Skolans dag Av de stjärntindrande ögon som börjar första klass i svensk skola denna höst så riskerar 3 av 10 att inte klara gymnasiet, möta ett utanförskap och utgöra en rekryteringsbas för gängkriminella. Det är vad den svenska likvärdiga skolan presterar idag, skriver läraren Mikael Kemi.
Blomstertiden är snart över och en annan högtid är här: skolan har börjat. Många nyblivna skolföräldrar är lika spända och förväntansfulla som barnen. Många föräldrar har dock en oro för hur det ska gå.
Faktum är att Riksdagen i lagar och styrdokument, med stöd av bland annat barnkonventionen, lovar en 100%-ig säkerhet för elevernas utveckling och välbefinnande. Ansvaret för skolan är dock utlagt på intraprenad till kommunerna, i huvudsak, som ofta prioriterar andra verksamheter. Kommunernas självstyre har i skolan nått en omoraliskt låg nivå. Både kommun och stat försöker låtsas som att detta inte är ett stort och allvarligt problem.
Coronan har hittills tagit nästan 6 000 liv i landet varav de flesta haft en likvärdig chans till ett långt och bra liv, orsakat av en jämlik skola. Numera riskerar 30 000 ungdomar varje år att möta livslånga utanförskap.
Vi har en form av terrorbalans i ett kallt krig om politiken i svensk skola.
På 90-talet var riksdagen mer handlingskraftig än idag. Vänsterstyret försökte bokstavligt elda upp spåren av den skola som då var världens bästa. Efterföljande högerstyre gömde OECD-rapporten som larmade om faran med friskolereformen. Rapporten som redan då på punkt efter punkt beskrev den svenska skolans problem idag. Detta gick våra politiker med berått mod in i då och försvarar än idag, eller med en tyst konsensus, oavsett partifärg, låter bli att göra något åt.
Det mest anmärkningsvärda om denna rapport är den tystnad (inte ens de klassiska vänsterpartierna försöker på allvar vinna politiska poänger i detta?) och de omskrivningar som ändå försöker försvara de historiska besluten. Den lilla retorik som förekommit påminner om hur de, mer och mer, nationalistiska stora ledarna i världen försöker beskriva sin förvridna verklighet. Varken deras argument eller tystnaden om skolpolitiken håller för en närmare objektiv granskning.
Lagom bra
Svensk skola har sedan 90-talsreformerna en skola som vänster/höger-falangerna är nöjda med. Det har skett väldigt lite som på allvar styrt skolan i en tydligt positiv riktning. Det tydligaste är att man sänkt nivån så att fler får godkända betyg.
7 av 10 är lagom bra för Sveriges Riksdag idag. Den beslutsamhet och det engagemang som fanns på 90-talet när skolan reformerades eller när bankerna riskerade förlora sin vinst eller de räddningspaket som strömmat ut via snabba riksdagsprocesser till följd av Coronan finns inte när dagens riksdag hanterar skolan. Att 3 av 10 riskerar utanförskap borde vara nog motiverande och engagerande för att få till en förändring, utan att ta upp de kostnadsdrivande konsekvenserna som det kan medföra.
Behöver Sverige en hög utslagning i skolan för att BNP skall utvecklas optimalt?
Jag kan inte så mycket nationalekonomi men det uteblivna krafttaget för att förändra skolan visar väl på att de ledande i landet är nöjd med situationen som den är. I mellanmjölkens förlovade land är detta den skola vi producerar, värnar och därför förtjänar.
Någonstans är denna situation i balans mellan stat och kapital. Utvecklingen för inflationsmål, arbetslöshetsnivåer, tillväxtsiffror, exportöverskott, kostnadsnivåer för offentlig sektor, andelen luftfakturor via offentliga upphandlingar, den egna inkomsten, livskvalitet för äldre etc. är kanske perfekt? Sverige kanske behöver en hög utslagning i skolan för att BNP ska utvecklas optimalt?
Att åtgärda situationen borde inte kosta mer än att återupprätta ett militärt försvar. Handlingskraften tycks förlamad när det gäller skolan. Våra ministrar inom utbildning har sedan 90-talet ökat i antal samtidigt som politiska handlingskraften minskat.
Måste vi vänta tills alla drivande politiker i 90-tals-reformerna pensionerats innan Riksdagen kraftfullt kan agera i skolan igen?
På skolans resa senaste 30 åren försvann också en struktur i världens bästa skola. Idag har våra 290 kommunala huvudmän över 8 000 år av samlad erfarenhet av att vara huvudman för skolan. I denna samlade erfarenhet borde det idag finnas formler för hur skola ska bedrivas i stora och små kommuner, i stora och små skolor, i grupp eller för att möta enskilda behov. Enligt Riksdagen så räcker det att klara 7 rätt av 10 i försök att lösa elevekvationer som skolhuvudman.
Skolan är given som gisslan
Skolan är en gisslan som staten gett till kommunerna som bara kräver mer pengar och inte använder medlen för att ge näring till skolan. Kommunerna tar inte sitt fulla myndighetsansvar när det gäller skolan.
Det som kommunerna lyckats med genom åren; är att omvandla statliga resurser ”avsedda” för skolan till tillgångar inom andra mer angelägna områden i sin organisation. När Wernersson-pengarna kom höjde kommunerna internhyrorna, när lågstadiesatsningen kom till Pajala så sades två lågstadielärare upp till sommaren för att “återanställas” vid terminsstart efter sommarlovet (oklart om de inblandade ens visste om att de blev uppsagda). Dessa statliga satsningar var ju redan klart hur kommunerna skulle hantera, det fanns naturligtvis en tyst konsensus i relationen stat-kommun. Men dessa regeringar fick en fjäder i hatten som i media kommunicerades som en “satsning” på skolan.
Höjdpunkten i denna relation kom nu senast med likvärdighetspengarna. Staten ställde krav på att inga besparingar skall få ha genomförts i skolan de senaste åren för att kunna kvittera ut likvärdighetspengarna. För oss som jobbar i skolan tändes ett hopp om att nu skulle staten styra upp kommunernas engagemang i skolan, men inte. Kommunerna sparade och staten vek ner sig och delade ut pengarna ändå, så sorglig är den ekonomiska relationen.
De statliga direktiven för att uppnå likvärdiga skolor i landet är nedprioriterade eller skjuts i sank av skatteunderlaget, bristande kompetens och/eller systematik. Riksdagen har där det yttersta ansvaret, inte kommunerna.
Lärarna är skolans kulturbärare
I lärarförbundens senaste avtal med SKR så finns ett stort fokus på att skolhuvudmännen ska bättre börja följa arbetsmiljölagarna (?!). Det säger en hel del om hur självstyrande de kommunala huvudmännen blivit. Inte ens lag räcker för att styra de kommunala skolhuvudmännen. Detta visar tyvärr också att det är lärarna och dess företrädare som är kvalitetsbärarna ute i verksamheterna. Inte ens Svea Rikes lag räcker till för att kommunerna ska ge lärare de förutsättningar de förtjänar för att uppfylla de statliga målen och ge alla elever en ljus framtid.
En del kommuner har gett upp hoppet om en fungerande kommunal skola och anser att kommunen blir mer attraktiv med privata utbildningsanordnare och arbetar aktivt för det genom hyressubventioner och andra förmåner. Det verkar bekvämare att få en bra skola till kommunen än att förändra och utveckla den man själv är ansvarig för. Att som huvudman överlåta kvaliteten till andra är ovärdigt ett myndighetsansvar.
Det är ovärdigt att vi inte kan möta alla elevers behov bättre i Sverige idag. Jag skulle säga att landet Sverige inte ens försöker det idag, för att ändra det krävs engagemang (annat än floskler) från fler vuxna än den ende i klassrummet.
I Pajala försvann de kompetensmedel som fanns för lärare för ca 20 år sedan. De skulle rädda budgeten det året. De har ännu inte kommit tillbaka i budgeten. Skulle en privat industriaktör som levererade 30% icke godkända produkter nolla kompetensutvecklingskontot? Så kan man göra i självstyrande kommuner när man inte förstår eller prioriterar/behöver prioritera vad skolan behöver.
SBS
Sedan 2016 har Skolverket ett projekt/en kurs som heter SBS (Samverkan för bästa skola). Skolhuvudmännen kvalificerar sig dit genom att ha låga resultat eller riskera vite från Skolinspektionen inom ett eller flera områden. Gammalt tillbaka så skulle man säga att huvudmännen som deltar går i specialklass. I dag skulle vi säga att det är ett åtgärdsprogram eller särskola.
SBS är en bra kurs som tydligt visar hur en skolhuvudman ska fungera. Redan har över 100 (!) av våra skolhuvudmän deltagit/deltar i den 3-åriga kursen.
SBS är dock en postoperativ insats. Innan man blir antagen har skolhuvudmannen hunnit hantera många årskullar illa i sin skola. Alla elever har inte fått en ”möjlighet att utvecklas så långt som möjligt”, om någon.
Skolverket, Riksdagens förlängda arm, ställer inga krav på de som blir demokratiskt valda när de ska ”leka” skola som huvudmän. Här har Riksdagen en övertro på demokratins förmåga att lokalt finna kompetenta individer för huvudmannauppdraget inom skolan. En del skolhuvudmän får faktiskt gå om SBS-kursen.
SBS är bra, och direkt nödvändig som akut insats, men det lagar inte på sikt det som inte har utsikter att fungera i 290 kommuner.
Nog med utmaningar
Jag tror inte föräldrar i Sverige tycker att 70 procents chans till bra utfall är tillräckligt för att just ”mitt” barn ska få en trygg resa och en bra grund inför vuxenlivet. Skolplikten tvingar dock föräldrar att gå ”All in” med ”det bästa man har”.
Löfvén ledde 2018 även in S-partiet på en inriktning för hårdare tag mot de gängkriminella: ”vi ska knäcka gängen”. Ska de knäckas en gång till? Vår samhällsstruktur runt våra ungdomar, där skolan är central, göder kriminaliteten i samhället med nya samhällsarga rekryter varje år. Alltför många har något mörkare i blicken än när de en gång började skolan. Vill Riksdagen att riskkapitalisterna ska bygga fängelser i framtiden så har skolan rätt riktning.
Ge alla våra elever en ljusare framtid och visa under hösten-2020 samma handlingskraft och moral i Riksdagen för en bra skola som mot Coronan i våras. Enbart för att göra en samhällsomställning så behöver fler än 7 av 10 vara med på resan nu och i framtiden.
Riksdagen står bakom floskeln “en likvärdig skola”. Det är Riksdagens moraliska plikt att fylla den med ett mervärde för alla så samhället och individerna slipper betala för ökad kriminalvård, oro och psykisk ohälsa. Framtiden innehåller nog med utmaningar.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
