Världen enligt The Economist

media Sedan 1843 har The Economist berättat hur världen är beskaffad och hur dess åkommor kan botas. Lars Anell berättar den inflytelserika tidningens historia.

Den så gott som alltid anonyme ledarskribenten i Economist förklarade i augusti 2018 att ”liberaler vid makten före finanskrisen var övertygade om att de hade svaren på alla frågor. I försvaret för vad de uppnått slutade de tänka.” Samtidigt uppträdde grundaren av Oracle, Larry Ellison, i en annonskampanj och intygade att ”han tidigare brukade tänka själv. Nu nöjer jag mig med att läsa Economist.” Det är en händelse som ser ut som en tanke.

I 178 år har tidningens mål varit att berätta hur världen är beskaffad och hur dess åkommor kan botas. På gott och ont kan man uppleva dess ledare som färdigtänkta och ibland förnumstiga. Ledaren, 1 december 2019, om det krisdrabbade Boeings vedermödor innehåller, förutom förslaget att sparka chefen, detaljerade föreskrifter om hur företaget ska skötas i framtiden. Bland annat bör ett nytt medelstort plan tas fram, kanske (och detta är den enda tveksamheten) ett som drivs med el-hybridmotor.

Tidningens grundare, James Wilson, publicerade 1839 en pamflett med krav på tullfri import av spannmål. Till skillnad från ledarna för den rörelse som drev frågan hävdade han att frihandel gynnade alla – det fanns ingen anledning att konstruera en konflikt mellan parasitära jordägare och arbetarklassen. Wilson fortsatte kampanjen i Economist, vars första nummer kom 1843.

I sin programförklaring utlovade Wilson ”nyskrivna opinionsbildande artiklar som strikt skulle tillämpa principen om frihandel för att belysa alla dagsaktuella frågor.”
Läsaren skulle förvänta sig en filosofisk hållning som var ”stabil och moderat, buren endast av principer.” Så länge Wilson ledde tidningen och enväldigt rekryterade dess redaktion (som inkluderade en del medarbetare med osäkert fotfäste i verkligheten) präglades dess spalter av uppfattningen att en laissez-faire ekonomi var en organism som inte borde besudlas av människohand. Tidningen vände sig mot den engelska beteckningen för nationalekonomi (political economy) därför att politik inte hade med saken att göra.

Framgången berodde mindre på vad Wilson skrev än på det som skedde på Irland 1845 – 46. Potatispesten tog halva skörden. Wilson vände sig ursinnigt mot alla tankar på humanitära insatser för att lindra nöden. Den osynliga handen skulle klara problemen. Det lyckades inte fullt ut. Landet förlorade en fjärdedel av sin befolkning till följd av svält och emigration till Förenta Staterna. Detta var huvudorsaken till att premiärministern Robert Peel, till priset av att splittra det konservativa partiet, avskaffade tullar för att tillåta import av billigt spannmål.

Den typ av opinionsbildande ledarartiklar som länge dominerade utgör nu bara en bråkdel av The Economist, men det finns ändå goda skäl att fokusera på hur chefredaktörer och andra ledande skribenter sökt styra världens öde.

Tidskriftens historia skulle faktiskt kunna skrivas som en gammaldags historiebok där kungar och krig följer kronologiskt på varandra. Chefredaktörer och de medarbetare de anställt har präglat både tidningens politiska kurs och kommersiella framgångar. Efter Wilsons laissez-fairefundamentalism föll det 1860 på hans svärson Walter Bagehot att göra tidningen relevant för sin samtid.

Bagehots mest bestående bidrag handlade dock om bankväsendet. Fortfarande hänvisas i alla nationalekonomiska läroböcker till hans tes att centralbanken ska ha ensamrätt att trycka pengar och vid behov förse krisande solventa banker med likviditet. Dagens regeringar och självständiga centralbanker har emellertid glömt att de banker som får låna ska betala en ”mycket hög ränta” och lämna god säkerhet.

Också Bagehots syn på monarkins ställning har fortsatt aktualitet. När den unga blivande drottning Elisabeth i TV-serien The Crown undervisas om sin framtida roll utgår läraren från Bagehots syn på relationen mellan upphöjd monark och effektiv regering i landets icke existerande konstitution. Eftersom vanligt folks föreställde sig att kungen styrde innebar detta att regering och parlament kunde få arbetsro. Monarken måste därför vara ”insvept i mystik.”

Bagehots politiska felbedömningar var många och spektakulära. Han såg Napoleon III som en genial världsfrälsare och applåderade till och med hans bisarra försök att placera Maximilian, en habsburgsk ärkehertig, på Mexicos tron. Förhoppningen om regelbunden avbetalning på landets skuld till engelska bankirer grusades när Maximilian ställdes inför en exekutionspatrull och de franska trupperna reste hem. Efter katastrofen vid Sedan rådde Bagehot fransmännen att välja en ny diktator.

I fråga om det amerikanska inbördeskriget hade Bagehot fel i allt från uppfattningen om Lincolns bristande ledaregenskaper (som korrigerades först i dödsrunan) till vissheten att sydstaterna inte skulle kunna besegras. Kanske handlade det om önsketänkande. Storbritanniens textilindustri var beroende av bomullsimport från sydstaterna och de färdigvaror som exporterades dit åtnjöt låga tullar.

Efterträdaren Edward Johnstone (1883 – 1907) var i flera avseenden en modererande kraft. Han tonade ner landets imperialistiska ambitioner; förordade ”konsolidering och utveckling snarare än nya äventyr”, och ställde sig avvaktande till erövringen av Sydafrika. Någon reträtt var det emellertid inte fråga om. När den tidigare idoliserade premiärministern William Ewart Gladstone uttalade sig för ett framtida möjligt självstyre på Irland (Home Rule) betecknades han som en landsförrädare.

Francis Hirsts tid som chefredaktör (1907 – 1916) måste ses mot bakgrund av att det liberala partiet vunnit en jordskredsseger i valet 1906 som försvarare av frihandel och löften om sociala reformer. Han insåg att en ny tid stod för dörren och att nattväktarstaters tid var förbi men hans pacifism kunde ägarna inte acceptera.

Walter Layton, som blev chefredaktör 1921, hade tidigare varit nära rådgivare till Lloyd George och Churchill, och hade regelbunden kontakt med ledarna för de tre stora partierna. Han ledde tidningen under de år då den klassiska ekonomiska hegemonin gradvis lämnade utrymme för keynesiansk aktivism.

Economist applåderade Roosevelts New Deal och delade Keynes uppfattning att Versaillesfredens villkor var oanständigt hårda men kunde inte ta ställning till hans General Theory som kom 1936. För ovanlighets skull lät de en utomstående expert, Austin Robinson, skriva en recension.
Tidningens kursändring under dessa år berodde mindre på vad Layton satte på pränt än på de unga studenter han rekryterade från Cambridge och London School of Economics. En av dessa var Geoffrey Crowther, som tog över som chefredaktör 1938 och i många avseenden lade grunden till den tidning vi läser i dag.

Crowther medverkade i tillkomsten av Beveridgerapporten 1942 och dess uppföljare Full Employment in a Free Society och lät tidningen, med klara varningar för överdrifter, bli ett språkrör för det samförstånd om välfärdsstaten som kom att prägla brittisk politik fram till Thatchers dagar.

Crowther inledde i blygsam utsträckning erövringen av den amerikanska marknaden. Margaret Cruikshank, en av flera nyrekryterade kvinnor, fick ansvar för en regelbundet återkommande American Survey vilket måste ha varit ett otacksamt jobb. Telefonsamtal över Atalanten var så dyra att de begränsades till en halvtimme per månad.

Crowther lyckades öka upplagan från 10 000 till 55 000 men det var fortfarande en mycket brittisk affär han lämnade 1956. Hans meritlista är lång men han kan inte avsvära sig ansvaret för tidningens okritiska anpassning till Washingtons syn på hotet från kommunismen. Ändå innebar utnämningen av Alastair Burnet som chefredaktör 1964 en skarp och permanent högersväng.
Efterträdaren Andrew Knights curriculum vitae var inte imponerande men han lovade ägarna att erövra den lönsamma amerikanska marknaden. Under hans chefredaktörskap (1974 – 1986) ökade antalet amerikanska prenumeranter från 27 500 till 125 000 och Economist blev den självutnämnde väktaren av den speciella relationen till Förenta Staterna – plus royaliste que le roi.

Economists återgång till en okritisk tro på liberalismen skedde gradvis och fullbordades under Rupert Pennant-Reas tid vid rodret (1986 – 1993). Han trädde till samma år som regeringen avreglerade den brittiska finansmarknaden i uttalat syfte att befästa Londons dominerande ställning inom finansindustrin. Tre år senare hade Economist all anledning att gratulera sig när muren föll och historien tog slut. Dessa år och fram till finanskrisen läste jag en tidning där lösningen – avreglering – alltid kom först i jakt på sitt problem.

Bill Emmott (1993 – 2006) fann tydligen att situationen tillät en del avsteg från det politiskt korrekta för att putsa upp tidningens anseende som radikal sanningssägare. Mest uppseende väckte åsikten att monarkin var en ”idé som passerat sitt bäst-före-datum.”
Economist rekommenderade också striktare vapenlagar i Förenta staterna. Men New Labour välkomnades inte trots att det handlade om en apostolisk succession på den väg Thatcher stakat ut.

Emmott förutsåg vid sitt tillträde en ”gyllene era” av fred, framsteg och stabilitet då svärden skulle smidas till plogbillar. Han bedömde att minskade försvarsutgifter i Förenta Staterna årligen skulle frigöra $ 125 miljarder för att finansiera utbildning och hälsovård. I stället avlöste konflikter varandra över hela världen och Economists reaktion var tidvis överraskande kritisk innan Emmott städade upp i redaktionen och rättade in dess medlemmar i ledet av kalla krigare.

Med John Micklethwait (2006 – 2015) kommer vi närmare den filosofiska hållning som en gång vägledde tidningens grundare. Economist kan inte lova att stödja alla kapitalisters förehavanden men står orubbligt bakom ett kapitalistiskt system som bör regleras med varsam hand. Economist kunde lika litet som andra förutse finanskrisen och har inte bett om ursäkt för sin försummelse.

När alla tecken pekade mot en större roll för staten och en strängare reglering av finanssektorn deklarerade Economists ledarskribent, sannolikt Micklethwait själv, att ”denna tidning hoppas av hela sitt hjärta att denna utveckling inte kommer att ske.” Inget karakteriserar Economists hållning bättre än stödet för att hålla banker under armarna samtidigt som bilindustrin kunde lämnas åt sitt öde. Tidningens första kvinnliga chefredaktör Zanny Minton Beddoes (med en lön på 343 000 pund) är ännu ett oskrivet kort.

Det finns ett antal premisser som väglett Economist genom alla dessa år. Med tanke på finansindustrins betydelse så har pundets ställning i alla år varit en central fråga. Under perioden före första världskriget var Economists stöd för guldmyntfoten oproblematiskt även om praktiken inte alltid stämde med teorin.

I grunden vilade systemet på en professionell gemenskap mellan ett litet antal centralbankschefer och möjligheten att bevara länders konkurrenskraft genom att sänka löner när arbetarklassen var svagt organiserad. London var då världens oomtvistade finansiella centrum som huvudstad i ett imperium där solen aldrig gick ned.
Under perioden 1870 – 1913 motsvarade den årliga kapitalexporten 4,3 procent av BNP. Trots att utlandstillgångar likviderats för att finansiera kriget och landet häftade i skuld till Förenta Staterna såg både regering och Economist det som naturligt att så snabbt som möjligt åter knyta pundet till guld. Detta skedde 1925 men fick inte alls de förväntade positiva effekterna. I stället höjdes räntan och arbetslösheten sköt i höjden.

När Storbritannien 1931 tvingades lämna guldmyntfoten förklarade ledande Labourpolitiker att de inte visste att denna åtgärd var möjlig men de välkomnade dess positiva effekter. Varken regeringen eller Economist lärde sig någon läxa. Efter andra världskriget hade Storbritannien en statsskuld som motsvarade 250 procent av BNP. För att honorera ett löfte till Förenta Staterna gjordes pundet konvertibelt mot dollar 1947 med det av Keynes förutsedda resultatet att valutareserven tömdes. Det var först när eurodollar blev tillgängliga på 1960-talet som London kunde inleda sin utveckling att återta rollen som centralort för den internationella finansindustrin.

Economists devota stöd för City of Londons medeltida privilegier har aldrig sviktat. Avarter har kritiserats men någon systematisk kritik av finansindustrin som sådan har aldrig formulerats. Nicholas Shaxson har i The Finance Curse dokumenterat (med stöd i 75 sidor utförliga fotnoter) att London är navet i ett globalt system för penningtvätt, vapenhandel och skattesmitning. Det är på andra platser i världen pengar göms och vapen fraktas men hjärntrusten – de stora advokatfirmorna, revisionsföretagen, skattekonsulterna och deras kunder – finns i Storbritanniens huvudstad.

Amerikanska myndigheter har energiskt försökt få regeringen i London att skärpa lagstiftningen. Men trots den speciella relationen har alla propåer inte bara avvisats. Både Tories och Labour har öppet visat sin stolthet över hur lätt det är att göra affärer i The City. Andra länders vädjan om stöd för att utreda finansbrott har konsekvent avvisats. Inte heller har Economist intresserat sig för det välkända fenomenet att en uppblåst sektor – vanligen tänker man på rika oljefyndigheter – kan ha förödande effekter för samhällsekonomin i stort. Väldiga vinster och skyhöga ersättningar inom en sektor påverkar resursallokering, löner, bostadspriser och växelkurs på ett sätt som skadar industrins konkurrenskraft.

De välrenommerade forskarna Gerald Epstein och Juan Montecino har i rapporten Overcharged: The High Costs of High Finance beräknat kostnaden i Förenta Staterna och använt samma metod för Storbritanniens räkning. Deras slutsats är att kostnaden för perioden 1999 -2023 blir 4 500 miljarder pund. Man behöver inte acceptera siffran utan vidare men den är värd att ha i åtanke för den som ständigt framhåller betydelsen av finansindustrins konkurrenskraft för landets välmående. Camerons ultimativa krav på att skydda City of London från klåfingriga byråkrater i Bryssel var ett viktigt steg på vägen mot Brexit.

Att finanskrisen skulle leda till en redaktionell självrannsakan är mycket begärt men kritiken av banker och andra finansinstitutioner har ibland kommit nära blasfemi – att ifrågasätta tron på själva systemet. Eller kan det vara så att alla aktörer beter sig fel i ett perfekt system? Hösten 2018 publicerades en dystopisk bild av situationen i Storbritannien:

”Landets bolagschefer är mästare på att blåsa upp sin egen ersättning genom att fylla sina styrelser med jasägare som belönas med generösa aktieoptioner. En ny rapport från High Pay Centre visar att den genomsnittliga ersättningen till en chef för ett företag som listas på FTSE 100 år 2017 ökade med 11 %, till 3.9 miljoner pund (motsvarande ca 46 miljoner kronor) medan den vanlige arbetarens lön inte ens steg i takt med inflationen. Bankverksamhet i Storbritannien är ett spel som bedrivs av ”insiders” som åtnjuter en implicit subvention från skattebetalarna, som måste ta hand om förlusten om bankerna hamnar på obestånd. Dessa banker har inte mycket att göra med den reala ekonomin: endast 10 % av utlåningen går till företag utanför fastighetssektorn. Globala företag som Amazon och Google slipper undan skatt genom att hänsynslöst utnyttja skatteparadis och intern prissättning.”

I det nummer av tidningen där Anthony Gottlieb anmäler Alexander Zevins bok Liberalism at Large – The World According to the Economist (16 november, 2019) finns också en besynnerlig kolumn med uppmaningar till den politiskt tondöva elit – till antalet 3 000 – som håller sitt årsmöte i Davos och ”förenas av en orubblig tro på ekonomisk och social liberalism.”

Det syndaregister som presenteras är digert. ”De har berikat sig själva på sina företags bekostnad (self-dealing) och krossat det sociala kontraktet mellan den politiska eliten och folket (the masses) och tror sig komma undan genom tomt prat om ökat engagemang i samhällsfrågor. Men ”de måste inse att de är chanslösa om de tror att de kan få folkets stöd genom att fortsätta att servera en diet som bara består av ekonomisk och social liberalism. Allt tyder på att en majoritet vill ha motsatsen.”

Lyckligtvis (?) är nu denna elit (enligt Economist) på väg att förlora sin plats på scenen. Detta kommer emellertid, enligt den anonyme skribenten, att leda till att ”genomsnittligt IQ sjunker i de politiska leden.” De smarta har misslyckats och tvingas därför lämna plats för mindre begåvade. Man väntar sig också ett svar på vad som är motsatsen till den ekonomiska och sociala liberalism Economist alltid försvarat. Davosklubben anklagas också för att – liksom Economist – ha föreslagit något så dumt som en andra folkomröstning om Brexit. Utanför redaktionen har vi svårt att upptäcka att den förtalade eliten tappat greppet.

Mer överraskande än entusiasmen för finansindustrin är att stödet för kanonbåtspolitiken från imperiets glansdagar följt med in i detta millennium i oförvanskad form. Ledarskribenten Johnny Grimmond väckte förstämning när han vid sitt avskedsparty 2012 konstaterade att Economist ”aldrig stött på ett krig som tidningen inte gillade.” Perioden sträcker sig från Krim och det andra opiumkriget till Vietnam, Irak och Saudiarabiens, av Obama sanktionerade, invasion av Jemen.

Helt sant är inte Grimmonds påstående. Chefredaktören Edward Johnstone var inledningsvis tveksam till Boerkriget och hans pacifistiskt sinnade efterträdare Francis Hirst motsatte sig att Storbritannien deltog i första världskriget – och fick sparken efter slaget vid Somme i juli 1916. Tidningen kunde inte ens välkomna nejlikerevolutionen i Portugal och hade svårt att förlika sig med Jimmy Carters pacifistiska böjelser.

Under efterkrigstiden har Economist sällan ifrågasatt Förenta Staternas insatser för att hålla kommunister borta från makten och organiserade kupper för att hindra regeringar från att nationalisera gruvor, oljefält eller plantager. Under rätt lång tid fick propagandamaterial från CIA och MI 6 plats i tidningens spalter i outspädd form.
Detta okritiska stöd för amerikansk utrikespolitik hänger nära samman med en annan, redan nämnd, premiss för tidningens hållning – den speciella relationen till Förenta Staterna som alltid varit mer speciell i London än i Washington.

Suezkrisen ledde till en brutal och förnedrande tillrättavisning från Washington. Economist, som förordat moderation när Nasser nationaliserade kanalen, ställde sig på amerikanarnas sida och krävde premiärminister Edens avgång och gjorde ingen hemlighet av att den internationella rättsordning de kunde hoppas på måste stämma överens med Förenta Staternas intressen.

Ett nästan obegripligt förhållande är att tidningen aldrig förstod vare sig motiv för eller omfattning av EU:s så kallade återhämtningsfond. Tyskland övergav plötsligt sitt benhårda motstånd mot en ”transferunion” och tog tillsammans med Frankrike tog initiativet till fonden. Deras motiv måste ha varit att rädda euron.
Att vanliga dagstidningar godtog det utannonserade beloppet på 750 miljarder må vara men journalisterna på Economist borde rent intuitivt ha insett att nettoeffekten skulle bli klart mindre och därför, utspädd över sex år, makroekonomiskt irrelevant. Läsaren lämnas i okunskap om varför en fond som i ett års tid alltid betecknats som gigantisk plötsligt blivit obetydlig (tiny).

Economists journalistiska och kommersiella framgång är oomtvistad. Det är en truism att konstatera att ingen annan tryckt tidning, vid sidan av Financial Times, haft ett tillnärmelsevis lika stort inflytande på beslut som rör politik och ekonomi. Och det handlar inte bara om opinionsbildning på armlängds avstånd.

Många chefredaktörer har varit nära rådgivare till regerings- och statschefer och alla har varit eftertraktade besökare i maktens boningar. Några har varit medlemmar av parlamentet. Wilson slutade sin karriär som finansminister för Indien och kunde på plats se sin bank (Chartered Bank of India, Australia and China) förstärka sitt kontorsnät över kontinenten.

Tryckt upplaga är nu 1,25 miljoner (plus 300 000 digitala prenumerationer). Den stiger inte längre men den är större än före internet. Det digitala hotet mot lönsamheten har mötts med en prishöjning på 20 procent. De väldiga rabatter som andra tidningar och tidskrifter erbjuder lyser med sin frånvaro och min flerårsprenumeration ger endast en blygsam reduktion av listpriset.

Vad är det då som gör denna tidning så omistlig för någon miljoner läsare? Många finner en njutning i att pröva sina övertygelser mot en ledarsida som enligt en Ruth Dudley Edwards, i boken The Pursuit of Reason: The Economist 1843 – 1993, karakteriseras av ”arrogans, självgodhet, frånvaro av tvivel, brist på fantasi och av att vara litet för smart för sitt eget bästa.”

Kanske har min snart sextioåriga relation till Economist förändrats men idag handlar det mer om en outsinlig ström av faktagranskad politisk, ekonomisk och kulturell information på glasklar prosa ofta beledsagad av pedagogisk grafik under fyndiga rubriker.
Uppenbara misstag är så få att jag kommer ihåg det på ena handens tumme. I en dödsruna i juni 2005 berättade Economist den märkliga historien om Hamilton Naki som hade assisterat Christian Barnard när denne genomförde den första hjärttransplantationen. Naki saknade utbildning men förenade hög intelligens med ett utomordentligt handlag med skarpa instrument. Han hade därför med kirurgisk precision lyft hjärtat från en ung vit kvinna som omkommit i en bilolycka och lämnat det till Barnard. Eftersom detta inte kunde ske i apartheidtidens Sydafrika låtsades ledningen för Groote Schuursjukhuset att den svarte man som syntes på en bild var en trädgårdsmästare. En och en halv månad senare kom en korrigering. Det hela var en anka. Till sitt försvar framhöll Economist att också Lancet och British Journal of Medicine gått på denna skröna som helt byggde på vad Naki trodde sig minnas på ålderns höst.

Economist har utvecklat egna väldiga databaser som ger möjligheter till analyser som få vetenskapliga institutioner kan mäta sig med. Regelbundet publiceras osannolikt uppdaterad statistik om den finansiella ekonomin. I varje utgåva finns sedan något år en grafiskt illustrerad analys av märkliga samband som skulle kunna ligga till grund för en doktorsavhandling.

Den sammanfattade redovisningen av överdödlighet i pandemin är ett kortfattat mästerprov (15 maj, 2021). Länder runt om i världen har tvingats att radikalt ompröva offentliga uppgifter om dödstal. Globalt är antal avlidna i covid-19 mer än dubbelt så stort som den sammanräkning som görs av Johns Hopkinsuniversitetet. I Afrika är dödstal fjortonfalt högre än vad myndigheter angett – i Ryssland femfalt högre.

Varje vecka publiceras en minnesruna som står över allt annat som publiceras i engelskspråkiga tidningar. Den skrivs för närvarande av Ann Wroe enligt ett mycket strikt tidsschema och bygger helt på fakta och uttalanden av den avlidne. Ibland handlar det om välkända personligheter men oftare lyfts fram kvinnor och män som gjort storverk i det tysta. Inte sällan får personen i fråga spegla ett skeende eller en historisk händelse.

En av mina favoriter är minnesrunan om Bertie Felstead (4 augusti, 2001). Vid 105 års ålder blev han Storbritanniens äldste man och den siste överlevande från ”julfrederna” på västfronten. Tillsammans med stridskamraterna i Royal Welsh Fusiliers fick han på julaftonskvällen 1915 höra bajrarna i skyttegraven något hundratal meter bort, på tyska, stämma upp den walesiska hymnen Ar Hyd y Nos (ung: Genom denna natt).

Efter en stund svarade Felstead och de andra med Good King Wenceslas. Som han minns det på ålderns höst fortsatte soldaterna under natten att omväxlande sjunga sina julsånger för varandra. På morgonen lämnade de obeväpnade sina skyttegravar, umgicks och utbytte gåvor med fienden. Innan de återkallades till ordningen av en sergeant hann de spela fotboll i en halvtimme. Alla mot alla med ett femtiotal i varje lag enligt Felstead. Händelsen är väl belagd i flera rapporter och böcker men återupprepades inte senare under kriget.

Det går inte att motstå frestelsen att jämföra Economist med den något äldre dagstidningen The Manchester Guardian– numera bara The Guardian. Båda har sitt ursprung i en politisk stridsfråga. Economist föddes, som nämnts, för att avskaffa importtullar på spannmål. Tillkomsten av Guardian är en direkt följd av Peterloomassakern.
Den inträffade den 16 augusti 1819 på St Peter’s Field utanför Manchester när illa tränade kavallerister gick till angrepp mot arbetare som fredligt och i god ordning demonstrerade för ökat demokratiskt inflytande. Arton demonstranter dödades och 670 skadades.

Den frisinnade och reformvänlige bomullshandlaren John Edward Taylor befann sig i mängden och kunde med egna ögon se vad som skedde. Han förfärades över hur Manchesters fem tidningar rapporterade om massakern och den rapport stadens styrande skickade till inrikesdepartementet. Taylor övertygade ett dussin andra välbärgade och likasinnade medborgare att en ny tidning ”i sanningens namn” måste skapas. Trots att tidningar i England vid denna tid straffbeskattades blev det en framgång. Redan 1840 var The Manchester Guardian marknadsledande i hemstaden och den tredje största dagstidningen utanför London.

Men den tidning ni (eller åtminstone jag) ofta läser idag är skapad av C.P. Scott. Han var från 1872 i 57 år chefredaktör. I samband med hundraårsjubileet skrev han en essä om att en en tidning måste hålla balansen mellan kravet på att affären går ihop och plikten att berätta om människors verklighet och att hålla politiker ansvariga. ”Jag tror” skev Scott ”att jag i ärlighetens namn kan säga att sedan den dag tidningen kom till, har det inte funnits stor anledning att tvivla på åt vilket håll balansen tippat över.”

När Scott avled stod hans son Ted redo att ta över men efter fyra månader omkom han i en drunkningsolycka. Den yngre sonen John valde då att donera tidningen till en stiftelse utom räckhåll för de dominerade tidningsägarna i England, lorderna Beaverbrook och Northcliffe. Därmed fick vi en tidning som inte har någon ägare. Sedan 1936 har chefredaktören, till dags dato sex till antalet, enbart haft att förhålla sig till att The Guardian ”i framtiden ska ledas enligt samma riktlinjer och i samma anda som hittills (as heretofore).”

Alan Rusbridger, som var chefredaktör 1995 – 2015, har i New York Review of Books beskrivit vad det innebär att leda en tidning, ”som hittills” haft högst varierande synpunkter på världens gång. Öppna möten på redaktionen kan förädla vilda idéer till vägledande tankar men också sluta i uppslitande gräl. Det finns ingen utstakad linje att följa (there is no line to take). För läsaren har denna brist på ägargivna order det oskattbara värdet att man inte sällan blir överraskad – en njutning som Economist, Daily Mail eller Murdochs organ sällan erbjuder.

The Guardian kommer aldrig att tillfredsställa sin vänsterdominerade läsekrets. Taylor stod inte bakom de radikala krav som fördes fram av demonstranterna på St Peter´s Field – han ville framför allt att allmänhet och myndigheter skulle få veta vad som hänt och att stadens styrande skulle ställas till svars. C.P. Scott var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt men kunde inte förlika sig med suffragetternas beteende.

Under efterkrigstiden har tidningen utvecklats till ett starkt språkrör för jämställdhet men anklagas ständigt för att företräda en föga militant feminism (centrist feminism). Inför val föredrar chefredaktören numera Labour framför Tories men han kunde inte helhjärtat ställa sig bakom Jeremy Corbyn.

I en essäsamling, Capitalism´s Conscience, skriver Gary Younge, tidigare kolumnist i The Guardian, att det är en tidning där människor på vänsterkanten förväntar sig att se sin världsbild återspeglas och just därför ofta blir besvikna.

Det är inte rimligt att jämföra nyhetsbevakningen i en tidskrift, som från början kom ut en gång i veckan, under lång tid var fjortonde dag och först sedan tjugo år finns i brevlådan varje lördag, med en dagstidning som hade en reporter på plats i Paris 1871, på stranden i Gallipoli, i Dublin under Påskupproret och i St Petersburg när bolsjevikerna stormade Vinterpalatset. Först 1953 hade Economist en fast korrespondent i Washington. Men framsyntheten i tidningarnas politiska hållning kan granskas.

Guardian ställde sig helhjärtat och energiskt bakom Gladstones förslag till Home Rule i Irland medan Economist anklagade honom för landsförräderi. C.P. Scott var en tidig förespråkare för kvinnlig rösträtt – Hirst var en så ursinnig motståndare att hans hustru Helena, barnbarn till liberalen Richard Cobden, fann för gott att lämna honom.

Walter Layton, som blev chefredaktör 1921, mötte Hitler i Berlin i mars 1933 och skrev att nazisternas kamp mot kommunismen låg i alla länders intresse. ”Om vi förstår den sanna innebörden av den kommunistiska rörelsen så skulle vi alla helhjärtat stödja honom.” Det var först när Layton var på semester som Douglas Jay lyckades smyga in en av få attacker före kriget på Hitlers Tredje Rike som en ”orgie i barbari och brutalitet.”

Samtidigt rapporterade Guardians reporter F.A Voigt på plats om fascismens frammarsch i Tyskland och tidningen trodde inte på Neville Chamberlains löfte om evig fred. Economist uttalade en förhoppning om att slippa ”det totala krigets helvete” men Layton avgick samma dag som Münchenavtalet undertecknades.

Båda tidningarna tog avstånd från Anthony Edens försök att återta Suezkanalen med militära medel. För Economist spelade den speciella relationen till Förenta Staterna och valutareserven roll medan Guardian helt enkelt fastslog att operationen ”var fel i alla avseenden – moraliskt, militärt och politiskt.”

Blåkopian för den brittiska välfärdsstaten utarbetades under kriget av William Beveridge när landet kämpade för sin överlevnad och skapades under några få år efter kriget i ett sargat och skuldsatt land. Beveridge hade berättigade anspråk på att få en ansvarsfull roll för att mobilisera nationens resurser när andra världskriget bröt ut men han var en omvittnat fåfäng och svårbemästrad person.

Regeringen förpassade Beveridge till en utredning om Storbritanniens illa samordnade socialförsäkringar. När det stod klart att han tänkte föreslå en radikal förändring av hela systemet och ett skattefinansierat sjuk- och hälsovårdssystem beslöts att han ensam skulle ta ansvar för rapporten. Den publicerades i månadsskiftet november-december 1942 med den föga upphetsande titeln Social Insurance and Allied Services– och blev en osannolik bästsäljare. Tillsammans med en förkortad version nådde försäljningen 635 000 exemplar. Det är möjligen sant som Nicholas Timmins skriver i sin biografi av den brittiska välfärdsstaten – The Five Giants– att detta var ”en av de mest köpta och minst lästa böcker som publicerats i Storbritannien” men den politiska effekten var omedelbar och massiv.

Beveridge själv tillsammans med Keynes och ärkebiskop Temple ägnade sig energiskt åt att sprida budskapet om ett värdigt liv för alla och gratis sjukvård för många hundratusentals människor som burit på ett långt lidande som de inte haft råd att lindra. Det förvånar inte att en av Thatchers finansministrar konstaterade att National Health Services (NHS) är ”det närmaste vi engelsmän har som religion.” Den stöddes av 86 procent av befolkningen – endast 6 procent var negativa. Också bland människor som inte skulle gynnas av reformerna var stödet starkt. Regeringen var emellertid ovillig att inteckna framtida skatteintäkter . Den bestämde sig för att ge ut en egen vitbok men förekoms av Beveridges skrift Full Employment in a Free Society.

The Guardian har under efterkrigstiden gett sitt helhjärtade stöd för blandekonomi och välfärdsstat – inte sällan med en hänvisning till den nordiska eller svenska modellen. Economist välkomnade Beveridgerapporten men valde att ta fasta på behovet att rationalisera ett fragmenterat och svåröverskådligt socialförsäkringssystem.

Chefredaktören Crowther, som samarbetat med Beveridge, skickade honom en promemoria där han varnade för en politik som kunde ändra landets sociala struktur och framhöll att keynesianska stimulanser borde begränsas till kapitalinvesteringar. Full sysselsättning var ett angeläget mål men kunde, med bevarad växelkurs, uppnås bara i en värld där andra länder förde samma politik.

I den nämnda essäsamlingen Capitalism´s Conscience konstateras att Guardian var en av få tidningar som hade en hyfsat balanserad attityd till Brexit. Det var inte helt omöjligt att förstå varför 52 procent av Storbritanniens väljare valt att lämna EU.

Economist stödde Storbritanniens ansökan om medlemsförhandlingar 1961 med vad som då kallades EEC. I det fortsatta stödet för medlemskap har tidningen haft ett särskilt gott öga till den inre marknad som erbjuder fri rörlighet över gränser för varor, tjänster, kapital och personer. På flera andra punkter har kritiken varit hård.

Det dokument som ligger till grund för Lissabonfördraget ville Economist helst se förpassat till papperskorgen. Brexitomröstningen fick emellertid redaktionen i London att helt tappa fattningen. Folkomröstningar karakteriserades som ”det mest kraftfulla instrumentet i populismens verktygslåda” vilket tillåtit en ”brokig samling trashankar, rebeller, bråkmakare och frifräsare” att besegra ”Storbritanniens samlade elit, från ledarna för de tre ledande partierna till cheferna för multinationella företag.” Mot denna bakgrund blir det svårt att förstå tidningens förslag att frågan borde avgöras genom en ny folkomröstning.

Under förhandlingarna om hur avskedet från EU ska ske har praktiskt taget allt arbete i Whitehall dömts ut som andefattigt och förvirrat. En tidigare uppfriskande kritisk hållning till byråkraterna i Bryssel har förbytts till en devot hyllning till kommissionens välorganiserade och framsynta förberedelser. En tidigare, 178 år lång, tradition att alltid komma med konstruktiva förslag har ersatts av allt mörkare skräckscenarier för vad ett liv i splendid isolation kan innebära. Hittills har verkligheten aldrig kommit i närheten av tidningens dystopiska förutsägelser men vi uppmanas alltid att vänta och se tiden an.

Den stiftelse som utgör The Guardians ekonomiska säkerhetsbälte har och har aldrig haft outtömliga resurser men detta förhållande har, mig veterligt, aldrig hindrat chefredaktören att fritt framföra sin åsikt.
Stödet för Home Rule och motståndet mot imperialismen i Afrika och Boerkriget ledde till att så många läsare och annonsörer lämnade tidningen att dess existens sattes på spel. Men C.P. Scott inte bara vidhöll sin uppfattning – han skickade Emily Hobson för att rapportera om förfärliga förhållanden i brittiska koncentrationsläger i Sydafrika.
Den ursinniga kritiken av den militära ockupationen av Suezkanalen ledde till en ny nära döden-upplevelse. När chefredaktören såg sig nödsakad att informera stiftelsens ordförande Laurence Scott, en ättling till C.P., fick han beskedet att inte låta balansräkningen påverka tidningens hållning. Inte heller lyckades den brittiska regeringen få stiftelsen att avsätta Rusbridger när denna planerade att publicera de hemliga dokument Edward Snowden läckt.

Vi kan inte anklaga Economist för att aldrig ha uttalat en åsikt som hotar vare sig upplaga eller annonsintäkter. Tidningens fasta tro på imperiet, liberalismen, avreglering, pundet och finansindustrins betydelse för landets välmående är fast med ärlig avsikt.

***

Följ Dagens Arena på Facebook