Vetenskap och ideologi i hyresdebatten

BOSTADSPOLITIK Det är helt relevant att kritisera svensk bostadspolitik. Men den som vill avreglera hyresmarknaden bör vara noggrann i sin argumentation, menar Jonathan Metzger i en essä som närgånget granskar en SNS-rapport från Fredrik Kopsch. 

Den svenska hyressektorn fungerar inte bra, det är många överens om – både till höger och till vänster på det politiska spektrumet. Men uppfattningen om vadsom är fel med hyressystemet skiljer sig ganska drastiskt åt beroende på vem du frågar.

Från höger är den allmänna uppfattningen att det svenska hyressättningssystemet, trots decennier av marknadsanpassning, fortfarande är för reglerat – och att ett avskaffande av de sista resterna av den sociala bostadspolitiken skulle göra systemet mer ekonomiskt effektivt. Från vänster brukar det snarare framhållas att det nuvarande lapptäcket av lagar och praxis är osammanhängande och därmed knappt förtjänas att kallas för ett ”system”. Med utgångspunkt i denna analys argumenterar man sedan för att staten behöver kliva in och åter ta ett övergripande ansvar för att garantera en god bostad för alla som en central komponent i ett välfärdssamhälle.

En aktuell kritiker av hyressystemet är Fredrik Kopsch, universitetslektor i fastighetsvetenskap vid Lunds universitet. I slutet av 2019 publicerade SNS hans rapport En hyresmarknad i kris: Fortsätt lindra symptomen eller bota sjukdomen?. Där argumenterar Kopsch kraftfullt för en radikal avreglering av den svenska hyressystemet – det vill säga en övergång till så kallade ”marknadshyror”. Kopsch har i samband med publiceringen även gett sig ut på en veritabel PR-turné där han presenterat rapportens centrala resonemang i ett stort antal debattinlägg i forum såsom SVT Nyheter, Smedjan, Aftonbladet, Fastighetstidningen, DN och bostadspolitik.se.

Kopsch lyfter i sin rapport, och i en debattartikel i DN, vad han anser är de tre huvudsakliga problemen med hyresmarknaden:

• Bostadsbrist, som han likställer med långa bostadsköer
• Ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter
• Svarthandel med hyreskontrakt

Kopsch menar att de här problemen egentligen är symptom på ett större underliggande problem, där vi har en modell som systematiskt gör att hyrorna ligger under sin jämviktsnivå, alltså marknadshyran. Om vi skulle få bort dagens i praktiken hyresreglerande system så menar Kopsch att vi skulle lösa de största problemen med hyresmarknaden (”reglering” används här inte i juridisk mening, utan snarare i en rent teknisk nationalekonomisk mening i det att vi idag har ett hyressättningssystem som gör att hyresnivåerna till största del ligger under den nivå de skulle ha haft på en hyresmarknad med helt ”fri” prissättning).

Det är här i sammanhanget intressant att notera att nationalekonomerna Bengt Turner och Stephen Malpezzi i en artikel i Swedish Economic Policy Review, efter att ha gått igenom 500 studier om hyresregleringar av olika typer runt om i världen kom fram till slutsatsen: ”if you are studying it, and you are not at least a little bit confused, you are probably not yet thinking clearly”. Trots det är Kopsch stensäker på att den enda möjliga lösningen på problemen med hyresmarknaden är en närmast total avreglering. Det är här möjligt att direkt dyka in och ifrågasätta Kopschs grundläggande inramning av problemen inom hyressektorn.

Även om man håller med om att det faktiskt finns en allvarlig bostadsbrist i stora delar av landet så kan man invända att längden på bostadskön är en väldigt dålig indikator på detta.

Exempelvis kan man framhålla det som grundläggande feltänkt, analytiskt sett, att likställa bostadsbrist med långa bostadsköer. Även om man håller med om att det faktiskt finns en allvarlig bostadsbrist i stora delar av landet och att detta är ett enormt problem så kan man invända att längden på bostadskön är en väldigt dålig indikator på detta. Orsaken till det är att den överväldigande majoriteten av de hushåll som står i kö, cirka 85 procent i Stockholm, inte är aktivt bostadssökande. Snarare är betalandet av köavgiften för många hushåll en optionskostnad som man betalar för att i framtiden, vid behov, ha möjlighet till större valfrihet eller bättre alternativ vid ett eventuellt bostadsbyte.

Men innan det är dags att ge oss i kast med att detaljstudera sådana avgörande komponenter i Kopsch resonemang så är det inledningsvis också viktigt att notera att han avslutar sin debattartikel i DN med följande rader:

”Lyssna på forskningen och överväg mitt förslag. Det behövs konkreta och väl underbyggda åtgärder för att lösa bostadskrisen, inte mer av samma gamla recept som sedan länge visat sig inte fungera.”

Som jag noterade i början av den här essän så ligger ju Kopschs resonemang helt i linje med de politiska ställningstaganden som i många decennier gjorts i hyresfrågan från politiskt högerhåll. Men här höjer Kopsch insatserna. Han menar att hans resonemang inte är att betrakta som ideologiskt, utan att det representerar forskningen, och menar att han i utgångspunkt från sin forskning kan förorda ”väl underbyggda åtgärder för att lösa bostadskrisen”, vilka då skulle bestå av en i det närmaste total avreglering av hyresmarknaden. Med ett sådant ambitiöst vetenskapligt anslag blir det också relevant att titta lite närmare på vilken typ av vetenskapligt bidrag rapporten faktiskt kommer med, samt hur Kopsch underbygger de slutsatser som han presenterar i rapporten.

*

Till att börja med är det viktigt att fråga sig vilken typ av vetenskapliga anspråk Kopsch kommer med. Det kan vi läsa oss till i hans rapport:

”Beskrivningen i den här boken ämnar till stora delar vara positivistiskt inriktad, det vill säga resultaten säger inte hur det bör vara, utan i stället hur det faktiskt är”.

Det här är ett intressant påstående som förtjänar att uppmärksammas. Jag har undervisat i vetenskapsteori till och från i ganska exakt tjugo år, och tycker därför att jag har relativt bra koll på betydelsen av ’positivism’, men för säkerhets skull så kontrollerade jag mot Wikipedia, och där kan man läsa att positivism är ”en benämning på olika filosofiska riktningar som strävat efter att grunda tänkandet på “fakta”, det vill säga kunskap som baseras på sinneserfarenhet. Genom empiriska studier försöker forskaren hitta egenskaper hos studieobjektet som återkommer också i andra fall och situationer.” Positivism är alltså ett vetenskapsideal som privilegierar observationer av reella fenomenen och deras observerbara effekter.

Det finns ett annat vetenskapsteoretiskt ord för den typen av resonemang: spekulation.

Men trots att Kopsch alltså ansluter sig till det här idealet så skulle jag vilja påstå att hans resonemang är allt annat än underbyggda av observationer av reella fenomen. Snarare vilar de i hög grad på grovt tillyxade teoretiska antaganden framförallt hämtade från grundläggande nationalekonomisk skolboksteori, utan verifiering mot relevant data. Det finns ett annat vetenskapsteoretiskt ord för den typen av resonemang: spekulation.

Detta är särskilt uppenbart i rapportens centrala kapitel 3 som är till bredden fylld med teoretiska spekulationer av typen ’så här kandet se ut’, ’så här kan det bli’, ’det kan antas att’, och så vidare. Men därefter sker en intressant glidning. Plötsligt, nästan obemärkt, förvandlas ’kan’ till ’är’ eller ’kommer’, och plötsligt blir de här teoretiska spekulationerna framställda som belagda sanningar om hur den svenska hyresmarknaden faktiskt fungerar.

En sådan glidning berör den marknadsfundamentalistiska dogmen att interventioner för att fastställa en socialt mer rättvis bostadsmarknad är extremt ekonomiskt kostsamma och därtill ineffektiva. Nationalekonomerna Turner och Malpezzi, som jag redan nämnt, visar dock i sin metastudie att detta inte är något annat än just en spekulation och dogm. Den existerande forskningen tillhandahåller snarare tvetydiga och motstridiga resultat. Turner och Malpezzi drar därför slutsatsen att effekterna av sådana insatser antagligen är starkt beroende av hur de är utformade och det unika sammanhang i vilket de införs, vilket gör det svårt att generalisera kring resultaten.

*

Det betyder att lite drygt en procent av de bostäder som byggdes under denna period har rivits 30 år senare. Att kalla det för massrivningar är kanske ändå att ta i lite.

Men allt i Kopsch rapport är inte teoretisk spekulation. Han presenterar också en hel del data. Det stora problemet med denna data är att det finns rejäla glapp mellan de resultat som faktiskt presenteras och de slutsatser Kopsch drar, till den grad att tolkningen ibland faktiskt kan beskrivas som tendentiös. Som när Kopsch diskuterar miljonprogrammet som ett exempel på en missriktad, politiskt styrd bostadssatsning som kunde ha undvikits med en friare hyresmarknad, och bland annat påstår att ”mycket av det som då byggdes revs ganska snart”. Därefter fortsätter han sedan att argumentera för att ”en oproportionerlig andel av det som byggdes under miljondecenniet har kommit att rivas”, och att ”monopollösningen blev massrivningar”.

Det är ju så klart en öppen fråga vad man tycker är ”mycket” eller vilken kvantitet av rivningar som kvalificerar som ”massrivningar”. Kopsch presenterar en tabell med statistik från SCB som också visar att under 1995 – 2015 så revs totalt 18 458 bostäder som uppförts mellan 1961 och 1980. Det låter ju också mycket om man betraktar det som en enskild siffra. Menän merintressant är ju dock att sätta denna siffra i perspektiv mot hur många bostäder som faktiskt byggdes under de här 20 åren. Enligt SCB var det totalt 1 668 922 stycken. Det betyder att lite drygt en procent av de bostäder som byggdes under denna period har rivits 30 år senare. Att kalla det för massrivningar är kanske ändå att ta i lite.

*

En annan vetenskapligt problematisk aspekt med Kopsch resonemang är att han är så inriktad på att driva sin tes – att den enda möjliga lösningen på de problem han tar upp är avreglering – att han inte en enda gång seriöst överväger andra alternativa lösningar, vilka istället bara avfärdas i förbigående i väldigt allmänna ordalag. Och kanske ännu mer graverande är att han inte för en riktigt övertygande diskussion om den förordade medicinens potentiella biverkningar.

Som tur är finns det andra nationalekonomer som analyserat detta lite mer ingående. Exempelvis Herman Donner, Peter Englund och Mats Persson, i en rapport till finanspolitiska rådet 2017, Distributional effects of deregulating the Stockholm Rental Housing Market, som Kopsch också från och till relaterar till. Rapportförfattarna framhåller att mätandet av fördelningseffekterna av en avreglerad hyresmarknad är en tekniskt knepig fråga. Men de beräknar ändå att effekten över lag kommer att bli hyreshöjningar i Stockholmsregionens centrala lägen med 30-70 procent, i förorten med 20-40 procent. (Och de påpekar att “low-income households will be disproportionately affected”.)

De här resultaten bekräftas även i en senare studie av Ramböll för Hyresgästföreningens räkning, som använt sig av samma metoder och lite annan data. Här hamnar genomsnittshöjningen av hyrorna något högre, på 46 procent för hela Stockholmsregionen. Andra tidigare beräkningar visar på liknande resultat och uppskattar även att det genomsnittliga hyreshushållet skulle få ungefär 4000 kronor mindre i månaden i plånboken. Ovanstående studier konstaterar också att ensamstående med barn blir den absolut hårdast drabbade gruppen.

För att vara ärlig så presenterar Kopsch faktiskt delar av analysen som Donner och hans kolleger stod för, men han är inte riktigt tydlig kring vad deras resultat faktiskt innebär rent konkret. Det vill säga: den typ av avreglering som Kopsch förordar skulle innebära att många människor kommer att drivas från sina hem, och att de som drabbas oproportionellt hårdast kommer vara de med små marginaler som redan är utsatta.

Därmed skulle inte ens merparten av de hushåll som idag står utanför hyresmarknaden kunna tjäna på reformen, då de inte skulle vara konkurrenskraftiga på orter som präglas av bostadsbrist.

När det gäller vilka grupper i samhället som kommer att vara ”vinnare” på den radikala avreglering som Kopsch förordar framhåller han ”de hushåll som i dag inte har ett eget boende, men skulle kunna betala för ett sådant om möjligheten fanns”. Noterbart är att det alltså handlar om just den grupp hushåll som idag inte har ett eget boende, men givet en avreglering skulle kunna konkurrera ut ekonomiskt svagare hushåll för att få priviligierad tillgång till lägenheter genom sina ekonomiska muskler. Tillgången på inkomster kommer här alltså att vara den fördelande principen för vem som får tillgång till de mest attraktiva bostäderna. Därmed skulle inte ens merparten av de hushåll som idag står utanför hyresmarknaden kunna tjäna på reformen, då de inte skulle vara konkurrenskraftiga på orter som präglas av bostadsbrist, och där hyrorna snabbt skulle skjuta i höjden vid en avreglering.

Så varför skulle man vilja driva igenom den här avregleringen när den enda grupp i samhället som egentligentjänar på reformen är de privata fastighetsägarna som får så kallade ”windfall profits”, omotiverade vinster, på omkring 10 miljarder om året, som de kan pressa ur svenska hushållskassor utan någon insats överhuvudtaget för egen del?

Här finns en verkligt intressant aspekt av Kopschs text. Det visar sig nämligen att det genomgående i texten finns ett innästlat moraliskt, eller snarare moralistiskt, argument. Nämligen: att mindre bemedlade människor är bortskämda i sina anspråk på boendestandard och utrymme. De borde istället nöja sig med mindre bostäder, i sämre kvalitet, i sämre lägen än vad de har möjlighet att få genom dagens hyressystem – och det skulle de också vara tvingade till om vi hade en helt avreglerad hyresmarknad.

Kopsch citerar gillande den liberale nationalekonomen Sven Rydenfelt från 1958 när denne ondgör sig över att sjuksköterskorna tio år dessförinnan minsann höll till godo med att bo i vindsskrymslen på sjukhusen och att de nu – hör och häpna! – kan ställa sig i kö och få egna bostäder. Och detsamma gäller ”affärsbiträden, kontorsfolk och industrianställda” som nu har fått råd att hyra egna lägenheter. Det är alltså de här moralistiska tankegångarna som döljer sig bakom de till synes neutrala tekniska termerna ”efterfrågansöverskott” och ”överkonsumtion av boende” som Kopsch återkommer till i rapporten.

Den här moralismen återkommer även i Kopschs diskussion om möjliga lösningar för hur man ska trygga bostadsförsörjningen för de hushåll som så att säga inte är ekonomiskt ’konkurrenskraftiga’ på en avreglerad hyresmarknad. I sin debattartikel i DN skriver Kopsch:

”Hyresregleringen har i många avseenden förvärrat bostadssituationen för vissa svaga grupper. Oavsett om hyresregleringen lättas upp eller inte behövs mer effektiva reformer för att hjälpa samhällets mest utsatta.”

Att fattiga faktiskt förtjänar en avsiktligt dålig boendestandard är väl fritt för var och en att tycka – men att framställa sådana moralistiska ståndpunkter som om de vore vetenskapligt grundade slutsatser är i högsta grad tvivelaktigt.

Vad är det då för reformer han föreslår för att hjälpa de som han kallar för samhällets mest utsatta? I hans rapport kan man läsa att ”Dessa grupper bör… få nöja sig med bostäder i städernas mer perifera lägen” och att det ”faller sig rimligt att denna garanti möjliggör bostäder som ligger nära gränsen för vad som uppfattas som godtagbar boendekvalitet”.

Att fattiga faktiskt förtjänar en avsiktligt dålig boendestandard – som i de gamla fattighusen – och att fattiga inte borde ha rätt till anspråk på en god boendestandard, är väl fritt för var och en att tycka – men att framställa sådana moralistiska ståndpunkter som om de vore vetenskapligt grundade slutsatser är i högsta grad tvivelaktigt.

*

En annan aspekt av Kopsch rapport som behöver kommenteras är de missledande eufemismer som han använder. Dessa ska han inte ensam lastas för, de är vanligt förekommande i vissa nationalekonomiska kretsar, men är inte mindre problematiska för den skull. Ett exempel är det återkommande påståendet om att på en avreglerad marknad är det ”betalningsviljan” som styr. Vem som får en viss lägenhet framställs som en enkel fråga om prioriteringar och livsstilsval hos hushållen. Kopsch menar att ”På den fria marknaden allokeras lägenheten till den som värderar den högst”.

Men det är inte sant. Den allokeras till den som är beredd och har förmåga att betala mest, och betalningsförmågan samt den proportionella andelen av hushållsinkomsten man måste avstå för ett boende av ett visst utrymme och kvalitet beror ju helt på ens ekonomiska förutsättningar.

På samma sätt är påståendet att en avreglering ”kan frigöra hyreslägenheter och därmed bidra till en lösning av bostadssituationen, som i sin tur kan underlätta matchning på exempelvis arbetsmarknaden” en vacker omskrivning för en massvräkning av ekonomiskt svagare hushåll för att istället ge deras attraktiva lägenheter till dem med starkare ekonomi.

*

Jag lovade inledningsvis ett samlat omdöme om det vetenskapliga bidraget i Kopschs rapport. Det finns ett flertal kriterier som man kan bedöma vetenskaplig kvalitet utifrån, men jag kommer framförallt att fokusera på två saker. Först: hur väl underbygger de presenterade forskningsresultaten de slutsatser som dras utifrån dem, det som mer tekniskt brukar kallas för vetenskaplig validitet. Men även ett resonemang som vilar på lite lösa grunder kan ju ändå ha ett vetenskapligt värde, om det bidrar med nya perspektiv och nya tankegångar kring en fråga. Det man skulle kunna definiera som bidragets originalitet.

Så vad kan man säga om validiteten i Kopschs slutsats att en i det närmsta total avreglering är den enda rimliga åtgärden för att få en fungerande hyresmarknad – alltså: i vilken grad stödjer den data som presenteras detta påstående?

Här finns ett ganska allvarlig glapp mellan vad de spridda forskningsresultat som redovisas faktiskt visar och de slutsatser som Kopsch sedan drar av dem. Hans slutsatser är alltså definitivt en ’far stretch’ utifrån de data han presenterar. Många andra slutsatser, som delvis helt strider mot de Kopsch drar, är minst lika plausibla och kan inte alls avfärdas utan en ordentlig prövning så lättvindigt och godtyckligt som han gör i sin rapport.

Nedanstående exempel illustrerar förhoppningsvis väl vad jag menar med detta. Kopsch gör en stor sak av att de boende inom hyresbeståndet i Stockholms innerstad har högre genomsnittsinkomster än invånarna i ytterstaden. Eftersom dessa lägenheter är de som kan antas öka mest i hyra vid en avreglering drar han slutsatsen att nuvarande system är gravt orättvist, då de som bor i de attraktivaste lägenheterna tjänar mer än den genomsnittliga hyresgästen, och också får mer i ”subvention” (dessa bostäder är över lag av hög ålder så ”subventionen” är helt teoretisk och innebär enbart att hyresvärden inte kan tjäna exakt så mycket pengar på hyresgästen som den skulle kunna ha gjort på en avreglerad marknad).

Om vi går tillbaka till Donner och dennes kollegors arbete från 2017 (som Kopsch i hög grad stödjer sig emot) så visar det intressant nog att den genomsnittliga inkomsten för hushåll som äger sina bostäder är 70 procent högre än för hyreshushåll i Stockholmsregionen. Om vi exempelvis tittar närmare på Hedvig Eleonora och Oscars församlingar så tjänar ägarhushåll i snitt 938 712 kr/år och hyreshushåll 559 105 kr/år. Motsvarande siffror för Lidingö är 858 334 kr/år och 357 653 kr/år samt för Täby och Danderyd 841 476 kr/år mot 370 121 kr/år.

En alternativ tolkning av denna data skulle ju således kunna vara att det existerande hyressystemet mycket väl bidrar till en typ av jämlikare fördelning, att det motverkar socio-ekonomisk boendesegregation genom att möjliggöra för hushåll som i ett avreglerat system inte hade haft råd att efterfråga bostäder i attraktiva områden att idag ändå få tillgång till sådana.

Samtidigt går det ju att hålla med Kopsch om att det är problematiskt att vi ser en tydlig socio-ekonomisk sortering i Stockholms hyresbestånd. Dock är det högst tveksamt att det skulle bli jämnare av den radikala avreglering han föreslår, snarare tvärtom.

Samtidigt går det ju att hålla med Kopsch om att det är problematiskt att vi ändå ser en tydlig socio-ekonomisk sortering i Stockholms hyresbestånd, och att hyreslägenheterna i attraktiva områden bebos av hushåll med en högre snittinkomst än i andra områden. Dock är det högst tveksamt om man kan anta att det senare skulle bli jämnare av den radikala avreglering han föreslår, snarare tvärtom.

Om vi ska söka förklaringar till varför situationen ser ut som den gör så måste vi ta en närmare titt på det nuvarande systemet för hur vakanta hyreslägenheter fördelas. Då visar det sig nämligen att enbart ca 15-20 procent av lägenheterna idag fördelas genom den långa bostadskö som Kopsch gör en så stor sak av. Resten fördelas direkt genom värdarnas egna system. Andelen privatvärdar är dessutom extremt hög i exempelvis Stockholms innerstad på grund av utförsäljningar av allmännyttan. Därför fördelas den absoluta lejonparten av dessa, de mest attraktiva lägenheterna, efter privatvärdarnas eget godtycke.

Således kan man misstänka att den överrepresentation av höginkomsttagarhushåll man kan se i hyresbeståndet i Stockholms innerstad faktiskt beror på att privatvärdar, när de själva får välja hyresgäster, på olika sätt gynnar välbeställda hushåll. Och snarare än ett argument för avreglering skulle sådan fakta alltså kunna utgöra ett relativt starkt underlag för att istället argumentera för behovet av en kraftfullare återreglering av hyressystemet, exempelvis genom införande av styrmedel som i högre grad skulle tvinga privatvärdarna att förmedla sina vakanta bostäder via den gemensamma kommunala bostadskön. Genom detta skulle vi både få en ännu mer socio-ekonomiskt blandad grupp hyresgäster i exempelvis Stockholms innerstad samtidigt som den ökade mängden förmedlade bostäder skulle bidra till att förkorta de kommunala bostadsköerna.

*

På grund av ovanstående invändningar skulle jag faktiskt gå så långt som att inte karaktärisera Kopschs rapport som ett vetenskapligt arbete överhuvudtaget, utan snarare klassificera den som en partsinlaga av typen politisk pamflett.

Dock kvarstår fortfarande frågan om hur originellt Kopschs resonemang är, inom genren politisk pamflett om den svenska bostadspolitiken?

Här kan man väl säga att det egentligen inte presenteras några nya argument eller data som verkligen skulle kunna förändra debatten. Snarare är resonemanget lite av karaktären ’favoriter i repris’ av sedan 1950-talet väletablerade nyliberala resonemang. Som Stellan Lundström, svensk fastighetsekonomis ’grand old man’, påpekar i sin replik till Kopsch är ju faktiskt alla argument ”väl kända sedan åtminstone 50 år tillbaka”.

Det är så klart fritt fram för var och en att skriva en dylik politisk pamflett i formen av ett hopkok av halv-relevant data och ’best of’ marknadsliberala åsikter om hyresmarknaden.

Det är så klart fritt fram för var och en att skriva en dylik politisk pamflett i formen av ett hopkok av halv-relevant data och ’best of marknadsliberala åsikter om hyresmarknaden. Men, vill jag ändå invända, det är desto mer problematiskt när man klär en sådan produkt i skruden av vetenskaplig kunskapsproduktion. Det undergräver i förlängningen förtroendet för den seriösa forskningen.

I linje med detta måste jag faktiskt också tillägga att jag tycker att det är rent sagt osmakligt att Kopsch i sin debattartikel anspelar på Greta Thunbergs redan klassiska tal ”lyssna på forskningen”. I klimatforskningens fall handlar det om en bred, empiriskt grundad vetenskaplig konsensus om klimatförändringarnas realitet. Det finns inte någon sådan vetenskaplig konsensus kring de positiva effekterna av en avreglering av hyresmarknaden, vilket också en ytterligare replik till Kopsch i DN, undertecknad av 87 svenska bostadsforskare, mycket tydligt visade – och det gör det mycket tvivelaktigt att avsiktligt skapa associationer mellan lägena inom de två forskningsområdena.

I en mailväxling med Liberalernas bostadspolitiska talesperson Robert Hannah angående Kopsch rapport så framhåller han att den existerande forskningen på området är tvetydig, men för honom är det i grund och botten ”helt enkelt en ideologisk fråga”. Jag kan verkligen uppskatta en sådan uppriktighet. Någon sådan förståelse finns dock inte uttryckt hos Kopsch.

Därför blir hans resonemang en trojansk häst, som framställer starka ideologiska ställningstaganden som om de vore vetenskapliga slutsatser.

Därför blir hans resonemang en trojansk häst, som framställer starka ideologiska ställningstaganden som om de vore vetenskapliga slutsatser. Min poäng med att framhålla detta är inte att uttrycka någon form av ambition att vetenskap helt bör ersätta ideologi inom bostadspolitiken. Det är en ren omöjlighet. När det kommer till en så pass komplex samhällsfråga så kommer fakta oundvikligen alltid att vara motsägelsefulla och tvetydiga och det kommer alltid att finnas gott om utrymme för alternativa tolkningar. Trots det är jag övertygad om att alla parter i den här infekterade debatten skulle vara behjälpta av en tydligare sortering mellan å ena sidan den sorts fakta som alla i någon mån kan vara överens om att de är relevanta, och å andra sidan den typ av argumentationer som till syvende och sist grundar sig på ideologiska preferenser.

*

Avslutningsvis så vill jag återkomma till det som Kopsch menar är de allvarligaste problemen på hyresmarknaden: bostadsköer, ombildning till bostadsrätter och svarthandel. De problemen bör verkligen inte förminskas, men att framhålla dem som de i särklass avgörande utmaningarna skjuter enligt min mening lite bredvid målet.

Hur tycker jag då att man istället bör formulera problemet? Jo, så här:

Hur möjliggör vi för alla medborgare att få ett värdigt hem, hur uppfyller vi en rättighet till en god bostad för hela befolkningen, till rimligast möjliga pris för individ och samhälle? .

Det är för mig grundproblemet, idag som igår – och det är åtminstone för mig uppenbart att Kopschs förslag inte kommer att lösa det problemet.  Snarare tvärtom.

***

Följ Arena Essä på Facebook