sorgen över de förluster som migrationen inneburit, fastnat i en fixering av nostalgiska tankar och illusioner. Den kulturella krocken övervinns inte och känslan av främlingskap kvarstår efter alla år.
Även om det finns stora objektiva förhinder att återvända – landet kan exempelvis vara förstört av krig, och personen kan ha bestämt att hen vill göra sig ett nytt liv i Sverige – kanske särskilt då, kan man längta tillbaka och med oftast omedveten kraft motverka en total omställning av livsstil och värderingar.
Vi var ”förrädare”.
Hur lång tid tar det för en människa att ändra på sina grundläggande värderingar, på sina kulturella särdrag? Särskilt när det ofta ska göras motvilligt, då många flyktingar länge är som besatta av att återvända, hur orealistiskt det än är.
Ta oss chilenare, som då och då nämns som mönster av integrerade flyktingar. Hur många år tog det inte för oss att förstå att återvändande bara var önsketänkande, en chimär? De chilenska politikerna i exil piskade exilbefolkningen att inte integreras i det nya samhället, att hålla kampen och drömmen levande, vi var ”förrädare” om vi råkade förändras och vända vår blick mot det nya landets möjligheter. Dessa politiker var inga extremister, på sin höjd chilenska socialdemokrater.
På den tiden fanns det dessutom jobb för alla, så vi satte oss snabbt i arbete, men trots det tog det lång tid för många av oss att känna oss rotade i det svenska samhället.
Detta har jag känt igen i mitt arbete med varje ny flyktinggrupp som kommit till Sverige. Så här säger till exempel den unga poeten Suad Omar, född i Sverige, med somaliskt ursprung (DN 29/4): ”Pappa vill att jag ska åka ner och arbeta för att förändra Somalia. Det vill jag också.” Hon fortsätter: ”När folk snackar om flyktingar låter det som att vi är här frivilligt men vi var tvungna att packa och dra. Jag är 100 procent på att alla drömmer om att flytta tillbaka. Vi bara väntar.” Märk väl: detta är inte ett ställningstagande mot Sverige. Dessa unga har blivit uppfostrade så av sina föräldrar och sina politiker, deras land behöver dem, därför måste de skynda sig dit. Det blir sällan så, men ändå – drömmen lever.
Hos ”andra generationens invandrare” gestaltas den djupa samhällskonflikten.
Hur ser sambandet mellan den kollektiva och den subjektiva erfarenheten ut? Hur sammanflätas samhällets historia med individens? De ungdomar som ofta kallas för ”andra generationens invandrare” och som hamnat snett, agerar egentligen ut de extrema situationer som de är satta i. Ungdomarna bär inte nödvändigtvis på någon speciell patologi, de är markerade av det historiska sammanhang de lever i. Hos dem gestaltas den djupa samhällskonflikten.
Många av dessa barn växer upp i ett socialt vakuum – det spöksamhälle eller skuggsamhälle som enbart finns i föräldrarnas minne och psyke får ett oproportionerligt stort inflytande på dem. Föräldrarna relaterar på ett spöklikt sätt till samhället de befinner sig i, medan de samtidigt relaterar till samhället de förlorat som om det var verkligt närvarande.
Därmed skapar barnen, genom föräldrarnas ständiga berättelser, ett spöklikt förhållande med det frånvarande samhället och en mycket otillfredsställande relation till det aktuella samhället. Detta kan vara bakgrunden till en asocial eller hämndlysten relation med det verkliga samhället – det samhälle som marginaliserat deras föräldrar.
Hur kan detta avhjälpas? Jo, det är framför allt till föräldrarna samhället bör ge sitt stöd. Hjälp med bearbetning av sorgen för det förlorade, stöd i att återskapa ett nytt meningsfullt livsprojekt samt att hindra fixeringen i nostalgin.
Staten misslyckas i att identifiera de nykomnas verkliga behov.
Politiker låter ibland som om de nyanlända inte vill arbeta, när verkligheten är en annan: de flesta kan och vill arbeta. Däremot tar den riktiga integrationen – som inte handlar om att hitta ett jobb – tid, oftast många år. Och det är en process som inte helt kan kontrolleras rationellt, den är beroende av alldeles för många omständigheter och faktorer för varje enskild individ.
En människa är inte ”ointegrerad” för att plötsligt en dag vakna helt integrerad, som en ny person med nya värderingar och ny kultur. De flesta av oss förändras givetvis i och med flytten till ett annat land, men förändringen sker över tid och blir aldrig fullständig – är det ens önskvärt? Vissa migranter tar till sig delar av den nya kulturen, andra gör det inte. Men vi påverkar också det land vi kommit till, kulturen är inte statisk.
Eftersom integrationen inte är en lag att följa, får var och en göra det som passar bäst. Politiken ska naturligtvis kräva att vi migranter inte bryter mot lagen och att vi försörjer oss om vi har den kapaciteten. Politiken kan också verka för att det finns jobb (många tror, när de nyss kommit till Sverige, att en myndighet som heter Arbetsförmedlingen ska förmedla ett jobb åt dem, men där får man som bekant oftast tji).
Min personliga och min yrkesmässiga erfarenhet av flyktingskapet är att staten på ett bra sätt organiserar och sörjer för den ekonomiska hjälpen, men misslyckas i att identifiera de nykomnas verkliga behov – det som gått förlorat på vägen och den djupa betydelsen som exilen har för dem som drabbats. Detta kan enbart göras med psykosociala åtgärder som låter flyktingarna bearbeta och få struktur på den kaotiska och krisartade situation de varit med om. Det är den sorts hjälp, om något, som skulle kunna påskynda integrationsprocessen.
När man i stället piskar personalen som arbetar med nyanlända att snabbt få människor ”integrerade”, då uteblir det nödvändiga psykosociala stödet och därmed försvåras integrationen.
Det som vissa politiker förespråkar och numera även börjar kräva – inga dubbla nationaliteter, inga dubbla identiteter – låter som om man vill skapa en klan- eller stamgrupp i stället för en nation. Så omodernt! I hela den moderna världen vinner individer i olika minoriteter rätten att bli respekterade för sin ursprungsidentitet, samtidigt som de får bära majoritetens identitet och nationalitet.
Maalouf kallar dessa identiteter för ”mördande”, eftersom den inställningen har drivit många nationer och folk till krig.
”Farliga identiteter” som författaren Amin Maalouf har skrivit om, är snarare de fasta/stela identiteter som för att hävda sig måste neka/förvägra ”den andra”. Egentligen kallar Maalouf dessa identiteter för ”mördande” (identités meurtrières), eftersom den inställningen har drivit många nationer och folk till krig.
Visst kan man leva i Sverige och bli svensk medborgare utan att behöva sudda ut hela sitt förflutna och sina andra lojaliteter. Det är faktiskt så att man inte tar av sig en identitet som man byter kläder, däremot kan man addera flera identiteter till den ursprungliga. Det går utmärkt att ha flera kulturella identiteter.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Fotnot: En kortare version av denna text har tidigare publicerats i ETC.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
