ESSÄ. En avhumaniserade syn på arbete präglar i all högre grad arbetsmarknadspolitik och teknikutveckling. Nu måste det till en politik som prioriterar kollektivet framför individen och sätter solidariteten först, skriver statsvetaren Jennie K Larsson.
”Jag såg bara det hon inte kunde och inte det hon tillförde. Jag såg inte hennes roll där och då.”
Så svarar verksamhetschefen på det privata vårdföretaget när dokumentärfilmaren Tom Alandh frågar varför Martina, en 50-årig kvinna med Downs syndrom som arbetat på samma äldreboende men under olika huvudmän, efter 25 år sägs upp.
Anledningen till avskedandet? Företaget ansåg inte längre att Martina klarade av arbetet. Facket kopplades in. Uppsägningen utreddes. Det var inte Martina som förändrats, slog man fast. Det är världen runt omkring henne. Och det är inte skäl till uppsägning. Därför har Martina jobbet kvar. Hon fortsätter städa på äldreboendet.
Uppsägningen av Martina är att den i första hand troligen inte handlar om huruvida hon är tillräckligt lönsam eller inte. I stället handlar det om hur hon genom sin blotta närvaro utgör ett hot.
Berättelsen om Martinas avsked har stannat kvar hos mig. I ett människoöde ryms en större berättelse om hur den svenska arbetsmarknaden (och samhället) i allt större utsträckning kräver att vi människor hela tiden bevisar att vi tillför ett värde och förtjänar en plats.
De nya kraven handlar om annat än lönsamhet
Visst har vi alltid sålt våra kroppar, våra tankar och vår tid på för att kunna leva och överleva. Människors värde och plats i produktionen är hela tiden något som mäts och utvärderas. Att en människa sägs upp för att hen inte anses producera eller prestera i den takt eller mängd som arbetsgivaren anser är lönsam finns otaliga exempel på genom historien. Vi är alla varor på arbetets marknad och kommer så vara om inte systemet störtas.
Det som gör att jag vill stanna kvar i uppsägningen av Martina är att den i första hand troligen inte handlar om huruvida hon är tillräckligt lönsam eller inte. I stället handlar det om hur hon genom sin blotta närvaro utgör ett hot.
Jag tillåter mig ta ut svängarna och spekulera lite.
Tänk dig hur chefen går runt på äldreboendet, efter att företaget hon arbetar för tagit över driften (ja, det heter så). Tittar på hur de anställda arbetar. Vilken typ av arbete vem gör och på vilket sätt. Går det fort? Sakta? Kan det förändras? Effektiviseras? Utföras av någon annan? Chefen vet att ledningen har förväntningar på henne och säkert önskemål om att verksamheten ska bli mer kostnadseffektiv. Hon har troligen fått i uppdrag att se över personalstyrkan och hur arbetet organiseras på boendet.
Jag föreställer mig att chefen, när hon ser Martina med städvagnen hon skjutit framför sig i mer än två decennier, ser arbetsuppgifter som skulle kunna göras effektivare. Att Martina inte kan utföra alla typer av moment som ingår i städningen av ett äldreboende. Jag ser också framför mig hur chefen noterar att Martina ibland stannar sin vagn och slår sig ner vid ett bord och pratar med människorna som bor där. Kanske Martina berättar om något hon tänker på eller sitter en stund och tittar på tv-programmet som visas. Att chefen, när hon betraktar Martina, inte ser en människa som fyller en funktion utan bara arbetsuppgifter som utförs ineffektivt, långsamt och ofullständigt.
Men, säger du kanske, det är väl inte konstigt att man inte vill betala för personal som inte sköter jobbet. Det kostar att ha anställda. Visst är det så. När arbetsgivare vill ha ett arbete utfört köper de arbetskraft och räknar med att få något tillbaka.
Arbetet blev en plikt och en skyldighet i stället för en rättighet.
Dock har personer med funktionsnedsättningar uteslutande löner som till stor del betalas av offentliga medel. Martina anställdes på äldreboendet med det som kallas lönebidrag. Då, liksom nu, innebär det att anställningen till stor del finansieras av statliga subventioner. När en person har någon form av funktionsnedsättning och därmed svårare att få eller utföra ett arbete än normpersonen kan staten gå in med pengar för att underlätta en anställning.
Det är också därför Martinas historia är så viktig att placera i en större kontext. För beslutet att säga upp henne visar tydligt vilken typ av anställda företag och organisationer vill ha och vilka arbetsuppgifter som i dag anses värda att ha anställda för att utföra. Det visar att även om staten går in och betalar den större delen av lönen för människor som inte har samma förutsättningar att utföra arbetet som normpersonen mäts de ändå i stor utsträckning mot normen.
Från arbete som rättighet till arbete som plikt
Den svenska staten är en intervenerande stat. Genom reformer och omfördelning av ekonomiska resurser har politiken styrt och format samhället. Detta syns tydligt i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Länge var dess syfte tudelat.
För det första handlade det om att genom aktiva insatser främja matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden. Genom att staten finansierade utbildning och andra insatser kunde arbetslösa personer återgå till arbete. Deras värde på arbetsmarknaden skulle öka och arbetsgivare kunna anställa dem när de fick rätt kompetens. Målet var full sysselsättning och vägen dit finansierades med statliga medel.
För det andra syftade arbetsmarknadspolitiken till att aktivera människor. Den traditionellt socialdemokratiska arbetslinjen där människor anses både tillföra ett värde genom att arbeta och få ett värde genom arbetet dominerade länge arbetsmarknadspolitiken.
Det har blivit allt större fokus på individuella egenskaper och individens eget ansvar. Rätten till arbete, skälig ersättning och trygga anställningsförhållanden har nästan försvunnit från dagordningen.
Insatserna för personer med funktionsnedsättningar ska förstås som en del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. När insatserna infördes var syftet att alla medborgare skulle dels sysselsättas och därmed bidra till samhället, dels känna att de hade ett värde genom att arbeta och bidra. De hinder som fanns för vissa personer skulle rivas ner genom samhälleliga interventioner, som statligt subventionerade löner eller anställningar på särskilda skyddade arbetsplatser.
Men sedan 1990-talet har det skett stora och genomgripande förändringar på den svenska arbetsmarknaden. Marknadsstyrningen har fått en självklar position. Antalet arbeten i den offentliga sektorn har minskat och privata företag står för allt fler arbetstillfällen inom vård, skola och omsorg. Krav på effektivitet och flexibilitet har ökat och likaså osäkra anställningar. Organisationer slimmas och personalen förväntas utföra samma arbete på kortare tid.
Det har också blivit allt större fokus på individuella egenskaper och individens eget ansvar. Rätten till arbete, skälig ersättning och trygga anställningsförhållanden har nästan försvunnit från dagordningen.
Utvecklingen intensifierades då de borgerliga partierna 2006 fick regeringsmakten och genomförde en rad reformer kring ökad konkurrens, sänkta ersättningsnivåer i trygghetssystem och skärpta krav på arbetslösa personer. Arbetet blev en plikt och en skyldighet i stället för en rättighet. Arbetsmarknadspolitiken kom att handla om full anställningsbarhet i stället för som tidigare full sysselsättning. Den politiska omläggningen syns också i Arbetsförmedlingens uppdrag där fokus på matchning ökat. Utbildning och praktik har minskat kraftigt till förmån för förmedlingsåtgärder och jobbsökaraktiviteter. Dessa utförs i dag nästan uteslutande av privata aktörer som myndigheten upphandlar.
Parallellt med detta har det skett en drastisk ökning av personer som får en så kallad funktionshinderkod hos Arbetsförmedlingen. Särskilt tydligt syns den i antalet ”kodningar” av psykiska funktionshinder och inlärningssvårigheter. Det är framför allt en effekt av reformerna inom sjukförsäkringen och en arbetsmarknad som bygger på ett utbudsorienterat perspektiv, där individens egenskaper sätts i fokus.
Vidare förväntas individen ta aktivt ansvar för sin anställningsbarhet utifrån en rad normativa ideal om vad som ses som attraktivt och gångbart på arbetsmarknaden. För personer som av olika anledningar inte lever upp till dessa förväntningar och krav kan en funktionshinderkod dock öppna dörrar genom att kodningen möjliggör subventionerade anställningar och offentligt skyddat arbete. Dock ställer Samhall, det statliga bolag som står för den absolut största andelen skyddade arbeten, allt högre krav på arbetsförmåga hos individerna samtidigt som uppdraget att prioritera de med störst nedsättningar kvarstår.
Världen har, som Martinas fackförbund konstaterade, förändrats.
Samma gamla handel med arbete men under nya namn
I dag finns det sällan plats för människor som inte upplevs som drivna, effektiva och kompetenta. De är helt enkelt inte välkomna på arbetsplatser då de enligt rådande ideal inte anses tillföra tillräckligt mycket värde. Ökningen av antalet personer med funktionhinderkod hos Arbetsförmedlingen är ett uttryck för detta. Koden blir ett sätt att få arbete för personer som egentligen borde kunna ha en anställning utan stöd, men som inte lever upp till de krav som ställs på den svenska arbetsmarknaden i dag. Det kan alltså vara deras enda möjlighet till en fast anställning, kollektivavtalsenliga löner och bättre möjligheter till pension, socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring.
Men det är mer än så. Arbete och arbetare är nämligen något som går att köpa billigt. Oförskämt billigt.
Det som i glossiga termer kallas ”gig-ekonomi” – det vill säga att en person anlitas för kortare uppdrag på frilansbasis i stället för att anställas – är ett sådant exempel. Begreppet gig är hämtat från musikbranschen i betydelsen att en musiker kommer till ett ställe, gör en spelning och sedan drar vidare till nästa.
Arbetare betraktas som något vi kan och bör ersätta med maskiner.
Trots den förskönande omskrivningen är denna typ av handel med arbete allt annat än ny. Vi känner igen dem, daglönarna. De som rings och sms:as in när deras arbete behövs. De som går till platsen där de kan få arbete – även om det är utanför den formella arbetsmarknaden. De som cyklar ut den mat du klickat hem eller som kör den bil du beställer fram i en app. De som utgör den växande delen av det som beskrivs som prekariatet. De som giggar för att de måste.
Det är nämligen, som konstaterades av en företagare som Arbetsförmedlingen upphandlat olika tjänster av, ”rea på arbetskraft i dag”. Genom statligt subventionerade anställningar kan företag anställa ”jävligt kompetent folk för halva priset” om en person tillhör rätt grupp – i de här företagens fall nyanlända och långtidsarbetslösa.
Men möjligheten att fynda på arbetets marknad går även utöver statliga subventioner och bemanningsföretag. I dag har ungefär 63 000 personer i Sverige som fått sin asylansökan beviljad en tidsbegränsad rätt att uppehålla sig i landet. Det enda sättet för dessa människor att stanna efter att uppehållstillståndet löpt ut är om de kan visa att de kan försörja sig själva. Har en person en familj som hen vill återförenas med i Sverige måste även familjemedlemmarna kunna sörjas för – såväl vad det gäller godkänd bostad som övriga ekonomiska kostnader. Som en nationalekonom skulle uttryckt det: Incitamenten att hitta ett arbete är skyhöga.
Pressen på människor med tillfälliga uppehållstillstånd att ta ett arbete oavsett arbetsvillkor, och oavsett om det överensstämmer med den utbildning hen har, är enorm. Incitamenten för arbetsgivare att ge personer schysta villkor och bra lön eller anställa en person som inte verkar vara beredd att göra allt för att få behålla jobbet är å andra sidan i det närmaste obefintliga.
Det är inget nytt att människor med migrationsbakgrund, eller som på grund av hud- och hårfärger samt namn inte upplevs som ”svenska”, är överrepresenterade i arbetsmarknadssegment med osäkra anställningar, låga löner och prekära arbetsmarknadsvillkor. Den diskriminering som präglar svensk arbetsmarknad innebär att det är svårare för personer som inte lever upp till attribut och markörer som kodas som svenska att få arbete. Det gör också att människor med utbildning eller arbetslivserfarenhet utanför Sveriges gränser inte får arbeten som motsvarar dessa.
En arbetsmarknad under avhumanisering
För dem som har svårt att hitta ett arbete, eller har arbete med en lön som inte går att leva på och inte har kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning eller mer än lägstanivån i socialförsäkringen, återstår den informella arbetsmarknaden. Det är också en kraftigt expanderande marknad dit allt fler människor tvingas söka sig. Att gigga på den informella arbetsmarknaden är det enda alternativet för många: människor utan papper, människor som fått avslag på asylansökningar men som inte har ett hem eller en plats dit de kan åka och människor vars pappersmuggar inte fylls med mynt. Där, längst ner i rea-lådan, kan arbetsgivarna göra de riktigt stora fynden. Där finns de som inte vågar klaga, de som inte är organiserade och de som inte kan språket. De mest desperata.
Strävan efter effektivisering och krav på att hålla nere kostnader leder också till automatisering och så kallad ”självservice”. På framtidens arbetsmarknad spås allt fler serviceyrken ersättas av robotar – ett återkommande exempel är hur kaffet på fiket inte längre kommer tillredas av någon utan av något. Till viss del är framtiden redan här: att handla på den lokala mataffären kan i dag göras utan interaktion med en människa.
I dag har människor som Martina ingen plats på arbetsmarknaden. För chefen utgör hennes närvaro en påminnelse om hur arbetet inte ska utföras. Rörelser som inte sker fort nog. Samtal som kan undvikas. Ytor som inte städas.
Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att arbete återigen och i allt högre grad blivit något som säljs när efterfrågan finns av människor utan förankring på arbetsmarknaden. Arbete innebär alltså i allt lägre grad en anställning som möjliggör ekonomisk trygghet och ett sammanhang. Arbetskraft köps återigen in när den behövs. Arbete är något som utförs, inte någon en människa har.
Arbetare betraktas följaktligen som något vi kan och bör ersätta med maskiner. Vi befinner oss alltså i en tid då arbetsmarknaden genomgår en avhumanisering. Det som tidigare varit utgångspunkten för arbetsmarknadspolitiken – att människor tillför ett värde på arbetsplatsen, att vi driver en solidarisk lönepolitik, att vi garanterar ett ekonomiskt skyddsnät och att vi har en vision om full sysselsättning – framstår allt mer som en historisk parentes.
När allt färre av arbetstillfällena i serviceyrken och så kallade ”enkla arbeten” är fasta tjänster och längre uppdrag med anställning på den arbetsplats dit arbetet förläggs, då tillskrivs de människor som arbetar där allt mindre värde. De reduceras till kroppar som är där för att ge service. De har sällan ett namn, de fikar aldrig och kanske hälsas de inte ens på. De finns bara där. De blir några som mer lyckligt lottade personer kan välja att inte se.
Men vad har det med en uppsägning av en funktionshindrad person att göra?
Allt.
I dag har nämligen människor som Martina ingen plats på arbetsmarknaden. För chefen utgör hennes närvaro en ständig påminnelse om hur ett arbete inte ska utföras. Rörelser som inte sker fort nog. Samtal som kan undvikas. Ytor som inte städas.
”Jag såg bara det hon inte kunde. Jag såg inte det hon tillförde”.
När det en människa tillför inte längre räknas och arbete ånyo reduceras till ren produktion – då spelar det ingen roll att företaget egentligen inte betalar särskilt mycket för arbetet. Då räcker det med att bara existera – som en kropp, ett namn och en individ som omgivningen måste förhålla sig till – för att människor som inte lever upp till normen ska bli en obehaglig påminnelse om hur lite vi alla är värda på arbetsmarknaden. De blir ett hot. Som om deras tillkortakommanden skulle smitta av sig och de bara genom sin blotta närvaro minska vårt värde på marknaden.
Det är också därför Martina inte längre är välkommen – trots att hennes lön huvudsakligen betalas av staten och inte arbetsgivaren.
Den svenska staten har, som diskuterats i denna text, en lång tradition av att aktivt försöka utjämna orättvisor. Det är också statliga interventioner som måste till för att bromsa den skenande utvecklingen. Lösningen är inte sänkta ingångslöner, ökad press på individer och en ännu mer avreglerad arbetsmarknad och arbetsförmedling.
I stället måste det till en politik som prioriterar kollektivet framför individen och sätter solidariteten först.
Det handlar om att med permanenta uppehållstillstånd ge människor som flyr krig och katastrofer möjlighet att i trygghet skapa sig en framtid. Det handlar om att myndigheter, kommuner och organisationer måste sluta upphandla servicetjänster och i stället anställa människor. Det handlar om att ge fler möjlighet till fasta jobb, schysta villkor och ett sammanhang. Allt detta ska inte vara privilegier som är förbehållna vissa av oss.
Först då kan människors värde förstås som annat än ren produktion.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
