Vem vinner tullkriget?

Gravt felaktigt att vika ner sig. Att visa svaghet är inget bra sätt att inleda en förhandling med Trump.

USA:s president Donald Trump hade nog tänkt sig en generell tull på 20 – 25 procent för alla länder, men så blev det inte och gissningvis är Trump rätt nöjd ändå.

Men är det verkligen bara Kina som vågar stå upp för att bevara ett regelbaserat handelssystem?

Att återindustrialisera USA

Från slutet på 1970-talet till finanskrisen 2008-2009 minskade industrins andel av BNP i USA från 25 till 8 procent för att därefter plana ut. Donald Trump har i hela sitt politiska liv varit en förespråkare för att skydda det amerikanska näringslivet med tullar. Nu finns ett starkt och växande partiöverskridande stöd för att återindustrialisera USA. Biden behöll och spädde på de tullar Trump införde under sin första period i Vita huset. För ett stärka landets ”industriella bas” införde han Inflation Reduction Act som tillsammans med andra stödprogram erbjöd väldiga subventioner för gröna investeringar och produktion av halvledare.

Trumps innovation är att införa högre, universella tullar samt hota med repressalier för de länder som vidtar motåtgärder. Tullinkomsterna ska räcka för att infria utlovade löften om skattesänkningar för företag och medborgare.  De bolag som överväger att etablera sig i USA erbjuds då goda ekonomiska villkor på en stor marknad om skyddas av en tullmur. Genom att hota med ännu högre tullar för utvalda länder räknar Trump med att kunna förhandla sig till förmånliga bilaterala avtal.

Ett av de mer bisarra inslagen i detta spektakel är att USA enligt ”trumpisterna” sedan många år varit förlorare i umgänget med andra länder – framför allt Tyskland och Kina. De anser sig därför ha anledning att kräva en återbäring som har likheter med hämnd.

I sitt installationstal beskrev Trump hur bedrövligt tillståndet var i landet. Han använde det som bas för löftet om en ny guldålder. Nästan varje mening i beskrivningen av misären i USA är osann.

Trump övertar en ekonomi i gott skick som sedan millennieskiftet konkurrerat ut alla medtävlare i G 7-gruppen vilket ekonomiskt mått vi än använder.

Trump fick kalla fötter – eller?

Den 2 april visade Trump upp en lista på ofta mycket höga individuella tullar som skulle införas på basis av en dittills okänd formel för enskilda länder. Detta skapade kaos på internationella marknader och ledde till dramatiska kursfall på alla världen börser.

Mycket snabbt sattes dessa tullar på sparlåga, utom för Kina, där de höjdes. Det allmänna omdömet är att Trump fick kalla fötter. Så kan det vara. Sannolikt lyssnade han till vad vänner i finansindustrin och förvaltare av pensionsfonder hade att säga. Han har offentligt prisat chefen för JP Morgan Chase, Jamie Dimon, för hans visdom.

Några misstänker att Trump själv eller familjen gjorde sig en förmögenhet genom att köpa aktier före tillkännagivandet om en paus.

Med säkerhet fick han också information om att världens finanssystem var nära att skadas allvarligt. Dagens guldmyntfot är amerikanska tioåriga statsobligationer. De anses vara säkra papper. I oroliga tider flyr placerade till denna trygga hamn och räntan faller. Vanligtvis stiger priset när efterfrågan ökar men i fråga om obligationer gäller motsatsen. När fler vill köpa kan säljaren – den amerikanska staten – komma undan med att betala en lägre ränta.

Oroliga tider är bara förnamnet på vad som nu sker i världsekonomin. Alltså borde efterfrågan på tioåriga amerikanska obligationer stiga så kraftigt att räntan faller tungt. Men nu har motsatsen inträffat. Den 7 – 8 april steg räntan mer och snabbare än den gjort på ett kvarts sekel. Och skälet är att vi inte litar till 100 procent på att USA ska lösa in sin skuld. Rollen som världens växelkontor ger både makt (nästan 90 procent av alla internationella penningtransaktioner sker i dollar) och en årlig inkomst på 100 miljarder dollar. Omvärlden ifrågasätter nu denna ordning.

Det är Europas, Kinas och Japans sparandeöverskott som finansierar amerikanska medborgares konsumtion som i sin tur driver landets ekonomi. Så länge dessa länder är beredda att köpa stora mängder amerikanska statsobligationer hålls räntan på hanterlig nivå. Men statsskulden, som till 25 procent ägs i utlandet, har sedan millennieskiftet fördubblats till 127 procent av BNP. Räntan på denna skuld är större än försvarsbudgeten och ökar snabbare än någon annan post i budgeten. Europa och Japan kommer att behålla sina obligationer men Kina har börjat sälja. Detta är den amerikanska ekonomins akilleshäl och Trumps politik gör ont värre.

Men det kan också vara så att Trump bara ville förklara för enskilda länder vad som händer om de inte visar sig förhandlingsvilliga. Och denna effekt har uppnåtts. Alla vet nu vad som väntar om de vidtar motåtgärder och trilskas i förutskickade förhandlingar. För att inte råka illa ut valde EU att pausa de motåtgärder som beslutats som svar på tidigare införda och fortfarande gällande tullar på stål, aluminium och bilar.

Jag förstår att det var ett svårt beslut men det var gravt felaktigt att vika ner sig. Att visa svaghet är inget bra sätt att inleda en förhandling med Trump. Andra länder står i kö för att förhandla med USA och några skickade en delegation till Washington innan de annonserade tullarna pausades.

Vi har alltså en situation där Trump nästan har fått det gränsskydd han vill ha och inkomster som kan användas för att locka investeringar innanför tullmuren. Dessutom kan han personligen justera tullar för att skydda amerikanska eller goda vänners intressen. Apples chef Tim Cook hörde av sig och fick omedelbart fri import från Kina för de komponenter han behöver för sina mobiltelefoner.

Inflationen och ”tullskatten”

Det är svårt att avgöra hur mycket ”tullskatten” kommer att ge och hur hög inflationen blir. En central utgångspunkt är att den amerikanska ekonomin är klart mindre exponerad mot omvärlden än Kina och stora europeiska länder. Importen motsvarar endast cirka 16 procent av en BNP på uppemot 30 000 miljarder dollar – alltså omkring 4 800 miljarder. Därav kommer 540 miljarder från Kina.

Om vi antar att all import från andra länder får bära en tull på 10 procent kommer Trump att disponera 430 miljarder per år för att sänka skatter på företag och medborgare. Så stor blir effekten inte alls. En del handel faller bort eller dirigeras om. En stor del av importen från Mexiko och Kanada (två av USA:s tre viktigaste handelspartner) är tullfri inom ramen för ländernas frihandelsavtal med USA. Inte bara Tim Cook kommer att befrias från tull. Kina är en del av produktionskedjan för mer än smarta telefoner och datorer vilket gör att vi ska vänta oss flera gläntor i den kinesiska muren. En mycket stor del av maskinexporten från Tyskland är oersättlig investeringsutrustning som USA behöver för att bygga en konkurrenskraftig industri. Återindustrialiseringen kommer i sin första fas att leda till ökad import. Ett aber är att en tull på 10 procent inte är tillräckligt hög för att locka tunga investeringar till ett laglöst land.

Det finns också inslag av självskadebeteende. Tullar på stål- och aluminium räddar nästan inga jobb i dessa kapitalintensiva industrier (men ökar företagens vinster) och hotar mångdubbelt fler som arbetar i företag som använder stål och aluminium.

Företag som använder mycket plåt och stål för att bygga bilar och flygplan kommer inte att flytta till det land där dessa varor är dyrare än någon annanstans.

Många varor kommer att bli dyrare men ”tullskatten” motsvarar mindre än 1 procent av BNP. Trump kommer i förhandlingar med både inhemska företag och utländska exportörer att kunna mildra inflationseffekten

En stor del av importen från Kina kommer helt enkelt att falla bort. Under någon tid kommer lågprisföretaget Walmarts hyllor att gapa tomma. Företagets köp motsvarar 5 procent av Kinas BNP.  Men det finns mängder av företag i andra länder som är beredda att ta över lågprismarknaden

Hur vi än räknar så står det klart USA:s regering kommer att ha en stridskassa för att locka företag till USA som är mångdubbelt större än Bidens.

Vad ska vi förhandla om?

Genom att hota med ännu högre tullar för utvalda länder räknar alltså Trump med att kunna förhandla sig till avtal om att sälja amerikanska produkter, få förmånligt tillträde till mineralfyndigheter och bättre betalt (med ränta faktiskt) för stationerade trupper.

Trump är av goda skäl oroad över att Kina dominerar produktionen av jordartsmetaller.

Vad har EU att erbjuda? Tullar mellan EU och USA är i stort sett reciproka. USA är inte intresserat av ett erbjudande om nolltullar på industrivaror. Men det finns flera tekniska handelshinder som Washington länge haft ett gott öga till. Men i huvudsak handlar det om krav som införts för att skydda europeiska medborgares liv och hälsa. USA vill ha bort priskontroll och parallellimport av läkemedel som sparar skattebetalare i Europa många miljarder. Förslag från Polen och Italien att Trump kan blidkas av löften att köpa försvarsutrustning från USA måste rimligen avvisas med emfas. Inte heller Washingtons önskemål att sälja fossil energi till ett värde av 350 miljarder dollar kan tillmötesgås – det motsvarar EU:s totala energiimport.

Krav på ökad import av jordbruksprodukter kommer att möta motstånd från militanta och välorganiserade bönder.

USA kommer att minska sin militära närvaro i Europa och kräva att värdländer betalar för de baser som blir kvar. Som ett minimum kommer Washington att vilja ha ett löfte att inga nya regleringar införs som stör de stora techbolagens monopolvinster. Men det finns också en del existerande regler som Musk, Zuckerberg och Bezos ogillar.

Det är politiskt omöjligt att föreställa sig att EU kommer att lägga sig platt för att förmå Trump att avskaffa illegala tullar.

Länder med höga tullar kommer att ställas inför krav på kraftiga reduktioner. Enligt gällande regler ska dessa tullsänkningar tillämpas för alla andra medlemmar av Världshandelsorganisationen WTO. Om USA skulle kräva exklusiv preferens måste EU och många andra länder rimligen agera. Löften att köpa amerikanska vapen och jordbruksprodukter står alltid högt på Trumps önskelista.  Han har mig veterligt aldrig besökt en amerikansk militär bas utomlands som inte borde läggas ner. Parallellt med att trupper kallas hem kommer kraven att öka på att värdländerna betalar vilket blir kännbart för bland annat Sydkorea. Trump är besatt av jordartsmetaller och vill ha exklusiva rättigheter i alla länder där de förekommer. Afrikanska länder kommer då att tvingas att välja mellan kinesiska och amerikanska investeringar.

Vad saken egentligen gäller

Det är ytterst sällan som presidentens parti vinner mellanårsvalet. För Biden var det en stor triumf (som ledde till hans olyckliga beslut att ställa upp för omval) att hans Demokrater förlorade mindre än väntat. Många bedömare sätter sin lit till att Republikanerna ska förlora majoriteten i både senaten och representanthuset.

Detta är ett otillåtet vågspel. Vi vet nu att gamla regler inte gäller. Mellanårsval handlar i stor utsträckning om att mobilisera sin bas. Vi vet att Trumps i stort sett är intakt och utom hörhåll för sans och balans.

Trumps ekonomiska politik är inte långsiktigt hållbar men så länge vi köper hans tioåriga obligationer låter honom ostört beta av förhandlingsvilliga länder finns en risk att han klarar sig över mellanårsvalet. Han kommer att annonsera varje bilateralt avtal som en stor triumf för rättvisan och ett bidrag till att göra USA ”great again.” Passivitet innebär en ökad risk att trumplojala Republikaner vinner mellanårsvalet vilket skulle undergräva den amerikanska demokratin – kanske för gott.

Trump har tillägnat sig rätten att skräddarsy sitt lands gränsskydd och ändra i takt med sina humörsvängningar. Alla vet att man inte kan lita på ett avtal med honom men alla utom Kina tycks vara villiga att göra honom till lags. Trots den kortsiktiga kostnaden måste också EU vidta kraftfulla motåtgärder.

Till slut en uppmaning till de tiotusentals experter (nåja) som ägnar sig åt att förstå och förutspå Donald Trump. Magnus Ranstorp skrev nyligen i SvD att 225 ledande psykologer och psykiatriker kommit fram till att han ”uppvisar tecken på malign narcissism, en personlighetsstörning präglad av grandiositet, sadistiska drag och en fullständig oförmåga att känna empati.”

Hans tidigare säkerhetspolitiske rådgivare John Bolton konstaterade att Trumps mest utmärkande karaktärsdrag är hämndlystnad. Låt det vara bra så och koncentrera er i stället på vad han gör och vad det får för konsekvenser.

Lars Anell