SKOLA Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv, sa Astrid Lindgren för drygt 70 år sedan. Det låter fint. Men vad händer om vi delar upp barnen efter klass och etnicitet, och ger minst hjälp i skolan till barnen som behöver den mest, frågar sig German Bender i en personligt hållen essä.
Alla som läser den här texten har gått i skolan. Det har jag som skrivit detta också gjort. Men när jag gick ut grundskolan i början av 90-talet visste jag inte att den snart skulle upphöra att existera. I dag finns den inte längre kvar. Och då menar jag inte den fysiska byggnaden, utan det svenska skolsystem där jag hade turen att få min skolgång.
Jag föddes i Buenos Aires 1976, samma år som militären tog makten i Argentina genom en statskupp. För att inte bli fängslade, torterade eller mördade, flydde mina föräldrar med mig till Europa. Två år senare hamnade vi i Sverige. Jag var nästan tre år när jag blev förskolebarn i Jakobsberg, en invandrartät förort till Stockholm. De flesta av mina vänner där var födda i Latinamerika: Chile, Uruguay, Argentina. När vi senare flyttade närmare Stockholms stad och jag började skolan hamnade jag i Johannesskolan och Engelbrektsskolan på Östermalm i Stockholm, och så småningom på Södra Latins gymnasium på Södermalm. Det är skolor där många av eleverna har välutbildade svenskfödda föräldrar med höga löner och statusjobb. Så var det när jag gick där också, men då var elevgrupperna mycket mer blandade än idag.
Jag växte upp som ett av tre barn till en ensamstående, arbetslös och nyinvandrad kvinna i en förort till Stockholm. Det var inga lätta uppväxtförhållanden, men skulle varit ännu värre idag när skolan är så segregerad. När jag gick i skolan hade jag många svenskfödda klasskamrater, jag fick lära mig ett nytt modersmål lika felfritt som mitt första, jag fick äta svensk mat och uppleva svenska jultraditioner. Då fungerade skolan fortfarande som en mötesplats för elever från alla samhällsskikt, den jämnade ut kunskapsklyftor och förutsättningar mellan barnen.I dag finns inte den skolan kvar. Den har ersatts av en skola som är sämst för de barn som behöver den mest.
I dagens segregerade skolsystem fördelas barnen i allt högre grad till olika grundskolor beroende på samhällsklass, vilket ofta innebär en indelning efter etnicitet. Den svenskfödda medelklassens barn går ofta i friskolor och attraktiva innerstadsskolor, medan barn till lågutbildade eller arbetslösa ofta hamnar i kommunala skolor i städernas ytterområden.
Om jag hade vuxit upp i dagens Sverige skulle jag med största sannolikhet ha hamnat i skolor där de flesta eleverna talade dålig svenska.
Om jag hade vuxit upp i dagens Sverige skulle jag med största sannolikhet ha hamnat i skolor där de flesta eleverna talade dålig svenska, hade utomeuropeisk bakgrund och föräldrar med kort utbildning och låg lön eller inget jobb alls. Jag hade placerats i skolor där mina klasskamraters bakgrund liknade min egen. Skolor som dessutom har mindre resurser och sämre möjligheter att erbjuda kvalificerad undervisning än de skolor där mer privilegierade barn går.
Min barndoms mer inkluderande och jämlika skolsystem ställde lika höga krav på mig som på alla andra barn, oavsett bakgrund, och lyckades ofta lära oss ungefär lika mycket. Det var med andra ord en likvärdig skola, som hamnade högt på de internationella kunskapsproven och som dessutom lyckades åstadkomma små skillnader mellan elever från privilegierade och mindre privilegierade familjer.
Den här synen på skolan som en jämlikhetsskapande och inkluderande samhällsinstitution byggde på 1946 års skolkommission. Det var en stor statlig utredning som föreslog att Sverige skulle skrota parallellskolesystemet, där barn sorterades till olika skolor efter begåvning, i praktiken efter samhällsklass. I stället inrättades den så kallade enhetsskolan, där alla barn skulle gå i samma grundskola och inte delas upp förrän på gymnasienivå. På den tiden var det en radikal tanke som väckte stor uppståndelse och debatterades under många år innan enhetsskolan, som kom att kallas grundskolan, var helt genomförd 1972.
Redan 1948, samma år som Skolkommissionen lämnade sitt slutbetänkande, skrev Astrid Lindgren en mening som sammanfattar utredningens grundtanke: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. Astrids citat skrevs i en tid som präglades av progressiva tankar på barns självständighet och nyfikenhet, och på principen att alla barn skulle behandlas lika och ges samma chans.
Vi är på väg tillbaka till ett skolsystem där alla barn är lika mycket värda på pappret, men där vissa är mer värda än andra i verkligheten.
I dag verkar vi ha gett upp den tanken. Vi är på väg tillbaka till ett skolsystem där alla barn är lika mycket värda på pappret, men där vissa är mer värda än andra i verkligheten. Där vissa barn inte förväntas nå lika långt eller förtjänar samma chans som andra.
Den svenska skolan har blivit en sorteringsmaskin där eleverna på en skola i allt högre grad liknar varandra, där klasskamraters föräldrar har ungefär samma inkomst och utbildningsnivå, och liknande kulturell och etnisk bakgrund. Orsaken är en rad politiska beslut på 1990-talet som gjorde om vårt skolsystem till något som påminner om en marknad.
Det är viktigt att påpeka att skolan fungerar bra för många barn och att det finns tusentals lärare, rektorer och annan skolpersonal som varje dag gör stordåd för elever runtom i landet. Men själva skolsystemet har allvarliga brister som bara kan åtgärdas med politiska beslut.Och dessa borde ha skett för länge sedan, den ökande skolsegregationen är ingen nyhet. Skolverket gjorde den första utvärderingen av friskolereformen redan 1993. Man konstaterade då att en av effekterna var ökad segregation. Och så har det fortsatt, vilket Skolverket beskrivit i publikationer 1996, 1997, 1999, 2000, 2003, 2004, 2009, 2012, 2015, 2016 och 2018. Bilden av en allt mer segregerad skola har dessutom bekräftats i en mängd forskningsrapporter, analyser, studier, lägesbedömningar, utvärderingar, översikter och utredningar av svenska myndigheter och internationella organ som Unicef, OECD och EU-kommissionen.
Samtidigt som skolsegregationen ökat har skolresultaten rasat sedan friskolereformen genomfördes i början av 90-talet. En viss uppgång har visserligen skett på senare år, men likvärdigheten fortsätter att sjunka. Kunskapsklyftorna ökar alltså fortfarande mellan elever med olika bakgrunder och mellan skolor med olika elevsammansättning.
Segregationen är inte bara geografisk. Vi har också en så kallad pedagogisk segregation, som innebär att skolor i områden där lågutbildade och utlandsfödda bor har mindre resurser och färre behöriga lärare än skolor i områden där den ofta svenskfödda medelklassen bor. Föräldrarnas inkomst och utbildningsnivå har fått större betydelse för elevernas resultat. I klartext: Är du fattig har du idag sämre chans att lyckas i den svenska skolan än för tjugo år sedan.
Skillnaderna syns också tydligt mellan kommunala skolor och friskolor.Det är betydligt vanligare att barn till föräldrar med längre utbildning går i friskolor än i kommunala skolor. Lärarförbundets utredare Johan Ernestam beskriver det som att friskolor har en mer lättutbildad elevgrupp än kommunala skolor. Han har visat att det finns mycket få friskolor där mindre än 40 procent av föräldrarna har eftergymnasial utbildning. Nästan hälften av eleverna på friskolor har ingen lågutbildad förälder. I kommunala skolor är det bara var sjätte som inte har det. Det är dessutom kommunala skolor som tar emot nästan alla nyanlända elever (som invandrat de senaste fyra åren). Nio av tio friskolor har inga nyinvandrade elever alls.
Segregationen innebär inte bara att eleverna blir alltmer uppdelade efter samhällsklass och etnicitet, den har också betydelse för kunskapsresultaten. Föräldrarnas utbildningsnivå̊ är den enskilda faktor som har störst påverkan på̊ elevernas betyg. Och den svenska skolan har blivit sämre på att kompensera elevernas skilda förutsättningar. För 20 år sedan skiljde det 25 meritpoäng mellan en elev som hade minst en högutbildad förälder och en elev med föräldrar som hade gymnasieutbildning. År 2015 hade skillnaden nästan fördubblats till 46 poäng.
Dessutom har betygsinflationen ökat i friskolor med många högutbildade föräldrar, särskilt i vinstdrivna aktiebolagsskolor. Jonas Vlachos, professor i nationalekonomi, har visat att friskolor sätter högre betyg än kommunala skolor i förhållande till resultaten i de nationella proven. Det innebär att elever vid friskolor får högre betyg än elever i kommunala skolor även om de inte presterar bättre. Detta ökar förstås de redan stora skillnaderna i livschanser mellan elever i friskolor och kommunala skolor.
Så sent som 2019 konstaterade OECD, en marknadsliberal samarbetsorganisation för världens rikaste länder, att skolval och privata friskolor, såsom de tillämpas i Sverige idag, ökar skolsegregationen och att segregation riskerar att minska likvärdigheten och de genomsnittliga skolresultaten.
Den här bilden bekräftas i andra studier. Unicef publicerade 2018 en studie som placerade Sverige på plats 25 av 41 OECD-länder när det gäller sambandet mellan skolresultat och socioekonomisk bakgrund. Vi kom sist bland de nordiska länderna. De svenska skolbarnens kunskapsresultat är alltså mer beroende av vilka föräldrarna är än i 24 jämförbara länder. Den svenska skolan var en gång ett internationellt föredöme. I dag har den blivit ett varnande exempel.
*
För den som inte låter sig övertygas av rapporter och statistik är det bara att bege sig ut i verkligheten och besöka skolor och bostadsområden i våra storstäder eller medelstora kommuner. Bakom siffrorna finns verkliga barn och ungdomar. Barn och unga med välutbildade svenskfödda föräldrar som går i välfungerande skolor med rejäla resurser, bor i rymliga villor och bostadsrätter och har föräldrar som kan hjälpa dem med skolarbetet. Och också barn och unga till arbetslösa utrikes födda föräldrar som går i stökiga skolor med fler utbrända lärare, mindre resurser och har betydligt sämre framtidsutsikter. Trångbodda barn som efter skoldagen får göra läxorna på egen hand eller inte alls, eftersom de inte får ro eller hjälp av någon vuxen, med en förälder som jobbar kväll eller är utmattad av sin tillvaro. Det är barn och unga som lever i samma land och går i samma skolsystem, men som sällan möts och inte får samma skolgång. Barn och unga med samma rättigheter, men helt olika livschanser.
De mest utsatta barnen i Sverige är osynliggjorda. Vi vänder oss bort från dem, vi beskriver dem oftare med siffror än med ord och vi placerar dem i segregerade miljöer där vi själva inte vill och inte behöver vistas.
De mest utsatta barnen i Sverige är osynliggjorda. Vi vänder oss bort från dem, vi beskriver dem oftare med siffror än med ord och vi placerar dem i segregerade miljöer där vi själva inte vill och inte behöver vistas. Den polskjudiske pedagogen Janusz Korczak, som mördades av nazisterna i koncentrationslägret Treblinka 1942, beskrev barn som en utsatt grupp som samhället helst inte vill se, precis som vi tidigare inte såg kvinnan, bonden, de förtryckta socialgrupperna och förtryckta folk. Vad hade Korczaksagt om han fått veta att hans ord fortfarande skulle vara giltiga i ett av Europas rikaste länder mer är 75 år senare?
Barn är den grupp i EU-länderna som enligt EU:s statistikbyrå Eurostat löper störst risk att hamna i fattigdom eller social exkludering. För barn med minst en utrikesfödd förälder är fattigdomsrisken fyra gånger större än för barn med inrikes födda föräldrar. I Sverige är fattigdomsrisken för de här barnen ännu större: hela sex gånger högre än för barn med inrikes födda föräldrar, mer än i något annat EU-land. Störst fattigdomsrisk av alla har barn med utländsk bakgrund som växer upp med en ensamstående förälder, oftast sin mamma. Enligt Rädda Barnens rapport Barnfattigdom i Sverige 2018 levde drygt 42 procent av barnen i Sverige som hade utländsk bakgrund och en ensamstående förälder i ekonomisk utsatthet. Det är en 30 gånger högre andel än bland barn till sammanboende föräldrar med svensk bakgrund, där endast 1,4 procent lever i ekonomisk utsatthet.
Jag var just ett sådant utländsk-bakgrund-med-ensamstående-förälder-barnnär jag växte upp i Sverige på 80-talet. Om jag gått i skolan i dag skulle jag haft mycket mindre chans att klara mig undan fattigdom.
Den här utvecklingen är inte bara negativ för eleverna, utan för hela skolsystemet och för samhället i stort. Nyligen kunde en brittisk studie från London School of Economics visa att skolor med mindre segregerad elevsammansättning bidrar till ökad social sammanhållning i skolan. Forskarna visade att elever från en etnisk grupp var mer positivt inställda till elever från en annan grupp om de mötte elever från den gruppen i skolan.
Detta tar Skolverket fasta på i sin senaste lägesbedömning om skolan. Där skriver man att det är viktigt att elever med olika bakgrund möts och får möjligheter att skapa gemensamma erfarenheter och förståelse för varandra, för att skolan ska klara sitt värdegrundsuppdrag. Skolan har inte bara en kunskapsförmedlande roll i samhället, utan ska också fungera som mötesplats för alla barn, oavsett socioekonomisk och etnisk bakgrund. Men så ser verkligheten inte ut. Skolsegregationens konsekvenser: betygsinflation, oordning, sjunkande kunskapsresultat och lärarbrist drabbar de mest utsatta barnen hårdast. Skolan söndrar och bryter ner mer än den enar och rustar.
Allt detta går stick i stäv med den svenska skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag, som går ut på att skolan ska utjämna skillnader i elevers förutsättningar, inte förstärka dem. De barn som har sämre förutsättningar att klara skolan ska få mer hjälp och stöd, inte mindre.
Att skolans likvärdighet faktiskt slås fast i svensk lag är viktigt att lyfta fram i den här boken som publiceras samma år som FN:s konvention om barnets rättigheter införlivas i vår lagstiftning. Artiklarna 28 och 29 i barnkonventionen ägnas särskilt åt alla barns lika rätt till utbildning.
För att på allvar bryta skolsegregationen krävs långsiktiga åtgärder för att komma tillrätta med grundläggande strukturella problem, som boendesegregationen och de ekonomiska klyftorna i samhället. Det är ingen liten uppgift. Men på kortare sikt måste vi våga ta itu med direkt skolrelaterade frågor: hur skolvalet är utformat, den nästan oinskränkta rätten att starta friskolor, den ojämlika resursfördelningen i skolan och möjligheten att bedriva skolverksamhet som vinstdrivna aktiebolag.
Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv, sa Astrid Lindgren för drygt 70 år sedan. Det låter fint. Men vad händer om vi delar upp barnen efter klass och etnicitet, och ger minst hjälp i skolan till barnen som behöver den mest. Vilken sorts vett eller ovett kommer ur det?
Trettio år senare (1978) skrev Astrid Lindgren en annan rad som den här boken inspirerats av: Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen. Astrid syftade då på hur vi kan åstadkomma ett samhälle fritt från våld. Orden var förstås menade som en uppmaning, en vision om att bygga det goda samhället från grunden, med barnens bästa som utgångspunkt. Det som måste börja med barnen är kärlek, omtanke och likabehandling.
Men när jag läser citatet i dag kan jag inte låta bli att tolka det som en varning, ett varsel om att den grund vi bygger vårt samhälle på börjar med hur vi behandlar barnen. Och då blir Astrids ord mer olycksbådande: Vilket sorts samhälle är det vi bygger om det som börjar med barnen är skolsegregation, ojämlikhet och kunskapsklyftor?
Essän ingår i antologin Vi måste börja med barnen (Red. Ylva Mårtens, Ordfront förlag 2020), och som ges ut med anledning av att FN:s konvention om barnets rättigheter från och med årskiftet är en del av svensk lag.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
