Film Jon Andersson skriver om den om den neorealistiska mästerregissören Vittorio De Sica, vars filmer nu åter visas på Cinemateket i Stockholm.
Kring slutet av andra världskriget började italienska filmskapare göra filmer om den hårda verkligheten för befolkningen i det krigsdrabbade landet. Filmerna skildrade ofta vardagliga problem, som svårigheterna att skaffa ett jobb eller att överhuvudtaget klara brödfödan. I centrum stod personer från arbetarklassen, som drabbats extra hårt av det svåra ekonomiska läget efter kriget. Stilen kom att kallas för neorealismen och filmerna som gjordes under den här perioden räknas än i dag som de kanske bästa filmerna om arbetarklassens villkor som någonsin gjorts.
Det var inom neorealismen som Vittorio De Sica gjorde sina första (och största) framgångar som regissör. De Sica kom dock in på regissörsbanan från ett oväntat håll. Under 30-talet hade han gjort succé som i huvudrollsinnehavare i lättsamma romantiska komedier, långt ifrån de filmer han sedan skulle göra som regissör.
Socialrealistisk skildring
De Sica slog igenom med ”Ungdomsfängelset” (1945). En film som tillsammans med Roberto Rosselinis “Rom öppen stad” (1945) räknas som det första neorealistiska mästerverket. Filmen handlar om två pojkar som arbetar som skoputsare och genom olyckliga omständigheter hamnar i fängelse när de försöker få ihop pengar för att köpa en häst. Filmen blev hyllad för sin socialrealistiska skildring av de hårda villkoren för många barn och ungdomar i efterkrigstidens Italien. Den fick också stor uppmärksamhet internationellt och belönades med en Oscar.
Tre år efter ”Ungdomsfängelset” kom den film som mer än någon skulle förknippas med De Sica och som skulle ge honom statusen som en av de största regissörerna i filmhistorien. ”Cykeltjuven” (1948) handlar om Antonio (Lamberto Maggiorani) som desperat söker efter ett jobb, så att han kan försörja sin fru och parets två barn. Men för att få ett eftertraktat arbete, som går ut på att klistra upp reklamaffischer, behöver han en cykel. Något Antonios fru Maria (Lianella Carell) ordnar genom att pantsätta parets lakan, som de fått som hemgift. Antonio hinner dock knappt börja sitt jobb innan cykeln blir stulen.
Under resten av filmen får vi följa Antonio och hans son Bruno (Enzo Staiola) på vandring genom Roms gator, när de letar efter cykeln. Jakten på den stulna cykeln blir överordnad allt och sonen får hänga med i stadsmyllret så gott han kan. Fadern verkar vara dåligt rustad för att skydda sonen från de faror som lurar i storstaden Rom.
Hyllas av Scorsese och Loach
”Cykeltjuven”, som också vann en Oscar för bästa utländska film, brukar ofta nämnas när de bästa filmerna genom tiderna utses. Den har hyllats av stora namn inom filmen, som till exempel Martin Scorsese och den brittiske regissören Ken Loach. I ungdomen var Loach inte särskilt intresserad av film och han siktade på en karriär inom teatern. Men allt ändrades då han såg “Cykeltjuven” för första gången.
– Det fick mig att inse att film kunde handla om vanliga människor och deras dilemman. Det var inte en film om stjärnor, eller rikedomar eller absurda äventyr. Jag kunde se film i ett annat ljus, utanför Hollywoods nonsens, berättade Loach i en intervju i The Guardian 2010.
Starkt budskap
De Sicas nästa film ”Miraklet i Milano” (1951) var en fantasirik historia om en grupp fattiga människor som bygger upp en kåkstad i efterkrigstidens Milano. När en rik fastighetsmagnat försöker köra bort dem från området får filmens huvudperson Totò (Francesco Golisano) magiska krafter med hjälp av en duva han får av sin döda adoptivmamma. Precis som ”Cykeltjuven” har ”Miraklet i Milano” ett starkt empatiskt budskap, där sympatierna finns hos de utstötta i samhället. De magiska elementen i filmen gör den rolig och sevärd om än inte lika stark som föregångaren ”Cykeltjuven”.
”Umberto D” (1952) är dock enligt min åsikt på samma mästerliga nivå som ”Cykeltjuven”. Filmen handlar om fattigpensionären Umberto Domenico Ferrari (Carlo Battisti) som blir hemlös efter att han inte kan betala hyran i tid.“Umberto D” är en hjärtskärande beskrivning av en äldre mans kamp för att överleva i efterkrigstidens Italien. Scenen när Umberto motvilligt sträcker ut sin hand för att börja tigga är mästerlig. Sällan har en filmbild förmedlat ett så starkt budskap.
Skicklig manusförfattare
I en text om De Sicas filmer är det svårt att inte också nämna Cesare Zavattini. Det var han som låg bakom manuset till såväl “Cykeltjuven som “Umberto D” och “Miraklet i Milano”.
Zavattini var dock mer än bara en skicklig manusförfattare. Han var också en filmideolog och det var mycket tack vare honom som neorealismen över huvud taget uppstod. Zavattini låg bakom många av de grepp som skulle utmärka filmstilen. Han ville komma bort från det traditionella sättet att göra film, där man spelade in en studio med tränade skådespelare och förespråkade i stället att filmerna skulle spelas in på plats i autentiska miljöer. Rollerna skulle framför allt spelas av vanliga personer och han ville att filmerna skulle spegla de lägre sociala klasserna och deras problem.
Andra typer av filmer
Allt detta stämmer in på alla ovan nämnda filmer. ”Cykeltjuven” spelades till exempel in i Roms arbetarkvarter och rollerna besattes av vanliga människor, utan skådespelarträning. Lamberto Maggiorani som spelade huvudrollen i ”Cykeltjuven” var fabriksarbetare medan Carlo Battisti som spelade titelrollen i Umberto D var en pensionerad universitetsprofessor. Francesco Golisano som spelade Totò i ”Miraklet i Milano” arbetade från början på ett postkontor.
I takt med att Italien återhämtade sig från kriget, blev dock intresset för den hårda realism som visades upp i filmer som ”Cykeltjuven” mindre intressant för filmpubliken, som återigen började efterfråga eskapism i stället för realism. Det innebar att filmvågen tog slut i början på 50-talet.
I och med det började De Sica göra andra typer av filmer, varav flera visas i retrospektivet på Cinemateket i Stockholm. Till exempel gjorde han filmerna ”I går, i dag, i morgon” (1963) Och ”Giftas på italienska” (1964) med Sophia Loren och Marcello Mastroianni i huvudrollerna. Även om dessa filmer var betydligt lättsammare och skilde sig mycket åt från De Sicas tidigare filmer, så går det att hitta en hel del av det sociala patos som präglade de neorealistiska mästerverken även här.
Tillgivenhet för karaktärerna
Den franske filmkritikern André Bazin, som var en stor beundrare av De Sica och de neorealistiska filmerna, beskrev den italienska regissörens filmer på följande sätt. ”För att förklara De Sica måste vi gå tillbaka till källan till hans konst, nämligen hans ömhet, hans kärlek. Kvaliteten som delas gemensamt av ”Miraklet i Milano” och ”Cykeltjuven” … är regissörens outtömliga tillgivenhet för sina karaktärer.”
Bazin dog redan 1958 och fick därför inte uppleva De Sicas senare filmer. Det omdömet kan dock med all rätt appliceras på hans tidiga neorealistiska filmer såväl som hans senare komedier med Loren och Mastroianni.
De Sicas filmer har hyllats av stjärnregissörer som Ken Loach och Martin Scorsese. Men frågan är om något omdöme är så tungt som det Citizen Kane-regissören Orson Welles gav om ”Ungdomsfängelset” efter att ha sett den igen 1960: ”När jag hanterar en kamera känner jag att jag inte har någon jämlike. Men vad De Sica kan göra, det kan jag inte göra. Jag tittade på hans ”Ungdomsfängelset” igen nyligen och kameran försvann, skärmen försvann; det var bara livet.”
Bättre beröm än så får man leta efter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
