Film Varför har vi ett sånt behov av att skildra trauman? Till och med när det inte stämmer med verkligheten. Det frågar sig Ola Bo Larsson efter att ha sett den nya svenska filmen ”Den svenska torpeden”.
I måndags gick jag på bio. När det som nu verkar finnas så många bra biofilmer föll valet på ”Den svenska torpeden”. Klart att man väljer och stöttar en svensk film, som bland annat är finansierad av Film i Väst och SVT. Den svenska torpeden är en bra film med habilt skådespeleri, regi och foto.
Går över gränsen
Josefin Neldén spelar kanalsimmerskan Sally Bauer så bra att publiken får vatten i lungorna. Så långt är allt i sin ordning. Sally Bauer var en av 1900-talets stora svenska idrottspersoner. Det sena 30-talet var en mörk tid för många, inte minst för kvinnor. Sally Bauers familj hade inte drabbats hårdast av depressionen, men hon hade inte råd att bli läkare som hon drömde om. Istället simmade hon. Långt. I dygn kunde hon simma till sig rekord och prispengar över Öresund, Kattegatt, Ålands hav och Engelska kanalen.
”Den svenska torpeden” har överlag fått goda recensioner. Några kritiker invänder mot sättet att stuva om i Sally Bauers biografi för att få till ett laddat drama. Till och med DN:s ledarsida gav sig i veckan in i frågan och menade att ”Den svenska torpeden” överträtt gränsen för vad fiktion får göra med verkligheten. Jag håller med föregående talare.
Mixtrar med fakta
Filmens huvudkonflikt är att Sally Bauer vill simma, men samtidigt måste hon ta hand om sin son, som hon fått med en tjusig gift dansk sportjournalist som aldrig lämnar sin fru. Dessutom tycker hennes mamma och syster inte om att Sally simmar.
Så i likhet med recensenterna byttes mitt gillande till irritation när den efterföljande googlingen visade att Sally Bauers son i verkligheten föddes långt efter de stora simbravaderna. Och att familjen och omgivningen var stolt över Sallys framgångar. Och att den danske prinsen var påhittad.
Jag kan verkligen köpa att man mixtrar med fakta när fiktion skapas. Jag är till och med en stark förespråkare för det, även om jag är kritisk mot att låta Sally Bauers nu fortfarande levande son få vara huvudperson i händelser han inte varit med om. Jag är inte ens främmande för att fakta även i dokumentära sammanhang kan få stå tillbaka om det behövs för att sanningen ska fram.
Trauma-narrativet
Men något mer skavde mellan mig och ”Den svenska torpeden”. Mot slutet av veckan växte min irritation till ilska så till den grad att jag kände mig nödgad att skriva.
Jag förstod först inte varför. Till en början tänkte jag att ilskan handlade om mina egna personliga motgångar. Förra helgens Skåneresa var ju allt annat än lyckad. Kvalförlust med mitt fotbollslag, och sedan snökaos och fast i en halvdag på E6 då jag fick vända åter till Landskrona för en fredagskväll framför teven med min gamla mamma, som är en hejare på linjär-tv.
Tillsammans med henne såg jag ”Carina Bergfeldt” för första gången. Ett program som fick mig att minnas vad min emigrant till kompis i Amsterdam för länge sedan sa om varför hon slutade prenumerera på Kamratposten åt sin då elvaåriga son: ”Varför ska han bara läsa om andra barn som skär sig och mår dåligt?”
Ja, varför ska handbollsstjärnan Jamina Roberts i ”Carina Bergfeldt” berätta om sin brors sorgliga död istället för att tv-publiken istället kan få lära känna Jamina Roberts som person och som den unika handbollsspelare hon är.
Ja, varför ska Sally Bauer i Josefin Neldéns tappning mest gå runt på land och se ut som Carina Bergfeldt med huvudet på sned och bekymrad blick. Det är en kanske en insparkad dörr att beklaga sig över trauma-narrativet i allt från sommarprogram till realitysåpor, men det är sorgligt att se feministiska ikoner bli reducerade – och därmed avväpnade – till reproduktioner, som i exemplet Jamina Roberts. Eller som Sally Bauer i ”Den svenska torpeden”.
Måste anstränga sig
Ibland går kulturskapare fel när de hårdfiktionaliserar olika biografiska fakta. Men det som är riktigt allvarligt är när man ljuger om en människas karaktär. Det är allvarligare att ljuga om människas blick än om kalendariska fakta. Den riktiga Sally Bauers blick finns dokumenterad på film, och den blick som tittar in i kameran är helt annorlunda än Neldéns svåra dito. Som gör hela simmandet till en lång plåga. Längder från den livsbejakande verkliga Bauerska blicken, som säger att hon älskade uppståndelsen och segerbanketter (vilket hon faktiskt också bokstavligen säger). Och även om hennes framgångar ledde till att till exempel männen ville förbjuda både henne och alla kvinnor att crawla, fick hon ändå både stora delar av folkets och familjens kärlek.
Jag håller med kritiken mot ”Den svenska torpeden”: En film får inte vara lögnaktig. Men sanningen ligger inte i biografiska fakta, utan i sökandet efter vem människan var. Sluta använd trauma-mallen om du gestaltar eller intervjuar en människa av kött och blod. Sluta finansiera filmer som programmatiskt förvandlar en glad lax till en ledsen. Om jag i fortsättningen ska välja svensk film på bio måste den börja anstränga sig.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
