Världens osynliga fundament

historia De ingenjörer som standardiserade världen betraktade sig som en progressiv rörelse, i stil med fredsrörelsen, esperantismen och rörelsen för frihandel. Standardiseringsrörelsen visade hur de kunde skapa en bättre värld, skriver Thomas Borglin.

Standardisering är en för de flesta ganska grå och obekant verksamhet, ibland till och med ett skällsord. Men standardiseringens historia är mer spännande än man kan tro och dess aktörer mer färgstarka. Det visar två entusiastiska amerikanska professorer i en bok som har alla möjligheter att bli ett standardverk, trots en del luckor i framställningen.

Att standarder, och de organisationer som bildats för att skapa och sprida dem, har spelat en avgörande roll för den moderna världen är budskapet i boken Engineering Rules, Global Standard Setting since 1880 av JoAnne Yates och Craig N. Murphy (Johns Hopkins University Press). Titelns dubbeltydighet är väl vald. Det handlar inte bara om standarders roll som likare och regler, utan också om de engagerade ingenjörer som skapat – och fortfarande skapar – den moderna världens osynliga fundament.

En organisations tillkomst präglas av tidsandan och författarna beskriver med inlevelse hur det gick till när de båda internationella standardiseringsorganisationerna IEC och ISO grundades och fann sina former. IEC grundades vid förra sekelskiftet och bars av den medvind som skapades när naturvetenskapliga och tekniska framsteg tillsammans byggde moderniteten, och ISO formades när världen reste sig igen efter det andra världskriget.

Författarna fastnar inte i gevärsmanufaktur eller järnvägsbyggande, utan börjar direkt i det sena artonhundratalet och den sociala rörelse som då sprider sig bland ingenjörer världen över – att i en icke-statlig verksamhet ta initiativ till och arbeta fram tekniska överenskommelser och att sedan göra dem tillgängliga även för dem som inte var med.

Idén är alltså inte att finna den bästa lösningen, utan en lösning som alla kan godta – som alla är bekväma med

För detta uppfann ingenjörerna en ny process. Den byggde på att tekniska specialister som representerade olika intressenter engagerade sig i grupper, kallade tekniska kommittéer. Förslag till projekt skulle komma från medlemmarna och genom iterativa försök, överväganden, diskussioner och kanske även omröstningar, strävade man efter konsensus kring lösningar som hade tillräckligt stöd för att frivilligt kunna antas av alla parter. Idén är alltså inte att finna den bästa lösningen, utan en lösning som alla kan godta – som alla är bekväma med, för att använda ett modernt uttryck.

Det visade sig att man med ingenjörernas process kunde ta fram tekniska regler mycket snabbare än vad marknaden förmådde, regler som för övrigt myndigheterna sällan var villiga att åstadkomma. I en del länder fanns sedan tidigare liknande arbetsprocesser inom vissa branscher. Avsikten var att komma till rätta med specifika problem, till exempel att enas om gängtyper eller om säkerhetsregler för material i ångpannor – och att sprida lösningarna inom branschen. Framåt förra sekelskiftet började dessa processer få en nationell karaktär i vissa länder. Men det fanns de som hade ett vidare perspektiv, och det är de och deras ansträngningar som står i fokus för den här boken.

Det började nog egentligen i Paris 1881, på den första elektrotekniska kongressen. Ingenjörer och vetenskapsmän från olika länder enades där om hur man skulle benämna de olika elektriska storheterna, alltså att spänningen skulle mätas i volt, strömmen i ampere osv. Den följdes av flera liknande kongresser och ett avgörande steg togs vid den som hölls i september 1904 i samband med världsutställning i S:t Louis i USA.

Professorn och uppfinnaren Elihu Thomson var ordförande och från Sverige deltog Svante Arrhenius, professor vid Stockholms högskola och nybliven nobelpristagare. Där beslöts ”att åtgärder böra vidtagas till åstadkommande af ett samarbete mellan världens tekniska föreningar genom inrättande af en kommission af representanter för behandling af frågan om standardisering af nomenklaturen och klassificering af elektriska apparater och maskiner” som det stod i referatet i Teknisk Tidskrift. Notera att det inte handlar om en mellanstatlig organisation, utan om ett samarbete mellan föreningar.

1906 höll så the International Electrotechnical Commission sitt första möte, på hotell Cecil i London med representanter för 13 länder närvarande och under ledning av Lord Kelvin, som sannolikt var den tidens mest kände vetenskapsman. Ingen svensk deltog men det hade från svensk sida meddelats intresse att gå med i den föreslagna organisationen och året därpå bildade Svenska teknologföreningen den Svenska Elektrotekniska Kommittén, nuvarande SEK Svensk Elstandard, i syfte att vara svensk medlem i IEC.

Yates och Murphy visar hur de regler som man lade fast för arbetet i den internationella organisationen IEC byggde på dem som man tidigare enats om i den brittiska standardiseringskommittén ESC, som gett ut den första brittiska standarden 1902. Dessa principer kom sedan att bli grundläggande för andra standardiseringsorganisationer, både nationella och internationella, och är så än idag. Det gäller inte bara öppenhet för deltagare från både tillverkare och användare och andra berörda, utan också principen att förslagen till ämnen för standardisering lämnas av deltagarna, och ska behandla sådant där deltagarna funnit ett behov av självreglering för att ”bringa ordning där sakernas förhållanden har blivit mer eller mindre kaotiska”.

Kopplingen till vetenskapen finns alltså från början och de första arbetsområdena kom att vara storheter och enheter, nomenklatur, symboler och roterande elektriska maskiner. Att motorer och generatorer är med, förklaras av ett antal uppmärksammade olyckor som visat på behovet av att lägga fast fungerande metoder för provning och för att ange väsentliga egenskaper. Elektriciteten är ju en osynlig och luktlös kraft och säkerhetsfrågor kom tidigt att vara ett huvudspår i arbetet. Dessutom fungerar inga elprodukter ensamma. De måste vara hopkopplade med andra – lampan med ett batteri, via ledningar och strömbrytare – och de måste passa ihop, både elektriskt och mekaniskt. Det måste finnas interoperabilitet, och villkoren för den måste man komma överens om, och sprida kännedom om.

Författarna lyfter fram hur de som skapade de första nationella och internationella standardiseringsorganen och som deltog i det tekniska arbetet där, utgjorde en transnationell gemenskap med medlemmar från Europa, från det brittiska samväldet (som Australien och Indien), USA, Latinamerika, och från Japan och några länder till. De betraktade sig som en socialt progressiv rörelse, i stil med andra rörelser i tiden, som fredsrörelsen, esperantismen och rörelsen för frihandel. Standardiseringsrörelsen visade hur ingenjörer kunde ta en ledande roll för att skapa en bättre värld.

Parallellt har hela tiden funnits ett annat spår. Det finns inom IEC men har framför allt haft påverkan inom en annan del av standardiseringsvärlden. Det började i industrialiseringens begynnelse med frågan om man verkligen måste fila till varenda skruv för sig. Kunde man inte göra dem likadana så att de var utbytbara? Det fanns nationella initiativ på området, som Whitworth-gängan 1841 i Storbritannien. Liknande arbeten fanns på andra håll och inom vissa branscher, inte minst inom järnvägen.

Den fria företagsamhetens splittring och kaotiska variation skulle dämpas genom standardisering, som alltså också kunde vara ett vapen i kampen mot socialismen

Med det nya seklet kom massproduktion och löpande band och med fordismen och taylorismen blev det helt nödvändigt att standardisera maskinelement och arbetsmetoder, i varje fall inom företag och avgränsade leverantörskedjor. Den uppfattningen delades av ledare för företag och fackförbund och standardisering trädde nu på bred front fram som ett verktyg inom enskilda företag och branscher och i program för att främja den nationella industriproduktionen. Särskilt i Tyskland blir detta tydligt. Man kan även skymta en viss politisk vinkling. Den fria företagsamhetens splittring och kaotiska variation skulle dämpas genom standardisering, som alltså också kunde vara ett vapen i kampen mot socialismen och dess utåt rationella planering och lockande storserieekonomi.

I Sverige verkade främst Amos Kruse för inrättandet av ett för den svenska industrin gemensamt standardiseringsinstitut. Han var 1919–1934 VD för Sveriges maskinindustriförening och blev också 1922 den förste sekreteraren för det nybildade SIS, Svenska industriens standardiseringskommission. Att samla de nationella standardiseringsorganisationerna, som framför allt verkade inom den mekaniska sektorn, i en internationell förening var inte en främmande tanke – det fanns ju redan sådan organisation på det elektriska området. 1926 grundades så  International Federation of National Standardizing Associations, ISA, där SIS blir den svenska medlemmen.

ISA fick aldrig den betydelse som många hade hoppats på. Som en avgörande orsak till det lyfter Yates och Murphy fram det motstånd mot metersystemet som fanns i USA. Från amerikanskt håll ville man att de internationella standarder som togs fram inom ISA skulle finnas i två versioner, en baserade på metersystemet och en på det amerikanska systemet med tum, uns och så vidare. Av samma skäl ville USA att ISA egentligen inte, som IEC, skulle skriva egna internationella standarder, utan bara koordinera nationella standardiseringsprojekt. På det sättet blev det ju inte mycket gjort. Idén med IEC var – och är – ju att tillsammans skriva internationella standarder som dels kan användas i sin egen rätt, vid konstruktion och provning och vid offertarbete, dels kan tjäna som underlag för nationella standarder.

Det andra världskriget ändrade emellertid på detta. Flygmotorer och annan krigsmateriel tillverkades både i USA och i Storbritannien, som hade olika standarder för måttenheter, material, gängtyper, ritningar och annat, vilket naturligtvis lett till problem av alla möjliga slag. Arbetet med att skapa en ny och fungerande internationell organisation för standardisering fick därför en flygande start och redan 1946 grundades ISO, the International Organization for Standardization, som ersatte ISA som hade avvecklats i stillhet 1942.

Att skapa ISO förenklades av att man hade IEC att använda som mall och att det faktiskt var samme man som drev ISO-projektet som hade drivit IEC-projektet fyrtio år tidigare. Det var den engelske ingenjören Charles Le Maistre, född på Jersey 1874. Han hade 1901 blivit sekreterare i British Engineering Standards Committee, som senare skulle bli British Standards Institute, BSI. När IEC grundades 1906 blev han dess förste generalsekreterare, ett uppdrag som han behöll till sin död 1953. Le Maistre var på ett fullständigt unikt sätt en drivande kraft i standardiseringsvärlden och kan med fog sägas vara den minst kände av de ingenjörer som formade 1900-talet.

De båda organisationerna slöt också omgående ett avtal om samarbete. I praktiken har de båda delat upp ämnesområdena mellan sig, ungefär så att IEC arbetar med det som rör elektroteknik – i en ofta oväntat vid bemärkelse, ska tilläggas – medan ISO hanterar övriga områden. En särskild gräns har de båda mot ITU, den internationella teleunionen. ITU skriver tekniska rekommendationer (standarder) inom teleområdet, men är ett FN-organ med anor från 1865. Det fanns krafter, särskilt FN, som verkade för att IEC och ISO och några andra organisationer skulle slås ihop med ITU och läggas in under UNESCO, men så blev det inte.

Le Maistre insåg tidigt betydelsen av de arbeten som italienaren Giorgi gjorde. Giorgi lade grunden till den förening av de elektromagnetiska storheterna (ström, spänning osv) och metersystemet, alltså det som sedan blev till det Internationella måttenhetssystemet (”SI-systemet”). Allt detta har en nära koppling till internationell standardisering, men det berörs inte närmare i denna amerikanska bok.

Det kan vara lätt att förknippa Sverige med standarder. Mycket riktigt har många svenskar varit – och är – engagerade i arbetet att skriva och förbättra standarder, både nationella och internationella. Flera har också tagit ansvar för ledande befattningar, från professor Axel F Enström som var ordförande i IEC 1930–1934 till Ulrika Francke som i år är ny ordförande i ISO. Ingen svensk ägnas dock så mycket utrymme i boken som Olle Sturén. Han var generalsekreterare för ISO i arton år från 1968, sedan han varit VD för SIS i elva, och författarna låter honom bära framställningen av den internationella standardiseringens expansion under efterkrigstiden.

Sedan glider berättelsen författarna lite ur händerna. Det finns lite för mycket att skriva om och det märks hur de faller tillbaka på tidigare arbeten genom att lyfta fram vissa områden. Vi får veta mycket om det US-amerikanska deltagandet i standardisering på radiostörningsområdet (inte helt konfliktfritt) och en hel del om framväxten av konsortier för standardisering för datakommunikation och applikationsprogrammeringsgränssnitt, API.

Ett särskilt kapitel ägnas förstås standarden ISO 9000 för ledningssystem för kvalitet, som måste vara världens mest kända standard, och ISO 26000 för socialt ansvarstagande, som under svensk och brasiliansk ledning togs fram på ett säreget sätt, under vad som närmast kan kallas stormötesliknande former. Dessa, och några liknande standarder på andra områden, har onekligen spritt kännedomen om standarder till helt nya och större grupper i samhället. Författarna visar hur de här ledningssystemstandarderna lever i symbios med certifieringsvärlden, men missar att en sådan symbios också återfinns på andra, mer traditionellt tekniska områden.

Författarna kan dock tillräckligt mycket om ämnet för att inte lyfta fram ISO 9000 som en typisk standard och arbetet med den som ett representativt standardiseringsprojekt. Som exempel tar man i stället det lyckade arbetet med den standardiserade containern och det misslyckade försöket att enas om ett enda system för färg-TV, där man visar att det gick som det gick på grund av inblandning från politiskt håll och de därmed oundvikliga inslagen av nationell prestige.

Vi ser nu hur en ny generation politiker och tjänstemän manövrerar för att stegvis ta större kontroll över standardiseringsprocessen

En sista kritisk synpunkt är mer europeisk. Visserligen nämns de europeiska standardiseringsorganisationerna CEN, CENELEC och ETSI, men de hade nog förtjänat lite mer uppmärksamhet. Det europeiska systemet är unikt, eftersom det bygger på att de nationella standardiseringsorganisationerna i flera länder enas om gemensamma europeiska standarder som sedan ska antas av allihopa, som dessutom åtar sig att inte ha egna, avvikande nationella standarder för samma sak. De flesta europeiska standarderna från CEN och CENELEC ska dessutom bygga på motsvarande från ISO och IEC. Allt detta är dock lite svårt att förklara för amerikaner.

I ett insiktsfullt avslutande kapitel diskuterar Yates och Murphy framtiden för standardiseringen, som den bedrivs i de organisationer vars pionjärer och väsentliga drag och händelser de målar upp i boken. De pekar på hot av olika slag, till exempel att standardiseringsfrågorna, som en gång engagerade industriledare, allt mer kommit att skjutas neråt i organisationerna, där de förlorar finansiering och strategisk betydelse.

De nämner också den politiska sektorns tilltagande önskan att styra och ställa. Detta märks bland annat i Kina, men också i Europa. Sedan 1973 har EU-kommissionen och Europaparlamentet förenklat sitt regelarbete genom att för närmare detaljer i stor utsträckning hänvisa till europeiska standarder. Detta har varit en framgång, men vi ser nu hur en ny generation politiker och tjänstemän manövrerar för att stegvis ta större kontroll över standardiseringsprocessen – och över valet av vilka standarder som behövs.

Standardisering, som vi känner den och som den fungerat sedan förra sekelskiftet, bygger på engagemang från kunniga och intresserade personer. Däribland från flera tusen svenskar som genom åren engagerat sig i de tekniska kommittéerna inom ITS, SEK Svensk Elstandard och SIS, och i de organisationer som under åren slagits samman med dessa. En beundran för detta engagemang löper genom Yates och Murphys bok, som bärs av både förundran och entusiasm.
För det brukar ju vara så att man inte lägger märke till standarder. Det man märker är när det inte finns en standard.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook