Vårt behov av förlåtelse

Kristendomen De staket vi bygger själva är ofta svårare att forcera än de som rests av andra. I juletid vänder David Eklind Kloo tillbaka till den tro han en gång hade, på barnet i stallet. Tron på att hans tro avgjorde allt.

1.

Ett barn är fött.

Vem är han, barnet i stallet? Jag vet inte.

Borde jag veta?

Nej, det tror jag inte.

Men det fanns en tid då jag trodde det. Då jag trodde att hela mitt liv hängde på att jag visste vem barnet i stallet var. Hela mitt liv, och allt som kommer efter det.

Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. (1 Joh 4:15)

2.

När jag berättar för andra om min tid i frikyrkan – en tid som på sätt och vis inte har någon början men som intensifierades efter konfirmationen, och nådde sitt slut när jag var i tjugoårsåldern – reagerar många som om jag fått en sträng fostran. Som om jag behövt smyga med ölburkar, tugga tuggummi för att dölja tobaksrök och hemlighålla de första trevande sexuella erfarenheterna. Som om jag levt innanför ett staket någon annan – församlingen, det religiösa ledarskapet – byggt runt mitt liv, ett staket jag antingen måste acceptera eller klippa hål i och smyga ut genom när ingen ser.

Så kanske det är för andra, särskilt de som i större utsträckning än jag vuxit upp i kyrkan och inte sökt sig dit själva. Jag vet inte. Men de staket vi bygger själva är ofta svårare att forcera än de som rests av andra. Att själv tro att det vore fel att ge sig ut utanför hägnet är nog så hämmande som att vara förbjuden att ge sig av.

3.

Jag minns ingen tid före arvsynden. Känslan av att ha begått ett irreparabelt fel, att inte klara av att göra det rätta, sträcker sig långt tillbaka i barndomen. Det säger säkert en hel del om mig, men jag tror att det också säger något om den tro som var min.

Gud skapade människan till fullkomlighet. Alltsedan de första människorna har vi varit oförmögna att leva upp till den fullkomlighet vi skapades för.

Barnet i stallet har kommit för att rädda oss. Men det förändrar inte detta grundläggande faktum; vi klarar inte av att följa de bud Gud avsett att vi ska följa. Barnet har kommit för att Gud måste rädda oss ur den situation vi själva försatt oss i. Den situation vår oförmåga och våra begränsningar försatt oss i.

Vi kan inte undgå att göra Gud besviken.

4.

I essän ”Armhålevax” skriver Rebecca Solnit om sin mor, som lämnat katolicismen. ”Hon hade lagt ritualerna och högtiderna bakom sig, men inte rädslan för att alla fel hon begick var oförlåtliga.” Även sekulära berättelser har, menar Solnit, många gånger anammat Första Mosebokens tema med ett förlorat paradis. Att konservativa berättelser har den formen är uppenbart, men även progressiva narrativ utgår ofta från föreställningen om ett harmoniskt urtillstånd som fördärvats när destruktiva krafter fått fritt spelrum.

Solnit beskriver hur vi aldrig kan leva upp till den bibliska gudens förväntningar på oss:

Gamla testamentets skapare är […] en sträng kompositör vars verk bara kan framföras på ett enda korrekt sätt. Ängeln med det flammande svärdet drev ut oss ur Edens lustgård för att vi pratade med ormar och valde fel frukt till mellanmål. Sedan följde ingenting annat än olycka och förbannelse. Det krävdes försoning, för den måttstock som allt jämfördes med var fulländning. Och med den måttstocken kommer allt till korta.

5.

En människas tro påverkar hennes förhållande till omvärlden. Men den påverkar också hennes förhållande till sig själv.

Att tro att Gud talar direkt till människor, att våra böner kan förlösa övernaturliga krafter, att våra val i det här livet avgör vårt öde i evigheten lägger en grund för hur man bör vara, vad man bör tänka, hur man bör känna.

Jag trodde saker – om Gud, om världen, om rättfärdigheten – som jag önskade att jag slapp tro. Men man kan inte välja de delar av Bibeln man själv föredrar. I alla fall inte jag.

Mest sträng var jag mot mig själv.

Det säger säkert en hel del om mig, men jag tror att det också säger något om den tro som var min.

Det finns religiösa rörelser som bygger på manipulation, maktmissbruk och kontroll. Men vi är också många som själva rest staketen runt våra liv. Inte för att någon tvingat oss, utan för att vi trott att det var det rätta att göra.

6.

Den som tror att djupt mänskliga impulser bör hållas tillbaka är inte nödvändigtvis mindre präglad av dessa impulser.

Att vara övertygad om att man inte borde känna på ett visst sätt betyder inte att man inte känner på det sättet. Det betyder att man klandrar sig själv för att man känner på det sättet.

Denna inre kluvenhet är central för att förstå en viss typ av religiositet.

Johan Heltne växte upp i Livets Ord i Uppsala. Hans debutroman, Det finns ingenting att vara rädd för, handlar om en kille – Jonatan – som växer upp i Livets Ord i Uppsala.

Med skärpa beskriver Heltne just denna kluvenhet hos huvudkaraktären. Han fruktar att någon ska sätta dit honom för ledarna, visst. Men han är också själv övertygad om att hans impulser strider mot Guds vilja.

När Jonatan och hans flickvän är bortresta på tu man hand, mer intima med varandra än de själva anser att de borde vara, pratar de om sina släktingars tro.

”Jag vet inte om min morfar är kristen. Jag tror det. Men han skulle till exempel inte tycka att det är fel att vi är här, så här, själva. Han röker ju till exempel.”

Att distansera sig från dem som inte tycker att det är fel att göra det här som vi gör.

7.

Du duger inte som du är.

Det är därför barnet ligger där i stallet.

Vårt behov av förlåtelse är omättligt.

Du duger inte som du är men i kraft av barnet i stallet får du komma ändå. Evangelium. Det glada budskapet.

Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. (Mark 16:16)

Det glada budskapet.

Blir du glad? Eller rädd? Ditt svar säger säkert en hel del om dig, men jag tror att det också säger något om den tro som är din.

8.

Jonatan i Jonas Heltnes roman stängs av från Livets Ords gymnasium under en vecka efter att hans och flickvännens relation avslöjats. När Jonatans psykolog, som han träffar som en del i behandlingen av sin epilepsi, får höra detta vill han anmäla skolan.

Jonatan vill inte anmäla. Såklart. Psykologen försöker övertala honom, säger att det skolan gjort är brottsligt.

”Det var inte därför jag berättade. För att anmäla. De har ju rätt, jag tycker att de har rätt, det är därför jag är ledsen. Du fattar ingenting, du fattar verkligen ingenting!”

9.

Jag tvivlade inte på vem barnet i stallet var. Men jag tvivlade på att min tro på barnet i stallet var stark nog.

Vad säger det om mig? Vad säger det om den tro som var min?

I vilken mån formade jag min tro, och i vilken mån formade min tro mig?

Till den yttre, objektivt existerande verkligheten och den inre, subjektiva verkligheten adderade psykoanalytikern D.W. Winnicott en tredje sfär. Mellan de två andra områdena finns övergångsområdet. Det är här leken, kulturen och religionen utspelar sig. Här kan människan själv forma sin verklighet på ett sätt som hon varken kan i den yttre eller den inre verkligheten.

Övergångsområdet utgör gränsen mellan modern och barnet, det som samtidigt håller dem åtskilda och förenar dem.

När barnet börjar bli självständigt från modern tar det ofta till vad Winnicott kallar ett övergångsobjekt. Det representerar modern, det blir en inre bild av modern som barnet har kontroll över. Mest klassisk är snuttefilten eller nallen. I den konflikt som uppstår då barnet blir en egen individ, skild från modern – separation och individuation – får övergångsobjektet sin viktiga funktion.

När man växer upp blir övergångsområdet, istället för ett område mellan mor och barn, ett område mellan individen och omgivningen. Där ägnar hon sig nu istället för lek åt kultur. Symboler ersätter övergångsobjekten men fyller samma funktion. Övergångsområdet förblir viktigt för individen livet ut.

10.

När Lena Ringqvist gick i fyran var hon med och planerade roliga timmen i skolan. Lenas familj var kristen, hon själv frälst sedan sexårsåldern.

Utan att Lena var invigd i planen tog plötsligt kamraterna fram en bandspelare, pannband och leksaksgitarrer. Lena förväntades vara med och mima till Gyllene Tiders ”När vi två blir en”.

Skulle jag vara frimodig för Jesu skull och säga nej till att mima? Eller skulle jag vara en feg usling och välja den breda vägen som leder till fördärvet?

Jag stod kvar. Låtsasspelade lite. Läpparna höll jag hårt sammanbitna.

Den självbiografiska …som en tjuv om natten skänker inblick i vad som för en tioåring står på spel i en situation som för en annan tioåring ter sig helt vardaglig.

Att bekänna sin tro. Att stå upp, även när det sociala priset är högt. Särskilt då. Även jag var ett barn som bar detta krav inom sig.

Titeln på Ringqvists bok, …som en tjuv om natten, är hämtad från en passage i Nya testamentet. Det är Herrens dag som kommer som en tjuv om natten.

Just när folk säger: ”Allt är lugnt och tryggt”, då kommer katastrofen lika plötsligt som värkarna när en kvinna skall föda, och de slipper inte undan. (1 Thess 5:3)

11.

Psykoanalytikern Ana-Maria Rizzuto har ägnat en stor del av sin gärning åt att undersöka hur en människas gudsrepresentation, eller gudsbild, växer fram. Gudsrepresentationen är något annat än gudsbegreppet eller gudsidén. Våra intellektuella föreställningar och tankar om Gud behöver inte harmoniera med vad vi känner inför Gud, den roll Gud spelar i våra psyken.

Hos var och en av oss finns inre bilder av de personer som är viktiga för oss. Vi har satt ihop dem dels av fantasier, dels av vad vi faktiskt sett av personen. Denna inre bild kallas objektrepresentation. Den är starkt känslomässigt laddad. Objektrepresentationerna fyller en aktiv funktion i våra liv, det är de som i vårt inre representerar de viktiga personerna. De har förmågan att förändra och påverka oss. När vi relaterar till personer är våra representationer av dem rent av viktigare än dessa personer, som yttre verklighet, är.

Rizzuto menar att Gud psykologiskt sett är ett övergångsobjekt, och att han finns i övergångsområdet. Religionen är en del av kulturen. Till skillnad från nallen är Gud inte något barnet kan se i den yttre verkligheten. Istället formas gudsrepresentationen av material från andra objektrepresentationer. Minnesmaterial av föräldrar och andra viktiga personer, idealiserade föräldrabilder, minnesmaterial knutet till barnets grandiosa självkänsla och de bilder av Gud som man får till sig genom kulturen och sociala sammanhang formar gudsrepresenationen.

Med tiden märker barnet att de vuxna förhåller sig till Gud på ett annat sätt än till de andra övergångsobjekten. Det ger Gud en särställning. Gudsrepresenationen finns kvar hos oss hela livet. Den kan trängas bort eller glömmas, men den kan alltid aktualiseras igen. När vi genomgår kriser bearbetar vi vår gudsrepresentation så att vår gud förändras och kan fylla en funktion även i den nya situationen.

Gudsrepresentationen är alltså något vi skapar själva, med material från representationen av de viktigaste personerna för oss, inklusive oss själva. När vi ser på (vår bild av) Gud ser vi något vi gjort själva. Därför påverkas också vår syn på oss själva och vilka vi är av vår gudsrepresentation.

12.

Det fanns en film med samma titel som Lena Ringqvists bok, Som en tjuv om natten. Jag hörde talas om den. Den skildrade starkt vad som stod på spel. Vad den som inte trodde riskerade. Jag såg aldrig filmen. Blotta tanken på den gav mig ångest.

I den evangelikala kristendomen är den personliga omvändelsen central. Man måste själv fatta beslutet att ta emot Jesus som sin herre och frälsare. Bli frälst.

Jag blev aldrig frälst.

Jag hade ju alltid redan trott. Jag kunde aldrig säga att från och med nu är jag en kristen, för jag var det redan. Det vore att förneka den tro jag alltid haft.

Jag läste i en bok att i ena stunden kommer man till helvetet om man dör. I nästa stund kommer man till himlen. Det finns inget mellanting. Antingen är man frälst eller så är man det inte.

Hur många gånger har jag inte bett: Gud, om jag inte redan är frälst så vill jag bli det nu.

I ungdomsgruppen i kyrkan där Lena Ringqvist var med visades filmen Som en tjuv om natten. ”Vi hade blivit uppmanade att ta med oss alla ofrälsta kompisar, för nu skulle sanningen om framtiden visas i en film. En biokväll var en stor happening i det händelselösa samhället.”

Så blir det […] vid Människosonens ankomst. Då är två män ute på åkern; den ene tas med och den andre lämnas kvar. Två kvinnor är vid kvarnen och mal; den ena tas med och den andra lämnas kvar. (Matt 24:39–41)

I filmen vaknar en kvinna ur en mardröm. Hon vänder sig till sin man men han är inte där. Då förstår hon; alla kristna har blivit hämtade. Själv har hon lämnats kvar.

”Medan eftertexterna rullade hulkade mina ofrälsta klasskompisar i skräckgråt. De visste, liksom vi kristna, att filmen inte var någon vanlig skräckfilm utan den visade på en sann kommande verklighet.”

13.

[N]är tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, för att han skulle friköpa dem som står under lagen och vi få söners rätt. Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” Alltså är du inte längre slav, utan son. (Gal 4:4–7)

Abba, fick vi lära oss, betyder pappa. Det är barnets intima tilltal till sin far. Inte det ord man traditionellt använt för att tilltala Gud, men det ord Jesus gav oss tillgång till.

Vår relation till Gud kan jämföras med ett barns relation till sin förälder. Så kan den också analyseras som en anknytningsrelation, och Gud förstås som en anknytningslik person. Den svenske psykologiprofessorn Pehr Granqvist har i sin forskning analyserat religiositet ur ett anknytningsteoretiskt perspektiv.

Hur vår relation till Gud ser ut påverkar hur vi mår och hur vi ser på oss själva. De som har en kärleksfull gudsbild har en mer positiv självkänsla. De som beskriver Gud på ett sätt som indikerar en trygg anknytning till Gud mår bättre och är bättre rustade att värja sig mot lidande än de som har en otrygg anknytning till Gud.

Är detta svaret på i vilken mån jag formade min tro, och i vilken mån min tro formade mig?

Fullt så enkelt är det inte. För det finns också tydliga korrelationer mellan hur vi knutit an till våra vårdnadshavare och hur vi knyter an till Gud.

Om man fått en lyhörd omvårdnad, och därigenom utvecklat en trygg anknytning, förväntar man sig att även andra kommer ge en det. Så har personer med trygg anknytningshistorik i större utsträckning en trygg gudsrelation – förutsatt att deras vårdnadshavare varit religiösa under barnens uppväxt. Trygga personers religiositet är mer stabil över tid, och den tilltar genom positiva erfarenheter, som att man inleder relationer.

Om man däremot som barn erfarit att anknytningspersonen ofta är otillgänglig, så att anknytningen blivit otrygg, kan man istället söka sig till någon annan – ett anknytningssurrogat. Gud kan fungera som ett sådant surrogat. Personer med otrygg anknytningshistorik söker sig oftare till Gud i stressfyllda situationer. Plötsliga omvändelser är vanligare i denna grupp. Under stabila faser i livet avtar religiositeten bland personer med otrygg anknytning. En studie visade till exempel att otrygga personer som avslutat en kärleksrelation mellan två mättillfällen blivit mer religiösa, medan de som inlett en kärleksrelation blivit mindre religiösa.

14.

I kraft av barnet i stallet, hans död och uppståndelse (men det är en annan högtid), får vi komma till Gud trots att vi inte duger som vi är. Om vi tror.

Att tro är nu något mer än att hålla något för sant. Det handlar om att lita på, att överlåta sig. Som jag, för att genast ångra mig, sagt till mina barn när de oengagerat hasplat ur sig ett förlåt efter att de gjort någon illa: Du måste mena vad du säger.

Hur menar man vad man säger? Hur inte bara tror man, utan tror av hela sitt hjärta?

Tron förvandlar liv. En troende ska skilja ut sig från mängden, hennes liv ska vara ett exempel.

Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd. Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska. (Mark 16:16–18)

Tecken skall följa dem som tror.

Om inga tecken följer mig, tror jag tillräckligt då?

15.

I vilken mån formade jag min tro, och i vilken mån formade min tro mig?

Orsakskedjorna gick nog åt båda hållen.

Den jag redan var, den jag redan blivit, formade min bild av Gud.

Och den bild av Gud jag fick förmedlad till mig – och tog till mig – formade min självbild och min självkänsla.

Vad man har med sig in i kyrkan påverkar hur man uppfattar det som där sägs. Vad som sägs i kyrkan påverkar vad man tar med sig därifrån.

16.

Att handla utan att någonsin fela är svårt. Omöjligt. Att inte kunna tillåta sig att i handling avvika från Guds väg är omänskligt.

Nu kommer det, i kraft av barnet i stallet, inte an på våra handlingar.

Men att tro är inte nödvändigtvis lättare än att handla. Att i sin inre övertygelse aldrig vackla inte mindre omänskligt.

Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. (Rom 4:4–5)

Det kallas nåd, men om den endast tillfaller den som kan visa fram en tro? Vi är befriade från kravet på goda gärningar, men blir inte tron istället något som ska presteras?

17.

När epileptikern Jonatan i Johan Heltnes Det finns ingenting att vara rädd för slänger sina mediciner – som ett tecken på sin tro – är han långt ifrån den första.

Per Kornhall berättar i sin bok Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn om sin tid i Livets Ord, där han bland annat var lärare på gymnasieskolan. Jag var aldrig på Livets Ord, men känner väl igen föreställningen att man måste vara övertygad om att ens böner kommer besvaras. Att man ska tacka Gud för att han kommer ge en vad man ber om.

Det är ju tron det kommer an på.

Kornhall berättar om en familj där mamman var sjuk. Föräldrarna tog emot helandet ”i tro”. ”Det innebar att man övertygar sig själv om att det verkligen ska hända, så att man handlar som om det redan var verklighet.” Man agerade som om mamman var frisk. Barnen, av vilka ett var Kornhalls elev, fick inget veta förrän det var för sent och mamman dog.

18.

Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det. (Joh 14:12–14)

Att kunna utföra gärningar som Jesus själv. Och ännu större.

Vilket löfte.

Men den som tror men inte lyckas förlösa den gudomliga kraften? Den som ber men inte får? Vad ska den ta sig till?

Det kan te sig naturligt att den vars böner inte besvaras kommer att tvivla på Gud. Men jag tvivlade mer på mig själv.

19.

I People in Glass Houses berättar Tanya Levin om sin tid i vad som, med sin början i Australien, nu blivit en megakyrka med filialer i hela världen; Hillsong. Även i Sverige finns sju filialer.

Levin bevistar en väns mammas begravning. Den dödas familj har en central roll i församlingen.

”De har trott att Gud ska väcka deras mamma från de döda. De har bett i tre dagar, sedan hon dog. De lämnade kistan öppen under begravningen, i fall att.”

Kistan sänks ner i graven. Den döda reser sig inte.

Kvar står de efterlevande, med sina obesvarade böner.

20.

Den inre världen kan inte skiljas från den yttre. Gud existerar i den yttre världen, men också i mig. Gud ser till mitt hjärta. Gud skärskådar mina innersta avsikter. När jag ber behöver jag inte tala högt; Gud är där och hör de ord jag uttalar i tanken.

Gud finns i mig. Genom den helige ande finns Gud i varje kristen. Fyller oss inifrån.

Att handla rätt är inte nog. Man ska göra det av rätt anledning.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne. (Ps 51:12)

Relationen till Gud är ett objektivt faktum, men den utspelar sig inne i mig.

21.

Tron kan lägga sten på börda. Bekräfta vår otillräcklighet, ge skäl till vår ångest. De religiösa rörelser som reser staket runt människors liv, förbjuder människor att ge sig ut i världen, måste skärskådas och bekämpas. Givetvis. Men de som låter människor göra sina egna val, men förkunnar att det ena valet leder till Gud och det andra till förtappelse förtjänar också att granskas. En ideologi som förmår människor att begränsa sig själva är nog så begränsande. Vuxna människor är fria att välja sin tro, men friheten är relativ när den kombineras med övertygelsen om att ett felaktigt val vore ödesdigert.

Tron kan också erbjuda ett språk för att tala om det som inte låter sig omtalas. Ett sätt att närma sig det som alltid glider undan. En möjlighet att sväva – inte falla, inte sjunka – i ovisshet.

I den tro som var min kretsade allt kring svaren. Frågorna hann knappt ställas, så gavs svaret.

Precis som i dess spegelbild, den vulgära ateismen.

Båda är de lika säkra på vem Gud är, båda är de lika övertygade om att de kan bevisa huruvida han existerar och att de kan avgöra vad som är hans verk och vad som inte är det.

Men vare sig man kan bevisa förekomsten av gudomliga mirakler eller att de faller tillbaka på naturvetenskapliga förklaringar så stillar det inte min existentiella oro. Hur man än argumenterar för att Gud skapat världen på sex dagar eller att teorin om Big Bang är sann hjälper det inte mig att hantera min ofullkomlighet, min vilsenhet och insikten om min dödlighet.

22.

Det finns samband mellan religiositet och psykisk hälsa.

Men i vissa fall finns även samband mellan det motsatta; religiositet och psykisk ohälsa.

Crystal L. Park och Jeanne M. Slattery skriver i sitt kapitel i Handbook of the Psychology of Religion and Spirituality om tvångsbeteenden. ”Man har kunnat visa att religiositet har en positiv korrelation med nivåer av symptom på tvångstankar, tvångsmässig tvagning, och thought-action fusion(det vill säga föreställningen att tankar har samma moraliska värde som de handlingar de svarar mot) […] och större fruktan för Gud och för syndfulla tankar”.

Omfattningen av tvångsbeteenden skiljer sig åt mellan olika religiösa grupper. Detta hänger samman med hur utbredd thought-action fusionär. Bland kristna är det vanligare att man tillmäter tankar samma moraliska status som handlingar, desto mer utbredda är också tvångsbeteendesymptomen bland kristna.

Men är thought-action fusion ett symptom på evangelikal kristen tro? Eller är det snarare ett fundament i själva tron? Ta bort föreställningen att tankar har samma moraliska status som handlingar och tron är en annan. En del av grunden för tron har rent av ryckts undan; det är ofta genom våra tankar Gud talar till oss.

23.

I mer än fyra års tid gick T. M. Luhrmann på gudstjänster, konferenser, lovsångsmöten, retreater och husgruppsmöten i Vineyardkyrkor.

Vineyard är en evangelikal rörelse som uppstod i mötet mellan hippiekulturen och pingströrelsen i USA. Flera församlingar finns även i Sverige.

Luhrmann, som är professor i antropologi, intervjuade församlingsmedlemmar om deras relation till Gud. I When God Talks Back försöker hon göra just det bokens undertitel säger – Understanding the American Evangelical Relationship with God.

Enligt Luhrmann är just den personliga relationen till Gud det centrala i denna evangelikala tro. Gud är inte någon abstrakt princip, inte någon upphöjd som man endast kan läsa om i Bibeln. Gud beskrivs som en kompis, kvinnor säger att de går på dejt med honom, man uppmanas att samtala med Gud i de mest vardagliga situationer. Och Gud talar till människor. Inte som något sällsynt undantag, utan som ett naturligt inslag i den troendes liv.

Det främsta sättet Gud talar till människor är genom deras tankar. Att höra detta, att urskilja Guds röst bland alla sina egna tankar, är något församlingsmedlemmarna måste lära sig. Enligt Luhrmanns observationer är det vedertaget att man måste öva sig i att uppfatta vad Gud säger till en, att det är något man blir bättre på med tiden.

Under sin tid med Vineyard ser Luhrmann att man dels lär sig att urskilja Gud i sitt eget medvetande, och att man även lär sig att relatera till Gud som en person. Hon jämför det med att, på barns vis, ha en låtsaskompis. Många av dem hon pratar med accepterar jämförelsen, även om de avvisar ordvalet.

Luhrmann tolkar det som en lek som samtidigt speglar verkligheten:

När evangelikala går på ”date night” med Gud är lekens inramning också en inramning av verkligheten. De vet att de låtsas prata med Gud, och mycket i sättet de pratar om date nightvisar att de vet att detta egentligen inte är Gud. /…/ Samtidigt är date nightmed Gud inte bara ”på låtsas”. Det är, som församlingsmedlemmar framhåller, ett sätt att möta Gud. Det centrala inslaget av lek i en kristen kontext är att lekens anspråk på att Gud är en låtsaskompis också är ett verkligt anspråk på världens beskaffenhet, ett anspråk på den helige andes och Guds övernaturliga närvaros objektiva verklighet.

Gud finns utanför oss, men vi hittar honom i oss.

Luhrmann associerar övningarna med Gud som låtsaskompis till Winnicott och övergångsobjektet. Det är det faktum att nallen både är och inte är modern som gör det möjligt för barnet att i nallen finna allt det goda med modern, samtidigt som den faktiska modern är frånvarande. Nallen är något mer än en fantasi; den har en fysisk existens, men utan barnets inre förställningar om den vore den meningslös; bara tyg och stoppning.

Nallen fyller en funktion först när barnet fyller den med mentalt innehåll, aktivt tillskriver den moderns egenskaper. Gud fyller en funktion i vårt själsliv först när vi skapar oss inre bilder av honom.

Detta är inte nödvändigtvis något som förminskar Gud. Att vi fungerar på så sätt att Gud måste ta denna väg in till oss säger inget om huruvida Gud är verklig eller ej. Gud är inte bara en nallebjörn.

Det finns inget bara med ett barns övergångsobjekt.

24.

Så vem är han, barnet i stallet?

Jag vet inte.

Jag tror inte att svaret är så viktigt.

Jag dröjer hellre vid frågorna än skyndar till svaret.

Det är i frågorna mysteriet lever. Det är i frågorna livet utspelar sig. Det är i frågorna vår mänskliga belägenhet kommer till uttryck.

Min tro byggde på tvärsäkra antaganden. Ändå var jag så osäker.

Jag tvivlade inte på Gud men väl på mig själv. Jag var säker på att Gud tar sig an dem som överlåter sig åt honom, men inte på att jag var tillräckligt överlåten. Jag visste att den som tror blir räddad, men jag visste inte om min tro räckte till.

Nu är jag mindre säker. Men också mindre rädd.

***

Följ Dagens Arena på Facebook