BREXIT Det var kanske inte meningen att Storbritannien skulle vara med i den Europeiska unionen? Lars Anell djupdyker i den europeiska efterkrigshistorien för att reda ut den dubbelbottnade relationen mellan britterna och resten av kontinenten.
Redan i oktober 1943 informerade Winston Churchill sin regering att ett besegrat Tyskland omedelbart efter kriget åter måste byggas starkt – ”vi kan komma att behöva dem mot ryssarna.” Mindre än ett år efter krigsslutet, den 5 mars 1946, meddelade han inför 7000 åhörare i den lilla staden Fulton i Missouri, introducerad av president Truman, att han kände det som sin plikt att framhålla vissa fakta. ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.” I talet fanns också ett avsnitt som utvecklade vad Truman måste ha känt igen som George Kennans uppdämningspolitik (containment) – att sätta hårt mot hårt varhelst Stalin försökte flytta fram sina positioner. Och ”världens säkerhet kräver ett enat Europa.” (unity in Europe). Detta tema skulle Churchill återkomma till på hösten samma år i ett tal till den akademiska ungdomen (berikad med Konrad Adenauers och Harold MacMillans närvaro). Världens vid denna tid mest respekterade politiker väckte publikens entusiasm när han deklarerade att ”vi måste bygga ett slags Europas förenta stater.” Det var också denna idé som satte tidningarnas rubriker dagen därpå. Den uppmärksamme åhöraren hade emellertid fått veta att detta projekt måste ledas av Frankrike och Tyskland med Storbritannien, tillsammans med sitt samvälde, som välvillig sponsor.
Ett beslut ingen behövde fundera över
Churchill var vid denna tid ledare för Hans Majestäts Lojala Opposition och utan inflytande på en Labourregering med en massiv majoritet i underhuset. Premiärminister Clement Attlee och hans utrikesminister Ernest Bevin hade emellertid i allt väsentlig samma uppfattning som Churchill om de utmaningar Europa stod inför. Framför allt var de övertygade om att en säkerhetspolitisk ordning krävde amerikansk medverkan – och det skulle helst ske i form av amerikanska soldater så nära gränsen till Warszawapakten som möjligt. Det var britterna som övertygade Washington om att den 4 april 1949 underteckna Atlantpakten – Europas säkerhetsgaranti.
Britter och amerikanare var redan då överens om att den tyska ekonomin inte längre kunde hållas på sparlåga men fransmännen höll emot. De ville inte se ett mäktigt Tyskland återuppstå och framför allt ville de behålla kontrollen över Ruhrområdet för att få tillgång till billigt kol. Inför det utrikesmöte som skulle äga rum i London den 11 maj 1950 hade den franske utrikesministern Robert Schuman fått besked från sina kollegor i Förenta staterna och Storbritannien att de avsåg att starta masugnarna i den s.k. bizon som de ännu kontrollerade som ockupationsmakter. Detta gav Jean Monnet det tillfälle han väntat på och han var väl förberedd. Ett nära samarbete mellan Tyskland och Frankrike hade diskuterarats i politiska kretsar. Adenauer hade framfört tanken på en union mellan de två länderna och Monnets text till det som skulle bli Schumandeklarationen hade redan sett flera versioner. Den man som skulle ge namn åt dokumentet, utrikesminister Robert Schuman, insåg att en Kol- och Stålgemenskap (ECSC) var bättre än att låta tyskarna på egen hand bygga upp sin tunga industri och höja priset på det kol Frankrike behövde för sin femårsplan (som utarbetats av nämnde Monnet). På en hastigt utlyst presskonferens presenterade Schuman en plan som fått godkänt i Washington och Bonn men var endast flyktigt bekant för den egna regeringen. Att Paris inte i förväg informerade den brittiska regeringen hade flera skäl men det är märkligt att den amerikanske utrikesministern Dean Acheson valde att inte yppa något för sin brittiske kollega.
Missade Storbritannien en historisk möjlighet när landet valde att inte delta i ECSC? Dean Acheson kallade det för ”efterkrigstidens största politik misstag.” Det är en hård dom av den ende av dramats aktörer som med framgång hade kunnat medverka till en annan utveckling.
ECSC är en säregen konstruktion. Redan i Schumandeklarationen slås fast att medlemsstaternas kol- och stålindustri ska lyda under en ”ny hög myndighet, vars beslut är bindande för Frankrike, Tyskland och övriga länder som ansluter sig” vilket lägger grunden för en ”europeisk federation.” Denna höga myndighet var inte bara oberoende av regeringar och parlamentariska församlingar utan disponerade också egna inkomster.
Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin fick besked om det franska förslaget den 11 maj och ombads att lämna besked senast den 2 juni. Men det fanns inget beslut som behövde fattas. Labour hade i sitt manifest inför valet 1945 lovat att nationalisera kolgruvor och stålindustri. Detta löfte hade just infriats när regeringen fick på sitt bord ett förslag om att lämna makt och ansvar vidare till en hög myndighet på kontinenten. Tanken på att tacka ja fanns inte i den politiska verkligheten.
Det finns mängder av skrifter om britternas svar på Schumandeklarationen som inte ens nämner detta enkla faktum. Sannolikt beror det på att historiker gått vilse när de läst de promemorior som författades av mandarinerna i Whitehall. Dessa synnerligen skrivkunniga herrar lyfter fram alla tänkbara aspekter på ekonomiska för och nackdelar av att delta samt problemet att försvarspolitiskt viktiga industrier hamnar under överstatlig kontroll. Men de hade inte anledning att ta upp rent politiska förhållande. I den not som inom utsatt tid skickades till Paris heter det därför att Hans Majestäts regering finner det besynnerligt att motta en deklaration som ”föregriper de ställningstaganden som hellre borde föregås av mellanstatliga överläggningar.”
Premiärminister Clement Attlees mer omedelbara kommentar var att det inte kunde komma i fråga att ”de mest värdefulla ekonomiska tillgångar som landet ägde skulle lämnas över till en myndighet som är totalt odemokratisk och inte på något sätt kan ställas till ansvar.” När regeringen fattade ”beslutet” fann varken Attlee eller finansminister Stafford Cripps anledning att stanna i London och den ställföreträdande premiärministern Herbert Morrison nöjde sig, när pressen slutligen hittade honom på en restaurang, med att konstatera att ”gruvarbetarna i Durham skulle aldrig gå med på det är.” Om regeringen hade behövt tänka över saken skulle de naturligtvis ha begärt en rimlig tid för detta.
Den politiska oppositionen i Storbritannien hade inga avvikande uppfattningar. Harold MacMillan som snart skulle bli medlem av Churchills regering tyckte i och för sig att ECSC var en intressant idé – ”en hart när mytisk skapelse (conception)” – men uteslöt brittiskt deltagande. ”Vårt folk kommer inte att ge en överstatlig myndighet rätten att stänga våra gruvor och lägga ned våra stålverk.” Av många skäl hade britter svårt att acceptera tanken på överstatlighet både då och den 23 juni 2016. Detta visste Jean Monnet men kanske inte Dean Acheson. Till de politiker som menade att Storbritannien borde gett ett mer konstruktivt svar på Schumans invit sällade sig den nyvalde representanten för valkretsen Bexley. Ted Heath gav i sitt jungfrutal den 25 juni 1950 uttryck för sin övertygelse att Storbritanniens framtid måste skapas i samarbete med länder på den europeiska kontinenten. Att avstå från att diskutera ECSC innebar en stor risk för landets framtida ekonomiska utveckling – ”i sanning en mycket stor risk.”
ECSC satte, på gott och ont, den institutionella strukturen för dagens europeiska union men det uppdrag som givits åt de nio höga ämbetsmännen blev snart obsolet. Mycket tidigt efter krigsslutet inleddes i Europa en högkonjunktur av en kraft, stabilitet och uthållighet som vi inte sett vare sig förr eller senare. Ekonomer hade varnat för en ny depression när tiotals miljoner soldater kom hem samtidigt som svärd skulle smidas till plogbillar och politiker bedömde att det skulle ta en generation innan krigsdrabbade länder uppnådde 1938 års produktionsnivå. Det tog 3 – 4 år. Under de allra första åren växte ekonomin med tvåsiffriga tal och i genomsnitt under hela femtiotalet med 7 – 8 procent. De strukturella problem som följde av att billig olja i snabb takt ersatte kol kunde regeringar lösa på egen hand. Italien valde att köpa det kol de behövde från Förenta staterna. En företeelse som med tiden skulle få allt större betydelse var att den brittiska ekonomin växte klart långsammare än i övriga västeuropeiska länder.
Ett första försök
Frågan om regeringen i London gjorde ett historiskt misstag är mer relevant när det gäller de förhandlingar som ledde fram till Romfördraget och det som länge kallades EEC eller i Storbritannien helst ”common market.” Vi måste då först konstatera att den europeiska frågan inte fanns på den politiska dagordningen i London under femtiotalet. När MacMillan blev premiärminister 1956 angav han sex prioriteringar för sin regering men inget handlade om fördjupat europeiskt samarbete. I den omfattande skrift, The Future of Socialism, som Labourpolitikern Anthony Crosland gav ut 1956 finns inte ett ord om pågående arbete för att skapa den gemensamma marknaden. Hugo Young, som i boken The Blessed Plot ger en heltäckande, om än i vissa avseenden missvisande, bild av Storbritanniens relation till det europeiska integrationsprojektet konstaterar att det vid denna tid ”inte fanns någon opinion alls för en mer aktiv brittisk politik, jag har faktiskt inte kunnat belägga något enda debattinlägg i den riktningen.” Att Messina ofta nämndes i brittiska tabloider berodde på den smaskiga historien om bröderna Messina som stod inför skranket i Old Bailey anklagade för koppleri och organiserad utpressning.
Inte heller i andra europeiska länder förekom en för allmänheten hörbar debatt om europeisk integration. Den belgiske premiärministern Paul-Henri Spaak, som var dynamon i det arbete som ledde fram till Romfördraget (RF), konstaterade att det inte fanns någon opposition mot de förslag som lades fram – endast ett välvilligt ointresse. Och det passade de sex deltagande länderna bra.
Det fanns realekonomiska skäl för att London hade andra preferenser än flertalet andra europeiska länder. ECSC-ländernas handelsutbyte skedde i dominerande utsträckning med andra europeiska länder medan merparten av Storbritanniens export gick till medlemmar av samväldet och kolonier. Det brittiska imperiet tillsammans med självständiga stater i samväldet var världens största marknad och 50 procent av världens internationella handelsutbyte skedde i pound sterling. Endast 13 procent av Storbritanniens export fick 1952 – 54 avsättning i ECSC. De sex länder som grundade den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEC) hade alla fortfarande en betydande jordbrukssektor. Storbritannien importerade en mycket stor del av sin livsmedelskonsumtion och jordbruket svarade bara för 5 procent av BNP och sysselsättning. De emotionella banden till samväldet var starka av det enkla skälet att dess medlemmar räddat moderlandet från nederlag i två världskrig. Fram till sommaren 1944 fanns mer än 5 miljoner soldater i strid från Canada, Australien, Nya Zealand, Indien, Afrika och Karibien – fler än Förenta staterna då engagerat.
Det fanns alltså flera skäl till att den konservativa regeringen i London intog en avvaktande hållning när möjlighet gavs att delta i förhandlingar om att skapa en gemensam marknad förankrad i starka överstatliga institutioner. Historieskrivningen om vad som hände när britterna mälde sig ur är fortfarande svajig. Men det går att avfärda den mest spektakulära versionen. Storbritannien representerades av ämbetsmannen Russell Bretherton som hade tydliga instruktioner från utrikesdepartementet. Efter att ha motsatt sig alla tankar på överstatlighet och framhållit att OEEC (som då ännu inte hunnit bli OECD) var bättre skickat att ta hand om de problem som diskuterades ska Bretherton ha rest sig och förklarat att ”det fördrag som ni diskuterar har ingen möjlighet att skapa enighet; om en överenskommelse nås kommer den inte att kunna ratificeras; om det ratificeras så kommer det inte att kunna tillämpas.” Detta hände alltså inte även om det är sant att den allmänna uppfattningen i London var att förhandlingarna inte skulle lyckas. Enligt allas bedömning var Bretherton (som tyvärr inte lämnat någon egen version) en begåvad man och det är i stort sett säkert att han rätt snart insåg att det inte skulle bli möjlighet att nå en uppgörelse som kom i närheten av hans instruktioner. Han konstaterade då att han inte längre kunde ge ett konstruktivt bidrag utan bara skulle fungera som bromskloss (möjligen med tungt hjärta eftersom han lär ha varit för att Storbritannien skulle delta). Parterna skiljdes som vänner och Spaak såg detta som den naturliga lösningen.
Jean Monnet hade ett svalt intresse för en förhandling om något så diffust som en gemensam marknad. Den metod han förespråkat i Schumandeklarationen gick ut på att bygga solidaritet genom att nå ”konkreta resultat” på specifika områden. Då var det kol och stål. Nu gällde det framtidens energikälla. Monnets prioritering avsåg Euratom och han lyckades göra det till ett villkor att underteckna detta avtal för att få vara med i EEC. Han var medveten om att han därmed uppställde ett nytt hinder för att Västeuropas enda atommakt skulle ansluta sig. Monnet hyste, till skillnad mot exempelvis de Gaulle, ingen aversion mot Storbritannien men han var fanatiskt övertygad om att det europeiska projektet inte fick förorenas av mellanstatlighet och nationella veton. Han hade på alltför nära håll sett Nationernas Förbunds vanmakt
Det var först när avtalet om EEC undertecknades i Rom den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958 som frågan om Storbritanniens relationer till Europa makade åt sig en plats på dagordningen i Whitehall. MacMillan konstaterade redan 1959 att Storbritannien nu skulle ”stängas ute från europeiska marknader och överläggningar om europeisk politik” och visste då att denna marknad snabbt var på väg att bli allt viktigare på bekostnad av handeln med samväldesländer.
När RF trädde i kraft avvecklades interna tullar mellan de sex och det skedde i snabbare takt än fördraget stipulerade. Detta ledde till att internhandeln under hela sextiotalet ökade klart snabbare än exporten till tredje land. För Frankrikes del ökade internhandelns andel från 30 till 60 procent under perioden 1958 – 63. Att den ekonomiska tillväxten trots det mattades av berodde på att den exceptionellt snabba produktionsökningen under den tidiga återuppbyggnadsfasen inte var långsiktigt hållbar. Högkonjunkturen blev något längre i Frankrike till följd av att de Gaulle med dekret kunde genomföra Rueffplanens radikala avreglering av landets ekonomi. Fortfarande fanns en tydlig skillnad mellan tillväxttakten i Storbritannien och andra västeuropeiska länder. Samtidigt var det alltmer uppenbart att Europa blev och enligt alla bedömare i framtiden än mer skulle bli den viktigaste marknaden för Storbritanniens export av varor och tjänster. Det var i huvudsak detta som ledde till att regeringen i London redan 1961 ansökte om medlemskap i EEC. Också inom Labour fanns tidigt röster som ville pröva möjligheten att delta i det europeiska integrationsprojekt som ännu befann sig i sin linda. Någon uppslitande debatt att blev det emellertid inte.
Vid partikongressen i Brighton höll Hugh Gaitskell 1962 vad som än i dag måste räknas som det bästa politiska Europatal, både vad gäller retorik och innehåll, som någonsin hållits. Det var mer än en och en halv timme långt, fick ett entusiastiskt mottagande och innehöll den ofta citerade meningen att ett medlemskap i EEC skulle innebära slutet på tusen års historia som självständig nation. Gaitskell hävdade att Tories övervärderade de ekonomiska fördelarna och pekade på att Europas mest dynamiska ekonomier var Sverige och Schweiz. Storbritanniens ekonomiska malaise kunde inte botas genom att bli en del av den gemensamma marknaden – det handlade i huvudsak ett invärtes problem. Gaitskell lade långt större vikt vid faktorer som talade emot medlemskap men han tog faktiskt inte definitivt tog ställning för eller emot. Gaitskells hustru Dora var möjligen framsynt när hon för en bänkgranne i salen påpekade att det var fel partikamrater som jublade mest.
MacMillan fick ett lika entusiastiskt mottagande när han en vecka senare vid Tories partikongress i Llandudno valde att inte bemöta utan endast förlöjliga Labours politik som ett vacklande mellan ja och nej. Parentetiskt kan nämnas att Tage Erlander höll sitt välkända linjetal inför metallarbetarförbundets kongress i augusti 1961. Han avvisade möjligheten för Sverige att söka medlemskap med hänvisning till vår neutralitet och ekonomiska prioriteringar.
MacMillan medger i sin dagbok att han var nervös när han den 31 juli 1961, efter en god lunch, begav sig till underhuset för att meddela att Storbritannien hade för avsikt att förhandla om medlemskap i EEC. Det handlade om att gå med i en organisation som ännu var långt ifrån färdig och att komma innanför en tullmur som då var rätt hög. RF är lika mycket ett arbetsprogram med förhoppningar om framtida bragder som ett bindande fördrag. En ny medlem skulle alltså få möjlighet att påverka den framtida utvecklingen. Fem av medlemsländerna var klart positivt inställda till brittiskt medlemskap och inte heller i Frankrike var inställningen entydigt negativ. När en ny förhandlingsomgång inleddes den 13 januari fanns förhoppningar om att gå i mål före årets slut. På eftermiddagen nåddes emellertid förhandlarna i Bryssel av nyheten att de Gaulle vid en presskonferens inlagt sitt veto, vilket möjligen kom som en överraskning också för den franske utrikesministern Couve de Murville. Inget av de andra medlemsländerna fick någon förhandsinformation om presskonferensen.
I den rika memoarlitteraturen finns en osannolik spännvidd från diplomaten Michael Butlers uppfattning att det var ett förutbestämt och logiskt slut via Ted Heaths åsikt att förhandlingarna gick bra och att slutet kunde skymtas till Couve de Murvilles mening att det egentligen inte var ett veto på riktigt. De Gaulle hade många skäl för sitt beslut men det råder inget tvivel om att två var helt avgörande. Ett engelskt medlemskap vid denna tidpunkt skulle påverka förhandlingar om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken i fel riktning och hota Frankrikes ställning som primus inter pares. Bara några veckor efter vetot undertecknade generalen och Adenauer det famösa Elyséeavtalet som enligt många bedömare ställde tysk utrikes- och säkerhetspolitik under franskt förmyndarskap.
Tredje gången gillt
Nästa försök gjordes av Harold Wilson som vunnit valet 1964. Europafrågan hade knappast diskuterats i valrörelsen, allmänna opinionen var nästan säkert negativ till medlemskap och den nye premiärministern kom från partiets antieuropeiska vänsterflygel. Gapet mellan den fortsatt starka tillväxten på kontinenten och Storbritanniens svaga utveckling hade emellertid blivit än mer markerat. Under perioden 1956 till 1964 hade industriproduktionen ökat trefalt snabbare i Västtyskland, Frankrike och Italien. Wilson hade också kommit fram till att det en gång för alla var dags att få slut på en diskussion som hotade att splittra partiet. Wilson hade alltså inte ett enat parti bakom sig när han den 2 maj 1965 meddelade underhuset att en ny ansökan var på väg.
Utan att göra anspråk på att ha gått igenom allt material är jag säker på att denna ansökan är unik i ett avseende. Den redovisade mycket klart att de ekonomiska effekterna under rätt lång tid skulle bli negativa för landet och särskilt för barnfamiljer. Den även i normala fall svaga betalningsbalansen (pundet devalverades i november) skulle bli ännu svagare, matpriserna skulle stiga med 10 – 14 procent och levnadsomkostnaderna med 2,5 – 3,5 procent. Men Wilson lovade att snabbare industriell tillväxt och starkare export i framtiden skulle kompensera för kortsiktiga förluster. Lika viktigt var att Storbritannien skulle få inflytande på Europas utveckling. Underhuset satte tilltro till kalkylen och röstade för en ny ansökan med 488 röster för och endast 62 emot. De Gaulle satte emellertid åter stopp – och gjorde det innan förhandlingarna kommit i gång på allvar. Ansökan kom därför att bli vilande.
Nu hade emellertid de andra fem medlemsländerna tröttnat på de Gaulles egenhändiga förfarande. Med Willy Brandt som självskriven härförare krävde de att förhandlingarna skulle återupptas med det uttalade syftet att öka medlemskretsen med Storbritannien, Danmark, Irland och Norge. George Pompidou som 1969 efterträtt de Gaulle insåg att slaget var förlorat men ställde som villkor att frågan om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken fick en fördragsbunden lösning. Det fördrag som undertecknades i Luxemburg innebar att den solidariska finansieringen av jordbruksstödet skulle tas ut i form av avgifter på import från tredje land och en andel av medlemsstaternas momsinkomster.
Att denna medlemsförhandling kom till stånd och lyckades är ett under. Trots att det fanns en vilande medlemsansökan handlade valrörelsen 1970 i vanlig ordning om annat än relationen till Europa. Men praktiskt taget allt hade förändrats sedan den lämnades in. Ted Heath tog över det förhandlingsunderlag som Labourregeringen utarbetat. Den ekonomiska kalkylen hade drastiskt förändrats till följd av jordbruksöverenskommelsen. Livsmedelspriserna skulle stiga med 18 – 26 procent och levnadsomkostnader med 5 procent. Betalningsbalansen skulle försvagas med mellan £ 100 och £ 1000. Det fanns 13 000 sidor lagstiftning (acquis communautaire) som måste accepteras utan prutmån. De sex medlemsländer hade 1970 i princip enats om att i enlighet med Wernerrapporten skapa en ekonomisk och monetär union och utforma en gemensam utrikespolitik efter de riktlinjer som föreslagits i Davignonrapporten. De dokument som utarbetades inom det brittiska utrikesdepartementet klargjorde att utvecklingen inom EEC gick i en riktning som skulle innebära omfattande inskränkningar av nationell suveränitet. Redan 1964 hade sålunda EG-domstolen, i fallet Costa mot Enel, slagit fast att europeiska rättsakter hade företräde framför nationella lagar. Vad som räddade Heath var att intresset för all denna dokumentation var lågt och att massmedia vid denna tid var ointresserat positiva. Om folket hade fått säga sitt skulle förslaget till anslutningsfördrag inte haft en chans.
Uppgörelsen om fiske var speciell så till vida att den inte fanns med i det underlag som utarbetats i Labours regi. Då fanns ingen acquis för denna sektor att ta ställning till men de regler som kommit till medan förhandlingarna pågick var ytterst oförmånliga för Storbritannien och de tre andra länder som förhandlade om medlemskap. Fiske svarade i alla berörda länder för en rätt liten del av BNP och sysselsättning men Scarrys lag är benhård. Man ska inte bråka med människor som utövar de yrken som är vanliga i barnboksförfattaren Richard Scarrys böcker – bönder, byggjobbare, lokförare och fiskare. I Norge valde som bekant 52,7 procent av väljarna att tacka nej och i fiskekommunerna var den negativa majoriteten massiv. Avtalet om fiskerättigheter hade avgörande betydelse för både brexit 2016 och Boris Johnsons valseger 2019.
Fiskefrågan är därför värd en egen vers. RF nämner fiskeprodukter men, till skillnad mot jordbruk och transporter, finns inget krav på att utforma en gemensam fiskepolitik. Inget av de fyra ansökarländerna hade därför förutsett att förhandlingar skulle ske på detta område även om Norge lär ha haft onda föraningar. De sex medlemsländerna hade emellertid insett att de tilltänkta nya medlemsländerna i boet skulle föra med sig väldiga fiskevatten vid en tidpunkt då det fanns starka krafter som ville utvidga den nationella zonen till 200 nautiska mil. Vid okänd tidpunkt hade ministerrådets rättssekretariat fått i uppgift att studera om fördraget gav stöd för lagstiftning om att fiskevatten skulle kunna ses som en ”gemensam resurs” som gav fiskare från alla medlemsländer lika rätt. Rättssekretariatet hittade naturligtvis inget tydligt stöd i ett fördrag som inte nämner aktiviteten fiske och föll tillbaka på nödparagrafen 235 som ger möjlighet för eniga medlemsländer att göra vad som helst för att förverkliga ”något av gemenskapens mål” även om fördraget ”inte innehåller de nödvändiga befogenheterna.” Vid ett snabbt sammankallat möte den 30 juni 1970 kom jordbruksministrarna från de Sex i princip överens lika rätt att få tillgång till gemenskapens vatten ”upp till strandkanten.” Avsikten var att detta skulle regleras i en bindande förordning. Storbritanniens chefsförhandlare Con O´Neill skrev i den officiella redogörelsen att ”när våra förhandlingar inleddes den 30 juni fanns inget fiskeproblem. Det dök upp senare samma dag.” Det kan naturligtvis vara så att gemenskapens jordbruksministrar råkade bli färdiga i tid. Men denna överenskommelse måste ha underlättats av att den skedde på bekostnad av de fyra länder som just börjat förhandla om medlemskap.
Parallellen till vad som hände 1974 – 75 och 2015 – 16 är omisskännlig. När Wilson, efter att ha vunnit valet i februari 1974, på nytt flyttade in i Downing Street 10 så var han ledare för ett svårt splittrat Labour som i sitt valmanifest utlovat en ”fundamental omförhandling av anslutningsfördraget.” De förändringar som uppnåddes var kosmetiska men accepterades av regeringen med röstsiffrorna 15 – 7. Men i partiets parlamentsgrupp fanns en majoritet som motsatte sig medlemskapet i den gemensamma marknaden och vid partikongressen i april var den negativa majoriteten massiv. Wilson bestämde emellertid att frågan skulle avgöras i den första folkomröstningen i kungarikets tusenåriga historia.
Här slutar parallellen. Det fanns inga löpsedlar som annonserade att omförhandlingen varit ett totalt fiasko. Alla tidningar stödde fortsatt medlemskap i den gemensamma marknaden liksom näringslivets organisationer. Jasidans övertag i fråga om finansiella resurser var överväldigande men den fick också, märkligt nog, ekonomiskt bidrag från Bryssel. Wilson förbjöd partiet att engagera sig och varken han eller utrikesministern James Callaghan deltog aktivt i kampanjen. Inte heller Tories nya ledare, Margaret Thatcher, stod på barrikaderna. Alla de 14 personer som på olika sätt ledde jakampanjen hade nettopositiv respons hos väjare. Det överväldigande flertalet av motståndarsidans företrädare hade större andel belackare än sympatisörer. Särskilt tunga sänken var Enoch Powell, Tony Benn och Ian Paisley. Det var också besvärande att National Front kampanjade för att Storbritannien skulle lämna EEC.
Det som avgjorde saken var ändå, som så ofta, de ekonomiska argumenten. Landet befann sig i djup kris. Inflationen hade nyligen legat omkring 25 procent och långtidsarbetslösheten var omfattande. IRA hade tagit steget över till England och flera stora städer hade drabbats av attentat. Länder i djup kris har en tendens att söka återuppståndelse i Bryssel. Jasidans seger var aldrig i fara. Ungefär två tredjedelar av väljarna ville bli kvar i den gemensamma marknaden. Med tanke på dagens situation är det värt att påpeka att entusiasmen var långt större i England än i Skottland och Nordirland.
Vinst och förlust för Margaret Thatcher
I den organisation i vilken Storbritannien valt att stanna rådde stiltje. Efter att CAP satts på plats och tullarna avvecklats hände mycket litet innan arbetet på att skapa en genuin inre marknad inleddes i mitten på 1980-talet. Tekniska handelshinder blev kvar och förökade sig i snabb takt. Trots ett uttryckligt löfte i RF blev det ingen gemensam transportpolitik. Oljekriserna satte abrupt stopp för efterkrigstidens magnifika högkonjunktur vilket drastiskt minskade politikers rörelsefrihet. Idéer om en valutaunion redan 1980 och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik lades åt sidan för framtida begrundan. De brittiska politiker som tagit landet in i gemenskapen kunde hävda att de haft rätt. EEC var verkligen bara en gemensam marknad. Kritiker valde att kalla organisationen en misslyckad jordbrukspolitik omgiven av en tullmur. Det visade sig också att kalkylerna om höjda matpriser och sänkt levnadsstandard var klart överdrivna.
En fråga fick emellertid en halvhjärtad lösning. Med tanke på hur CAP, som helt dominerade budgetens utgiftssida, finansierades var det oundvikligt att Storbritannien skulle bli en stor nettobidragsgivare. I samband med slutförhandlingarna gjordes i protokollet en anteckning att detta kunde behöva korrigeras om ett ”oacceptabelt läge” inträffade. Frågan löstes tillfälligt – alltså innan Thatcher började räkna på saken – genom att en blygsam regional utvecklingsfond (ERUF) inrättades och konstruerades så att Storbritannien skulle få ca 30 procent av stödet.
Om vi begränsar synfältet till konkreta fördelar för den brittiska statskassan och handelsbalansen så är Margaret Thatcher landets mest framgångsrika europapolitiker (och skulle så vara även om konkurrensen var mindre måttlig). Med en brutalitet som bröt mot alla kända regler för diplomatisk anständighet lyckades hon få en permanent reduktion med två tredjedelar av Storbritanniens nettobidrag till budgeten (som 1980 uppgick till £ 1 000 miljoner – nettobidraget alltså). Denna fråga formade hennes, och Storbritanniens, europapolitik fram till beslutet vid toppmötet i Fontainebleau 1984. Och därefter har försvaret av rabatten ofta toppat landets prioriteringar i viktiga förhandlingar.
Margaret Thatchers prestation är värd en utvikning. När hon trädde in på den europeiska scenen dominerades toppmöten, som ännu inte benämndes Europeiska rådet, av två herrar som suttit vid makten sedan 1974 och deras personliga vänskap och stärkte den höga uppfattning de hade om sig själva – alltså Valéry Giscard d`Estaing och Helmut Schmidt. Thatcher vann valet i maj 1979 och debuten skedde vid mötet i Strassbourg i juni samma år. Konfrontationen skedde emellertid i Dublin i november samma år och berodde i lika hög grad på Giscard d`Estaings och Schmidts öppet nedlåtande attityd och Thatchers aggressiva krav på juste retour.
Thatcher regerade då ett land som var mitt i efterkrigstidens värsta lågkonjunktur. Åren 1979 – 81 förlorades för gott 20 procent av industrins produktionskapacitet och två miljoner jobb. Hon var Storbritanniens mest impopulära minister sedan denna typ av opinionsmätningar inleddes. Medlemmar av hennes regering har i memoarer hävdat att hon såg konfrontationen vid toppmöten som ett sätt att stärka sin ställning på hemmaplan och därför ett skäl till att hon inte accepterade en kompromiss (ett ord hon bokstavligen hatade). Men allt förändrades i och med Falklandskriget som hon vann med hjälp av Frankrike (som förbjöd vapenexport till Argentina) och personligt stöd av Ronald Reagan som beordrade Pentagon att ”ge Maggie vad hon behöver.” När den slutliga uppgörelsen om rabatten träffades i Fontainebleau 1984 visste Helmut Kohl och Francois Mitterand att hon inte skulle ge sig i första taget.
Det fransk-tyska samarbetet brukar betecknas som unionens motor. När Giscard d`Estaing och Schmidt ”regerade” hände faktiskt mycket litet förutom en överenskommelse om att regelbundna toppmöten skulle äga rum. Giscards historiska insats – på gott och ont sett med brittiska ögon – skulle komma senare. Den mest kraftfulla motorn hanterades av Kohl och Mitterand.
Thatcher medverkade på flera sätt till att skapa den inre marknaden. Hon skickade Lord Cockfield som kommissionär till Bryssel där han blev en nära medarbetare till kommissionens ordförande Jacques Delors. Cockfield fick huvudansvaret för en vitbok som i detalj och med fast tidtabell angav vad som krävdes för at medlemsstaterna skulle få en gemensam hemmamarknad för varor och tjänster. Thatcher behövde inte övertygas om att detta projekt låg i Storbritanniens intresse. Det var ju detta det hade handlat om hela tiden – en gemensam marknad. Hon insåg ytterst motvilligt att detta projekt var värt en mässa och accepterade Enhetsakten 1987 som innebar att beslut om att förverkliga den inre marknaden kunde tas med överstatlig majoritet. Detta fördrag innebar också att stats- och regeringschefernas regelbundna möte fick ett namn – Europeiska rådet – och rättslig status.
Beslut om Cockfields vitbok togs av ett toppmöte 1985 i Milano utan diskussion. Eftersom det inte blev något bråk blev det heller ingen nyhet och inom näringslivet dröjde det flera år innan man insåg att det de drömt om faktiskt höll på att hända och dessutom i stort sett skulle bli färdigt vid utsatt tid1992.
Thatchers europeiska nemesis kom i form av valutasamarbete. Alltsedan tidigt sjuttiotal hade ett europeiskt samarbete förekommit på detta område. Det Europeiska Monetära Systemet (EMS) inrättades 1979 för att ersätta den så kallade valutaormen. Grundidén var att knyta valutor till varandra men ändå låta dem fluktuera inom ett visst spann. När det kändes för trångt inrättades växelkursmekanismen (ERM) som tillät rätt hyggliga utsvävningar. För flertalet medlemsländer levde emellertid drömmen om något mer ambitiöst – en gemensam valuta. Vid Europeiska rådets möte i Hannover 1988 utsågs Jacques Delors till ordförande för en kommitté bestående av centralbankschefer med uppdrag att utarbeta en rapport om en ekonomisk och monetär union (EMU). Thatcher var övertygad om att det fanns åtminstone två säkra motståndare i kommittén – Bundesbanks chef Karl-Otto Pöhl och hennes egen centralbankschef Robin Leigh-Pemberton. När Delors till Europeiska rådet i Madrid kunde överlämna en enig rapport om att i tre steg, med början den 1 juli 1990, införa en ekonomisk och monetär union (EMU) måste hon ha insett att slutet var nära. Hennes närmaste medarbetare i regeringen, utrikesminister Geoffrey Howe och finansministern Nigel Lawson ville förmå Thatcher att ansluta pundet till ERM vilket sågs som ett examensprov för att ingå i EMU. Vid mötet i Madrid såg sig Thatcher tvingad att meddela att Storbritannien avsåg att delta i ERM men avstod från att ange ett datum.
När Thatcher slutligen gav vika hade både Howe och Lawson tvingats lämna regeringen och det var en lycklig John Major som den 5 oktober 1990 meddelade att pundet skulle anslutas till ERM till kursen DM 2.95. Beslutet mottogs med eufori inom Labour, Liberaldemokraterna, fackföreningsrörelsen och näringslivet. Men denna typ av växelkurssamarbete är tyvärr en inbjudan till spekulation. Att satsa på att en redan svag valuta ska sjunka ytterligare innebär att en stor vinst vägs mot en mycket liten förlust. Om centralbanken lyckas hålla kvar valutan inom spannet (till priset av en räntenivå som inte är långsiktigt möjlig) så får spekulanterna nöja sig med att få tillbaka ungefär lika mycket som de satsat men om den får flyta fritt blir vinsten mycket stor. Margaret Thatcher tvingades i november 1990 bort från premiärministerposten men kemisten från Grantham fick sin revansch den 11 september 1992. När den nye finansministern Norman Lamont på eftermiddagen den dagen höjde räntan från 12 till 15 procent insåg alla på marknaden att spelet var förlorat. Pundet fick flyta fritt. Dessförinnan hade mer än £ 3 miljarder förlorats i desperata försök att hålla kursen inom tillåten bandbredd.
Thatchers slutnota blev dock positiv. När värdet av rabatten summerades 2015 hade den sparat hisnande £ 78 miljarder för brittiska skattebetalare.
Det är inte osannolikt att borgmästaren i London hade ett finger med i spelet när ERM-systemet krackelerade. Han hade någon månad före den danska folkomröstningen om Maastrichtfördraget, som ägde rum den 2 juni 1992, skrivit en artikel som varnade för Delors hemliga planer på att skapa en europeisk superstat i vilken de små medlemsstaterna skulle sakna inflytande. Delors valde att inte bemöta anklagelsen eftersom det handlade om saker som låg ”tio eller femton år framåt i tiden”. Detta oroande besked ledde sannolikt till att en mycket knapp majoritet i Danmark röstade nej. Artikelförfattaren var den tidigare journalisten Boris Johnson som snart ska återkomma i denna berättelse.
En ny organisation tar form
Dagen efter den danska folkomröstningen beslutade François Mitterrand att det franska folket den 20 september skulle få visa var skåpet skulle stå. Han räknade med att Maastrichtfördraget skulle mottas med entusiasm av medborgarna men opinionsmätningarna visade snart att utgången var helt öppen. För att vinna över väljare som oroade sig för att fördraget inkräktade på fransk suveränitet deklarerade Mitterrand i en tv-debatt att detta inte var fallet. Den tänkta europeiska centralbanken (ECB)skulle sålunda kontrolleras av ministerrådet. Den amerikanske statsvetaren Craig Parsons skulle senare karakterisera fördragstexten i detta avseende som ”den största frivilliga överföring av suveränitet som någonsin gjorts till internationella institutioner.”
Mitterrands lättsinniga uttalanden om ECB bidrog till ERM-krisen. Viktigare var emellertid att Bundesbank höjde räntan vilket satte press på alla andra valutor i systemet. Helmut Kohl gjorde i hemlighet upp med bankens ledning att de skulle lämna andra valutor åt sitt öde och satsa alla krafter på att rädda den franska francen. Det handlade för den tyske kanslern om något mycket viktigare än ERM – nämligen ett franskt ja till Maastrichtfördraget.
Jag var vid denna chef för Sveriges EU-delegation och såg debatten tillsammans med flera av mina medarbetare. Vi kunde alla i stort sett fördraget utantill (det var ju tänkt att bli den rättsliga grunden för den organisation vi skulle förhandla Sverige in i) och var rätt överraskade av Mitterrands fria tolkning. Hans motståndare i debatten, Philippe Séguin, måste ha insett att landets president ljög och skulle lätt ha kunnat kamma hem en avgörande poäng men gjorde det inte. Det är inte sannolikt att 51,05 procent av väljarna skulle ha godkänt fördraget om de i clara verba fått reda på vad det innehöll. Jag fick ett märkligt intryck att Séguin helt enkelt inte ville eller vågade vinna folkomröstningen.
Att danskarna inte skulle få avgöra Maastrichtfördraget öde var uppenbart. Många medlemmar av Europas politiska elit uttryckte öppet sitt förakt för vårt grannfolk och framförde tanken på att gå vidare utan Danmark. Detta var emellertid inte en möjlig utväg eftersom det brittiska parlamentet i så fall inte skulle ratificera avtalet. Den enda utvägen var alltså att låta danskarna rösta om och den som löste detta problem var John Major. Som ordförande i Europeiska rådet i Edinburgh i december 1992 kunde han förhandla fram de undantag från Maastrichtfördraget som gjorde att danskarna den 18 maj 1993 med betryggande 57 procent accepterade sitt öde.
Med tanke på att Thatcher förbrukade ministrar i snabb takt kunde en politisk karriär gå fort. John Major blev sålunda i juli 1989, överraskad och illa förberedd, utrikesminister, efter Howe, i nittio dagar innan han tog över Norman Lamonts finansdepartement för att i november 1990 flytta in i Downing Street 10. Behovet att kunna tala med sina europeiska kollegor i normal samtalston var uppenbart men det var symtomatiskt att han valde att först besöka Helmut Kohl som fortfarande residerade i Bonn – tidigare hade seden varit att en rookie började inskolningen i Paris. Hans första europatal på utländsk mark är känt för de rader där han förklarar att Storbritannien hörde hemma i Europas hjärta – ”at the very heart of Europe” hade han skrivit med egen hand. Men åhörarna fick också veta och tog till sig att ”Europa utgjordes av nationalstater vars vitalitet och särart var dess styrka.” Den centrala uppgiften för EG var att hitta den rätta balansen mellan närmare samarbete och respekt för nationella institutioner och traditioner.
Vi får aldrig veta om Major hade ambitioner att etablera sig som en europeisk statsman. Verkligheten trängde sig på. Förberedelserna för att skapa en politisk union tillsammans med en valutaunion pågick med full kraft och skulle slutföras 1991. Storbritannien hade inte sett något behov av dessa förhandlingar men valde att visa god vilja genom att lägga fram en lång rad konstruktiva förslag. Det var faktiskt bara det nu enade Tyskland som producerade fler idéer. I flera fall kunde britterna samarbeta med andra länder. Viktigast var att de tillsammans med Tyskland och Nederländerna fick gehör för att subsidiaritet skulle skrivas in som en grundläggande princip i fördraget. Vidlyftiga tankar på en gemensam utrikespolitik med aktivt inflytande för kommission och domstol satte Storbritannien stopp för tillsammans med Frankrike, som också hade en permanent plats i säkerhetsrådet, och Danmark. Major fick många pluspoäng när han accepterade ett omfattande samarbete på rättsområdet. Men i många fall stod han ensam mot elva kollegor. Han blockerade sålunda tanken på att beslut på forskningsområdet skulle kunna tas med majoritetsbeslut. De stora stridsfrågorna handlade emellertid om valutaunionen (EMU) och fördragets avsnitt om sociala frågor. John Major lyckades utverka rätten att stå utanför EMU (vilket kom att kallas en opt out) och, i förhandlingens elfte timme, befrielse från de krav som handlade om socialpolitik.
John Major satte själv betyg på sin insats som förhandlare. Hans talesperson meddelade att premiärministern vunnit ”game, set and match” och det var inte oförtjänt. Andra som deltog i förhandlingarna framhöll Majors skicklighet och påpekade att han visat att det gick att uppnå resultat utan att dänga handväskor i bordet. Mottagandet i London var översvallande både i press och parti. Oppositionens enda invändning var att Storbritannien kunde hamna utanför den inre kretsen genom att inte delta i arbetet med sociala frågor. För en tid kom Maastrichtfördraget att ses i ett försonande skimmer.
Men den triumf som hyllades i pressen och stärkte Majors ställning inom partiet gällde i allt väsentligt vad han satt stopp för. Och det gick i längden inte att förneka att den organisation som nu titulerades union var något helt annat än en gemensam marknad. De som alltid hävdat det europeiska integrationsprojektet i grunden var politiskt hade till slut fått rätt. Vad som beskrivs i Maastrichtfördraget är en organisation med klara federala förtecken. Därför är det rätt att se fördraget som grunden för ett organiserat motstånd mot Europa inom det konservativa partiet. Sedan ett berömt tal som Thatcher höll i Brügge 1988 fanns omkring 130 tories i parlamentet som med varierande övertygelse ville att Storbritannien skulle lämna EU. De menade att Maastrichtfördraget visade att de farhågor om en europeisk superstat som Thatcher gett uttryck för hade bekräftats. Utvecklingen mot en alltmer sammanhållen union måste därför hejdas. I fortsättningen skulle alla brittiska regeringar tvingas leva med alltfler ”röda linjer” som markerade var Bryssels maktanspråk måste stoppas.
Om 1992 börjat i triumf för John Major så slutade det i förtvivlan. ERM-katastrofen lämnade Major så förkrossad att det öppet spekulerades om hans mentala hälsa. Till depressionen bidrog att han insåg att framtiden inom unionen skulle bli en ständig försvarskamp. I september 1993 gav han uttryck för sina känslor i en artikel i The Economist.Det är sannolikt den mest EU-kritiska aktstycke som satts på pränt av en ledande brittisk politiker. Hugh Gaitskells tidigare nämnda tal var en elegant redovisning med en negativ summering. Att Margaret Thatchers tal i Brügge väckte enorm anstöt är i dag rätt svårt att förstå. Sedan Bryssels valt att inte ange la finalité politique finns ingen annan information att få än att det inte ska bli en superstat – vilket var hennes huvudbudskap. The Economist menade att talet presenterade en mer realistisk framtid för EG än vad Delors drömde om. Major finner emellertid få försonande drag hos unionen. Han manar de andra medlemsstaterna att inse att ett nytt skede inträtt. Det går inte längre att erodera nationalstatens suveränitet. ”Det är nationerna som ska bygga Europa, Europa ska inte tränga undan nationer.” Sitt hårdaste omdöme hade han sparat för EMU. ”Jag hoppas att mina kollegor regeringschefer kommer att kunna motstå lockelsen att upprepa mantrat om ekonomisk och monetär union som om inget har hänt. Om de ändå upprepar besvärjelsen så kommer den att vara lika befängd som en regndans och ha ungefär samma kraft.” Det var inte bara oklokt politiskt utan fel i sak. Bestämmelserna om en valutaunion i Maastrichtfördraget skulle visa sig ha en förödande kraft.
Majors självskadebeteende fortsatte. Med tanke på den defensiva position Storbritannien intog måste regeringen försöka se till att det fanns effektiva möjligheter för en minoritet att blockera beslut i ministerrådet. När det i början på 1994 blev klart att unionen snart skulle få fyra nya medlemsstater (i slutet av november reducerat till tre när Norge för andra gången tackade nej) så skulle kraven på att stoppa ett beslut öka något. Major bestämde sig för att ta strid och informerade sina kollegor att han tänkte blockera den tilltänkta utvidgningen med Finland, Norge, Sverige och Österrike om inte 23 röster också i fortsättningen räckte för att sätta stopp för ett beslut (vilket matematiskt innebar att det skulle bli lättare att inlägga veto). Han hade hoppats få stöd från Frankrike, Spanien och Tyskland men hade tydligen inte konsulterat sina kollegor. Han ställdes återigen ensam mot elva. Kompromissen (som nåddes vid ett utrikesministermöte i Ioannina i Grekland där jag av skäl som vi inte här behöver gå in på deltog som medlem av den danska delegationen) blev att kraven på en blockerande minoritet höjdes till 27 (som blev 26 när Norge lämnade) men om länder som tillsammans representerade 23 röster motsatte sig ett beslut skulle ministerrådet ”göra det som stod i dess makt för att, i rimlig tid” hitta en lösning.
Fikonlövet var minimalt och reaktionen blev våldsamt negativ i den press som nu börjat etablera en starkt kritisk grundhållning till allt som skedde i Bryssel. Men framför allt var det ett personligt nederlag för Major. Om han inte väckt frågan skulle inget hänt och hans kollegor i ministerrådet visste att han var mer intresserad än någon annan av att utvidgningen kom till stånd.
Att relationen till EU blev ännu sämre kan bara delvis läggas Major till last. Den 20 mars 1996 meddelade hans hälsovårdsminister Stephen Dorrell i underhuset förekomsten av en ny form av galna ko-sjuka (Bovine Spongiform Encaphalopathy, BSE) som hade likheter med den obehagliga och obotliga Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (CJE) och nu hade den spritt sig till ett antal unga människor. Att kreatur i Storbritannien hade BSE var allmänt känt men uppfattningen var att detta inte utgjorde en fara för människor. Nu klargjorde Dorrell att även om vetenskapliga bevis saknades så var ”den mest sannolika förklaringen” att de drabbade ätit infekterat kött.
Detta ledde till panik bland allmänheten. Tidningar skrev i apokalyptiska termer om pesten och regeringens vetenskapliga kommitté talade om en halv miljon offer. Försäljningen av kött föll dramatiskt inte bara i Storbritannien utan i hela Europa. För att inte skapa onödig oro hade britterna olyckligtvis dröjt med att underrätta kommissionen. När beskedet kom beslutade EU:s veterinärkommitté, med röstsiffrorna 14 – 1, att förbjuda all export av kött från Storbritannien. Regeringen i London beslutade om mycket omfattande och kostsamma åtgärder men jordbruksministrarna i övriga medlemsländer krävde total utslaktning och erbjöd endast blygsamt ekonomiskt stöd. När veterinärkommittén vidhöll exportförbudet trots omfattande utslaktning beordrade Major ett försök att tillämpa den tomma stolens taktik. Brittiska ministrar blockerade alla beslut som krävde enhällighet. För att bevisa att ett dåligt omdöme aldrig klickar föreslog den italienska fiskekommissionären Emma Bonino att Storbritannien skulle straffas med minskade fiskekvoter. Ett försök att få EU-domstolen att upphäva exportförbudet misslyckades. När Major tvingades återvända tomhänt från toppmötet i Florens i juni var nederlaget fullkomnat. Tony Blair fullgjorde sin plikt som oppositionsledare men skulle snart, i just denna fråga, drabbas av samma oginhet från kollegorna. När kommissionen i augusti 1999 lyfte förbudet för brittisk köttexport vägrade både Frankrike och Tyskland att acceptera beslutet. Därmed blev detta en av stridsfrågorna vid Europeiska rådets decembermöte i Helsingfors. Partivännerna Gerhard Schröder och Lionel Jospin vek sig emellertid inte en tum. Vad som i Storbritannien kom att kallas ”beef ban” fick en bestående negativ effekt på britters syn på EU.
Detta var en situation där kommissionen kan spela en medlande roll men Santers lag som snart skulle tvingas avgå på grund av korruption och andra oegentligheter hade inte den nödvändiga auktoriteten. Både Santer och Bonino soulagerades med att 1999 väljas in i EU-parlamentet.
Ett nytt försök att leda Europa
Efter Thatchers reformer på 1980-talet, med hjälp av ökande inkomster från Nordsjö-oljan och befriad från ERM:s tvångströja gick den brittiska ekonomin som tåget1997 samtidigt som Tories var på väg mot ett säkert nederlag. Det fanns en allmän uppfattning att Majors regering misslyckats med det mesta och väljare är ofta benägna att låta den andra sidan få chansen. Efter 18 års konservativt styre valde det brittiska folket (i alla fall den minoritet som fäller utslaget i länder med enmansvalkretsar) att tro på en rätt platt slogan att ”Storbritannien kommer att få det bättre med New Labour.” Som ledare för detta uppfiffade Labourparti vann Tony Blair en osannolik majoritet på 179 mandat.
Europafrågan hade bara ägnats några rader i valmanifestet men det gick inte att ta miste på ambitionsnivån. Självfallet skulle Labour försvara brittiska intressen men ”mer än så, vi kommer att leda en kampanj för reformer i Europa.” Detta innebar krav på att ”vara involverad; att vara konstruktiv; att vara kapabel att få gehör för vad vi vill.” ”Vi ska ge Storbritannien den ledande ställning i Europa som Storbritannien och Europa behöver.” Europas politiska ledare var utomordentlig glada att bli kvitt Thatcher och Major – nu kunde de också vänta en konstruktivt samarbetsvillig kollega.
Men Tony Blair fick aldrig någon smekmånad. Sedan ett ministermöte i Turin i mars 1997 pågick förberedelser för en fördragskonferens som bland annat skulle handla om fördjupad integration och institutionell anpassning till en union med ett stort antal fattiga, nyligen centralplanerade kommunistdiktaturer som medlemmar. En annan central fråga handlade om möjligheter för en grupp länder att på egen fördjupa samarbetet. Kommunikén från Turin uttryckte också förhoppningen om att världens största ekonomi skulle få en ”politisk tyngd som var proportionell mot den ekonomiska styrkan.” Att konferensen skulle avslutas i Amsterdam hösten 1997 var inte en tillfällighet. Alla visste att John Major måste utlysa ett val till parlamentet senast i maj och hans kollegor i Europa ville helst se någon annan företrädare för Storbritannien.
Det hade kunnat bli en ny konfrontation om röstviktning och försvarspolitik men faran blåste över. Blair vann poäng när han infriade Labours löfte att ansluta sig till det sociala avtal som fogats till Maastrichttexten. Unionens institutionella beredskap inför östutvidgningen sköts på framtiden. Relationen till försvarssamarbetet inom den Västeuropeiska Unionen (VEU) reglerades utan osämja. Storbritannien ville helst ha en möjlighet att blockera andra länders möjlighet att gå före mot fördjupad integration på olika områden. Amsterdamfördraget innehåller en generell möjlighet för länder att ”upprätta ett närmare samarbete sinsemellan” om en majoritet av medlemsstaterna deltar. Att denna typ av säravtal inte får påverka icke deltagande länders rättigheter var självklart. Britterna accepterade att beslut togs med kvalificerad majoritet på flera områden. Allt blev inte som London hoppats men inte i något fall ställdes britterna ensamma mot fjorton. Att Blair inte lyckades infria sitt löfte att ge fiskarna en bättre fördragsfäst ”deal” gömdes i en uppgörelse som först senare visade sig betydelselös.
En viktig anledning till att Amsterdam blev en rätt avslagen (men inte oviktig) fördragskonferens var att både Frankrike och Tyskland hade tankarna på annat håll. I Paris rådde co-habitation mellan president Jacques Chirac och den socialistiske premiärministern Lionel Jospin vilket lade sordin på handlingskraften. Kohl deklarerade offentligt att unionens viktigaste projekt vid denna tidpunkt var att få EMU på plats enligt tidtabell. Detta lyckades mot mycket höga odds och firades den 1 januari 1999 av 30 000 entusiaster som samlats framför den Europeiska Centralbankens kontor i Frankfurt. Vi ska nog inte sätta tilltro till Christopher Booker och Richard Norths uppgift, i The Great Deception, att vid detta tillfälle spelades inte Schiller och Beethovens An die Freude utan Sir Edward Elgars Land of Hope and Glory men det är en lustig tanke.
För att hantera konflikten i sitt eget parti, hade John Major i mars 1996 tvingats lova att om Storbritannien skulle delta i EMU så måste detta föregås av en folkomröstning. Gordon Brown, den tilltänkte finansministern, fann sex månader senare att New Labour hade samma behov. De länder som med ortodox åtstramningspolitik var på väg att kvalificera sig för EMU hade alla ett starkt intresse att Storbritannien skulle inordna sig i ledet. När utrikesminister Robin Cook i samband med toppmötet i Cardiff i juni 1998 meddelade att det var sannolikt att Storbritannien skulle ansluta sig 2002 trodde många bedömare att saken var klar. Men löftet att låta folket bestämma var ett oöverstigligt hinder. När Danmark med sedvanligt högt valdeltagande och klar majoritet tackade nej till euron visades än en gång att experternas argument hade svårt att få fäste bland vanligt folk. Regeringen i London beslöt att skjuta på frågan.
Den fördragskonferens som slutade tidigt på morgonen i Amsterdam den 18 december 1997 hade lämnat det mesta ogjort. Och skälet var det vanliga. Det brådskade inte att anpassa institutioner och röstviktning till nya medlemsländer eftersom anslutningsförhandlingarna inte börjat på allvar. Därför inleddes i februari 2000 en ny fördragskonferens som i förändrad skepnad och radikalt utökad dagordning skulle sluta i ett konvent med uppdrag att utarbeta ett konstitutionellt fördrag för unionen, vilket i kosmetiskt förändrad form antogs av stats- och regeringscheferna den 23 juni 2007 i Lissabon och bär sin födelsestads namn. Resan från Amsterdam till Lissabon innebar en utmaning för Storbritannien men också en möjlighet att ta den eftersträvade ledarrollen.
Den första fasen slutade i Nice – ett tre dagar och nätter långt toppmöte som allmänt karakteriseras som det mest partiska och sämst organiserade i organisationens historia. Enighet rådde emellertid på två punkter. Vad vi här beslutat kan vi inte leva med. Så här får det inte gå till när vi fattar beslut om förändringar av fördraget. Men frågan är om det blev bättre.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
