politik Kulturbegreppet har fått en förnyad aktualitet i den politiska debatten. Men vilket parti är egentligen hetast på frågan? Och vilka har en svalare inställning? Johan Fornäs har granskat alla partiers program.
Varför har kulturen på sistone hamnat i centrum för dagens starkt polariserade politiska landskap? Hur används kulturbegreppet som honnörsord och när framställs vissa former av kultur som hotfulla fiender?
Kulturbegreppet har på senare tid på flera sätt fått en förnyad aktualitet. Man behöver bara tänka på hur åtskilliga högerextrema krafter på många håll bjudit in till ett slags kulturkrig mot alla vänsterliberala, där ”mångkultur” och ”kulturmarxism” framträder som föraktade huvudfiender till det egna projektet att restaurera en oftast etniskt och rasmässigt profilerad nationellt och maskulint präglad kollektiv identitet.
I svensk debatt har särskilt Sverigedemokraterna blåst nytt liv i denna diskussion och därigenom gett kulturen en påtagligt mer central position i samhällsdebatten. Inspirerad av högerpopulistiska partiers framgångar utomlands har de till exempel efter dansk förebild velat etablera en svensk kulturkanon, vilket var något som Liberalerna föreslog 2006 men som då rann ut i sanden.
Att söka efter ordet ”kultur” i de svenska riksdagspartiernas politiska program ger en ögon- och överblicksbild av kulturens och kulturbegreppets politiska spektrum idag.
Åtta variationer över kulturtemat
Man kan i grova drag gruppera de olika definitionerna och användningarna i fyra huvudsakliga kulturbegrepp.
Det ontologiska kulturbegreppet har sedan lång tid sett kultur som odling, i kontrast till av människor orörd natur. När man talar om kultur som utveckling, civilisation, bildning, kunskap, historia, tradition eller arv är det som regel detta synsätt som aktiveras.
Det estetiska kulturbegreppet är mer specifikt och låter kultur sammanfatta alla konstarter inklusive populära genrer och vardagens designverksamheter. Det är detta som främst används i kulturpolitiken och av de institutioner som placerar sig i kultursektorn, och kommer bland annat också till uttryck när kreativitet, skapande, smak och kvalitet tematiseras.
Det skiljer sig ganska skarpt från det antropologiska kulturbegreppet, som skildrar kulturer i plural som olika gruppers livsformer eller sätt att leva. Det blir aktuellt i samband med föreställningar om gemenskaper, identiteter, livsstilar, etniska grupper och hybridiserande mångkultur.
Slutligen tillkommer det hermeneutiska kulturbegreppet som betonar människors meningsskapande praktiker, i anslutning till semiotiska och sociologiska perspektiv på människors tolkande av betydelsebärande artefakter och värden.
Utifrån dessa fyra huvudkategorier har jag systematiskt gått igenom de åtta aktuella partiernas program, så som de finns tillgängliga på internet i januari 2021.
Trots att partierna även kan ha särskilda kulturpolitiska program finns det skäl att hellre utgå från deras övergripande allmänna partiprogram. Dels har inte alla lika utarbetade kulturpolitiska program, och de har vitt skiftande ambitionsnivåer. Dels fungerar partiprogrammens skrivningar om kultur som ett brukbart kondensat av vad de vill på kulturområdet, och de ger också en välkommen möjlighet att se på relationerna mellan kultur och andra politikområden. Hur väljer olika partier att använda och kombinera olika kulturbegrepp? Hur mobiliseras de för att underbygga olika politiska linjer?
Det är relativt enkelt att räkna hur många gånger (sammansättningar med) ordet ”kultur” dyker upp i varje partiprogramtext. Man kan också grovt uppskatta hur stort utrymme (exempelvis i antal ord) som (i något avseende) kulturfrågor får. Dock är gränserna svåra att precisera, och jag avstår därför från att här ange några bestämda siffror.
Frågan är också vad en sådan här jämförelse egentligen säger. Det kan vara rena tillfälligheter som ger utslag, exempelvis om någon driftig partiföreträdare får för sig att genomföra en viss terminologisk innovation som gör hens program svårt att jämföra med de övrigas.
Dock är denna typ av programtexter ändå som regel resultatet av utförliga och inbördes likartade förhandlingsprocesser där olika linjer och falanger jämkas samman till ett slags kompromisser, vilket gör att en korsläsning mellan dem trots alla begränsningar säger en hel del om partiernas tänkande och handlande på kulturområdet: vad som förenar dem och vad som skiljer dem åt.
Mitt intryck är att den relativa mängden av programtext som ägnas åt kulturfrågor står i proportion till engagemanget för sådana frågor i respektive partiprogram. Om därför kvantiteten säger något också om kvaliteten i kulturintresset blir det intressant att granska hur mycket utrymme varje parti ger sådana frågor.
I dagens allmänpolitiska läge stöttar ju Vänsterpartiet och Miljöpartiet Socialdemokraternas regeringsinnehav, med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna som huvudmotståndare, medan Centerpartiet och Liberalerna intar en mellanposition som stöd åt S+MP-regeringen men samtidigt placerade inom ett för tillfället upplöst och ganska diffust borgerligt block.
Utgår man från partiprogrammens kulturtematik framträder dock ett lite annat mönster.
De svala
Centern och Moderaterna är de partier som skriver minst om kultur i sina program, vilket antyder ett relativt svalt intresse för dessa frågor.
Centerpartiet tar främst upp traditionella frågor med anknytning till det estetiska kulturbegreppet, alltså det ”kulturliv” som baseras på specifikt konstnärliga uttryck, verksamheter och institutioner. Utgångspunkten tas i kulturlivets roll för civilsamhället och vice versa.
Visserligen antyds koncist alla fyra kulturbegreppen genom nyckelorden (ontologisk) ”kunskap”, (antropologisk) ”gemenskap”, (estetisk) ”underhållning” och (hermeneutisk) ”mening”, men främst åsyftas det konstnärliga skapandet när man talar om kulturellt entreprenörskap, amatörkultur, samhällsstödda kulturinstitutioner, skaparglädje, kreativitet och kulturens innehåll.
Ett ontologiskt perspektiv (där kultur som all mänsklig odling i kontrast till det naturen ger) antyds när man talar om kunskap, bildning, lärande, utveckling och kulturarv, och en antropologisk aspekt tillförs i ett stycke om det mångkulturella samhällets fördelar, dock utan att specifikt säga något om det svenska.
Huvudintrycket är att kultur handlar om att konstnärligt skapande spelar en viktig roll för civilsamhällets utveckling, vilket sätter ett slags kommersiell kreativitet i centrum. Det som framställs som motpol är en politik som agerar smakdomare och vill diktera kulturens innehåll genom pekpinnar och ingrepp.
Moderaterna berör också ganska mycket konstarterna men lägger än mer tonvikt vid kulturarv, civilisation, historia och traditioner, och lutar sig därmed främst mot en ontologisk kultursyn.
Liksom C tar M utgångspunkten i det estetiska kulturbegreppets roll för civilsamhället, men detta sätts in i ett historiskt kulturarvsperspektiv där kultur beskrivs som en västerländsk och humanistisk civilisation byggd på kunskaper om den historiska traditionen, och där den svenska nationens enande roll framhävs.
Kulturverksamheter skildras även här primärt som konst och underhållning, men kulturlivets roll för samhället framställs främst som en fråga om att lära av historien, och främst då den svenska, vilket även öppnar för ett antropologiskt perspektiv på nationell identitet och samhörighet.
Dock framhävs att den svenska staten inte ska baseras på etnicitet, vilket går stick i stäv mot SD. Återigen betonar M frihet att välja och frihet från politisering, och bland fienderna utpekas hedersförtryck. Den värdekonservativa gammalhögern skulle antagligen ha ägnat större intresse åt att bevara och stärka svenska kulturtraditioner, men i detta program uppvisar de nyare Moderaterna ett relativt ljumt kulturintresse.
En intressant detalj är att de beskriver naturen som en viktig del av det svenska kulturarvet, vilket överbryggar gapet mellan natur och kultur och förankrar den nationella identiteten i något fast och beständigt – så länge nu inte miljö- och klimatförändringarna förvandlat naturen till oigenkännlighet.
De ljumma
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ligger med sina måttligt omfattande skrivningar om kultur i ett mellanläge och kan betecknas som ljumt kulturintresserade.
Socialdemokraterna inriktar sig främst på traditionella kulturpolitiska frågor som ansluter till det estetiska kulturbegreppet och placerar dem ganska nära C.
Det handlar om konstnärliga aktiviteter och kultursektorns infrastruktur, institutioner, arbetsvillkor och utbud. Bägge dessa partier knyter an till det estetiska kulturbegreppet minst dubbelt så ofta som till det ontologiska eller det antropologiska, medan det hermeneutiska knappt ens antyds. Både människans och konstens frihet betonas, tillsammans med grundläggande rättigheter som försvaras i kamp mot orättvisor.
Socialdemokraterna vill avlägsna hindren för frigörelse och stärka såväl välfärden som jämlikheten mellan könen och mellan etniska grupper. Kultur förbinds här i synnerhet med kunskap och utbildning, som måste erövras gentemot eliternas maktsträvanden. Den kopplingen görs även av andra partier, men betonas särskilt av Socialdemokraterna, i linje med en klassisk folkbildningsidé om att lyfta arbetarklassen genom kunskap och bildning. Den gränsöverskridande digitala informationstekniken beskrivs som en viktig ny resurs för en sådan S-politik.
Vänsterpartiet är ungefär lika engagerade i kulturfrågor som S, men med en påfallande annorlunda profil. Bägge betonar visserligen klassmässig jämlikhet och jämställdhet mellan könen, men V lägger mycket starkare vikt vid frågor om etniska och andra identiteter, kulturmöten och annat som kan fösas in under det antropologiska kulturbegreppet, som här tar i särklass störst plats.
Det är maktlösa gruppers intressen som betonas, som nödvändiga beståndsdelar av det mångkulturella samhället – inte någon svensk nationell kulturgemenskap utöver tilltron till demokratiskt medborgarskap.
När kultur tematiseras i V-programmet är det från början i relation till rasifiering, invandring, nationella minoriteter, nationalism och etnisk gemenskap. Först därefter tas mer traditionella estetiska kulturfrågor upp, och då med fokus på konstnärliga verksamheters och antikommersiella alternativs roll för demokratisering och ett levande folkstyre, i opposition mot diskriminering, klassförtryck, nationalism, rasism och sexualiserat förtryck. En ibland prekär balansakt krävs mellan att å ena sidan bejaka och erkänna skillnader mellan grupper av människor och å andra sidan motverka dem.
De varma
Miljöpartiet och Liberalerna behandlar kulturella frågor betydligt mer utförligt. De använder ordet kultur ungefär dubbelt så ofta som de svala och kan därför kallas varma i detta avseende.
Miljöpartiet skriver mer om kultur och använder ordet oftare än S, men med en likartad balans mellan de olika begreppen. Återigen betonas alltså det estetiska, i talet om tillgång, utbud, utövande, deltagande, upplevelser, kreativitet, skapande och institutioner samt omnämnandet av enskilda konstarter inom kultursektorn.
Det antropologiska tar bara hälften så mycket utrymme; där bejakas visserligen mångkulturella blandningar och möten, men mer som individuella variationer och identiteter än som den typ av kollektiva grupper som den så kallade identitetspolitiken riskerar att fastna i, där politiska ställningstaganden svetsas fast vid sociokulturella gruppidentiteter som etnicitet, kön eller sexuell läggning.
MPs kulturpolitiska huvudfiender anges just som sådant identitetspolitiskt reducerande av individuell egenart och makthavares strävan efter enhetlighet. Det kulturhistoriska arvet och de nationella minoriteterna försvaras också, och liksom hos M knyts naturmiljöns biologiska mångfald samman med landets kulturhistoria, och man vill värna både kultur- och naturvärden.
Liberalerna följer än en gång ett liknande mönster men med än större tonvikt på den estetiskt inriktade kultursynen. Visserligen utgår man här från antropologiska resonemang om traditioner, gemenskap och identitet, invandring och interkulturella kompetenser, men det talas mycket mer utförligt och ingående om kulturlivets konstarter, fantasi, skapande, utövande, verk, tillgång, klassiker och kvalitet.
Det mesta de skriver placeras på ett lite modernt sätt under rubriken ”Kultur och medier”, medan S valde rubriken ”Kunskap och kultur” i anslutning till en gammal folkbildningsidé. För Liberalerna är tankens och ordets frihet ett centralt värde, varför politiken inte får styra kulturens innehåll utan ska garantera en bred mångfald, men någon tydlig fiendebild framträder knappast i övrigt.
Man omnämner mot slutet också liberalismens egna rötter bland kulturradikaler och folkrörelsernas frisinnade, vilket antyder en historisk förklaring till kulturens relativt starka position i detta partiprogram.
De heta
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna intar en särställning och kan betecknas som heta i detta avseende. De använder inte ordet ”kultur” väsentligt oftare än Mp eller L, men de skriver ännu mer om sådana teman, och med en annorlunda avvägning mellan olika kulturbegrepp.
Inget parti för explicit fram det hermeneutiska perspektivet på kultur som meningsskapande tolkning, men KD och SD berör det mest, vilket kan tolkas som en insikt i att kulturbegreppet kan vara omdiskuterat och viktigt att försöka reda ut. Som alla andra blandar de friskt olika kulturdefinitioner, men deras iögonfallande engagemang visar att kultur för dem sannerligen är i högsta grad betydelsefullt och meningsbärande.
Kristdemokraterna skiljer ut sig genom att ge oerhört stort utrymme åt det antropologiska kulturbegreppets fokus på gemenskaper, identiteter och kulturer i plural.
De skriver även avsevärt mycket mer än alla förutom M om det ontologiska perspektivet på civilisation, tradition och kulturarv. Redan i början sätts hela deras politik in i ett ontologiskt-antropologiskt kulturperspektiv på västerlandets civiliserade identitet och samhörighet i kombination med svensk nationell samling.
Sedan får kultur en alldeles egen rubrik med ganska detaljerade beskrivningar av konstnärliga sektorer, infrastrukturer och institutioner, vilka dock gång på gång knyts an till såväl svensk egenart som etniska gruppers och delkulturers kollektiva identiteter.
KD talar positivt om dagens mångkulturella samhälle, men betonar att det kräver en gemensam sammanhållande etisk grund som är kristet förankrad men accepteras även av invandrade minoriteter, och som hyser respekt för deras värde och särdrag.
Värnandet om frihet och respekt för andra människor antyder tvång och intolerans mot det främmande som negativ motbild. Liksom hos MP och M upprättas kopplingar mellan natur och kultur, här genom att hänvisa till att ordet kultur ursprungligen betydde odling.
Sverigedemokraterna är ännu mer mångordiga, men även om de också har en del att säga om det antropologiska ger de sig främst in på att konkretisera sin politik vad gäller dels det ontologiska kulturarvets förment universella kanon och dels det konstnärliga fältet.
Programmet presenteras på webben inte som en linjärt ordnad och sammanhållen text utan som en alfabetisk lista över centrala uppslagsord, vilket gör det svårare att skönja någon underliggande narrativ struktur.
Ordet kultur används i ett tiotal sådana nyckelområden, med ganska skiftande karaktär. Liksom C och M tas en utgångspunkt i civilsamhället, vars oberoende egenvärde ska värnas, men här utsägs klart att det specifikt gäller det svenska kulturarvet, i kontrast mot islamister som explicit pekas ut som fiender, tillsammans med klåfingriga vänsterpolitiker och den normkritik som implicerar feminister, hbtq-rörelser och antirasister.
SD överträffar KD och M i sitt intresset för det svenska, vilket utgör en unik gemensam länk mellan dessa tre oppositionspartier. Tre rubriker i Sd-programmet innehåller ordet ”kultur”: ”Kulturarv”, ”Kulturkanon” och ”Svensk kultur”. Där drivs konsekvent linjen att värna och vårda det svenska arvet, svensk historia och svensk identitet.
En konkret metod som anges är att utifrån det danska exemplet skapa en svensk kulturkanon som ska införas i skolundervisningen och även användas i kulturinstitutioners nya uppsättningar och verk. Ett syfte är att öka reflektionen kring kulturarvet, rädda det från hoten utifrån och inifrån, och på så vis låta svenskarna lära känna sig själva bättre.
Här visas en hermeneutisk insikt om kulturbegreppets mångtydighet, men i stället för att bejaka denna öppenhet förordas klarare åtskillnader: en jämförelse görs mellan kultur och olika språk, som ju också kan skiljas åt trots att de dynamiskt förändras och lånar uttryck från varandra.
Liksom i Danmark vill man ha både en kanon för kulturella verk och en för immateriellt kulturarv i form av värderingar, traditioner och företeelser som anses typiskt svenska.
Under rubriken ”Samtidskonst” förklaras att det svenska kulturarvet prioriteras framför samtidskonsten som antas kunna försörja sig själv utan statligt stöd. Utförliga passager om ”Datorspel” som kulturform speglar kanske partiets satsning på att rekrytera unga män, och typiskt nog pekar man återigen på spelens användbarhet som pedagogiska historieförmedlare av folksägner och svensk mytologi.
Under rubriker som ”Film” och ”Public service” tar man upp detaljfrågor och betonar återigen det svenska kulturarvets centrala roll. Man säger sig vilja motverka normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik, vilket gör feminister och antirasister till måltavlor.
SD är samtidigt det parti som kan sägas tala varmast för en sorts kulturbaserad identitetspolitik. Det handlar då inte om olika gruppers identiteter och rättigheter inom Sverige – de nationella minoriteterna nämns överhuvudtaget inte, vilket även gäller C, L och M.
I stället handlar det för SD om att slå vakt om det svenska, som anses behöva försvaras mot ett pågående sönderfall, varför man vill sjösätta en kraftfull nationell identitetspolitik, med kulturkanon som vapen.
SD är helt klart det parti som i sina programskrivningar såväl som i sin politiska praktik hårdast driver den typ av identitetspolitisk agenda som man beskyller sina motståndare i Mp och V för, vilket är grundlöst eftersom dessa tvärtom försvarar individers integritet mot begränsande grupptillhörigheter. I stället för etnicitet eller kön fokuserar Sd svensk nationell identitet som målas upp som en homogen helhet som anses behöva skydd från andra gruppers konkurrerande kulturer.
De fyra kulturbegreppen
Kvantitet och kvalitet behöver inte helt överensstämma. Att ta temperaturen på en diskurs är inte nödvändigtvis detsamma som att mäta dess omfattning. Vissa begrepp är redan så starkt laddade att det räcker med att de dyker upp någon enstaka gång för att de ska kasta sin skugga över ett stort område, medan andra blivit så vardagliga att de nästan förlorat sin djupare mening och stelnat till floskler.
Programtexterna skiftar i stil och genre: ibland är de mer svävande, närmast högtidliga principdeklarationer, andra gånger är de konkreta och lite byråkratiska i sin faktaspäckade korrekthet. Sverigedemokraternas relativt långa skrivningar består delvis i att redovisa ganska konkreta förslag och underbygga dem med argument, medan Moderaterna nöjer sig med några mer kärnfulla men allmänt hållna ställningstaganden.
Ändå håller jag fast vid att beskriva programmen som svala, ljumma, varma respektive heta. Ett partiprogram har ett på förhand ganska begränsat omfång inom vilket organisationens profil och mål ska rymmas, och då säger det något viktigt om ett visst tema ges stor eller liten plats i denna självbeskrivning.
När programtexterna på detta vis kokas ner till en kondenserad berättelses något spretiga skelett framträder både likheter och skillnader. Vad betyder det egentligen att KD och SD sticker ut som mest kulturinriktade, medan C och M förefaller mer oengagerade? Det beror förstås på vad man i så fall menar med kultur. Låt mig pröva att skära längs en annan ledd och gå igenom kulturbegreppen i turordning, och för vart och ett av dem vaska fram vad det egentligen används till av de olika partierna.
Kultur som odling
Det ontologiska kulturbegreppet handlar om mänsklig odling i kontrast mot den yttre naturen. C, V och SD tar inte upp naturen i sina kulturskrivningar, medan MP förordar satsningar på natur- och kulturmiljövård och vill ta ett samlat grepp om kultur- och naturvärden.
KD låter på liknande sätt kulturbegreppets rötter i odling bilda en brygga mellan människors kultur och den skyddsvärda naturmiljön och lyckas därmed få in jordbruket i denna kontext, i en vilja att bevara både kultur- och naturmiljöer för framtiden.
M går ett steg vidare och placerar in naturen som nav i svenskt kulturarv. En sådan tanke om förening av natur och kultur kan i förlängningen upplösa kulturområdets gränser, vilket ligger i luften i den samtida tidsålder man kallat antropocen, där det knappast längre går att ställa mänsklig verksamhet i kontrast mot de fenomen naturvetenskaperna ägnar sig åt, eftersom mänskliga aktiviteter numera påverkar stora delar av solsystemet och når långt in i de genetiska koderna.
När ontologiska resonemang dyker upp är det därför inte så egendomligt om de ibland kan kännas ålderdomliga, då dualismen mellan människan och naturen nog var som starkast under 1800-talet. Det kan förklara att detta inte är det mest framträdande kulturbegreppet, men det har ändå sin plats.
Civilisation, utveckling, lärande, kunskap och bildning är något bygger på tanken om mänsklig odling, och som den borgerliga fyrklövern L, C, M och KD lägger stor vikt vid, liksom S som vill skapa ett kunskapssamhälle, men som MP och V liksom SD knappt ens nämner.
Det ligger i sin tur nära formuleringarna om västerländsk tradition, rötter, spår, minne, historia och arv som S i sin typiskt moderna framstegssträvan knappt ens nämner, C, MP och V bara berör helt flyktigt, L något mer, och de traditionsorienterade Kd och Sd (med sitt specialintresse för nationell kanonbildning) betonar starkt.
Inget av den nuvarande regeringens stödpartier S, MP, V, C och L har särskilt många referenser till det ontologiska kulturbegreppet, jämfört med det estetiska och det antropologiska, medan alla de tre aktuella oppositionspartierna KD, M och SD lägger tydlig vikt vid ontologiska resonemang om historia och kulturarv, i kombination med antingen det estetiska kulturbegreppet eller (i fallet KD) det antropologiska.
Skrivningar om kulturarv, tradition och civilisation får lätt en högtravande ton. Så även i dessa programtexter, och då fungerar kultur som ett starkt och lite högtidligt honnörsord. Mänsklighetens samlade verk, artefakter, insikter, förmågor och kunskaper kan man väl knappast vara emot utan att bli suicidal terrorist.
Om det är detta som menas med kultur så är ju all politik också kultur, eftersom politiken bygger vidare på en lång historia av mänskligt agerande. Dock är förhållandet mellan mänsklig civilisation och materiell natur långt ifrån oproblematiskt. Människorna har – eller rättare sagt är – ju också fysisk och biologisk natur, och kan inte isoleras från den natur som gett upphov till denna säregna djurart. Därtill har människornas samhällen alls inte bara åstadkommit beundransvärda underverk, utan lika mycket förstörelse och elände både för andra varelser och för människorna själva.
Med insikten om upplysningens dialektik, där mänsklighetens förnuftmässiga landvinningar visar sig ha en nattsvart baksida i form av krig, förintelse, fascism, förtryck och utsugning följer också en insikt om att kulturarvet i denna betydelse bär på en ofrånkomlig dubbelhet: det innebär möjligheter till frigörelse och oanad rikedom men även fatal förstörelse. En kulturpolitik har väl idag svårt att svära sig fri från allt ansvar för att förhålla sig till dessa plågsamma insikter.
Kultur som konst
Det estetiska kulturbegreppet är det som i de flesta sammanhang primärt förknippas med just kulturpolitik, där konstnärliga institutioner och utövare är centrala aktörer. Det är därför inte konstigt (!) att sådana resonemang genomgående tar relativt stor plats i partiprogrammen.
C, MP och S tar direkt utgångspunkt i hur civilsamhället hålls ihop av kreativ skaparglädje, och lägger avsevärd vikt vid amatörverksamheter och allas deltagande. Allas deltagande i utövande av kultur betonas också av V, som dock skiljer sig från alla de andra genom att överlag lägga väldigt liten vikt vid estetiska teman som skaparlust, fantasi och njutning.
L, KD och M betonar också skaparlusten men med större betoning på professionella utövare, etablerade institutioner och konstnärlig kvalitet. SD lägger snarare tonvikt vid att fastslå en nationell gemenskapskultur och knyter annars främst an till de kreativa branscherna under mer specifika rubriker som rör datorspel, film och ”samtidskonst” – sistnämnda är därvid något SD vill ge minskat stöd, till förmån för det svenska kulturarvet.
Även kultur i estetisk mening används ofta som honnörsord, men inte längre innefattande allt mänskligt utan bara den typ av verksamhet som klassificeras som konstnärlig, och som i vissa fall kan stå som balanserande, kritisk eller utopisk motpol till ekonomins och politikens inte fullt lika sköna sfärer. Medan allt det människor skapat knappast kan uppfattas som gott omges de stora klassiska verken av Rembrandt, Shakespeare eller Beethoven av en aura av förnäm perfektion.
Miljöförstöring, klimatkatastrofer, pandemier och kärnvapen är skapelser som människor inte har minsta anledning att skryta med, medan den estetiska produktionen sjuder av kreativ fantasi som partiprogrammen gärna vill tillvarata. Här skiljer dock SD ut sig genom att till skillnad från de övriga visa upp en vilja att lägga sig i kulturens innehåll och former, medan övriga partier är noga med att politiken ska hålla ”armlängds avstånd” till kulturskapandet och respektera dess självständighet. SD är ensamt om att vilja skära ner stödet till viss kultur, särskilt det man kallar ”samtidskonsten”, och tvinga public service till omprioriteringar för att enbart gynna sådant som är riktigt svenskt.
Kultur som livsform
Till skillnad från idén om kultur som mänsklig odling och civilisation öppnar det antropologiska kulturbegreppet för en mångfald av olika kulturer som möts och samspelar. Interaktionen kan vara fredligt kreativ eller konfliktfyllt polariserande, och det är likaså en öppen fråga om delkulturerna ska ses som principiellt likvärdiga eller om de rangordnas hierarkiskt.
C ser positivt på det mångkulturella samhället, som en resurs för ett växande och allt mer globaliserat och transnationellt näringsliv, men undviker frågor om gruppidentiteter. De tas däremot upp av L, i skrivningar dels om jämlikhet mellan könen och respekt för både invandrare och minoriteter.
Också MP berör dessa frågor, men varnar också för ett alltför stelbent grupptänkande, vilket är en tematik som de senaste decennierna behandlats ganska ingående såväl av socialantropologer och andra kulturforskare som i europeisk politisk debatt.
M antyder vikten av svensk identitet, men det får ingen stor plats. För V, S, KD och SD är däremot den antropologiska uppdelningen mellan olika folkgrupper ett centralt tema, med utförliga resonemang om svenskhet, nationell identitet och etniskt ursprung. Av dessa är det främst V som tar upp och kritiserar rasism och andra former av exkludering av folkgrupper, medan S och Kd främst bejakar minoriteter och pluralistisk mångfald som en värdefull tillgång för samhället, i linje med Europeiska Unionens motto ”förenade i mångfalden” (”united in diversity”).
SD strävar däremot tvärtom efter att få bort de(t) främmande och restaurera en föreställd ren och oblandad ursprunglig svensk identitet. SD beskriver nästan uteslutande kultur som ett enhetligt och sammanbindande kitt mellan svenskar, en nationell gemenskap där inga interna skillnader eller variationer tillåts. Sd suddar ut inre skillnader och mångfald i det svenska som därmed stereotypiseras, samtidigt som det polariseras gentemot allt främmande som exkluderas.
Jämfört med de bägge nyssnämnda kulturbegreppen framstår det antropologiska som mer ambivalent och omstritt. Relativt få tar avstånd från mänsklighetens alla landvinningar eller dess konstnärliga skapelser, men det finns betydligt fler konflikter om huruvida kulturell mångfald är bra eller ej. Och även om man accepterar att det måste finnas olika kulturer så kan man anse dem ha olika kvalitet eller värde.
Att politiskt koppla kultur till kollektiva gruppidentiteter och agera för att stärka, motverka eller på annat sätt påverka sådana klassifikationer är vad identitetspolitik handlar om. Det kan gälla att stärka en grupps ställning genom att bekämpa diskriminering men också genom att uppvärdera dess kulturella egenskaper.
Både MP och SD kan sägas mobilisera kulturfrågor för att driva identitetspolitik, men med motsatta förtecken. MP ser mångfald som ofrånkomlig och som en resurs snarare än en svaghet. Olika kulturer måste kunna samexistera, till och med inom varje individ.
SD strävar i stället efter en fast nationell identitet, en svensk enhetlighet som måste försvaras mot de moderna sönderfallstendenserna. MP vill motverka att individer tvingas in under kollektiva identiteter, SD vill tvinga in alla medborgare under en kanonstyrd ram och samtidigt exkludera alla dem som inte passar in i deras svenska identitetsmall.
Kultur som meningsskapande
De olika kulturbegreppen överlappar delvis varandra och kan inte strikt separeras, annat än som en metod att upptäcka tendenser och mönster. Det nyaste av de viktigaste kulturbegreppen har givetvis omfattande förbindelser med alla de övriga.
Att hermeneutiskt definiera kultur som meningsskapande praktiker låter sig väl förenas med de tre tidigare. Exempelvis kan man tänka sig att det som ontologiskt skiljer kultur från den materiella naturen är människors förmåga att tolka och skapa mening; att det som avgörande skiljer olika delkulturer åt är hur de tolkar och förstår sig själva; och att konstnärlig verksamhet har sin grundval i att utpröva detta meningsskapandes kreativa möjligheter och gränser.
Ändå är det hermeneutiska perspektivet ganska marginellt representerat i partiprogrammen. C och KD är de enda som explicit kopplar kultur till att skapa mening. C inser begreppets mångtydighet och nämner ”djupaste mening” som en av dess dimensioner. KD drar slutsatsen att kulturen gör människor hela och ger dem ett unikt egenvärde, varför den inte får begränsas till en avgränsad sfär utan ska genomsyra hela samhället.
De kopplar samtidigt detta till grundläggande moraliska normer och goda värden, vilket tycks binda estetiken ganska hårt till etiken, i kontrast till den starka estetiska tradition som i Immanuel Kants efterföljd betonar den för det moderna samhället centrala relativa autonomin hos kognitiva kunskaper, normativ etik respektive estetiska smakomdömen.
SD säger inget om meningsskapande men säger sig vara medvetna om att kulturbegreppet kan definieras på många olika sätt och att kulturen är en central del av livet, politiken och samhällsbygget, snarare än en speciell verksamhetssektor.
V och MP hävdar att alla kulturbegrepp är språkligt organiserade sociala konstruktioner och därför med nödvändighet politiskt omtvistade.
Reflektioner kring det extrema
Tanken med denna granskning var att få grepp om kulturbegreppets roll i dagens svenska partiprogram. Jag har sett hur olika kulturdefinitioner används och kombineras i positiva eller negativa syften, som ideal eller som hot, för att underbygga respektive partis politiska agenda. Inte sällan förekommer retoriska glidningar mellan begreppen som riskerar att blanda bort korten i avsikt att legitimera den egna linjen.
Sammantaget tycks kulturen spela en viktig roll som politikens centrala motor och inre drivkraft, i det att politisk handling måste bygga på en tolkning av den samhälleliga verkligheten och en förståelse av aktuella behov och möjligheter.
Politik förutsätter kultur i hermeneutisk mening, alltså i form av meningsskapande praktiker som kombinerar vad man med en svåröversatt anglicism kunde kalla imagination med kommunikation: fantasins kreativa kraft med samspelet mellan olika symboliska uttryck och aktörer. Att på detta vis noga tänka igenom kulturens egen mening erbjuder ett slags reflexivt nav i en pågående reflektion kring meningsskapandets politiska betydelse, i samspel med mänsklig odling, konstnärliga skapelser och kollektiva identiteter.
Jämförelsen mellan partiprogrammen styrker den allmänna bilden av hur högerextrema grupper bidragit till att föra upp kulturfrågor på agendan. I mediernas politiska debatter har Sverigedemokraterna profilerat sig som särskilt engagerade i kulturpolitiska frågor, och denna bild bekräftas av programskrivningarna. Deras fiender definieras främst i (antropologiskt) kulturella termer som mångkulturen och kulturvänstern, samtidigt som deras egna hjärtefrågor betonar stärkandet av en gemensam nationell kultur.
Jag vill avslutningsvis lyfta fram tre centrala men något paradoxala slutsatser av denna granskning.
- SDs högerpopulister säger sig vilja motarbeta vänsterns och de grönas påstådda identitetspolitik, men visar sig vid närmare påseende själva vara det parti som mest påfallande bedriver just identitetspolitik, medan särskilt MP snarare hör till dem som mest tar avstånd från varje försök att låsa fast individer i påtvingade kollektiva gruppidentiteter.
SDs huvudmotståndare prioriterar inte sociokulturella gruppidentiteter alls så mycket som Sd hävdar, medan SD själv utvecklar en tydlig identitetspolitik kring den nationella svenskheten. - SD säger sig ofta försvara yttrandefrihet och kulturell mångfald, i syfte att få större medieutrymme för sina egna intressen, men är det enda parti som inte upprätthåller armlängds avstånd mellan politiken och (det estetiska) kulturlivet utan vill få gripa in och i nationalistisk riktning direkt påverka innehållet i public service, medierna och konstnärliga verksamheter.
Medan de andra partierna betonar kulturskapandets nödvändiga självständighet innebär SD-förslagen att politiken ska påtvinga de olika kulturinstitutionerna vissa estetiska former och innehåll. - Regeringens nuvarande stödpartier tar klart avstånd från SDs positioner, men oppositionskamraterna i KD och M är mer ambivalenta. De framhäver visserligen några skiljelinjer – särskilt kontrasterar SDs strävan efter en etniskt baserad nationell homogenitet mot alla de övrigas bejakande av olika aspekter av mångfald – men där finns också tydliga likheter som öppnar för framtida samarbeten.
Det gäller exempelvis betoningen av det svenska kulturarvet, där SD, KD och M ganska lätt kan finna en gemensam nämnare i ett uttalat behov att befästa en gemensam nationell grund för kulturpolitiken.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
