politik Sveriges relation till euron har åter hamnat i blickfånget. I ekonomiskt avseende är det europeiska valutasamarbetet dock ett svårartat misslyckande, skriver Lars Anell.
Sverige bör ta nya steg för att införa euron
Det meddelar rubriken till en artikel i DN av ambassadörerna Sven-Olof Peterson och Mats Ringborg (2.1.2022).
Inledningsvis hävdas att ”euron befäst sin ställning som världsvaluta” och att ”ett starkt EU är viktigare än någonsin.” Därefter kommer ett avsnitt om de länder som inte deltar i eurosamarbetet för att peka på ett möjligt scenario där vi står utanför i dåligt sällskap med Polen, Ungern och Tjeckien samt Danmark. Peterson och Ringborg hoppas att svenska folket då ska bli mer positiva till att delta för att slippa umgås med länder som inte respekterar rättsstatens principer. Sedan kommer ett långt avsnitt som går ut på att Sverige, som medlem av EU, är rättsligt förpliktigat att acceptera euron som valuta. Argumenten saknar inte grund men den politiska relevansen är noll.
I artikelns korta slutkläm sägs att ”medvetenheten om den situation Sverige befinner sig i måste öka” – vilket alltid är bra. Många aspekter måste beaktas – ”bland annat opinionsläget” (viktigt med tanke på att det av artikeln framgår att 64 procent avser att rösta nej i en ny folkomröstning). Vidare måste ”de ekonomiska argument som användes inför folkomröstningen ses över.” Men läsaren får ingen vägledning om vilka som var rätt eller fel.
Det finns inte i hela artikeln ett enda ekonomiskt argument som visar eller gör troligt att det skulle vara bra för Sverige att delta i eurosamarbetet. Om vi bortser från uppgiften om hur många som motsätter sig projektet finns inte en enda siffra.
Den bistra sanningen är att den ekonomiska tillväxten i eurozonen varit anemisk
Lustigt nog publicerades för några veckor sedan på sajten Project Syndicate en artikel med exakt samma upplägg. Professor Jean Pisani-Ferry vid European University Institute och tankesmedjan Bruegel konstaterar inledningsvis att alla de förhoppningar som en gång knöts till projektet om ekonomisk och finansiell integration, samordning av ekonomisk politik, politiskt samförstånd (amalgamation) och globalt inflytande har kommit på skam.
Resten av artikel handlar om varför projektet i olika avseenden har misslyckats. Men slutsatsen är ändå positiv. ”Trots att grundfädernas förutsägelser inte alls gått i uppfyllelse (were often wide off the mark) så kan man hävda att det var ett klokt beslut” att använda euron som valuta. Men artikeln är lika renons på ekonomiska hårddata som Peterson och Ringborgs opus.
Den bistra sanningen är att den ekonomiska tillväxten i eurozonen varit anemisk och att skälet är den ekonomiska tvångströja alla medlemmar tvingats ikläda sig. I Maastrichtfördraget som trädde i kraft 1993 stadgades att kravet för att delta i eurosamarbetet var en budget i balans och en statsskuld som motsvarade mindre än 60 procent av BNP.
Redan under uppmarschen fram till millennieskiftet tvingades länder som aspirerade på att delta att strama åt men det är när allt kommit på plats som skillnaden mot omvärlden blir alltmer markant. Med undantag för några år just före finanskrisen var tillväxttakten i Euroland under perioden 2000–15 klart lägre än genomsnittet för OECD (som dras ned av Japan). Arbetslösheten var långt högre i zonen än i den industrialiserade omvärlden och arbetskraftens produktivitet utvecklades svagare.
Den enskilt viktigaste orsaken till denna utveckling är att ansvariga institutioner och politiker i eurozonen kapitalt misslyckades med att hantera finanskrisen. Ännu våren 2008 skrev kommissionen att den gemensamma valutan skulle skydda mot den elaka kris som drabbat Förenta Staterna:
”Regeringar samordnar sin ekonomiska politik så att alla ekonomier harmoniskt samverkar med varandra…..Den gemensamma valutan i sig fungerar som en sköld mot externa chocker.”
I andra länder mobiliserades både penningpolitik och statsfinanser för att möta finanskrisen. Men Tyskland inlade veto mot alla avsteg från eurozonens regelsystem och tvingade alla medlemsländer att försöka spara sig i balans.
Storbritannien och Förenta Staterna var åter på banan inom några år medan det dröjde fram till 2017 innan något euroland, med undantag för Tyskland, nådde samma produktionsnivå som före krisen. Tillväxten efter krisen var inte snabbare bara i Nordamerika och Australien utan också i de EU-länder som inte var inlemmade i eurozonens regelsystem. Framför allt Rumänien, Bulgarien, Polen och Ungern nådde en magnifik tillväxt.
På Economists lista över de länder som 2009–19 haft den svagaste tillväxten i världen finns, tillsammans med bland andra Sydsudan, Kongo-Brazzaville och Jemen, hälften av eurozonens medlemmar – och de som saknas ligger inte långt före.
Euroländerna handlar allt mindre med varandra
Parentetiskt bör inskjutas att eurozonens regelsystem är ovanligt fyrkantigt. När ett tak på 60 procent av BNP sattes för statsskulden kunde nominella räntor vara 4–5 procent. Detta innebar att räntekostnaden uppgick till ett belopp som motsvarade 3–4 procent av statens utgifter. Nu kan så gott som alla EU-länder ta upp lån på 10 år till en nominell ränta som ligger nära noll vilket innebär att statens kostnad blir försumbar. Att i detta läge ålägga sig att inte lånefinansiera kloka investeringar ter sig inte framsynt.
Kombinationen av statsfinansiell åtstramning som minskar köpkraften inom eurozonen och en snabb expansion i omvärlden har lett till ett osunt beroende av export. Det paradoxala resultatet är att de länder som är medlemmar av en valutaunion som skulle underlätta internhandel i allt större utsträckning får avsättning för en växande del av industriproduktionen i tredje land. Euroländerna handlar allt mindre med varandra och förändringen är inte marginell.
Men hoppet är inte ute. När pandemikrisen drabbade Europa kom aldrig på tal att strama åt statsfinanserna. Alla regeringar lånade väldiga belopp för att stabilisera ekonomin. Penningpolitiken blev osannolikt generös och regler för statsstöd sattes på undantag. Återhämtningen i Europa – i och utom eurozonen – är därför fullt jämförbar med vad som sker i andra OECD-länder. Men just nu letar den nya tyska koalitionsregeringen efter möjligheter att lånefinansiera sina reformlöften på ett sätt som inte bryter mot den Schuldenbremse som skrivits in i landets konstitution.
Jag har grottat ner mig i statistik därför att jag vill undvika att bara hänvisa till auktoriteter eller till vad jag tidigare skrivit. Men ändå – Martin Wolf på Financial Times har konstaterat att ”euron har varit en katastrof. Inget annat ord är tillfyllest.” Paul De Grauwe, Adair Turner, Ashoka Mody (som skrivit standardverket om euron), Heikki Patomäki, Larry Elliott och Dan Atkinson är några av de mer välkända som instämmer. Historikern Adam Tooze kallar hanteringen av finanskrisen inom eurozonen för ”ett av de värsta exemplen på ekonomiskt självskadebeteende vi känner till.”
Europeiskt valutasamarbete har alltid varit ett i huvudsak politiskt projekt. I ekonomiskt avseende är det hittills ett svårartat misslyckande. Argument för att Sverige ska delta måste anpassa sig till denna verklighet.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
