Sport I 48 timmar fanns en europeisk superliga i fotboll. Nu är planerna stoppade, till stor del tack vare protester från supportrar och utövare. Men den går att använda länge som symbol för konflikten mellan kapitalismen och värden som inte kan räknas i pengar, skriver Peter Gerlach.
Flera saker skavde med den nya superligan, men det var framförallt en sak som retade gallfeber på fans och utövare. Den europeiska superligan som planerades skulle nämligen vara en ”stängd liga” där 15 klubbar hade en garanterad plats. I alla europeiska förstadivisioner åker två-tre lag ur ligan varje år för att ersättas av lag från de undre divisionerna. Platserna till Champions League, Europas finaste turnering för klubblag, går endast till de som slutat i toppen på de nationella ligorna under föregående säsong. En plats i finrummet förtjänas i grunden på sportsliga meriter.
För många supportrar var detta droppen som fick bägaren att rinna över. För vad betyder idrotten när inte längre resultaten räknas?
För en ekonom är klubbägarnas dröm om en stängd superliga med lönetak ingen överraskning. På en marknad med hård konkurrens är det svårt att göra stora vinster. I den europeiska fotbollen är det också tydligt. Ett missat Champions League-spel innebär miljardförluster för toppklubbarna. Och för att garantera sina idrottsliga prestationer sker en kapprustning där klubbarna bjuder över varandra med fantasibelopp för att knyta åt sig de bästa spelarna.
På de flesta marknader är det bästa sättet att tjäna pengar inte genom konkurrens. Lösningen är att undvika konkurrens. Patent, karteller, dumpning, exklusivitet, uppköp av konkurrenter, metoder för att binda upp kunder så att de får svårare att gå till en konkurrent. På marknaden finns många strategier för att tjäna pengar, mer eller mindre tillåtna, som alla syftar till att undvika konkurrens. En stängd liga där ingen riskerar att åka ur är bara ett annat exempel.
Genom stängda ligor sjunker den ekonomiska risken.
Stängda ligor på klubbägarnas villkor är framförallt en amerikansk företeelse, där idrotten i högre grad dikterats av investerare i underhållningsbranschen än av idrottsrörelsen. Där agerar klubbägarna genom en kartell som sätter ett lönetak för spelarna, och genom stängda ligor sjunker den ekonomiska risken. Nya lag kommer in i ligan genom att en investerare köper in sig (i NHL skedde detta senast genom att Bill Foley, ägaren till Las Vegas Golden Warriors, ligans senaste tillskott 2017, betalade inträdesavgiften på 500 miljoner dollar efter att övriga klubbägare röstat ja till en expansion).
Reaktionerna mot superligan i fotboll blev minst sagt omfattande. Supportrarna protesterade. I tidningarnas sportsidor kunde man läsa fotbollskrönikör på fotbollskrönikör som bespottade de ”giriga kapitalisternas” maktfullkomlighet. Prins William och Boris Johnson fördömde tilltaget. Den brittiske finansministern hotade de engelska klubbarna som stod bakom med särskilda straffskatter.
Fotbollen skulle inte få korrumperas av kapitalet. Ägarnas intressen stod i konflikt med det allmännas intresse. Och så blev det. Spelare och tränare markerade. Fotbollssupportrarna, en av de starkaste kvarvarande folkrörelserna, drog sitt strå till stacken. På 48 timmar hade projektet skjutits i sank, åtminstone tillfälligt.
Men kan det stanna där? Även utan superligan skaver den moderna fotbollen. Transfersummorna rusar, genom så kallad sports washing tvättar regimer sitt anseende och visst är det sportsliga meriter som styr, men med rätt pengar kan den som har råd köpa sig sportsliga meriter. Det är inget säkert bet, men över tid brukar den idrottsliga tabellen och den ekonomiska tabellen vara nästan perfekta substitut.
Alltfler har under den gångna veckan frågat sig vem elitfotbollen egentligen är till för? Svaren på den frågan stannar inte vid en stoppad superliga. I Storbritannien förbereds lagstiftning för att införa (den svenska) 51%-regeln som säger att alla klubbar till majoriteten måste ägas av sina medlemmar. I flera länder kräver man en mer rättvis fördelning av pengarna från TV-avtalen. Frågan om hur mer resurser kan komma breddidrotten till del har också aktualiserats.
De stora klubbägarna riskerar ett dramatiskt bakslag. Den som gapar efter mycket…
Som alltid finns nyanser. Till skillnad från till exempel de engelska klubbarna är de spanska klubbar som deltog i initiativet medlemsägda. Men de valda ledningarna har ett stort mandat och klubbarna har satt sig i ekonomiska bekymmer med få utvägar om man vill behålla sina superstjärnor.
Trots detta är superligan ett intressant exempel, en symbol, för hur ägarnas intressen kan kollidera med allmänintresset. Den lärdomen går att använda länge till.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
