USA-valet 2024 Vad hindrar uppkomsten av en amerikansk demokrati med fulla rättigheter för alla etniska grupper och vad är orsaken till den ökade splittringen i landet? Magnus P. S. Persson, lektor i historia vid Linnéuniversitetet skriver om två aktuella böcker med anledning av presidentvalet på tisdag.
Två amerikanska statsvetare, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, har i “Tyranny of the Minority: Why American Democracy Reached the Breaking Point” (New York: Crown, 2023) skrivit insiktsfullt om aspekter av amerikansk politik som inte alltid kommer fram i mediabruset kring presidentvalet.
Det konservativa dilemmat
Deras projekt handlar om att undersöka vad som hindrar uppkomsten av en ”multietnisk demokrati” (”multiracial democracy”), en demokrati med fulla rättigheter för alla etniska grupper. De påstår att USA var på vippen att uppnå detta 2016, men ett auktoritärt bakslag kom med Trump. Detta var oväntat då rika eller gamla demokratier oftast inte dör: den amerikanska demokratin borde vara säker.
De kopplar samman iakttagelser om sociopolitiska och demokratiska förändringar sedan 1960-talet, som har lett till ett etniskt diversifierat samhälle, med analyser av amerikanska kärninstitutioner, vilka de anser har lett till hot mot demokratin.
Delar av boken berör partiernas politiska strategier. En tråd i boken utgår ifrån det ”konservativa dilemma” som det republikanska partiet (GOP) ställdes inför efter depressionen. Det var i början av 1900-talet ett parti för affärsmän och välbärgade. Partiet dominerade nationell politik under flera decennier och innehade presidentmakten 30 av 40 år och senaten 32 år mellan 1890 och 1930.
Förhållanden förändrades genom depressionen och den ”Nya given” (New Deal), det reformprogram som president Franklin D. Roosevelt lanserade 1933 för att skapa arbetstillfällen åt arbetslösa. Stora delar av arbetarklassens röstade på Demokraterna, som vann presidentvalen mellan 1932 och 1948. GOP stod inför dilemmat hur ett parti för ekonomiska eliter skulle kunna navigera en ny situation med en bredare valmanskår och samtidigt bevara sin tidigare inriktning. Ett sätt var att söka nya väljargrupper, och partiet fann dem till slut i sydstaterna. Tidigare hade inte GOP någon närvaro där, men när Demokraterna justerade sin politik och genomförde utökade rättigheter för afroamerikaner, vilket samtidigt stärkte medborgarrättsrörelsen, förändrades situationen.
Förändringar under 60-talet
Republikanska partiets politiska strategi från 1960-talet var att vinna över en särskild del av valmanskåren som grund för sin fortsatta politiska inriktning: vita röstande i de amerikanska sydstaterna. Till en början riktade man sig till missnöjda vita väljare, som under 1970- och 1980-talen kompletterades med protestantiskt kristna. Därefter har GOP främst appellerat till vita, starkt kristna grupper samt boende på landsbygden, även om andra målgrupper som vapenanhängare, abort-, och invandringsmotståndare samt skattesänkare också successivt har inkluderats. Ett problem med denna strategi är att det är svårt att samla en majoritet i de nationella valen. GOP har dock lyckats erövra viktiga politiska poster på grund av särdragen i de politiska institutionerna.
Under 1960-talet, under Lyndon B. Johnsons presidentskap, skedde politiska och demografiska förändringar som påverkade den politiska inriktningen för vita i sydstaterna. Vid mitten av 1960-talet kom två viktiga lagar som vidgande rösträttigheterna. ”Civil Rights Act” 1964, som stärkte svartas och andra minoriteters rättigheter, inklusive rösträttigheter, och ”Voting Rights Act” (VRA) 1965, som förbjöd diskriminering av rösträtt för svarta och andra minoriteter. För första gången blev USA en liberal demokrati i den bemärkelsen att alla medborgare hade samma möjligheter att delta i val. Det missnöje som kom från vita sydstatsväljare, tidigare demokrater, gjorde det möjligt för GOP att omorientera sig och attrahera dessa väljare. VRA begränsades dock 2013 av den konservativt dominerande Högsta domstolen i beslutet Shelby County v. Holder, vilket har lett till att minoriteters tillgång till röstande delvis begränsats.
Ökad invandring
En annan förändring var antagandet av Hart-Celler Act 1965, som tog bort invandringsrestriktioner från 1920-talet och möjliggjorde en ökad invandring från Asien och Sydeuropa. Legal invandring har sedan dess ökat kraftigt, liksom illegal invandring från spansktalande Amerika. De utökade rättigheterna för svarta och den ökande invandringen sedan 1960-talet har lett till en etnisk diversifiering av det amerikanska samhället. GOP har i allt högre grad appellerat till väljare som ogillar detta.
Levitskys och Ziblatts beskrivning av de konservativa protesterna mot förändringen av det amerikanska samhället, som startade med ökad invandring och utökade rättigheter för minoriteter, är utmärkt. För att fortsätta den historiska skildringen borde författarna också ha tagit upp protesterna mot Barack Obamas presidentskap och den högerradikalisering som följde, särskilt genom Tea Party-rörelsen som fick in sina kandidater i kongressen och drev GOP i en mer radikal riktning.
Vidgat avstånd
Detta görs inte, men den norska statsvetaren Hilde Eliassen Restad berättar historien i sin fina översikt “Det amerikanske paradokset: politikk, samfunn, historie” (Cappelen Damm akademisk, 2024). I två kapitel om polariseringen i amerikansk politik beskriver hon hur avståndet mellan de två partierna har vidgats, särskilt sedan 1990-talet. Social och ideologisk polarisering har lett till att man idag förenklat kan säga att republikanska väljare är äldre, vita och kristna, ofta utan högre utbildning, och boende på landsbygden eller i mindre städer. Demokratiska väljare är oftare yngre, tillhör minoriteter, har högre utbildning, är mestadels kvinnor och bor i städer.
Polariseringen är dock inte symmetrisk. GOP har rört sig mer åt höger än vad demokratiska partiet har rört sig åt vänster. Republikanska partieliten startade en ”republikansk revolution” med Newt Gingrich, som ledde till en ökad konfliktnivå i de politiska institutionerna efter att ha vunnit representanthuset 1994. Från GOP:s gräsrötter kom senare Tea party-rörelsen, som efter mellanårsvalet 2010 hindrade kompromisser med Obama-administrationen. Rörelsen protesterade både mot valet av Obama och hans sjukvårdsreform, och var även kritisk mot W. Bush-administrationens politik, inklusive att ha låtit budgetunderskottet öka kraftigt, invaderat Irak, och försöken till en invandringsreform.
Tea party-rörelsen och de republikanska gräsrötterna var missnöjda med partieliten. Då de önskade radikala presidentkandidater nominerade GOP hellre John McCain 2008 och Mitt Romney 2012. I mellanårsvalet 2010 utmanade Tea party-kandidater sittande republikaner i kongressen och en del vann nomineringskampen och sedan valet till kongressen.
Demokratins brytpunkt
Ovanstående förklarar till viss del fenomenet Donald Trump. Gräsrötternas missnöje med GOP:s ledning gjorde att de föredrog honom. Partiledningen gav upp och accepterade honom som en kandidat. Från och med 2019 har GOP blivit Trumps parti.
Utöver att ta upp sociopolitiska förändringar sedan 1960-talet är Levitskys och Ziblatts huvudsakliga inriktning att analysera problematiska inslag i konstitutionen och föreslå förändringar. Samtidigt med detta presenteras en hel del amerikansk historia och intressanta jämförelser med konstitutionella förhållanden i andra länder.
Författarna diskuterar den amerikanska demokratins ”brytpunkt” i ett långt historiskt perspektiv. De argumenterar för att den konstitutionella ordningen, som etablerades mot slutet av 1700-talet, skapade ogynnsamma förutsättningar för dagens polariserade politiska liv. För att motverka risken för ”majoritetens tyranni” byggdes hinder för majoritetsbeslut för att skydda dåtidens minoriteter. Dessa hinder kvarstår och har idag i stället lett till vad författarna kallar ”minoritetens tyranni”, vilket i vissa fall förhindrar genomförande av majoritetsbeslut, något som hindrar uppkomsten av en multietnisk demokrati.
Juridiska och politiska institutioner
Det centrala i Levitskys och Ziblatts bok rör juridiska och politiska institutioner vilka diskuteras på ett ibland komplicerat sätt. De identifierar flera problem med dessa institutioner, som enligt dem underlättar en vändning mot auktoritarism. De mest betydande institutionerna som granskas är högsta domstolen, senaten (inklusive representationen, kravet på 60 röster för att anta en lag samt filibusterfunktionen) och elektorskollegiet (Electoral College). Dessa institutioner beskrivs som föråldrade och i grunden odemokratiska.
Anledningen är enkel: konstitutionen skapades i en fördemokratisk tid när grundlagsfäderna försökte forma ett fungerande politiskt system utifrån dåtidens villkor och intressen, utan att ha några egentliga applicerbara modeller att inspireras av. Deras mål var inte att skapa en demokrati utan att komma fram till ett fungerande system, särskilt då sydstaterna motsatte sig flera viktiga förslag.
Auktoritär vändning
Ett exempel på författarnas diskussion gäller valet av unionens president. Det kom förslag om direktval av presidenten under författningskonventet 1787, men dessa röstades ned av sydstaterna. De fruktade att de mer folkrika nordstaterna skulle vinna valen och därmed indirekt hota sydstaternas slavsystem.
Bildandet av ett elektorskollegium, där dess medlemmar valde president, blev en kompromiss som skulle skydda sydstaternas plantagejordbruk med slavarbetare som arbetskraft. Trots att slavsystemet inte längre existerar, finns elektorskollegiet kvar, tillsammans med andra delar av den fördemokratiska amerikanska konstitutionen. I dag innebär det att en presidentkandidat kan vinna elektorskollegiet och därmed presidentvalet utan att vinna den nationella folkmajoriteten, som var fallet 2016 då Hillary Clinton fick fler röster men Trump vann elektorskollegiet. Majoritetsprincipen gäller alltså inte fullt ut, vilket underlättar den auktoritära vändning som författarna menar sker i dagens USA.
Svårt att förändra
En del av problemet är att den amerikanska konstitutionen är outvecklad och är svår att förändra på grund av speciella villkor. Enligt senaten har 11 848 försök gjorts att förändra konstitutionen, men enbart 27 har varit framgångsrika. Svårigheterna att modernisera den amerikanska konstitutionen kan jämföras med den norska konstitutionen från 1814, en av världens äldsta skrivna konstitutioner, som har förändrats flera gånger för att anpassats till 1900- och 2000-talens moderna idéer och samhällsförhållanden. Detta har alltså inte varit möjligt i USA.
Andra länders konstitutioner och politiska system, inspirerade av eller påverkade av de amerikanska, har genomgått förändringar. Överhus har avskaffats eller reformerats för att bli mer representativa, som till exempel förbundsrådet i Tyskland och brittiska överhuset. Indirekta val har avskaffats och domares tjänstgöringstid har tidsbegränsats. Motsvarande förändringar är alltså svåra att genomföra i USA på grund av bristande vilja och de besvärliga förutsättningarna för konstitutionella förändringar.
Reformer inte sannolika
Levitsky och Ziblatt efterlyser en konstitutionell utveckling och menar att den är möjlig. Detta står dock i kontrast till deras påpekande att de få förändringar som tidigare genomförts har skett under speciella omständigheter: efter inbördeskriget, under första världskriget och under 1960-talets tid med afroamerikansk medborgarrättsrörelse. Den nutida politiska polariseringen samt GOP:s kapitulation inför Trumps alltmer populistiska retorik gör att sådana reformer inte framstår som sannolika. Författarnas analys av de konstitutionella förhållandenas politiska konsekvenser är utmärkt, men förslagen på förändringar framstår som naiva: en utveckling av konstitutionen förutsätter samförstånd och samarbete mellan partierna, vilket i nuläget är helt frånvarande.
I stället förväntas en fortsatt kamp mellan en alltmer auktoritärt inriktad Trump och ett republikanskt parti som har rensat ut intern opposition, och ett svagt demokratiskt parti där diskrepansen mellan ett åldrande ledarskap och yngre, mer radikala väljare, ökar. De föråldrade politiska institutionerna underlättar motstånd mot samhällsförändringar, och därför är sannolikheten för att dessa politiska institutioner ska utvecklas låg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
