samhälle Om människan tidigare har ansetts vara ett djur, betraktas djur numera snarare som en människa. Och när djuren förmänskligas så kopieras också människans nutida stora strävan efter bekvämlighet, skriver Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
Vännen berättar att veterinären har skrivit ut antidepressiva läkemedel till katten, mot ”separationsångest”. Familjens vuxna dotter har flyttat hemifrån och katten deppar. Katten i fråga är inte ensam. Försäljningen av psykofarmaka till hundar och katter har stadigt ökat och det finns ett stort utbud av olika lugnande receptfria preparat. Medicineringen sker framför allt vid nyår när det skjuts fyrverkerier, men även vid åska, resor eller om djuret av någon annan anledning känner sig stressat eller ensamt. Katten som har fått diagnosen ”separationsångest”, möts av empati och välvilja på sociala medier, eller i varje fall kattens husse.
Vi människor verkar tycka att det blir extra rörande, gripande eller ibland komiskt när vi placerar djuren i situationer som liknar vår egna. Gulliga djurklipp är kioskvältare på Youtube. Som ägare till några kor är vi själva delaktiga i det här. Vi kan inte låta bli att lägga ut lite gulliga filmer på våra fyrbenta kompanjoner och vi blir förvånande över hur många som faktiskt tittar på dem. Kanske är det för att kor och andra lantbruksdjur för inte särskilt länge sedan hörde till vardagen för många människor, men numera har blivit nästan lika exotiska som vilda djur? Men kanske är det också ett tydligt tecken på att mänsklighetens relation till djuren är under förändring. Frågan är var den ska landa?
När vi för några år sedan beslutade att ha kor på vår gård Sunnansjö tänkte vi på hur de skulle förvandla en slyskog till vackra strandängar och på att vi skulle få eget kött, ett gott kött i ordets alla bemärkelser. Vi diskuterade det praktiska: Var ska de bo, hur skaffar vi foder, vart skall stängslet sättas och hur hanterar man överhuvudtaget kor? De är inte små och behändiga som höns, det annars typiska nybörjardjuret för människor som bor på landet och vill ”skaffa djur”. Det här är madammer som drar uppåt ett ton och inget som man flyttar på om inte madammerna själva är med på noterna. Vi tänkte givetvis också på hur vi skulle göra med slakt och den blygsamma försäljning av kött som skulle vara ett resultat.
För hundra år sedan hade vart fjärde hushåll i Sverige en ko.
Men vi tänkte inte så mycket på vår relation till korna, vi var nog i ärlighetens namn inte ens beredda på att det skulle bli så mycket till relation. Vi tänkte att korna skulle göra sitt och vi skulle göra vårt och så var det bra med det. Men snart blev själva relationen allt viktigare. Vi insåg att det inte bara är mellan människa och hund, katt eller häst som det går att etablera en relation över artgränserna och det är denna relation som gör ko-skötande mer intressant.
För hundra år sedan hade vart fjärde hushåll i Sverige en ko. Idag är det mindre än fyra promille som har en ko medan en tredjedel av hushållen har sällskapsdjur och många ser dessa djur mer eller mindre som familjemedlemmar. Om människan tidigare har ansetts vara ett djur som alla andra, betraktas i dag djuren snarare som en människa bland andra. När djuren nu alltmer förmänskligas så kopieras också det som varit människans stora strävande under de drygt senaste hundra åren, bekvämligheten.
För inte särskilt länge sedan hade de allra flesta tamdjur, även hundar och katter, en arbetsuppgift. Hundarna vaktade och jagade vilt i skogen, medan katterna höll mössen i schack. De rena sällskapsdjuren skildrades ofta ganska negativt i populärkulturen som bortskämda, övergödda och odrägliga djur med en ofta lika odräglig matte eller husse. Men det var då. Många hundägare och hästägare tror numera att deras djur behöver kläder eller täcken på sig när det är kallt ute. Trots att hästar är flockdjur är det många hästar som står ensamma i sin hage och i sin box inne i stallet. Anledningen är att man bland annat är rädd för att hästarna ska slåss och skada varandra eller att hingstar ska betäcka ston.
Den moderna kon jämförs med en elitidrottare som i första hand behöver äta ett väl sammansatt och uträknat foder för att klara av att högprestera
En liknande argumentation kan man höra inom lantbruket. Den ökande skara mjölkbönder som protesterar mot att korna ska kunna gå ut på bete under sommaren, brukar motivera det med att korna mår bättre av att vara inne i lagården, särskilt om det regnar och blir lerigt. Den moderna kon jämförs med en elitidrottare som i första hand behöver äta ett väl sammansatt och uträknat foder för att klara av att högprestera, inte att ströva runt i beteshagar och beta det som faller kossan in och där hon rent av kan råka skada sig.
På samma sätt var det många, inte minst en del forskare, som ansåg att det var omöjligt att släppa ut värphönsen ur sina burar. Dagens höna ansågs inte klara av att gå lös på ett golv i stället för i en bur, hon hade helt enkelt avlats för långt från sitt ursprung. Även myndigheternas syn på djuren har drag av förmänskligande. Bönder får exempelvis inte ha kor ute på bete för länge på hösten eller för tidigt på våren annat än om de har en byggnad som de kan gå in i, trots att kor mycket väl kan gå ute året runt, även i kalla klimat.
Disneyfieringen av djuren är problematisk redan för tamdjuren, men kan bli ännu mer skruvad när det gäller de vilda djuren i fångenskap eller i naturen. Noshörningsungen Nelson blev snudd på en riksangelägenhet under de elva dagar som han levde. Det fanns anledning att uppmärksamma födseln på Kolmårdens djurpark 1995 eftersom detta var den första noshörningen som hade fötts i Sverige, men ganska snart förlorade det hela alla proportioner. Det visade sig att noshörningsungen hade fötts med en obotlig hjärnsjukdom och hans öde fyllde spaltkilometrar. Förmänskligandet av Nelson tog sig bland annat uttryck i att det inte räckte med avancerad veterinärvård, han undersöktes till och med på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Hur länge skulle en varg överleva i ett parkområde i Stockholm innan den blev ihjälslagen av upprörda småbarnspappor?
Samma djur som kan vara fascinerande på film eller i alla fall på visst avstånd, på semesterresan, vid lantstället eller på safarin, blir dock något helt annat om de plötsligt befinner sig i människors vardag. Hatet mot varg, lodjur och vildsvin är väl dokumenterat. Ofta handlar det om bönder som är rädda att deras får, getter eller hundar ska bli attackerade eller att deras grödor förstörs. När det gäller de här exemplen, suckar ofta stadsborna lite överseende eller bekymrat över de småsinta landsbygdsborna. Men när de vilda djuren kliver in i staden, blir det helt annat ljud i skällan.
Trädgårdsbetande rådjur och bajsande duvor och skator står inte högt i kurs. Nu när vildsvinen på allvar nått städernas parker och gräsmattor görs en helomvändning i vildsvinsfrågan från att det tidigare mest setts som gnäll från bönderna. Hur länge skulle en varg överleva i ett parkområde i Stockholm innan den blev ihjälslagen av upprörda småbarnspappor? Det är lätt att vara vidsynt om vidsyntheten aldrig behöver prövas.
Vi delar ofta upp djuren i de som vi äter och de vi kremerar eller begraver, men frågan är om skillnaden verkligen är så stor? Det är lätt att se att hur kommersialismen har förändrat synen på lantbrukets djur, men hur är det med sällskapsdjuren? Är det verkligen djur som bärs runt i handväskor, parfymeras, fönas, bantas, övergöds, kläs på när temperaturen sjunker eller representerar de något annat? Sällskapsdjuren är produktionsdjur – av kärlek.
Även om det slösas mycket kärlek på sällskapsdjuren, så är inte kärleken villkorslös och maktbalansen är ojämn. Frågan är om inte sällskapsdjurens frihet i många fall begränsas minst lika mycket som lantbruksdjurens? Hur mycket frihet ryms i att bli kringburen i en handväska, även om handväskan råkar vara en Louis Vuitton? Väldigt få sällskapsdjur får fortplanta sig, vilket är en av de mest grundläggande drifterna och många katter hålls instängda hela livet, vilket helt strider mot deras natur.
Vi har grubblat mycket över om korna på Sunnansjö ska vara sällskapsdjur eller produktionsdjur, om de ska vara tama eller mer vilda. Vårt sätt att hålla kor på Sunnansjö är inte tillräckligt gulligt för att uppfylla normen för hur man sköter sällskapsdjur – och vi äter dem. Samtidigt är det alldeles för gulligt och orationellt för att vara en modell för ett lantbruk som kämpar med den internationella konkurrensen. Att låta dem bli vildare skulle ta bort det givande och intressanta samspelet mellan dem och oss och riktigt vilda kor hamnar i slutändan i konflikt med djurskyddslagen.
I det stora naturreservatet Oostvaardersplassen i Nederländerna har man släppt lös hjortar, hästar och kor för att de ska få leva på egen hand, men naturen bjuder inte allt på fint väder och frodiga betesmarker. Under vintern 2017-18 svalt 3 000 djur ihjäl vilket ledde till stora protester. När lösningen var att aktivt decimera antalet blev det en ny proteststorm. Vi har själva sett hur kor och jakar i Mongoliet får överleva vintrarna på samma sätt som våra älgar och rådjur, nämligen genom att försöka äta det som finns att äta, vilket inte alla klarar. Det är utan tvekan ett resurssnålt sätt att bedriva jordbruk, men inget som vår djurskyddslag skulle godkänna. Hur man än vänder sig uppstår problem.
Maktbalansen är givetvis ojämn. Det är vi som bestämmer var staketet ska stå och när slaktbilen kommer
Kanske ligger en del av lösningen i att inte se husdjuren som skilda från oss utan som en enhet, som kompanjoner. I boken Djuren i kulturen diskuterar filosofen Pär Segerdahl hur människa och djur kan dela samma kultur, precis som människor delar kultur över många andra gränser som ålder, yrken, kön och klass. ”Djur kan utveckla nya beteenden i samspel med människan utan att vi behöver undertrycka deras biologiska natur”, skriver han.
Korna kommer när vi ropar på dem, men vi kommer också om korna ropar på oss. Vi anpassar oss till varandra och försöker förstå varandra. Maktbalansen är givetvis ojämn. Det är vi som bestämmer var staketet ska stå och när slaktbilen kommer, precis som hundägaren gör upp vilka regler som gäller för hunden och när det är dags att åka till veterinären för sista gången. Både människor och djur får anpassa sig till platsen där vi lever och dess förutsättningar. Den natur där vi lever blir också en del av kulturen, det är ingen tillfällighet att vi pratar om kulturlandskap och att jordbruk heter agri-culture på flera språk.
Allt eftersom tiden har gått, har vi insett att vi också värdesätter våra kor som individer, som flock, som husdjur och som levande varelser. De är intressanta, luktar gott, har mjuk päls och vi kan ägna mycket tid bara åt att umgås eller observera hjorden och detta har blivit allt viktigare för oss. Det är en härlig start på dagen de morgnar som korna är i hagarna närmast vårt hus och det första vi ser när vi tittar ut, är våra djur.
Vi säger ”hej på korna” eller något annat nonsens och de tittar upp lite som en hälsning och bekräftar våra band. När vi människor ropar till varandra tvärs över gården och korna är i närheten, stämmer alltid några av dem in i talkören. Deras råmande gör det visserligen omöjligt att höra vad svaret blev, men det är svårt att inte bli lite varm i hjärtat av kornas snabba respons på våra rop. Våra kor är inte bara betesputsare och slyröjare på fyra ben eller leverantörer av gödsel till grönsaksodlingarna. Inte heller är de enbart biff, högrev och köttfärs eller siffror i bokslutet. De är också våra husdjur och ingår i den gårdskultur av många arter, tama som vilda, som vi håller på att bygga upp på Sunnansjö.
Kanske handlade domesticeringen inte bara om en ömsesidig nytta där djuren erbjöds skydd och mat i utbyte mot draghjälp, animalier, ull och skinn med mera, utan också om en utveckling av mänskligheten, när djuren på allvar klev in i den? Alla människor som har eller har haft en nära relation med ett djur kan berätta om hur värdefullt detta är och hur stor saknaden blir när djuret är borta. Det handlar inte bara om mjuka pälsar som är sköna att smeka eller gulliga ögon att titta in i, utan om uråldriga band till gamla släktingar.
Människans relation till djuren och synen på vad det är att vara djur och hennes ansvar för dem är under ständig utveckling. Relationen är inte utan konflikter och den är heller inte symmetrisk. Men vilka relationer mellan människor är det? Människans relation till den övriga naturen är inte heller enkel och konfliktfri. Vi kämpar mot myggor och virus, vi hugger ned ståtliga träd för att bygga hus och massor av klena träd för att torka oss i rumpan eller hålla oss varma. Som Jenny Diski skriver i boken Allt jag inte vet om djur så är vår existens på den här planeten ett problem, men inte ett problem vi bör lösa.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
