ESSÄ. Hundratals barnfamiljer avhyses årligen från sina hem och hamnar i hemlöshet. Sadia Dost har i sitt examensarbete i juridik gått igenom regelverket och myndigheterna som gör det möjligt.
I höstas sände SVT:s Uppdrag granskning ett reportage om familjen Makas i Göteborg som stod inför ett avhysningshot på grund av hyresskulder. Samma dag som avhysningen skulle verkställas valde mamman i familjen att ta livet av sig själv och sina tre barn. Kvar blev en ensam pappa med ett trauma som han förmodligen kommer få bära på resten av sitt liv.
Den tragedi som drabbade familjen Makas hör som tur är till ovanligheterna, men belyser ändå vad den yttersta konsekvensen kan bli av ett avhysningshot. Att få sitt hyresavtal upphävt, och därmed förlora sin bostad utan någon uppsägningstid, anses vara en av de mest kännbara civilrättsliga påföljderna en privatperson kan råka ut för. Detta gäller i synnerhet barnfamiljer.
Det var vanligast att barn i 8–9-årsåldern berördes.
År 2007 presenterade regeringen sin strategi för hur hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden ska motverkas. Ett av strategins delmål var att antalet avhysningar skulle minska och att inga barn ska beröras. Men än i dag, mer än tio år efter att strategin presenterades, förekommer det att barnfamiljer avhyses. Kronofogdemyndighetens statistik över 2017 visar att det året berördes 392 barn. Därutöver har 1068 barn riskerat att beröras men avhysningen har av olika skäl uteblivit. Statistiken visar också att det var vanligast att barn i 8–9-årsåldern berördes. Samt att i 40 procent av fallen rörde det sig om avhysningar på grund av hyresskulder under 10 000 kr.
Sammantaget visar statistiken på sjunkande avhysningstal, men det finns mycket som tyder på att mörkertalet är stort. Till exempel har kritik riktats mot det juridiska avhysningsbegreppets ”sociala begränsningar” och att det inte omfattar de så kallade dolda avhysningarna, det vill säga påtvingade avflyttningar från bostad innan en formell avhysning har skett. Såväl hyresvärd som socialtjänst kan nämligen be en familj att självmant flytta för att till exempel undvika en avhysningsnotering i det offentliga registret. En avhysningsnotering riskerar att leda till en ännu mer försvagad position på bostadsmarknaden och familjen gynnas därför av att flytta innan en formell avhysning äger rum.
Som lagstiftningen ser ut i dag räcker det med att hyresgästen är en vecka sen med hyresinbetalningen för att hyresvärden ska ha rätt att häva avtalet.
Som lagstiftningen ser ut i dag räcker det med att hyresgästen är en vecka sen med hyresinbetalningen för att hyresvärden ska ha rätt att häva avtalet. Om socialnämnden inom en treveckorsperiod väljer att inte ge bistånd till familjens hyresskulder kan barnfamiljer bli av med sitt hem, för att därefter hamna i boendelösningar som faller under Socialstyrelsens hemlöshetsdefinition. På hotell och vandrarhem, hos vänner och bekanta eller på kommunens sekundära bostadsmarknad med sociala kontrakt som är omgärdade av mycket regler och kontroll. Det paradoxala är att kostnaderna hos socialtjänsten, för att myndigheten ska ordna med tillfälliga boendelösningar, i sin tur i en del fall kan hamna på uppemot 120 000–300 000 kronor per år.
Rätten till bostad är en grundlagsskyddad rättighet i Sverige och är formulerad i 1 kap. 2 § 2 st. Regeringsformen, som föreskriver att det allmänna särskilt ska trygga rätten till bostad. Av samma bestämmelse kan man också utläsa att det allmänna ska verka för att barns rätt tas tillvara. Den enskilde kan dock inte vända sig till domstol med bestämmelsen för att utkräva sin rätt, utan den kan snarare sägas ta sikte på det ansvar som det allmänna har för att rättigheten ska främjas och så långt det går förverkligas.
Uttrycket ”Bostaden är en social rättighet” har länge präglat svensk bostadspolitik. I Sverige har vi en så kallad generell bostadspolitik, som går ut på att det offentliga på olika sätt försöker skapa förutsättningar för att även mindre bemedlade och resurssvaga grupper ska kunna få en bostad på marknaden. En rimlig tolkning av uttrycket ”Bostaden är en social rättighet” inom ramen för Sveriges generella bostadspolitik är enligt statsvetarprofessorn Bo Bengtsson att ”alla medborgare ska kunna skaffa sig en god bostad på marknaden”.
När familjers rätt till bistånd prövas används ett svagare barnrättsperspektiv.
Förekomsten av hemlöshet och tryggandet av bostäder vilar i dag på kommunens axlar. Kommunerna har ett generellt ansvar för bostadsförsörjningen. Som ett led i detta har också socialtjänsten ett ansvar för att bevilja socialbidrag för skäliga boendekostnader enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Enligt Socialstyrelsens interna riktlinjer kan bistånd beviljas för hyresskulder om det är det enda sättet för den enskilde att uppnå en skälig levnadsnivå. Enskildas rätt till sitt hem blir på detta sätt beroende av att socialnämnden åtar sig betalningsansvaret för hyresskulden inom ramen för den treveckorsfrist som framgår av hyreslagen. Men när familjers rätt till bistånd prövas används ett svagare barnrättsperspektiv, där barnets bästa särskilt ska beaktas och därmed inte vara avgörande. I praktiken innebär det att barnet ska göras synligt i utredningen men att förekomsten av barn inte automatiskt medför att bistånd ska beviljas. Av Socialstyrelsens interna riktlinjer framgår också att större social hänsyn ska tas när bistånd beviljas till hyresskulder, särskilt när det rör sig om en barnfamilj, men att det inte innebär att den enskildes eget ansvar helt upphör. Barns rätt till sitt hem blir på detta sätt beroende av föräldrarnas förmåga eller förutsättningar att kunna planera sin ekonomi.
Pia Kjellbom, universitetslektor vid Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid Linköpings universitet, har i sin avhandling Påtvingad avflyttning från bostad – en rättssociologisk studie av socialtjänstens roll i teori och i praktik studerat hur biståndsbestämmelsen är utformad i teorin och hur den tillämpas i praktiken i relation till människor som riskerar att förlora sin bostad. Hon har kommit fram till att det i rättspraxis har vuxit fram en egenansvarsprincip som innebär att enskilda har en skyldighet att planera sin ekonomi på samma nivå som försörjningsstödet i alla fall två månader innan en ansökan om bistånd görs. Hon menar att detta får konsekvensen att det blir enskildas beteende och inte behov som blir avgörande vid biståndsbedömningen och att socialtjänstlagen därmed också kan användas som en sanktionerande lag.
Man kan undra hur väl det stämmer överens med socialtjänstens roll som yttersta skyddsnät att barnfamiljer kan få avslag på sin biståndsansökan på grund av orsaker som gjort att familjen från första början har hamnat i sin utsatta situation. Det finns anledning att ifrågasätta biståndsbestämmelsen som en rättighetsbestämmelse vars grundläggande syfte är att utgöra en yttersta garanti för medborgarnas livsföring i olika avseenden, när biståndet är villkorat. Kan man verkligen tala om en rättighet när rättigheten på detta sätt är villkorad och inte definitiv, inte ens i förhållande till barnfamiljers rätt att få behålla sin bostad?
Huruvida inkorporeringen av konventionen kommer att innebära stärkta rättigheter även för barnfamiljer som befinner sig under ett avhysningshot återstår att se.
Sverige är ett föregångsland vad gäller efterlevnaden av barns rättigheter och spelade också en viktig roll vid framtagandet av det dokument som utgör basen för skyddet av barns rättigheter internationellt: barnkonventionen. Nästan 30 år efter att konventionen ratificerades beslutade den svenska regeringen den 13 juni förra året att konventionen ska ges ställning som lag. Argumenten har varit att det kommer innebära stärkta rättigheter för barn och ett förtydligande för domstolar och andra rättstillämpare att beakta de rättigheter som följer av konventionen. Huruvida inkorporeringen av konventionen kommer att innebära stärkta rättigheter även för barnfamiljer som befinner sig under ett avhysningshot återstår att se.
För avhysningshotade familjer är barnkonventionens artikel 6 om barns rätt till liv och utveckling relevant. Genom att också utgöra en av konventionens grundläggande principer har den även bäring på alla andra artiklar. Den konkretiseras i artikel 26 om rätten till social trygghet och artikel 27 om rätten till goda levnadsvillkor och en skälig levnadsstandard. Även enligt barnkonventionen är det föräldrarna som har det främsta ansvaret för sina barn och statens skyldighet att stödja föräldrarna inträder när föräldrarna saknar förmåga eller resurser för att ge barnet en skälig levnadsstandard.
Susann Swärd, som är verksamhetschef för Rättighetsfokus och har arbetat för Rädda Barnen, Unicef och Amnesty, menar att formuleringen i artikel 26 ”från barnet eller för dess räkning” i praktiken kan ge barn möjlighet att självständigt ansöka om bistånd, för att barnets sociala trygghet inte ska vara beroende av föräldrarnas. En förutsättning för att artikeln också ska ges denna tolkning av rättstillämparna är dock att den är direkt tillämplig.
Frågan är om ett barn i den åldern verkligen ska behöva ta ett sådant ansvar?
I den proposition som föregick regeringens beslut att inkorporera barnkonventionen har ansvaret för artiklarnas direkta tillämplighet lagts över på rättstillämparna, som ska besluta om detta utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det går att diskutera huruvida ett sådant tillvägagångssätt verkligen är lösningen på problemet, särskilt när statistiken över 2017 visar att det var vanligast att barn i 8–9-årsåldern berördes av en avhysning. Frågan är om ett barn i den åldern verkligen ska behöva ta ett sådant ansvar?
FN:S Barnrättskommitté, som är kopplad till barnkonventionen och som bland annat har till uppgift att bevaka konventionens efterlevnad i konventionsstaterna, har kritiserat Sverige för att det under 2013 genomfördes hundratals avhysningar av barnfamiljer på grund av hyresskulder. I en annan av sina rapporter har kommittén understrukit att rätten till bostad är en grundläggande mänsklig rättighet och ska ses som en rätt att bo någonstans i fred, säkerhet och under värdiga förhållanden, samt att rätten till bostad därmed hänger ihop med och är beroende av varje annan artikel i konventionen.
Det finns anledning att hoppas på att Sverige i fortsättningen, som ett land som har inkorporerat konventionen, kommer att ta större intryck av den kritik som framförts mot oss. Ytterligare ett steg i rätt riktning vore också att Sverige ratificerade det tredje tilläggsprotokollet som ger barn möjlighet att framföra klagomål till Barnrättskommittén i de fall en kränkning skett av någon av konventionsartiklarna.
Europadomstolen har uttalat att förlusten av ett hem är den mest extrema formen av kränkning.
Europakonventionen är ett annat dokument av stor betydelse för barns rättigheter. Dess ställning inom svensk rätt är väldigt stark, den positionerar sig någonstans mellan vanlig lag och grundlag. Konventionens artikel 8 uppställer ett skydd för enskildas hem och ålägger Sverige som konventionsstat en skyldighet att verka för att artikel 8 respekteras. Europadomstolen har uttalat att förlusten av ett hem är den mest extrema formen av kränkning av artikel 8. Förlusten av ett hem ses alltså som ett mycket allvarligt ingrepp och för att ingreppet ska vara proportionerligt måste det också vila på tunga skäl. Staterna har en viss bedömningsmarginal att förhålla sig till vid förverkligandet av rättigheterna och den är ofta bredare när det rör sig om avvägningar mellan allmänna intressen och privata aktörers. Men trots att bedömningsmarginalen i dessa fall är större finns det anledning att utgå ifrån att avhysningar av barnfamiljer, många gånger på grund av hyresskulder under 10 000 kronor, förmodligen inte skulle hålla vid en proportionalitetsbedömning i Europadomstolen.
Att barns rätt till sitt hem och sin sociala trygghet är beroende av föräldrarnas bristande förmåga eller förutsättningar att planera sin ekonomi innebär att hundratals barnfamiljer årligen avhyses från sina hem och hamnar i hemlöshet. Det är ovärdigt Sverige som välfärdsstat och leder till att redan utsatta grupper i samhället hamnar i ännu större utsatthet.
En rimlig lösning på problemet vore, också utifrån socialtjänstens roll som yttersta garant för medborgarnas livsföring, att kommunerna som regel börjar bevilja bistånd för hyresskulder och att utsatta familjer långsiktigt får hjälp med de problem som skapat familjens situation från första början. Detta skulle dessutom vara den bästa lösningen för alla parter – socialtjänsten, hyresvärden, Kronofogdemyndigheten och barnfamiljerna. Det skulle också gagna Sverige som välfärdsstat och föregångsland vad gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter i allmänhet och barns rättigheter i synnerhet.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
