Måste det verkligen finnas tråkiga jobb och vad är det som gör att idén om meritokrati inte fungerar i verkligheten? David Eklind Kloo resonerar utifrån sin egen bok om arbetets mening och Petter Larssons nyutkomna bok om meritokrati.
För tre år sedan blev det tydligt för mig hur starkt jag knutit mitt människovärde – mitt existensberättigande – till prestationer. Jag arbetade på en bok, något jag aldrig gjort tidigare, och höll på att förlamas av prestationsångest. Det var så mycket mer än den där boken som stod på spel – om jag misslyckades att färdigställa den så var jag misslyckad.
Jag blev tvungen att söka hjälp. Ditt värde hänger inte på vad du presterar, intygade beteendevetaren på företagshälsovården. Mina barn skulle älska mig lika mycket hur det än gick med den där boken. Solen går upp i morgon också, även om jag misslyckas med allt jag föresätter mig. Jag är inte min prestation.
Den där boken – den blev faktiskt färdig – handlade om hur människor upplever sitt arbete. När jag efteråt pratat om den i olika sammanhang har många hållit med om det angelägna i att fler borde få arbeta med något som berikar deras liv. Upprörts över hur många som varje dag går till ett arbete som de, bortsett från lönen, inte upplever bidrar till deras livskvalitet.
Men, har några av dem tillagt, måste det ändå inte finnas tråkiga jobb? Men det är inte de egna barnen man ser framför sig när man tänker att vissa måste ägna sina liv åt de där tråkiga jobben. Det är alltid någon annan.
De som får de tråkiga jobben har på något sätt förtjänat det, genom att inte ha vad som krävs för att få ett mer stimulerande arbete.
Att samhället ska präglas av rättvisa har blivit en självklarhet. Gamla tiders ståndssamhälle, där privilegier fördelades utifrån börd, har välts över ända. Men vad som är rättvist är inte av Gud givet. I vår tid dominerar det meritokratiska idealet. Det är rättvist att var och en får vad hen förtjänar. Ansträngning ska belönas. Fredrik Reinfeldts nya moderater kom till makten genom att gå till storms mot orättvisan i att sjuka och arbetslösa kunde leva drägliga liv, trots att de inte gick till jobbet som vanligt hederligt folk.
Den självklara utgångspunkten att arbeten – särskilt känsliga arbeten som kräver en specialkompetens – ska utföras av dem som är skickade för det har kommit att användas för att legitimera att människors materiella välstånd, sociala status och ytterst livslängd avgörs av deras position på arbetsmarknaden.
Är ditt arbete nedbrytande? Byt jobb! De som får de tråkiga jobben har på något sätt förtjänat det, genom att inte ha vad som krävs för att få ett mer stimulerande arbete. Och hjärnans arbete värderas i vår tid alltid högre än handens eller hjärtats arbete. Därför ses formell utbildning som kungsvägen till framgång. Lyckas du inte byta till ett mer stimulerande arbete? Utbilda dig!
I den nyligen utkomna boken Riggat visar kulturjournalisten Petter Larsson att meritokratismen ingalunda skapat ett samhälle där alla har samma chanser att lyckas och egen ansträngning skänker framgång. Begåvning är till att börja med ojämlikt fördelad. De som befinner sig högt upp i den samhälleliga statushierarkin tenderar också att låta sina barn ärva framgången – genom kultur, förväntningar och reda pengar. Studie efter studie visar att vi fortfarande föds med olika livschanser. Den reellt existerande liberalismen förmår i vanlig ordning inte leva upp till sina egna löften.
Men problemet med meritokratismen stannar inte vid att den ger en förskönad bild av hur vårt samhälle fungerar. Dess ideal är konserverande i sig. För till skillnad från i ståndssamhället, då man kunde förbanna det orättvisa öde man dömts till, antas alla nu ha gjort sig förtjänta av sin lycka – och sin olycka. För den missgynnade finns inget att vara arg över, ingen anledning att försöka förändra något annat än sig själv. Och för den gynnade finns inget att vara tacksam för. Ingen skyldighet att betala tillbaka. Meritokratismen göder både självförhärligande och självförakt.
Den som har låg kontroll över sitt arbete riskerar att fara illa, både om kraven är högt ställda och om de är lågt ställda.
På dagens arbetsmarknad finns jobb som ställer höga krav på självständighet och egna initiativ. Att bara göra det man blir tillsagd är att inte göra sitt jobb – man ska själv räkna ut vad mer man borde göra. Ligga steget före, vara proaktiv, identifiera risker och utvecklingsmöjligheter. Det gör arbetet gränslöst; man blir aldrig färdig, det är aldrig bra nog. Men man ges inflytande över sitt arbete, ens kompetens tas till fullo tillvara.
Andra jobb kräver att man gör som man blir tillsagd. Av en chef, av en manual eller av en artificiell intelligens. Man är inte där för att tänka, utan för att göra. Egna förslag på hur arbetet skulle kunna förbättras ignoreras i bästa fall, betraktas som obstruktion i värsta fall. Vad man kan är inte av intresse för arbetsgivaren, utöver de snävt definierade arbetsuppgifterna. Man känner sig som en robot, upprepade flera av de personer jag intervjuade för min bok. Dessa jobb ger olika inkomst, olika social status, olika hälsoutfall. Men inte bara det. De ger olika makt. Över den egna livssituationen och över samhällets utveckling. Den som har stor kontroll över sitt arbete kan, om det kombineras med möjligheten att vid behov få stöd av chef och/eller kollegor, må bra i en situation där kraven är höga. Men den som har låg kontroll över sitt arbete riskerar att fara illa, både om kraven är högt ställda och om de är lågt ställda.
Hur vårt arbete utformas är inte endast en individuell angelägenhet. Vad vår tid och våra resurser ägnas åt formar vår värld. Det har såväl pandemin som klimatkrisen tydliggjort. Hur demokratiskt ett samhälle är kan därför inte bedömas utan att arbetslivet tas med i ekvationen. Den som har makt över sitt arbete tillåts vara mer delaktig i samhällsutvecklingen än den som förvägras sådan makt. I ett samhälle präglat av meritokratismens ideal är dock inflytande över arbetet – vilket alltså till stor del definierar en individs inflytande över samhällsutvecklingen – något som måste förtjänas. Som allt annat.
Det måste finnas tråkiga jobb och de ska utföras av de som inte kvalificerat sig för de roliga jobben. Och värderingen av hjärnans arbete legitimerar högre utbildning som den enda vägen att kvalificera sig. Men utan handens och hjärtats arbete skulle vårt samhälle snart kollapsa. Om ingen städade, hämtade sopor, producerade och distribuerade livsmedel, vårdade barn, åldringar och sjuka, ordnade med transporter – ja, var och en kan själv dra slutsatsen.
När Edward Blom nyligen på twitter försvarade välbetalda ICA-handlare med att de ”alltid är beredda att plocka varor, svabba golv och ta över skift från sjuka anställda” hade han således en poäng. Sådant arbete borde belönas. Men faktum är ju att de som ägnar hela dagarna åt att plocka varor, svabba golv och ta över skift från sjuka kollegor har betydligt sämre betalt än de som är beredda att göra det undantagsvis.
I samband med att jag skrev min bok gjorde jag en stor enkätundersökning. Drygt 2 000 yrkesarbetande i Sverige svarade bland annat på hur deras arbete, bortsett från lönen, påverkade deras livskvalitet. Bland de som tjänade mer än 50 000 kronor i månaden uppgav 74 procent att arbetet – bortsett från lönen – bidrog till att göra livet bättre. I de lägre inkomstgrupperna varierade det mellan 59 och 65 procent. De vars arbete är så stimulerande att det även bortsett från lönen förbättrar deras livskvalitet belönas alltså dubbelt, genom att utöver det få högst lön.
Vad ska man då göra för att förändra detta? Petter Larsson landar i Riggat i tre slutsatser, i stigande grad av radikalitet. Till att börja med, menar han, måste man vidta åtgärder för att öka den sociala rörligheten. Föräldrarnas utbildning, inkomst eller status ska inte avgöra barnens livsöde. Det måste bli lättare att göra en klassresa.
Så långt förespråkar Larsson ett förverkligande av meritokratismens ideal. Samtidigt vill han undergräva det samma. Det eviga mätandet, jämförandet, konkurrerandet gör livet till en tävling, där var och en förtjänar sin plats i hierarkin. Trots att strukturella faktorer bortom individens kontroll har nog så stor påverkan på utfallet som den egna ansträngningen. I stället för att nitiskt söka efter den allra bästa kandidaten borde man därför oftare nöja sig med en som är tillräckligt bra.
Vi skulle kunna ordna samhället så att ingen fick svårt att försörja sig, tillmättes en låg status, eller dömdes till sjukdom och för tidig död oavsett vad hen utbildade sig till och sedan arbetade med.
Men, som Larsson själv påpekar, när han skriver ”att alla ska ha chansen att nå de attraktiva platserna’, så förutsätter ju det att det finns just attraktiva – och därför också oattraktiva – platser”. Problemet med talet om att det måste finnas tråkiga jobb är inte bara att man utgår från att det är ”rätt” personer som har dessa jobb – de som gjort sig förtjänta av dem. Ett mer grundläggande problem är föreställningen att ens prestation måste påverka ens livschanser. Att det överhuvudtaget behöver finnas tråkiga jobb. För vi skulle kunna fördela de tråkiga arbetsuppgifterna på ett sådant sätt att inga jobb blev rakt igenom tråkiga. Vi skulle kunna ordna samhället så att ingen fick svårt att försörja sig, tillmättes en låg status, eller dömdes till sjukdom och för tidig död oavsett vad hen utbildade sig till och sedan arbetade med. Så att möjligheten att leva ett gott liv och förverkliga sina bästa stämningars längtan inte var något man behövde förtjäna.
Varje arbete borde vara organiserat på ett sådant sätt att vi, när våra barn kommer hem och säger ”När jag blir stor ska jag bli X”, skulle bli glada och vilja stötta dem vilket yrke det än är de drömmer om.
Men om det är osannolikt att socialister skulle lyckas få med sig liberaler på verkliga reformer för att öka den sociala rörligheten, och än mer osannolikt att de gemensamt skulle kunna verka för att undergräva mät- och prestationshetsen så tar det definitivt stopp på Larssons tredje steg mot ett mer jämlikt samhälle. Meritokratismen vilar nämligen inte bara, eller ens främst, på människors idéer om hur samhället borde fungera. Den har sin grund i materiella maktförhållanden.
Larsson citerar gillande Stefan Löfvens avskedstal, där han mot klassresan ställde en samhällsvision om att ”man ska kunna leva gott, känna trygghet, ha ett arbete som man vill gå till, ha frihet och makt att forma sitt eget liv” även som arbetare. Det var en revolt mot klassamhället, om man med klassamhället avser företeelsen att tjänstemän och akademiker ofta har bättre möjligheter att förverkliga sina drömmar än arbetare.
I grunden består dock klassamhället i att ett fåtal äger de resurser som krävs för att kunna producera de nyttigheter vi alla behöver, medan övriga är hänvisade till att sälja sin arbetskraft. Oavsett om de gör det som arbetare eller tjänstemän. För att åstadkomma verklig jämlikhet, och för att dra undan den materiella grund som den meritokratiska ideologin vilar på, är det denna maktobalans man måste angripa. Klassamhället upphävs inte genom att skillnaderna mellan de klasser som säljer sin arbetskraft utplånas. Det är själva klasserna som måste utplånas. Det handlar inte om vilken status vi tillskriver handens, hjärtats och hjärnans arbete. Det handlar om vem som äger makten att tillägna sig andras arbete.
Vad är det värsta som kan hända? Beteendevetaren hos företagshälsovården uppmanade mig att föreställa mig att alla mina ambitioner gick om intet. Ingen skulle dö. Mina barn skulle inte upphöra att älska mig. I mitt fall stod inte ens min försörjning på spel.
Sådana KBT-strategier kan vara framgångsrika för den som förlamas av prestationsångest. Men de kräver, i det samhälle vi lever i, ett visst mått av självbedrägeri. För det värsta som kan hända om jag inte lyckas prestera tillräckligt bra är att jag inte kan leva det liv jag önskar. Att jag tvingas underkasta mig andras makt över mig. Att jag döms till konstant ekonomisk stress. Att jag måste ägna mitt liv åt något jag upplever som själsdödande, att jag lever – och dör – med känslan att min potential aldrig förverkligades.
Vi attraheras av de terapeutiska orden för att vi önskar att de var sanna. Att det värsta som kan hända inte vore något att frukta. Att vårt värde inte skulle vara avhängigt våra prestationer. Om en annan värld är möjlig återstår att se. Att den är nödvändig är uppenbart.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
