Vårt gammel-gamla intresse för våra äldre-äldre

Ålderdom Pandemin gör inte bara att vi får syn på våra äldre igen utan också på vår egen bortvända blick. Det vill säga den blick som varit bortvänd i sekler, den blick som förpassat gamla in på stora institutioner vi därefter har rationaliserat, skriver Martin Hedén.

När uppmärksamheten riktas mot de äldre skulle det kunna vara deras uthållighet som fokuserades. Detta att påfrestningar, motstånd och förnedring under många decennier inte lyckats bryta livsvilja och nyfikenhet. Men oftare är det förgängligheten som står fram, som en obönhörlig förutsägelse av vad som väntar oss själva. De gamla representerar så mycket man vill undvika: fysisk och andlig skröplighet, depressiva tankar, personlighetsförändring, ensamhet och mängder av begränsningar, sådana som med nödvändighet följer när funktioner försvinner.

Ja, man ser allt detta som oroar en samtidigt som fjärde budet dunkar i bakhuvudet: Ära din fader och moder. Eller i sin nysvenska form: Visa aktning!

Jomen det ska man ju. Det är ett obönhörligt imperativ.

Så obönhörligt att det lättaste blir att låtsas som om man inget sett. Titta bort. Man gör nåt pliktskyldigt kanske… Först gör man nåt pliktskyldigt, men sen tittar man bort. Det finns annat att se än alla dessa svårigheter.

Och med den bortvända blicken följer det dåliga samvetet och det dåliga samvetets följeslagare: irritationen.

En sällsam effekt av Corona-pandemin är dock att det nu blivit närmast omöjligt att vända bort blicken. Det är de äldsta som blir sjukast och troligen är de också mycket smittsamma. Det är de äldsta som dör. Och det är de äldsta som motiverar långtgående restriktioner, sådana åtgärder som försvårar livet för de yngre.

Tillspetsat: det är de äldsta som genom sin sårbarhet hindrar 19-åringarna från att få fyllna till på lastbilsflaken i juni. Och de hindrar också en välmående medelklass från att flyga runt värden och sippa drinkar.

Gamlingarna står helt enkelt i vägen för livet.

Men Corona-pandemin gör inte bara att vi får syn på våra äldre igen utan också på vår egen bortvända blick. Det vill säga den blick som varit bortvänd i sekler, den blick som operationellt förpassat gamla in på stora institutioner vi därefter gång efter annan har rationaliserat. Vi har inte velat lägga våra pengar på vård av gamla, och när våra provisoriska arrangemang för dem nu prövas och visar sig vara bristfälliga blir följden en samhällsdebatt präglad av bortvisat ansvar.

Orden och känslorna laddas. Bristen på syrgas och medicinsk kompetens på särskilda äldreboenden är givetvis illa, och ännu värre är att detta varit en medveten politik som väljarna helhjärtat stött. Att beskriva den som ”aktiv dödshjälp”, ”ättestupa” etc vilket är beteckningar som förekommer i debatten, är däremot felaktigt: vid aktiv dödshjälp tar någon ansvar och handlar. Här har vi istället att göra med ett slags systematiserad underlåtenhet, brister som ingen ansvarar för mer än någon annan. De starka ord som används försöker väl ropa ut ett ögonblickligt engagemang, ett läpparnas engagemang som kamouflerar detta att de flesta valt bort omsorgen om äldre till förmån för prioriteringar av det egna livet.

I mitt facebookflöde kom härom dagen ett utrop om att vi inte bara dödar de gamla, vi flår dem också. Detta var ett omdöme som levererades av en gammal journalistkollega som mig veterligen aldrig vässat sin penna för att bevaka omhändertagandet av de äldre men som nu däremot engagerat sig som kritiker av den s k svenska Corona-strategin. Det är så som stora delar av engagemanget ter sig idag för så kallade äldre-äldre.

Gamlingen som belastning – det är ett perspektiv som har relevans. Med stigande ålder ökar våra behov av hjälp samtidigt som våra möjligheter att bidra minskar.

Men det paradoxala är ju att också friska människor i hög ålder börjat beskrivas som belastning de senaste åren. De gör slut på pensionspengarna och bör alltså arbeta längre, här finns en rörande enighet bland majoriteten rikspolitiker, som för sin egen skull garanterat sig helt andra ekonomiska förutsättningar.

En stor grupp, som redan pensionerats, har så låga inkomster att de erbjuds att bli prekariat hos medelålders entreprenörer. I min stad, Västerås, får de att skotta snö på ställen där man inte kommer åt med maskiner utan måste kröka rygg.

Också i Corona-sammanhang har de friska pensionärerna utmålats som en fara eftersom de går ut på  promenader med sina stavar istället för att hålla sig hemma och lyssna på gudstjänsten i P1. Över en viss ålder bör man inte synas över huvud taget.

Jag har aldrig besökt ett äldreboende där jag behövts trängas med anhöriga.

Covid-19 är en sjukdom som larmat föreställningarna om döden. Det är ingen hemlighet att de årliga influensorna skördar liv bland äldre, inte sällan ger de lunginflammation och allmän sepsis. Det är inte vackert men är en naturlig del av vår existens: en eller annan diagnos orsakar slutligen döden, även om det hos en gammal och skör människa egentligen är åldern som bör ses som grundorsak, inte den dräpare som skrivs in på dödsattesten.

För hundra år sedan dog inte folk i förtid, som man säger, vid 70 års ålder, idag har kraven på levnadslängd flyttats fram. 1950 var medellivslängden för män 71 år. Idag är vanligaste åldern för kvinnor att dö 88 år och för män 86. Har man som gubbe hunnit fylla 82 år har man hälften av sina årskamrater kvar. Att bli 95 är inte ovanligt, men det är inte rimligt att föreställa sig att de flesta ska leva så länge. Och det är inte säkert att de sista åren är särskilt kvalitativa eller ens önskvärda av den åldrande, sjuke.

Eftersom döden flyttats bort från hemmen har vi mer och mer förfrämligats inför den och det finns ett önsketänkande om allt sker snyggt och stilla. I den offentliga diskussionen handlar inte döendet om avföring, förvirring, smärta och ensamhet. Och som anhörig kan det vara frestande att inte besöka sin döende släkting, föreställningarna om det snygga kan komma på skam.

När äldreboenden idag satts i karantän blir det därför en röra av känslor i debatten. Först detta att vi faktiskt alla varit med om att skaffa undan gamlingarna från vår vardag och att vi därefter försämrat deras förhållanden. Nu när de dör i pandemin kan vi inte få ta, som det heter, ett sista farväl ens. Ett sista farväl…

Smaka på orden: sista farväl. Först ser man bilden av vördnad inför den åldrige, blickarna som utväxlas, blommorna som tagits med, ljuset som brinner. Sen tänker man: Hur många farväl var det sålunda innan det uteblivna sista? Jovisst. Rätt många. Eller i vart fall rätt många tystnader. Jag har aldrig besökt ett äldreboende där jag behövts trängas med anhöriga.

Mediernas affärsidé handlar om att jumpa på ytspänningen. Därför har vi hittills under pandemin sett en del artiklar om brister i vården av gamla på särskilda boenden, om brist på material och tester. Dock har det varit svårt att ställa någon speciell person till ansvar för bristerna: de val som gjorts innan pandemin slog till hade ett brett stöd i samhället.

Istället har frustrationen tagit vägen över sociala medier och framför allt riktat sig mot personer som har att hantera den akuta situationen. Man har anklagat regeringen för att gömma sig bakom Folkhälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten för att vara alltför senfärdig och till och med för att experimentera fullskaligt med befolkningens liv.

Men inga angrepp har gjort någon skillnad – det har handlat om upprört hoppande på stället, inga förslag på hur mer skattepengar ska satsas. Och de anhöriga som tidigare inte hälsat på sina gamla kan idag fortsätta med det. Fast med gott samvete.

För drygt 40 år sedan flyttade jag ut på landet i norra Västmanland, familjen fick hyra barnhemsdelen på fattighuset Nystrand i Sala. Nystrand var vid förra sekelskiftet en social storsatsning med särskilda hus för fattighjon, barn och idioter. Tanken var att anläggningen skulle vara självförsörjande: här fanns ladugårdar, åkrar och hagar. Och de som inte kunde jobba i det egna jordbruket eller hyras ut till närliggande gårdar fick tälja pligg för rappning och lerklining på beställning av stadens byggmästare.

Det största bostadshuset var på väg att rivas, i den översta trossbottnen fann jag mängder med gamla skor av olika modeller, men de flesta var rätt slitna förstås. Skorna jagade iväg mig till fattigvårdsstyrelsens arkiv – jag ville veta vilka som haft dem och få en aning om hjonens historia. Det jag läste gjorde mig upprörd. Jag hade inte förstått hur denna sociala reform i praktiken fungerade, men här stod det svart på vitt.

Den som inte hade mat till familjen kunde ansöka om stöd hos fattigvårdsstyrelsen. Men det gjordes först en noggrann prövning och fler än två gånger fick man ingen påse mjöl. Den tredje gången fick man valet att fortsätta vara en fri och myndig medborgare – men hungrande och sjuk – eller att skrivas in på Nystrand. Och skrevs man inte övertog fattigvården all ens egendom, man omyndigförklarades och man var inte tillåten att lämna fattighuset för att söka arbete och eget uppehälle.

Fattigvården ville gärna upprätthålla skenet av kristlig omsorg och kärlek men var ett geschäft som vilade på ett stadigt fundament av tvång och övergrepp.

Med skorna och berättelserna i botten började jag försöka bygga en monolog och utställning om dessa systematiserade övergrepp, men lyckades inte. Däremot kom de avlagda kängorna och arbetsskorna att få mig att fortsättningsvis titta extra på social- och äldrevård, som journalist.

1984 ville Kulturredaktionen på DN att jag skulle reflektera över en samnordisk forskningsrapport – Oppdaginga av fattigdomen– om socialvården i Norden under två hundra år, 1720 – 1920. Min text kom att handla om hyckleriet, hur stat och kommuner alltid försökt skjuta över ansvar och kostnader på varandra. Och om hur omsorgen alltid gjorts till business. Det här var ju i efterdyningarna av kärnkraftsomröstningen vilket satte sin prägel på artikelns inledning:

Men nu är det ju så – tyvärr – att dräggen är en slaggprodukt av det samhällssystem som förutsätter ojämlikhet. Dräggen liknar i mångt kärnkraftens radioaktiva avfall, men med den skillnaden att man inte kan borra ned vanartingarna i berggrunden utan vidare. Först gäller det att finna moraliskt acceptabla metoder, anpassade till ekonomin.

Slutet på artikeln löd:

Idag utgår nya direktiv i humanitetens tjänst. Hemsjukvård är tidens lösen. Det låter onyanserat vackert. Låt de gamla få stanna hemma så länge de kan. Skicka hem en katetbytare till de sjuka tre gånger om dagen. Ge dem ävenledes en alarmknapp att trycka på vid behov. (Det automatiska larmet i kylskåpet slår till om kylskåpsdörren inte har öppnats på tre dagar.)
Troligen är hemsjukvård inte idealisk för alla gamla. Den kan isolera redan ensamma till senilitet och dumhet. Men den är ekonomisk – envar sin egen säng!
Troligen kommer inte heller någon att ifrågasätta lanseringen av hemsjukvården år 1984. Den missgynnar nämligen ingen särskild samhällsgrupp – undantaget en del gamla, men de har nog inte blivit tillfrågade.
Och forskningen går vidare. Nya sätt att bli av med avfallet prövas. Moraliskt acceptabla är de med sannolikhet allihop.

Just det avslutande stycket fick bland annat en läkare i Skåne att ifrågasätta artikeln. Han ansåg att det inte fanns belägg för sådana spekulationer.

Den trollformel som gjorde det etiskt försvarbart att låta dagpersonalen arbeta ensam och minska nattpersonal var något som hette ”konsekvensutredning”.

Det här var ju åtta år innan ädelreformen, då landstingen (regionerna) gjorde sig av med de mest vårdkrävande gamlingarna. Och några år senare kom privatiseringarna och därefter de systematiska rationaliseringarna också på kommunala vårdinrättningar. Det var en utveckling jag kunde följa som anhörig.

Den trollformel som gjorde det etiskt försvarbart att låta dagpersonalen arbeta ensam många timmar och minska fyra nattpersonal på tre avdelningar till två var något som hette ”konsekvensutredning”. Föreståndaren för en vårdinstitution fick helt enkelt order om beskriva konsekvenserna av åtgärden att ersätta personal med larmmattor nedanför sängarna. Och konsekvensutredningen gjordes på ett väluppfostrat sätt förstås och skickades in, arkiverades. Därmed hade ansvariga tagit problemen på allvar.

Den var samma morala teknik man tidigare använde på ålderdomshemmen när de gamla fick särskilda vårdplaner. Vårdplanen för den enskilde var uppställd i olika punkter som gymnastik, utepromenader, duschning, etc, allt beskrivet med antal aktiviteter per vecka. Också min svärfar begåvades med ett sådant dokument men under de två år han vistades på hemmet blev det vad jag vet aldrig en enda promenad. Enligt planen skulle det vara två i veckan. Men det saknades väl ofta personal. Jag kan också tänka mig att han programmatiskt svarade nej när han fick frågan: ”Hördu Gösta, inte vill du gå ut idag när det blåser, heller?”

Under de senaste åren har, som jag upplevt det, betydande resurser och ansträngningar lagts på att utveckla automatiseringar i vården. Det handlar om elektroniska katter som substitut till närhet, Skype-robotar på hjul – uppfinningar som digitaliserar besök, kommunikation och övervakning – matningsrobotar som automatiserar måltiderna samt mekanisering av hygienen via duschrobotar.

Då och då visar forskare, innovativa studenter och kommunala utvecklare de framåtsyftande innovationerna för en beundrande presskår. Men det intressanta är ju knappast om apparaterna fungerar eller inte, det intressanta är riktningen i satsningarna, riktningen bort från mänsklighet och mänsklig kontakt.

Jag refererar inte till den 36 år gamla artikeln för att yvas över att mina bedömningar, tyvärr, besannades. Det var ingen prestation, som jag kan åt mig äran av utan något som var övertydligt i statsvetarnas rapport: i över två hundra år hade vi hanterat de fattiga och gamla på samma principiella sätt. Varför skulle det inte fortsätta så?

Berättelsen finns med för att demonstrera hur stabilt och livskraftigt hyckleriet är – att påpeka detta lär inte heller göra någon skillnad. Men man kan gott påminna sig det i pandemitider då de försvarslösa äldre tvingas tjäna som projektionsyta för vår önskan att vara goda, vår skuld för att vi inte är det samt för rädslan inför det egna åldrandet och döden.

Till hyckleriet hör detta att lägga huvudet på sned och sucka något om ”våra äldre”. Bland politikerna är det framför allt Ebba Busch Thor som använder detta tilltal, men man får gott om träffar på andra också om man googlar uttrycket. Exempelvis använder DNs chefredaktör Peter Wolodarski denna possessiva form – han gör en äldre generation till objekt. Bland chefredaktörerna är det bara, vad jag sett, PM Nilsson på DI som reagerat negativt på det här sättet att tala om människor. Men hans perspektiv är att det är alltför generaliserande eftersom till och med Hans Majestät Konungen blir inkluderad.

Så därför – låt oss säga det högt och klart: ingenting tycks ha förändrats. Mer än möjligen detta att idag hittar vi inte spåren efter de avlidna gamlingarna. Städningen har blivit ännu mer effektiv. Inte ens de slitna skorna blir kvar i trossbottnen.

***

Följ Arena Essä på Facebook