Världen Människor kan fly från sitt land av många anledningar. Det visas tydligt av fallet Afghanistan, skriver William Maley.
En del människor är förutseende. De ser tydliga tecken på att en katastrof närmar sig och vill ge sig av innan det är för sent. Andra har antingen själva upplevt direkt förföljelse såsom den beskrivs i FN:s flyktingkonvention från 1951, eller har sett hur människor som de själva blivit förföljda. Somliga flyr från situationer där en försämring av de politiska villkoren eller ökande konflikter gör det troligt att förföljelse är överhängande – situationer som kan ha komplicerade orsaker som kräver noggrann analys.
När man frågar flyktingar om varför de flydde, svarar de knappast med uttryck hämtade från sociologisk terminologi eller internationell lagstiftning. Det leder till att många får problem när de i stället beskriver sin flyktorsak som ”hopp om ett bättre liv”. Det kan få byråkrater att framställa dem som ”ekonomiska migranter” – men det är värt att komma ihåg att nazisterna använde precis samma uttryck (Wirtschaftsemigranten) på 1930-talet för att beskriva judar som flydde från Tyskland.
För människor som flyr från Afghanistan kan ett ”bättre liv” helt enkelt betyda ett liv utan terror, förödelse och massmord. Även om de som flyr hoppas att livet i framtiden kommer att vara ekonomiskt bättre än tidigare, är detta inte överraskande: vem skulle inte bära på en liknande förhoppning?
Alla flyktingar är individer med sina egna unika berättelser och upplevelser. Ändå kan man som regel identifiera ett antal gemensamma faktorer, som förklarar varför människor inte kan återvända till sina ursprungsländer. Det kan även finnas goda skäl för människor, som redan har flytt till ett land, att fly vidare till ett annat. ’Första asyllandet’ kan alltför ofta vara repressivt eller instabilt, vilket föranleder en fortsatt resa för dem som desperat längtar efter trygghet och stabilitet i sina liv.
Med detta sagt kan man lätt se flyktingar som passiva offer för omständigheterna, men man måste samtidigt inse att flyktingar oftast visar både mod och initiativ på ett sätt som de som tursamt nog bor i stabila länder sällan behöver uppvisa. Om de, till exempel, tar egna initiativ utan att först få byråkratiskt tillstånd, kan detta hållas emot dem, men ofta är det ett tecken på att de genom sin företagsamhet och beslutsamhet skulle kunna ge värdefulla bidrag till det samhälle där de bosätter sig. Allt detta är relevant för förståelsen av de afghanska flyktingarnas svåra situation.
Några skäl för flykt
När man tittar på varför människor flyr från Afghanistan, är det viktigt att redan från början konstatera att de konflikter som har skakat Afghanistan inte är slut (”post-konfliktstat”). Tvärtom. Det Globala fredsindexet (Global Peace Index) 2020 rankade landet som det minst fredliga landet i världen, för andra året i rad. Det så kallade Bonn-avtalet 2001 stakade ut en väg för landets politiska utveckling efter talibanstyret och medförde stora förhoppningar om framtida politisk stabilitet. Men dessa förhoppningar infriades aldrig. Från 2003 styrde USA allt mer av sin uppmärksamhet mot Irak, vilket gav talibanerna en chans att återgruppera sig med stöd från Pakistans säkerhetsavdelning (Inter-Services Intelligence Directorate [ISI]).
Det faktum att så många civilpersoner dödas av regeringsmotståndare understryker att den förföljelse som flyktingarna fruktar inte behöver utövas av staten
FN:s data visar att det mellan 2007 och 2019 dödades 25 733 civila afghaner av krafter som bekämpade regeringen.[1] Ännu många fler drabbades av allvarliga skador som kan förstöra hela livet i ett land med ett undermåligt hälsosystem. Sådana attacker, kombinerade med de statliga organens oförmåga att skydda befolkningen, har bidragit till en utpräglad känsla av rädsla i olika delar av Afghanistan, inte minst för att de påminner om 1980-talets konflikter som krävde väldigt många liv.
Det faktum att så många civilpersoner dödas av regeringsmotståndare understryker att den förföljelse som flyktingarna fruktar inte behöver utövas av staten, och FN:s flyktingkonvention kräver inte heller att stater ska vara inblandade för att personer ska få flyktingstatus.
I dagens Afghanistan hotas vanliga människor allvarligt av attacker genomförda av talibanerna samt av IS, den så kallade islamiska staten. Två grupper löper extra stor risk: medlemmar i den etniska minoriteten hazara och medlemmar i den yngre globaliserade generation som utvecklats under de senaste två decennierna. Här ingår nyckelaktivister inom det civila samhället, vilka stöder demokrati, mänskliga rättigheter och framsteg för kvinnor. Dessa två grupper sammanfaller delvis men är inte identiska.
Historiskt har hazara-befolkningen upplevt betydande förföljelse inom Afghanistan. De har ett östasiatiskt utseende som rent fysiskt gör att de lätt kan identifieras och majoriteten av hazarerna är shiitiska muslimer vilket kan göra dem till måltavla för extrema sunnimuslimer.
År 1998 utförde talibanerna en massaker på den hazariska befolkningen i Mazar-e-Sharif, med vad en insatt observatör beskrev som ”grymhet som gränsar till folkmord”.[2] Tyvärr var detta inte en isolerad händelse. I augusti 2017 skedde en omfattande massaker på hazarer vid Mirza Olang i provinsen Sar-e-Pul.
I oktober 2018 gick talibanstyrkor till samordnade angrepp mot hazarer i Khas Uruzgan, Malestan och Jaghori. Många hazariska asylsökande i Västeuropa härstammar från dessa distrikt. Distrikten är inte militärt betydelsefulla och attackerna kan snarast förstås som ett symboliskt slag mot den afghanska statens oförmåga att effektivt skydda medlemmar av en sårbar etnisk och religiös minoritet.
Utomstående observatörer som inte är insatta i Afghanistans komplexitet kanske tolkar ”marktvister” som icke-politiska konflikter.
De kan också ses som straff för hazarernas relativt toleranta och liberala levnadssätt, som skiljer sig markant från talibanernas puritanska extremism. De faror som hotar hazarerna blev återigen tydliga den 24:e november 2020 när staden Bamiyan utsattes för en stor bombattack. I samma stad hade talibanerna år 2001 avsiktligt förstört två berömda Buddha-statyer som hörde till de mest värdefulla skatterna i Afghanistans rika arkeologiska kulturarv.
Hazarerna är inte måltavlor endast för talibanerna, utan även den ”islamiska staten” IS, ökänd för sin grymhet mot shiamuslimer, ansvarar för ett betydande antal attacker med en mängd offer.
Den 23 juli 2016 utsattes en fredlig hazarisk demonstration för en självmordsattack. Demonstrationen hölls i samband med den så kallade Upplysningsrörelsen (Jumbesh-e Roshnayi) och gällde dragningen av ett föreslaget el-ledningssystem. 85 människor dödades och 413 skadades. IS tog på sig ansvaret för vad de kallade en ”martyrattack” mot shiiterna. Den 17:e augusti 2019, när denna artikels författare var i Kabul, attackerade en IS-självmordsbombare en bröllopsfest i staden. Många gäster dödades, bland dem fjorton av brudens släktingar.
Många delar av det sociala livet i Afghanistan präglas av politik. Utomstående observatörer som inte är insatta i Afghanistans komplexitet kanske tolkar ”marktvister” som icke-politiska konflikter. Ett exempel är den händelse i Wardak år 2010 då hazariska hem sattes i brand av pashtunska nomader (kuchis), som krävde tillgång till mark som beboddes av hazarer.
I en noggrann studie förmedlar Fabrizio Foschini ögonvittnesskildringar av hur kuchierna kom till Daimirdad ”i en stor grupp, kanske tusen personer – hundra till häst, trettio till fyrtio på motorcyklar, andra i pickup-bilar”. När de nådde Tezakdalen vid 05.20 på morgonen började de omedelbart sätta eld på husen, och då ”lämnade hela befolkningen Daimirdad”.
Foschini påpekade att det verkar vara klart att kuchierna har aldrig ägt eller ens gjort allvarligt anspråk på mark i detta distrikt och inte använt området som betesmark. Konflikter om ”mark” eller andra resurser handlar i realiteten ofta om makt och vem som ska kunna utöva den.
Lika alarmerande är de riktade morden på aktörer inom civilsamhället, återgivna med smärtsam detaljering i en aktuell FN-rapport. Under de två senaste decennierna, har civilsamhället blomstrat i Afghanistan, som har några av de mest frispråkiga medierna i regionen.
Om talibanerna skulle återfå betydande makt skulle strömmen av flyktingar kunna överträffa allt som setts under de senaste decennierna.
Ett antal av de främsta aktivisterna har studerat utomlands som stipendiater i Europa, USA, Japan och Australien, och använder sina kunskaper från utlandet till att föra fram modernistiska värderingar. Av det skälet har de under senare tid blivit våldsamt angripna, inte minst eftersom deras modernism kan uppfattas som ett bålverk mot talibanernas anti-modernistiska värderingar och ideologi.
Denna globaliserade generation håller i nyckeln till en positiv framtida utveckling av landet, och det gör att de blir ytterst sårbara. Oavsett styrkan i deras engagemang kan det under sådana omständigheter komma en tidpunkt när de är tvungna att fly, gå i exil, om de vill överleva.
Om talibanerna skulle återfå betydande makt i staten skulle strömmen av afghanska flyktingar kunna överträffa allt som setts under de senaste decennierna. Hoten riktade mot dem som flyr skulle vara så allvarliga att det antagligen skulle vara verkningslöst att försöka hindra flykten genom straffåtgärder eller hot om deportation.
Utan tvivel skulle ett stort antal definieras som flyktingar eller alternativt skyddsbehövande enligt FN-konventionens definition. Som Jane McAdam skriver, på lagspråk innebär ”komplementära skydd” ett skydd som stater erbjuder på basis av ett behov av ett internationellt skydd utanför 1951-års konventionens ramverk. Det kan baseras på en traktat om mänskliga rättigheter eller på mer generella principer om mänskliga rättigheter, som att erbjuda stöd till personer som flyr från allmänt förekommande våld.[3]
En del flyktingar från Afghanistan har först flytt till något grannland innan de känt sig tvingade att fly vidare. Länder som gränsar till instabila stater har ofta egna problem som kan göra dem ogästvänliga mot flyktingar. Det är möjligt att dessa ”’första asylländer” inte har skrivit under 1951 års konvention, något som påtagligt kan begränsa vilket skydd som flyktingarna erbjuds. Dessutom kan samma egenskaper som gjorde flyktingarna förföljda i sina egna länder vara en riskfaktor även i de länder som de flytt till.
Hazarer i Pakistan, framförallt i närheten av Quetta, har bemötts med betydande sekteristiskt våld på senare år, och hazariska flyktingar från Afghanistan har hamnat mitt i detta. Afghanska flyktingar i Iran har tvingats att ansluta sig till miliser som utnyttjas för Irans egna skändliga ändamål.
Afghanska flyktingar, som har försökt klara sig undan dessa situationer, har ofta blivit utsatta för övergrepp eller marginalisering i länder längre bort från Afghanistan. Den som försöker tolka flyktingströmmar som till stor del orsakade av ’dragningsfaktorer’ (pull factors) borde fundera över styrkan hos de inverkande ’knuffaktorerna’ (push factors).
Finns det hopp om fred i en snar framtid?
Den 29 februari 2020 undertecknade Talibanerna och USA:s administration under president Donald Trump ett fredsavtal ”Agreement for Bringing Peace to Afghanistan” (Mowafeqatnamah-e awardan-e saleh be Afghanistan).[4]
Avtalet innehöll inga föreskrifter för ett permanent och omfattande eldupphör i landet. Det nöjde sig med att identifiera ett sådant eldupphör som ett ämne att i framtiden diskuteras i vad som i avtalet kallas ”intra-afghanska förhandlingar med afghanska parter”. Texten angav att antalet amerikanska soldater inom 135 dagar skulle minskas till 8 600 och att ”alla kvarvarande trupper ska dras tillbaka inom de följande nio och en halv månaderna”.
Tillbakadragandet kopplades inte till några villkor om framsteg i de ”intra-afghanska förhandlingarna”, och inte heller till något krav på talibanerna att tillgodose mänskliga rättigheter eller respektera demokratiska processer.
Det enda kravet var att talibanerna skulle respektera avtalets andra del, som gällde att förhindra att afghansk mark används ”för att hota USA:s och dess allierades säkerhet”.
Vidare stipulerade avtalet att upp till fem tusen talibansoldater och politiska fångar skulle friges före 10 mars 2020, med målsättningen ”att frige alla de återstående fångarna under de följande tre månaderna”. Denna bestämmelse, kanske naivt tänkt som ”en förtroendeskapande åtgärd”, var anmärkningsvärd, eftersom den afghanska regeringen inte medverkade i avtalet från 29 februari, och hade uteslutits från de samtal som ledde fram till avtalet.
Det har antytts att det kan ha funnits ”hemliga klausuler” som ökade talibanernas åtaganden, men detta motsades av att USA:s utrikesminister Mike Pompeo den 1 mars 2020 beskrev texten från den 29:e februari som ”hela avtalet”. Fastän avtalet framhölls som ett element i ”’fredsprocessen” bör det därmed ses som ett ”avtal om tillbakadragande” snarare än som ett ”fredsavtal”.
I Afghanistan lönar det sig sällan att stå på förlorarnas sida
Istället för att leda in Afghanistan på en väg mot fred har avtalet blottat farorna i att förhandla med moraliskt förkastliga aktörer.[5] Snart uppstod allvarliga problem i genomförandet. De mest uppenbara gällde frågan omfrigivning av fångar, vilket fördröjde samtalen mellan olika ”afghanska parter” i över sex månader.
Det viktigaste problemet med frigivningen av fångar, som utfördes motvilligt av regeringen i Afghanistan efter intensiva påtryckningar från Washington, var inte det alarmerande faktum att de frigivna talibanerna återupptog stridsaktivitet. Viktigare var att USA:s benägenhet att konsekvent göra eftergifter i linje med talibanernas tolkning av avtalet signalerade att USA var en tafflig och svag spelare som man inte behövde räkna med.
Den kraftiga ökningen av angrepp mot civilsamhällets aktivister var därför föga överraskande. Att avtalet från februari 2020 förbjöd attacker på amerikanska trupper blev nästan en inbjudan till talibanerna att attackera afghanska mål. Attackerna syftade inte endast till att eliminera potentiell framtida opposition, utan också till att skapa en känsla av frustration som kunde påverka även mångåriga motståndare till talibanerna att flytta sin lojalitet av försiktighetsskäl. För i Afghanistan lönar det sig sällan att stå på förlorarnas sida.
När Bidens administration tog över i USA i januari 2021 visade en ökande våldsspiral allt tydligare att ”fredsprocessen” hade uttömt all freds- och säkerhetsskapande potential den eventuellt hade haft. Redan innan avtalet signerades i februari 2020 fanns det tecken på att det hade börjat vända åt fel håll.
År 2019 hade USA övergivit den (försvarbara) principen ”inget är överenskommen förrän allting är överenskommet” till förmån för en två-stegs process. Redan det första steget gav talibanerna allt som de ville ha – status, frigivna fångar, och en tidtabell för USA:s tillbakadragande. Därmed fanns inga incitament för talibanerna att göra några eftergifter under de följande intra-afghanska förhandlingarna. Resultatet blev för talibanernas del en strategisk fördröjning, och en illusion av aktiv diplomati.
Den tillträdande Biden-administrationen lämnades med svåra dilemman och utan enkla utvägar. Sett mot den bakgrunden är det föga överraskande att utsikten att bli tillbakaskickade till en samhällelig härdsmälta i Afghanistan fyller asylsökande med välgrundad rädsla.
Riskerna efter deportation
Det finns inga forskningsdata som säger att risken för deportation skulle hindra människor från att fly till länder som de bedömer som säkrare. Ändå används hotet om deportation som ett – förmodligen verkningslöst – försök att avskräcka flyktingar från att ens försöka. [6]
Det kraftfulla trycket från de byråkratiska myndigheterna att deportera även i de mest avskräckande omständigheterna kommer antagligen att bestå, och därmed också behovet av stödarbete som försöker hjälpa de drabbade individerna.
Dessutom är det ytterst viktigt med påverkansarbete, inte minst för att kasta ljus över de verkliga faror som hotar dem som är tänkta att deporteras. Det är väl dokumenterat att tvångsdeporterade kan väntas möta allvarliga problem med återintegrering. Inte minst riskerar de att bli stigmatiserade, särskilt om deras ursprungliga flykt finansierades genom lån eller genom att släkten slog ihop sina resurser för att hjälpa de mest utsatta att lämna landet.[7]
Dessutom kan det visa sig mycket svårt att försörja sig, ett område där seriös forskning visar på vikten av fungerande sociala relationer. En studie av Kantor och Pain betonar hur avgörande de sociala relationerna är för att kunna tjäna sitt uppehälle på den afghanska landsbygden och detta är lika relevant i städerna.
Det faktum att det kan bo människor med en liknande etnisk bakgrund i ett område dit man kan tvingas flytta innebär inte att problemet är löst, eftersom etnisk identitet i sig inte räcker inte som grund för den personliga samhörighet och den ömsesidighet som uppstår ur familjeband.
En ung hazarisk man som skickas till en region där han saknar starka sociala band, kommer troligen att bli utblottad eller utsättas för kriminell rovgirighet.
Ett fel som observatörer – även afghanska observatörer – kan göra är att underskatta graden av olikhet inom grupper som hazaras, inklusive skillnaderna mellan elit och icke-elit, skillnader baserade på ursprungsregion och härkomst och skillnader baserade på ideologi och värderingar. En ung hazarisk man som skickas till en region där han saknar starka sociala band, kommer troligen att bli utblottad eller utsättas för långtgående exploatering eller kriminell rovgirighet.
Afghaner som har bott i Europa en längre period kan uppfattas som gharbzadeh (västerniserade) och även subtila och omedvetna förändringar i kroppsspråket kan få dem att sticka ut. Detta kan utsätta dem för attacker av ideologiska eller kriminella skäl, vilket ökar riskerna som de kanske redan möter på grund av sin etniska eller sociala identitet. Unga afghaner som har tillbringat sina utvecklingsår i ett land som Sverige, där de sociala normerna är radikalt olikt dem i Afghanistan, kan som ett resultat hamna i en mycket sårbar situation.
En sista poäng. Det är nödvändigt att vara medveten om att situationen i Afghanistan är oerhört skiftande. Inte ens nyligen gjorda bedömningar ger nödvändigtvis en riktig bild av en situation i ständig förändring.
Den typ av ”landrapporter” som ofta används i myndigheters beslutsprocess, kan mycket snabbt bli överspelade, eftersom även en till synes stabil miljö kan försämras starkt och plötsligt när det saknas starka politiska och säkerhetsskapande institutioner. Ingen plats i Afghanistan kan betraktas som säker.
Svensk översättning av Madi Gray och Karin Fridell Anter
Denna artikel är en del av projektet Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021. Projektet finansieras delvis genom Arena Idés och Atlas ”krisstipendium”.
Noter:
[1] William Maley, The Afghanistan Wars(London: Red Globe Press/Macmillan, 2021) pp.241, 274.
[2] Ahmed Rashid, Taliban: Militant Islam, Oil and Fundamentalism in Central Asia(New Haven: Yale University Press, 2000) p.73.
[3] Jane McAdam, Complementary Protection in International Refugee Law(Oxford: Oxford University Press, 2007) p.21.
[4] För ytterligare diskussion om förhandlingarna med talibanerna se William Maley, Transition in Afghanistan: Hope, Despair and the Limits of Statebuilding(London: Routledge, 2018) pp.222-239; Niamatullah Ibrahimi & William Maley, Afghanistan: Politics and Economics in a Globalising State(London; Routledge, 2020) pp.162-164; William Maley, ‘Afghanistan: elite tensions, peace negotiations, and the COVID crisis’, Acta Via Serica, vol.5, no.2, December 2020, pp.1-24; och Maley, The Afghanistan Wars, pp.286-291.
[5] William Maley, Diplomacy, Communication and Peace: Selected Essays(London: Routledge, 2021) pp.236-251. Om talibanrörelsen som terroristnätverk se William Maley, ‘Terrorism and insurgency in Afghanistan’, in M. Raymond Izarali and Dalbir Ahlawat (eds), Terrorism, Security and Development in South Asia: National, Regional and Global Implications(London: Routledge, 2021) pp.140-156 at pp.148-150
[6] Nassim Majidi and Liza Schuster, ‘Deportation and forced return’, in Alice Bloch and Giorgia Donà (eds), Forced Migration: Current Issues and Debates(London: Routledge, 2018) pp.88-105 at p.94.
[7] Liza Schuster and Nassim Majidi, ‘What happens post-deportation? The experience of deported Afghans’, Migration Studies, vol.1, no.2, 2013, pp.1-19; Liza Schuster and Nassim Majidi, ‘Deportation Stigma and Re-Migration’, Journal of Ethnic and Migration Studies, vol.41, no.4, 2015, pp.635-652.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
