Varför är det jämställda Sverige så våldsamt?

Jämställdhet Den framgångsrika svenska jämställdhetspolitiken fyller 50 år. Ändå är mäns våld ett fortsatt problem. Finns det rent av ett samband mellan jämställdheten och våldet? Det skriver Catrin Lundström. 

Sedan Sverige sjösatte världens mest ambitiösa jämställdhetspolitik, i och med instiftandet av delegationen för jämställdhet mellan kvinnor och män den 1 januari 1973, har kvinnors liv och möjligheter förändrats dramatiskt. 

Ett övergripande mål för den svenska jämställdhetspolitiken var att öka kvinnors förvärvsarbetsfrekvens, utan att de skulle behöva välja bort barn och familjeliv. Tack vare en rad politiska reformer, tillsammans med den offentliga sektorns expansion och inte minst (som den aktuella nobelpristagaren i ekonomi Claudia Goldin påpekar) tillgången till p-piller, kunde hundratusentals svenska kvinnor bli yrkesarbetande. Förvärvsfrekvensnivån bland de svenska kvinnorna kom att bli en av de högsta i världen. 

Skillnad i syn på jämställdhet

Dagens jämställda Sverige i blixtbelysning kan se ut så här: kvinnor är anställda inom skola, vård och omsorg, medlemmar i Kommunal och röstar på Socialdemokraterna. Män är lagerarbetare eller lastbilsförare, medlemmar i IF Metall och röstar på Sverigedemokraterna. Det är givetvis en grovkornig bild, om än statistiskt underbyggd, men att vi har en både horisontell och vertikal könsuppdelad arbetsmarknad, liksom en stark politisk könspolarisering, står ändå klart. 

Vi måste börja umgås med tanken att många män inte vill ha jämställdhet.

Partipolitiskt står kvinnor och män allt längre ifrån varandra, och skulle idag i praktiken leva i helt olika samhällen om den ena väljargruppen fått styra. Stödet för Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna avspeglar den tydligaste könsskillnaden. Medan över hälften av kvinnorna röstar rött, lägger ungefär en tredjedel av männen sin röst på Sverigedemokraterna.

Detsamma gäller dessvärre synen på själva jämställdhetspolitiken. Kvinnor är, av ”naturliga” skäl, mer positiva till jämställdhet, medan drygt hälften av männen anser att jämställdheten har gått för långt. Sverige är bland de tio EU-länder där skillnaderna mellan unga mäns och kvinnors attityder är allra störst, visar en studie av statsvetarna Gefjon Off, Amy Alexander och Nicholas Charron vid Göteborgs universitet.

Vi måste därför på djupet börja umgås med den, kanske självklara, tanken att många män inte vill ha jämställdhet, eller åtminstone vill sätta punkt för den. 

Våld mot kvinnor kan inte förbises

Ett område som inte kan förbises i det kvarhängande ojämställda samhället är våldet, vilket feministiska forskare upprepat lika länge som kvinnoforskningen funnits. Mäns våld mot kvinnor har, i åtminstone trettio år, varit ett av jämställdhetspolitikens prioriterade mål. Givet Sveriges topplacering i EU:s Gender Equality Index, borde vi ha kommit längre, kan tyckas. 

Vid sidan av det direkta våldet mot kvinnor har sambandet mellan maskulinitet och våld i andra formationer (såsom våldsbejakande extremism, gängkriminalitet och jihadism) börjat uppmärksammas, men även våldets koppling till jämställdheten som sådan. 

Ett uttryck för mäns våldsamhet skönjs i antalet skjutningar och sprängdåd, där Sverige, föga smickrande, toppar antalet per capita i Europa. Ukraina och Ryssland undantaget. Det handlar förvisso inte primärt om våld riktat mot kvinnor eller barn (även om vi vet väldigt lite om deras roller inom gängkriminaliteten), men kanske om jämställdhet. 

Är den lättkränkta hypermaskuliniteten som odlas inom gängkriminaliteten en protest mot det jämställda samhällets förändrade maskulinitetsideal?

Författaren och tidigare advokaten Jens Lapidus ställer sig frågan varför just svenska kriminella är så extremt våldsamma. Är den lättkränkta hypermaskuliniteten som odlas inom gängkriminaliteten en protest mot det jämställda samhällets förändrade maskulinitetsideal, där män som inte kan leva upp till normen i stället ger sig hän åt att bli dess motsats? 

I förhållande till den svenska jämställdheten befinner sig lättstötta, aggressiva och våldsamma män långt ifrån en attraktiv och önskvärd manlighet, konstaterar Lapidus. Och med tanke på hur intimt kopplad jämställdheten är med svenskhet, framstår hypermaskuliniteten kanske som det enda tillgängliga alternativet för icke-vita pojkar och unga män som känner sig exkluderade från svenskheten. I ett sådant identitetsmässigt vakuum kan subkulturer av kriminalitet och gangsterrap bli viktiga pusselbitar, menar socialantropologen Anna Hedlund i sin intervjustudie ”Ingen förtjänar att dö”. Så kan ”andra” män åtminstone bli andra slags män.

Lapidus mötte kritik för sin förenklade hypotes, och gängkriminaliteten utgör otvivelaktigt ett globalt narkotika-ekonomiskt komplex. Men att den svenska jämställdheten placerar icke-vita män som på förhand varandes icke-jämställda, är väl belagt inom forskningen. Frågan om hur de sedan reagerar på denna exkludering är förstås knepigare. 

Processer av maskulinitetsskapande

Föreställningar om livet bortom de konventionella samhällsramarna tycks hur som helst ha letat sig utanför gängstrukturen. I ett anekdotiskt, men ändå talande, exempel, noterar Mårten Westberg hur pengar, status, och heder har blivit ett uttalat mål för fler än löst organiserade gängmedlemmar. När mellanstadieklasser i Järva och på Östermalm fick i uppgift att skriva en uppsats på temat ”Mitt liv om 20 år” närde pojkarna i båda klasser ”en-på-tusen-drömmar”, såsom att bli fotbollsproffs och ”skitrik” för att köpa ”lamborghini”, ”privatplan” och ”helikopter”. Flickorna däremot, skilde sig åt, och de i Järvaklassen såg framför sig yrken som läkare, lärare eller åklagare, och fantiserade om ”ett stort växthus dit alla elever kan komma”.

Järvapojkarnas drömmar passar otäckt väl in i gängens föreställda löften. Men den som tror att relationen mellan våld och jämställdhet landar i att icke-vita och ”andra” män med invandrarbakgrund utgör en apart anomali i vårt svenska jämställdhetsbygge, misstar sig. Våldsproblematiken stannar ju tyvärr inte där. 

Den manliga kroppskulturen har länge varit ett utmärkande drag i den nazistiska och fascistiska miljön.

I ett annat hörn av samhället, sammanstrålar ”gymnazister”, som tröttnat på den organiserade vitmakt-miljön. Här träffas de för att bygga på sitt våldskapital, väl fångat i Mathias Wågs artikel om den högerextrema versionen av filmen ”Fight Club”, som frodas på värmländska gym. Den manliga kroppskulturen har länge varit ett utmärkande drag i den nazistiska och fascistiska miljön, och idag är vältränade manliga kroppar ett viktigt högerextremt redskap för ”att vara redo för att försvara landet, att delta i gatustrider, slagsmål och det kommande raskriget”, skriver mansforskaren Lucas Gottzén i Brå-rapporten ”Män, maskulinitet och våldsbejakande extremism”. 

På makronivå framträder dessa som olika, men sammanflätade, processer av maskulinitetsskapande. Om den förra fångar upp icke-vita mäns reaktioner på segregation, fattigdom, utanförskap, andrafiering och rasojämlikhet, är den senare en förlängning av det mångfasetterade fenomen som går under benämningen ”den vita maskulinitetens kris”. Begreppet skildrar vita mäns svårigheter att hantera förlusten av givna historiska privilegier, som utmanas av det senmoderna samhällets mångfald och tilltagande jämställdhet, där framför allt kvinnor konkurrerar ut de vita männen på flera områden. 

Upplever sig förfördelade

Det finns dessutom skäl att misstänka att dessa separata, om än oklart organiserade, mansrörelser förstärker varandras gravitation mot våldet. Inom forskningen har man uppmärksammat hur i synnerhet politiserade rörelser, såsom militanta islamister och högerextrema miljöer, befäster och sporrar varandra. Jihadister och högerextremister har faktiskt mer gemensamt än de vill tro, hävdar den brittiske kriminologen Simon Cottee. Båda grupperingarna för ett slags krig mot den egna rädslan för svaghet, genom att mäta sina styrkor mot varandra. De präglas också av liknande heteronormativa logiker. Även om våldet riktas mot andra män, är förlegade heterosexuella ideal ett tydligt incitament och rättfärdigande, då motparten utgör ett hot mot ”deras” kvinnor – antingen av hedersideal eller genom det så kallade ”folkutbytet”. 

Utöver grupptillhörigheten är den personliga och känslomässiga drivkraften betydelsefull för att förstå mäns våldsutövande, hävdar psykologen Joanna Lindström i den nyutkomna avhandlingen ”Susceptibility to Violent Extremism: Integrating Personality and Social Psychological Factors”. På individnivå identifierar hon några av de personlighetsdrag och socialpsykologiska faktorer som karaktäriserar till synes väsensskilda våldsamma aktivister och grupperingar, såsom islamister, fotbollssupportrar, Black Lives Matter och ”invandringskritiska” personer. 

De som ser sig tillhöra en missgynnad grupp kan se användandet av våld som befogat.

En gemensam faktor hos de våldsamma gruppmedlemmarna är den ”gruppbaserade relativa depriveringen”, det vill säga den subjektiva upplevelsen av att vara förfördelad i relation till andra grupper – oberoende om man verkligen ingår i en strukturellt underordnad grupp eller inte. De som ser sig tillhöra en missgynnad grupp kan då se användandet av våld – i glappet mellan de rättigheter eller privilegier de ser sig berättigade till och den nu erfarna verkligheten – som befogat. I kombination med personlighetsdrag som låg grad av ärlighet, ödmjukhet och sårbarhet, blir våldet ett rättfärdigat medel för anhängare till dessa skilda grupper. Då män över lag är mindre äkta och empatiska i sina relationer, är de också mer våldsamma än kvinnor. Därför reagerar inte kvinnor på samma sätt, oavhängigt om de uppfattar sig som strukturellt underprivilegierade eller ej.

Kvinnor med hög lön och utbildning – riskgrupp

Liksom Gottzén påpekar, överlappar det politiskt motiverade våldet, från vänster till höger, också förekomsten av våld i nära relationer. På så vis kan alltså mäns gruppbaserade känsla av förfördelning, stärkt av de sammanflätade och ömsesidigt pådrivande politiska maskulinitetsuttrycken, följas upp av mäns individuella våld mot kvinnor.

Bortom det mer eller mindre organiserade, gruppbaserade och politiserade våldet, visar forskning att den ekonomiska jämställdheten i sig, har en direkt bakslagseffekt för kvinnor inom heterosexuella parrelationer. När de traditionella könsrollerna hotas av kvinnors förbättrade ekonomiska position relativt männens – det vill säga själva kärnan i och målet med jämställdhetspolitiken – ökar samtidigt risken för mäns våldsamhet. Kvinnor med högre utbildning och ekonomisk status än sin partner har därför en överrisk att utsättas för våld i sin relation, visar nationalekonomen Sanna Ericsson i avhandlingen ”Reaching for Equality”. 

Att kalla det ett stort framsteg att män umgås med sina barn och diskar efter sig känns ändå lite väl uppgivet efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik.

Jämställdhetens framgångar verkar, med andra ord, inte omedelbart glädja män, varken som grupp eller som individer. Snarare glider män och kvinnor allt längre ifrån varandra, åtminstone i det offentliga och i siffrornas värld, och kvinnors våldsutsatthet ser ut att öka, i stället för att minska. En förklaring är kanske att jämställdhetspolitiken förvisso har rubbat mäns oinskränkta maktställning, men i övrigt lämnat manligheten tämligen intakt. Visst, för ett antal decennier sedan var män sällan närvarande vid förlossningar och än mindre pappalediga, men att kalla det ett stort framsteg att män umgås med sina barn och diskar efter sig känns ändå lite väl uppgivet efter ett halvt sekel av jämställdhetspolitik.

Kvar dröjer sig dilemmat om hur det utbredda våldet och den exceptionellt framgångsrika jämställdhetspolitiken kan rymmas i samma samhällskropp. Klart är i alla fall att jämställdhetspolitiken inte lyckats komma åt det som konstituerar den hårda kärnan i patriarkatets kvarlevor; det manliga våldet. Men frågorna hopar sig. Vart leder oss en eventuellt positiv korrelation mellan jämställdhet och mäns våld, med den accelererande politiska könspolariseringen och den brutala våldsvågen vi just nu bevittnar, som fond? Är våldet mäns unisona svar på en samhällsutveckling de uppfattar har lämnat dem på efterkälken? Framstår alternativet att med våld rasera det jämställda samhället mer realistiskt än att omorientera sig i en ny verklighet?

Det talas mycket om svenska värderingar och vikten av integration. Just nu har vi att göra med en rad svårintegrerade grupper. Deras gemensamma, utmärkande egenskap stavas maskulinitet.