Vi var kanske inte menade för varandra – Del 2

BREXIT Det var kanske inte meningen att Storbritannien skulle vara med i den Europeiska unionen? Lars Anell djupdyker i den europeiska efterkrigshistorien för att reda ut den dubbelbottnade relationen mellan britterna och resten av kontinenten. Del II handlar om det Europeiska konventet och vägen till Lissabonfördraget.

Storbritanniens relation till EU har varit komplicerad allt sedan Kol- och stålunionen, när landet först valde att stå utanför och senare till en början nekades gå med i EES-samarbetet eftersom Frankrike lade in sitt veto. När landet till slut gick med i unionen kom man snabbt på kollisionskurs med övriga länder, och fick rollen som landet som blockerar olika beslut. Två händelser kom att få stor betydelse för en ökande EU-skepsis som till slut ledde fram till Brexit: anslutningen till växelkurssamarbetet ERM 1990 som ledde till spekulation mot pundet och stora kostnader, samt EU:s hårda sanktioner mot Storbritannien vid Galna kosjukans utbrott, med bland annat långvarigt exportförbud av kött. Dessutom lyckades inte britterna få till ett förmånligt avtal vad gäller fiskerättigheter.

I slutet av essäns första del har Tony Blair blivit premiärminister och EU har inlett resan mot Lissabonfördraget. Efter ett misslyckat toppmöte i Nice beslutas att man ska anordna det så kallade Europeiska konventet:

Lösningen blev att ge de följande svenska och belgiska ordförandeskapen i uppdrag att förbereda en process för att reformera fördragen. I slutet av året kunde stats- och regeringscheferna i Laeken anta en deklaration som gav rätt klara råd till det konvent som skulle inkallas för att utarbeta ett konstitutionellt fördrag. Dokumentet innehåller den traditionella retoriken om unionens betydelse för fred och välstånd men också en uppfriskande öppen och självkritisk bedömning av tillkortakommanden på flera områden. Stats- och regeringscheferna anade sålunda att EU borde ägna sig mer åt ”sina egna konkreta uppgifter och inte lägga sig i detaljer när det gäller angelägenheter som är av den karaktären att de bättre kan överlåtas åt folkvalda företrädare för medlemsstaterna.” En central uppgift för konventet blir därför att klargöra behörighetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Och detta kan ”både leda till att uppgifter återförs till medlemsstaterna och till att unionen tilldelas nya uppdrag.” I fråga om Europas roll i världen var stats- och regeringscheferna övertygade om att unionen skulle ta plats på den världspolitiska scenen och ge ”globaliseringen en etisk inramning,”

Till stor del handlade konventets uppdrag om att föra samman och förenkla existerande fördrag. Då måste man, enligt stats- och regeringscheferna fundera på om det finns anledning att dela upp innehållet i ”ett grundfördrag och övriga fördragsbestämmelser” och om detta i sin tur borde leda till ”en åtskillnad mellan ändrings- och ratificeringsförfarande för grundfördraget och övriga fördragsbestämmelser.”

Femtiosex medlemmar av konventet kom från nationella parlament – alla medlemsstater och de tretton länder som formellt förhandlade om medlemskap fick utse två delegater vardera. Tjugoåtta personer utsågs av stats- och regeringschefer – ofta politiker men i några fall rättslärda. Kommissionen hade två representanter och EU-parlamentet skickade sexton deltagare. Ordförande och två vice ordförande, som utsetts av stats- och regeringscheferna, deltog i konventet men hade inga suppleanter. Den 28 februari 2002 samlades alltså 105 ordinarie delegater och 102 suppleanter i Bryssel för att börja sitt arbete.

Att konventets arbete helt kom att domineras av personer som ville ge EU större makt och myndighet hade inte nödvändigtvis med numerären att göra men alla nyckelposter besattes med säkra kort innan nykomlingar från huvudstäder hunnit sätta ned foten. Presidiet leddes sålunda av Frankrikes förre president Valéry Giscard d´Estaing tillsammans med Jean-Luc Dehaene, som varit premiärminister i Belgien och Guiliano Amato, som två gånger varit statsminister i Italien. Britternas enda representant i presidiet var parlamentsledamoten Gisela Stuart som fått ansvar en lika ointressant som omöjlig uppgift att lägga fram ett förslag om någon slags europeisk folklig kongress som Giscard d´Estaing lär ha gillat. Förslaget sågades naturligtvis av representanterna för EU-parlamentet. En viktigare post i den inre kretsen innehades av John Kerr, som ledde sekretariatet. Han var tidigare Storbritanniens EU-ambassadör.

Storbritanniens regeringsrepresentant, europaminister Peter Hain, hävdade att Tony Blair vid ett möte med regeringens inre krets, kabinettet, slagit fast konventets fundamentala betydelse. ”Det kommer att lägga fast relationen mellan Storbritannien och resten av Europa, utsikterna för euron och kommer att gälla i generationer.” Om detta är sant så är det omöjligt att utröna vilken slags konstitution han ville ha. Bortsett från att han tillsammans med Jacques Chirac och den spanske premiärministern José Maria Aznar förde fram ett förslag om att inte skifta ordförande i var sjätte månad och utse en ”president för den Europeiska Unionen” finns få fotavtryck. Framför allt så går det inte att skönja ett systematiskt försök att styra EU i en ny riktning – och de röda linjerna gällande skatter, straffrätt, utrikes- och försvarspolitik som hotade Nato samt socialpolitik fanns kvar.

Det går naturligtvis att hävda att ingen på egen hand kan åstadkomma grundläggande förändringar. Men det är möjligt att tillsammans med andra få till stånd många och på sikt viktiga beslut. Laekendeklarationen hade pekat på att det kunde finnas behörigheter som skulle flyttas till nationell eller regional nivå. Den självklara kandidaten är naturligtvis jordbruket. Det är svårt att tänka sig en verksamhet som har större behov att anpassas till en lokal miljö. En nationalisering skulle också innebära att incitamenten blir rättvända. Om stödet betalas ur den egna statskassan har finansministern starka skäl att pengar i rätt mängd används korrekt. Så länge bidragen kommer från EU har lokala myndigheter egentligen inga incitament att påtala oegentligheter. Vid en konferens med vänsterpartier i Berlin i maj 2001 hade de tyska socialdemokraterna fört fram vad de kallade Schröderplanen som bland annat innebar att jordbruket skulle åternationaliseras. Britterna hade kunnat testa om Schröder var beredd att driva frågan vid en fördragskonferens.

Storbritanniens missade möjlighet

Subsidiaritet hade, med Storbritannien och Tyskland som banerförare, skrivits in som konstitutionell princip i Maastrichtfördraget. Men formuleringen var tandlös. Nu fanns en beställning i Laekendeklarationen och Giscard d´Estaing hade sagt att principen borde få en formulering som var begriplig både juridiskt och politiskt. Men den paragraf som nu står i Lissabonfördraget är ingen förbättring. När Norman Lamont tog upp frågan om förskingring och korruption vid ett ministermöte hade kollegorna i stort sett vägrat att ens diskutera saken. Några hade uteblivit från mötet och Delors hade anklagat honom för att politisera frågan. Ett enkelt och rimligt förslag hade varit att i fördraget ge revisionsrätten, som aldrig kunnat godkänna EU:s räkenskaper, rätt att ta särskilt allvarliga brott direkt till EU-domstolen i stället för till kommissionen. EU har behov av en öppen debatt om sina egna brister, men det finns i stort sett skottpengar på visselblåsare. Ingen av dessa frågor drevs med kraft av britterna.

Det är förvirrande att tala om konstitution och sannolikt olyckligt eftersom väljarna fick intryck att det handlade om något helt nytt. EU:s rättssystem vilade redan på ett antal fördrag – från Rom till Maastricht – som kunde ändras endast om alla var överens. Och det slutliga ansvaret att tolka dessa texter låg hos EU-domstolen. Om den föreslagna konstitutionen hade antagits skulle domstolens revir vidgats och det skulle ha blivit svårare att nå enighet om förändringar men i övrigt skulle dess ställning inte ha ändrats. Nu hade stats- och regeringscheferna i Laekendeklarationen mer än antytt att det var dags att reglera denna fråga på så sätt att materialet delades i en konstitutionell text som endast kunde ändras om alla länder var överens och sekundära rättsakter som kunde ändras av en kvalificerad majoritet.

Storbritannien hade alltså en möjlighet att ta stöd i stas- och regeringschefernas uttalande och argumentera för att konventet skulle föreslå en kort grundlag som är mycket svår att ändra – det är själva poängen – tillsammans med en begriplig redigering av all sekundär lagstiftning som kan ändras med kvalificerade men demokratiska beslut. Nu finns en text som med olika tyngd och precision har ett ord att säga om praktiskt taget all mänsklig aktivitet från ungdomsidrott till kyrkofrågor. Texten innehåller dessutom en mängd detaljer som inte i något land regleras i lag som stiftas av parlamentet. Detta innebär att den erkänt aktivistiska EU-domstolen får sista ordet i frågor som finansiering av public service, presstöd och social bostadspolitik. Domstolen skulle naturligtvis också i fortsättningen vara sista instans för att tolka EU-rätt. Den stora förändringen skulle ha blivit att medlemsstaterna vid behov kunde ändra lagar och förordningar. Brexitörernas kanske viktigaste och i alla händelser mest berättigade krav var att begränsa EU-domstolens möjligheter att tolka brittisk lag.

Listan på reformer som Storbritannien kunde ha fört fram kan göras längre – framför allt när det gäller frågor som med fördel kan återföras till nationell nivå – men slutsatsen är klar. Det finns inget i det offentligt tillgängliga materialet som tyder på att Storbritannien offensivt och systematiskt sökte ändra fördraget i önskad riktning. En orsak kan vara att politiskt kapital måste sparas för att försvara röda linjer och budgetrabatten och slippa stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Stats- och regeringscheferna hade i Laeken beställt ett dokument som kunde ”tjäna som utgångspunkt för diskussionerna i regeringskonferensen (som jag i begriplighetens namn kallar fördragskonferensen), som fattar de slutliga besluten.” Flera av Europas regeringar hade väntat sig att få förhandla på grundval av olika alternativ eller i alla händelser öppna texter. Men de hade inte räknat med Valéry Giscard d´Estaing. För att fira femtioårsminnet av Marshallplanen hade han 1997 i ett tal i Chicago, föga uppmärksammat i Europa, ställt sig frågan om Europa någonsin skulle få uppleva ”miraklet i Philadelphia” när Förenta staterna fick sin konstitution. Var det tänkbart, frågade han sig, att europeiska statsmän skulle kunna samlas som man fordom gjorde i Rom och, långt bort från allmän insyn och påflugna medier, skriva den konstitution ”som folket på vår kontinent så ivrigt väntar på.” Nu hade han fått sin chans. Han talade öppet om att detta var Europas sista chans att realisera drömmen om Philadelphia och gjorde klart för delegaterna att det bara kunde ske om de enades om en sammanhållen text. De amerikanska grundlagsfäderna nöjde sig med sju artiklar. Konventets text är, beroende på typsnitt, omkring 350 sidor fördelade på nästan 500 artiklar.

Stats- och regeringscheferna fick alltså inte ett underlag för förhandlingar utan en sammanhållen text. Gerhard Schröder och några andra förklarade att de i stort sett var nöjda med resultatet. Därmed var grundstrukturen låst. Stats- och regeringscheferna lyfte ut Giscard d´Estaings hänvisningar till demokratins grekiska vagga och ett väl överdådigt tack till konventets medlemmar för dess gåva till Europas folk; tonade ner en del språkliga utflykter på pekoral höjd; införde mängder av redaktionella ändringar och, viktigare, fastställde nya regler för kvalificerad majoritet och kommissionens framtida storlek – men i allt väsentligt var det konventets text som accepterades av Europeiska rådet den 18 juni i Dublin.

En mycket stor grupp i konventet hade uttryckt förhoppningen att deras förslag skulle underställas en samtidig folkomröstning i alla medlemsländer. Endast sju länder valde denna väg. Spanien var först ut och väljarna levererade ett rungande ja, 77 procent, men valdeltagandet var lågt och någon effektiv motståndarsida fanns inte. Folkomröstningen i Frankrike den 28 maj föregicks av en lång och intensiv kampanj. Tv-debatter avlöste varandra på bästa sändningstid och hälften av böckerna på tio-i-topp-listan handlade om den föreslagna konstitutionen. Den franska väljarkåren var unikt engagerad och välinformerad. Omkring 70 procent deltog och 55 procent röstade nej. I Nederländerna anordnades den första folkomröstningen på 200 år. Valdeltagandet uppgick till omkring 63 procent – drygt 61 procent av väljarna avvisade förslaget. Jean-Claude Juncker, som var regeringschef i ordförandelandet Luxemburg, kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso och Jacques Chirac argumenterade för att alla planerade folkomröstningar skulle genomföras. Detta skedde emellertid endast i Junckers hemland. Sannolikheten att Luxemburgs väljare skulle tacka nej var ungefär lika stor som att PRO skulle säga upp bekantskapen med Pensionsmyndigheten. Det var därför snarast olycksbådande att drygt 43 procent faktiskt röstade nej. Men andra länder ställde in. Om så inte skett skulle det konstitutionella fördraget säkert ha fallit i Storbritannien, nästan säkert i Irland och Tjeckien och kanske i Danmark.

Inför Europeiska rådets sammankomst i Bryssel den 16 juni lät den brittiska utrikesministern Jack Straw förstå att dödsattesten för den föreslagna konstitutionen skulle utfärdas före kvällsvarden. Vid själva mötet argumenterade Tony Blair för att försöket att skriva en konstitution för Europa måste uppges. Det fanns ett behov av en ”frisk och öppen” debatt. Chirac anklagade i stället Storbritannien och Danmark för att svika sin europeiska plikt genom att ställa in planerade folkomröstningar. Stats- och regeringscheferna enades om ”en tankepaus” fram till första halvåret 2007 då Tyskland stod i tur att ta över det roterande ordförandeskapet inom unionen. För Gordon Brown som snart skulle ta över efter Tony Blair handlade det i första hand att hitta en lösning som befriade honom från Labours förhastade löfte att folket skulle få ta ställning till konstitutionen.

Ignorerade folkomröstningar

Inte i något regeringskansli på Europas fastland fanns en tanke på att fördraget skulle förkastas. Verksamhet som skulle få sin rättsliga bas i det ”vilande” dokumentet fortsatte. I Wien upprättades den myndighet som skulle övervaka hur medlemsstater tillämpade den Stadga om de grundläggande rättigheterna som fanns i den föreslagna men förkastade konstitutionen.

Ekonomiska rådets ordförande i juni 2005, Jean-Claude Juncker, deklarerade att han ”inte trodde att de franska och holländska väljarna avvisat den europeiska konstitutionen” vilket förlänade honom The Economists nyligen instiftade Louis XVI – pris vilket går till den politiske ledare som har minst kontakt med verkligheten. Men han borde dela äran med de 25 andra stats- och regeringschefer som i kommunikén ”noterade” att folkomröstningar ägt rum i Frankrike och Nederländerna men försäkrade att dessas resultat ”inte satte i fråga medborgarnas stöd för integrationsprocessen.”

Britterna hade samtidigt andra mer akuta problem. Juncker ville avsluta sitt ordförandeskap med att sy ihop en uppgörelse om unionens långtidsbudget. Chirac ansåg att en lösning krävde att den brittiska rabatten upphörde eller åtminstone reducerades kraftigt. Vid detta tillfälle lämnades britterna inte ensamma. Andra länder avvisade Junckers budgetförslag av olika skäl. Men för regeringen i London innebar det bara att problemet med rabatten sköts på framtiden.

Stats- och regeringscheferna behövde ingen tankepaus för att enas om att det fördrag de, med varierande lust, ville ha inte kunde underställas en ny folkomröstning. Särskilt övertygad på denna punkt var Nederländernas statsminister Jan Peter Balkenende, som i kampanjen för att övertyga medborgarna att rösta ja hade hotat med att ett nej kunde leda till nya krig och ett nytt Auschwitz. För att markera ett avståndstagande till konstitutionen döptes det nya dokumentet till ett fördrag – eller rättare två: Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Nationella symboler – Ode till glädjen, mottot och flaggan – lyftes ut. Men substansen behölls. Det dokument som antogs i Lissabon den 23 juni 2007 är i allt väsentligt samma fördrag som röstades ned i Frankrike och Nederländerna. Om det finns någon grundlagsfader så är det alltså Valéry Giscard d´Estaing.

Det skulle emellertid dröja ytterligare två och ett halvt år innan Lissabonfördraget vann laga kraft. De folkvalda församlingarna i Frankrike och Nederländerna hade inga problem att ratificera det fördrag folket förkastat men Irland var enligt sin egen författning förpliktigat att låta medborgarna bestämma. Detta borde inte ha varit ett problem. Inte i något land fanns en starkare uppslutning kring det europeiska integrationsprojektet. En anledning var säkert att sedan medlemskapet hade Irland fått tillbaka dubbelt så mycket som betalats in till EU-budgeten. Kampanjen för ett ja till fördraget hade ett massivt övertag i alla dimensioner och tidiga opinionsundersökningar pekade på en säker seger för regeringen. Men irländarna röstade nej och skälet var att ingen kunde förklara vad fördraget tjänade till. Premiärminister Brian Cowen och Irlands EU-kommissionär Charlie McCreevie medgav båda att de inte läst fördraget från ”pärm till pärm.” Reaktionen på kontinenten blev som väntat våldsam och hotet att gå vidare utan Irland togs på allvar. Irländarna blev alltså tvingade att rösta om och den 8 oktober 2009 blev det rätt.

Då hade finanskrisen i Förenta Staterna redan börjat och London och tyska banker drogs in tidigt. Barclays Bank erbjöds och övervägde att köpa Lehman Brothers som kraschade i mitten av september 2008. Kommissionen i Bryssel hade tidigare under året lovat att inget ont skulle drabba länderna i eurozonen som ”arbetar harmoniskt tillsammans” och har en gemensam valuta ”som ett skydd mot externa chocker.” I stället bidrog valutaunionen till att Greklands kris blev en gemensam och långvarig kris. Det tog längre tid för eurozonen att nå ekonomisk förkrigsnivå än för något jämförbart land. Storbritannien drabbades självfallet hårt, men kom rätt snabbt tillbaka på banan och regeringen skattade sig lycklig över att inte vara en del av eurozonens statsfinansiella regelverk.

Finanskrisen kunde, lika lite som coronakrisen, lösas inom ramen för det existerande regelverket. Det blev nödvändigt att skapa mellanstatliga arrangemang med oklara kopplingar till kommissionen och domstolen. Och när finanspakten undertecknades i december 2011 ställde sig Storbritannien som enda land utanför.

Brexit

Den 6 maj 2010 återtog Tories, ledda av David Cameron, regeringsmakten som de dock var tvungna att dela med Liberaldemokraterna eftersom de saknade egen majoritet i parlamentet. Fem år senare blev Cameron historisk när han upprepade Margaret Thatchers bedrift att i sitt andra segerval öka partiets platser i parlamentet. Med egen majoritet och stärkt auktoritet bestämde han sig för att, liksom Harold Wilson 1975, en gång för alla få slut på den eviga debatten i partiet om medlemskapet i unionen. Folket skulle få ta ställning till om Storbritannien skulle lämna eller stanna i EU.

Ingen politisk händelse som jag kommit i närheten av har lett till så emotionellt laddade reaktioner som Brexitomröstningen den 23 juni 2016. Feministen Laurie Penny var inte ensam om att se det som en reaktion av ”Storbritanniens skrämda och provinsiella reptilhjärna” och bildade britter på besök utomlands fann inte sällan anledning att be om ursäkt för sina landsmäns klandervärda beteende. Att brexitörerna var fattiga, vilseförda och missnöjda blev ett sällan ifrågasatt mantra. Ingen som kom till tals i massmedia kände någon som röstat för att Storbritannien skulle lämna unionen. Runt middagsborden i städade salonger togs för givet att alla röstat rätt vilket tystade ett samtal som borde ha förts. Professor Alan Finlayson hade talat med brexitörer och sade sig veta att de inget visste om framtiden och därför kunde hysa vilka åsikter som helst. Att det skulle ha dramatiska konsekvenser att kapa banden till Europa accepterades som ett faktum.

Det finns otaliga citat om att Storbritannien förlorat ställningen som global stormakt och inte funnit en ny roll. Många ville förklara Brexit, helt eller delvis, med att människor drömde sig tillbaka till sitt imperium där solen aldrig gick ned. Till och med den normalt kloke Vincent Cable kunde i besvikelsens stund hävda att de som röstade för att lämna unionen var fångade i en ”nostalgisk dröm om en värld där passen var blå, ansikten var vita och världskartan färgad med imperiets skära färg.”

Men inget av detta stämmer särskilt bra. I alla val finns skillnader mellan hur unga och gamla, rika och fattiga, hög- och lågutbildade och storstadsbor och lantisar röstar. Men skillnaderna var inte dramatiska och skälet var att de faktiskt har olika intressen att bevaka. Också brexitörerna trodde att det skulle kosta att lämna unionen men för flertalet av dem var det ett pris värt att betala för att leva i ett land där en regering kunde ställas till svars. Och missnöje med tingens ordning är ett vanligt skäl för politiska ställningstaganden. Huruvida människor drömde om sitt forna imperium kan vi inte veta men redan Labourregeringen 1945 – 51 var smärtsamt medveten om att rollen som global stormakt var förbi. Trumandoktrinen som förelades kongressen i Washington den 12 mars 1947 föregicks av att London meddelat amerikanarna att de inte hade råd att hålla ställningarna mot kommunisterna i Grekland.

Det land som Cameron erbjöd att rösta om medlemskapet i EU var ett annat än det som Wilson fyrtioett år tidigare övertygat om att stanna. I Labour fanns då många som var tveksamma men de accepterade väljarnas beslut som var otvetydigt. Cameron hade att tampas med en stor grupp parlamentariker som hyser en närmast patologisk aversion mot byråkraterna i Bryssel. Personellt och finansiellt var parterna i Brexitomröstningen väl balanserade. I båda dessa avseenden hade Wilson fördelen av ett massivt övertag. Än viktigare var att det nu finns ett stort antal ledande dagstidningar som under lång tid haft en programmatiskt kritisk hållning till EU och ofta kommenterar vad som händer i Bryssel i hånfull och förlöjligande ton. Både Wilson och Cameron hade lovat att i grunden förhandla om anslutningsfördraget utan att lyckas särskilt väl. Som redan nämnts fanns 1975 ingen dagspress inställd på att nagelfara och döma ut resultatet. När Cameron kom hem till London från sin sista förhandlingsrunda i Bryssel möttes han av löpsedlar som klargjorde att resultatet inte var vatten värt (vilket faktiskt inte var riktigt sant). The Guardian tyckte resultatet var rätt bra och i andra länder höjdes röster för att Cameron fått för mycket.

De två sidor som stod mot varandra i Brexitomröstningen var ense i sak vad gällde två av de viktigaste stridsfrågorna. Skälet till att Cameron valt att utlysa folkomröstningen var att ett helt nytt parti, UKIP, uppstått och nått stora framgångar i valet till Europaparlamentet genom att utlova stopp för invandring. Detta hotade Tories som parti mer än Labour men deras väljarbas krympte i lika mån. Båda sidor lovade därför i kampanjen inför folkomröstningen att begränsa möjligheter för EU-medborgare att jobba i Storbritannien. Så gott som alla ekonomer var överens om att en orsak till att den brittiska ekonomin under flera år utvecklats mycket bättre än eurozonen var av att 2 – 3 miljoner flitiga arbetare från östeuropeiska medlemsländer (ofta utan medföljande familj) hade utfört jobb som britter ratade. Men den sida som ville att Storbritannien skulle stanna i unionen kunde inte berätta om denna positiva utveckling eftersom de lovat att sätta stopp för den.

Båda sidor ville sätta stopp för den till synes obevekliga utvecklingen mot en allt fastare sammanslutning (an ever closer union) och det räckte inte att stryka fula ord som federal från alla fördrag. Labour, som var för att stanna i unionen, hade en mer generös inställning till att fatta beslut med kvalificerad majoritet på nya områden men de röda streck som markerade hot mot nationell suveränitet var inte partiskiljande.

Resultatet blev att Stannasidan aldrig kunde presentera en tilltalande och trovärdig berättelse om Storbritanniens delaktighet i det europeiska integrationsprojektet. Alla ledande företrädare var ense om att det inte fanns något att vinna på att tala väl om EU. Regeringen och kampanjorganisationen föll tillbaka på skrämselpropaganda – Project Fear kallades det av motståndarna. Det avgörande skälet för att Storbritannien måste stanna i unionen var att konsekvenserna av att lämna var så avskräckande. Och denna strategi hade fungerat i närtid. En majoritet av skottarna hade valt att stanna i det Förenade Kungariket (United Kingdom, UK) när de övertygades om att de skulle få högre skatter och lägre inkomster i ett självständigt Skottland. Tories hade vunnit parlamentsvalet 2015 genom att hota med det ekonomiska kaos som skulle följa på en Labourseger. Finansminister George Osborne producerade därför en ström av prognoser – den ena dystrare än den andra – som visade väldiga inkomstminskningar för brittiska hushåll som en följd av Brexit. Vissa hushåll fann att de nästan inte tjänade lika mycket som de skulle förlora. Eldunderstöd kom från OECD, som intygade att arbetare skulle förlora en månadslön före 2020, och IMF, som kom fram till att Brexit skulle kosta 5,6 procent av BNP 2017 – 2019.

Det fanns alltså goda skäl att tro att brittiska väljare skulle skrämmas till insikt om vådan av att välja en framtid i ”splendid isolation.” Flertalet opinionsmätningar förutsåg en rätt stabil seger. Cameron och Osbornes inhyste prognosmakare Andrew Cooper hamnade emellertid 14 procentenheter fel. Resultatet kom därför som en överraskning i London, Bryssel och i hela världen. Ett skäl till att Cameron tvingades vända hem från förhandlingarna med ett magert resultat var att alla regeringar i Europa och kommissionen var övertygade om att britterna skulle ”ta sitt förnuft till fånga.”

Folkomröstningen avgjordes nästan säkert av flera samverkande triviala faktorer som inte fanns i opinionsmätarnas modeller. Hur alternativen formulerades hade sålunda mätbar betydelse. I stället för ett enkelt Ja eller Nej till EU valde den kommission som hade ansvar för folkomröstningen att låta folket ta ställning till om de ville Stanna (Remain) eller Lämna (Leave). Ett test visade att hela 4 procentenheter fler valde Ja än Remain– vilket ganska exakt motsvarar Lämnasidans segermarginal. Det är värt att begrunda hur Wilson formulerade frågan 1975 och vad britterna fick besvara 2016. År 1975 lydde frågan: ”Anser du att Storbritannien (United Kingdom) ska stanna (stay) i den Europeiska Gemenskapen (den Gemensamma marknaden?).” För säkerhets skull pekade Wilson alltså, inom parentes, på att det handlade om den gemensamma marknad som praktiskt taget alla gillade. Fyrtioett år senare fanns båda alternativen i frågan. ”Ska Storbritannien förbli (remain) en medlem av den Europeiska Unionen eller lämna den Europeiska Unionen?”. Mindre märkligt, men intressant, är att personer som intervjuades per telefon var klart mer beredda att stanna i unionen än de som svarade anonymt på nätet.

Det hade varit logiskt att låta ledaren för UKIP, Nigel Farage, leda den officiella Lämnakampanjen och få del av skattefinansierat stöd. I stället gavs marskalkstaven till organisationen Vote Leave som så småningom skulle få Boris Johnson som sin främste företrädare. Farage hade inte ens vunnit en parlamentsplats i hemlandet och det är uteslutet att han skulle ha kunnat leda Lämnasidan till seger. Boris Johnson var enligt alla undersökningar den ende politiker som i personlig kapacitet påverkade resultatet. Folk trodde inte på vad han sade men de gillade honom. Labour och Liberaldemokraterna ville att ungdomar mellan sexton och arton år skulle få delta men Cameron avvisade detta förslag. Vi vet inte vad de hade för uppfattning men av deras kompisar i spannet 18 – 25 år ville tre av fyra stanna i EU. Vote Leaves strateg var den kontroversielle och diktatoriske Dominic Cummings. Tidigt under kampanjen ville flera personer i kampanjledningen sparka honom. Det var nära att de lyckats – i så fall hade Storbritannien varit kvar i EU. Ledande representanter för Torypartiet kämpade på olika sidor. Med omsorg om det parti Cameron räknade med att leda efter en framgångsrik folkomröstning beslutade han att personangrepp partikamrater emellan inte fick förkomma. Detta innebar att Boris Johnson, Michael Gove och Liam Fox fridlystes från andra angrepp än från traditionella fiender.

En intressantare omständighet är de nya väljare som såg en anledning att delta. Ett valdeltagande på 72,2 procent är inte imponerande med europeiska mått mätt men det var högre än i något annat val sedan 1992. Omkring 2,8 miljoner medborgare som inte deltagit i parlamentsvalet 2015 och vanligen inte röstade alls valde nu att lägga sin sedel i urnan. Fyra av fem hade då bestämt sig för att de fått nog av EU. Det var tillräckligt för att avgöra folkomröstningen och i förlängningen ge Boris Johnson segern i parlamentsvalet 2019. Det handlade nämligen i allt väsentligt om väljare som kände sig övergivna av Tony Blair, Gordon Brown och Ed Miliband.

Båda sidor hade ett rätt fritt förhållande till beprövad sanning och rimlig sannolikhet. Mest bekant är att Lämnasidan hävdade, och prydde sina bussar med budskapet, att Storbritannien varje vecka till Bryssel skickade £ 350 miljoner som skulle göra större nytta på hemmaplan. Men detta belopp utgick ifrån landets teoretiska bruttobidrag till EU:s budget, £ 19 miljarder, från vilket man åtminstone borde subtrahera den rabatt på £ 4 miljarder som Thatcher utverkat. Dessutom erhöll Storbritannien lika mycket i form av regional- och jordbruksstöd. Stannasidan försummade inget tillfälle att påpeka att nettobidraget som högst kunde beräknas till £ 280 miljoner men Cummings vägrade att ändra bussarnas utsmyckning. Han ville att motståndarna skulle fortsätta att tjata så att alla fick klart för sig att landet, hur man än räknade, betalade för mycket och fick tillbaka för litet. Och rabatten var ifrågasatt varje gång EU:s långtidsbudget förhandlades.

Mot slutet av kampanjen blev Cameron smått desperat. Han hävdade att mängder av sociala rättigheter som betald semester, föräldraledighet och lika lön för kvinnor och män hotades – ”de är alla garanterade av Europa och riskerar att försvinna om vi lämnar.” Han använde sig till och med av ett argument som är standard på kontinenten men ovanligt i Storbritannien. Om något går fel i unionen så hotas freden. Vid en tv-sänd debatt fick Cameron av journalisten Faisal Islam, inför en jublande publik, frågan om vad som skulle komma först – tredje världskriget eller depressionen. En orsak till Brexit är att folk trodde mer på Lämnasidan än på regeringen och Stannasidan.

Brexitomröstningen visade med grafisk tydlighet Storbritanniens paradoxala politiska anatomi. En majoritet av Tories väljare önskade att landet förblev medlem av den europeiska unionen – ofta utan större entusiasm men ändå. Men en majoritet av de politiker som representerade dem i parlamentet och av partiets registrerade medlemmar ville lämna EU. Många av dem hyste en stark aversion mot allt vad Bryssel stod för. Inom Labour var situationen den motsatta. Endast i Londonområdet fanns en samstämmighet mellan väljare och valda. I starka Labourfästen norr om Oxbridge var motviljan mot EU så stark att flera parlamentsledamöter som kämpade på Stannasidan inte vågade kampanja i sin egen valkrets.

Var Brexit av ödet bestämt?

De sex länder som bildade ECSC och senare den gemensamma marknaden hade alla tydliga skäl för sina ställningstaganden. Benelux hade med varierande entusiasm accepterat en kol- och stålunion utan Storbritannien och ratificerade det avtal om ett långtgående överstatligt försvarssamarbete som 1954 föll i den franska nationalförsamlingen. De ville ha ett samarbete till varje pris och tog initiativet till den gemensamma marknaden. Det helt överordnade motivet för Västtyskland och Italien var att lämna historien bakom sig för att så snart som möjligt ta plats kring rådsborden och på idrottens arenor som jämställd och respekterad partner. Italiens premiärminister Alcide de Gasperi fäste vikt vid tre andra motiv. Trots att han var djupt religiös såg han överstatliga beslut i Bryssel som ett sätt att mildra Vatikanens makt över italiensk politik. Det fanns ett behov att erbjuda två miljoner arbetslösa italienare en mer attraktiv arbetsmarknad. Han konstaterade också att antalet kommunister per capita var mindre i Europa än i Italien. Men Frankrike hade den längsta kravlistan. Tillgången på kol säkrades med ECSC och Schumandeklarationen förklarade också, helt omotiverat, att samarbetet skulle göra det möjligt för Europa att ”förverkliga en av sina viktigaste uppgifter: utvecklingen av den afrikanska kontinenten” – vilket lästes som stöd till franska kolonier. Romfördraget innehöll löftet om att de sex solidariskt skulle stödja franskt jordbruk. Detta var ett ultimativt krav från de Gaulle som förklarat för sina förhandlare att om inte jordbrukskrisen fick en lösning skulle ”ett nytt Algeriet växa fram på hemmaplan.” Det är värt att påpeka att solidaritet inom EU betyder att alla betalar efter förmåga och ingen frågar vem som får mest eller minst. Det har inget att göra med resursöverföring från rik till fattig. Inom jordbrukspolitiken (CAP) går flödet som bekant i motsatt riktning.

Storbritannien hade en lång frihandelstradition som gällde både färdigvaror och jordbruksprodukter och handelsutbytet var, som nämnts, betydligt större med samväldesländer, kolonier och Förenta staterna än med de sex. Britternas skäl för medlemskap var i allt väsentligt ekonomiskt och få politiker ens låtsades att det fanns andra bevekelsegrunder. I detta snäva perspektiv skulle London ha kunnat komma överens med den tyske ekonomiministern Ludwig Erhart som både trodde på och tillämpade teorin om frihandel men i Bonn rådde vid denna tid Kanzlersdemokrtie och Adenauer satsade på de Gaulle.

Det fanns också under rätt lång tid en mental skillnad. Storbritannien hade faktiskt, som fullt jämbördig partner till Förenta staterna och Sovjetunionen, vunnit det krig som Tyskland startat och Frankrike förlorat. ”Engelsmännen och fransmännen har inte en enda gemensam referenspunkt” skrev Jean-Paul Sartre efter kriget, ”allt som London genomlevt i stolthet har Paris upplevt i förtvivlan och skam.” Den holländske kommissionären Frits Bolkestein sade i en intervju för tjugo år sedan att anledningen till Storbritanniens egenart var att ”de vann det krig alla andra förlorade.” Samtidigt var ingen regering i Europa mer smärtsamt medveten än den brittiska om den vaktavlösning som skett. Det fanns efter kriget bara en ekonomisk och politisk supermakt i Västvärlden. Detta accepterade Churchill men aldrig de Gaulle, som inte heller förlät britter och amerikanare för att de befriat Frankrike.

För både Adenauer och de Gasperi blev Europa en ideologi som gränsade till religion – mindre så för Robert Schuman men det var han som föreslogs bli saligförklarad som det första steget mot helgonstatus. Den kritiska amerikanske historikern John Gillingham talar också om Europa som en religiöst präglad ideologi – ”en profan tro som vägleder människan mot lycka och välstånd.” Och Ian Buruma sade om Jean Monnet att hans ”europeiska drömmar omgavs av en svag doft av helig romersk rökelse.” På ett mer profant plan gav detta upphov till att den som förordar ”mer Europa” som lösning på allehanda problem har ett moraliskt företräde. Denna politiska och intellektuella kultur fick aldrig fäste i Storbritannien. Inom den politiska elit på kontinenten som byggde det europeiska integrationsprojektet skilde man emellertid mycket tidigt på goda och dåliga européer. Det räckte med bristande entusiasm eller kritik av enskilda aspekter för att få sin vandel ifrågasatt. Särskilt Ludwig Erhart upplevde det som besvärande att bli kallad en dålig europé därför att han förordade frihandel inom ett större område. ”Men” sade han ”om jag kritiserar den tyska konstitutionen är det ingen som kallar mig en dålig tysk.”

I sina memoarer påpekar Jean Monnet att ”medan vi organiserade ett solidariskt Europa” misstänkte Erhart oss för att syssla med protektionism. En särskilt framträdande egenskap hos goda européer var och är att de inte talar om så futtiga saker som pengar och det rådde länge ett absolut förbud att ta upp frågan om juste retour– vem som var nettobidragare till den budget som länge helt bestod att jordbrukssubventioner. Organisationens generalsekreterare från starten till 1987, Émile Noël, hemligstämplade den statistik som skulle ha gjort det möjligt att räkna fram nettobalanser. Ännu 2005 kunde den franske ekonomiprofessorn Jacques le Cacheux skriva att diskussionen om den kommande sjuårsbudgeten ”förgiftades” av krav på juste retour. Detta fick till följd att medlemsstaterna motiverade sina förslag med att de på olika sätt skulle stärka europeiska värden. Införandet av den gemensamma valutan blev då ett fredsprojekt – ett argument som också användes inför den svenska folkomröstningen i ämnet. Tyskland som länge undvek att utöva synlig makt hävdade helt enkelt att landet inte hade några intressen som inte också var europeiska men de mindes säkert att redan Bismarck konstaterat att ”politiker tar ordet Europa i sin mun när de begär något av andra länder som de inte skulle fordra i eget namn.” Frankrike har sett till att CAP, som enligt Martin Wolf vilar på tre grundprinciper – bedrägeri, ineffektivitet och slöseri, i alla EU-publikationer prisas som en garanti för att europeiska konsumenter får kvalitetssäkrade livsmedel till goda priser.

De goda européernas avsky för Margaret Thatcher är lätt att förstå. Under möten med Europeiska rådet talade hon framför allt och ibland enbart om juste retour. Andra brittiska politiker var bättre skickade att svepa in sina argument i europeisk retorik men det gick aldrig att ta miste på att det främst handlade om marknaden och att Europa var större än EU och världen större än Europa. Brittiska politiker kunde sällan förmå sig att tala om att ECSC säkrat freden i Europa eftersom de varit den drivande kraften för att förmå amerikanarna och kanadensarna att, drygt ett år före Schumandeklarationen, underteckna det Nordatlantiska fördraget (Nato) och därefter placera hundratusentals soldater på europeisk mark. Om ett tredje världskrig brutit ut skulle Förenta staterna engageras från dag ett. Washingtons ihärdiga och ihållande stöd för det europeiska integrationsprojektet var en del av strategin att bygga ett värn mot kommunismen. Tanken att europeiska stater skulle tillåtas att lösa sina tvister med vapen i hand är fanns inte i Whitehalls tankevärld.

När Jacques Delors i samband med förhandlingarna om Maastrichtförhandlingarna konstaterade att europeisk integration dittills varit ett elitprojekt så var det en allmän uppfattning men hans förutsägelse att det skulle bli en ändring har inte besannats. När väljarna i Frankrike och Nederländerna sade ett klart nej till den föreslagna konstitutionen hävdade flera ledande politiker att man inte kunde falla undan för utpressning. Vid akademiska seminarier diskuterades hur man skulle klara de två länderna ”ur knipan.” Storbritannien har, som redan nämnts, aldrig varit en del av denna elitkultur. Den som i det Förenade Kungariket talar för en ”europeisk lösning” har inte ett omedelbart moraliskt övertag såsom är fallet i kontinentaleuropeiska medlemsstater och i viss utsträckning i Norden. Trots att det fanns goda skäl visade det sig att förslaget att britterna skulle få folkomrösta en gång till för att ta ställning till ett färdigt avtal inte var politiskt möjligt. Alltför många kom till slutsatsen att detta skulle uppfattas som ett svek som demokratin skulle få svårt att hantera.

Britternas särart

En annan skillnad är att det i Storbritannien aldrig funnits en oemotsagd proeuropeisk politisk elit. Båda partierna var splittrade – i varierande utsträckning och vid olika tidpunkter – och sökte var sin gång lösa problemet genom en folkomröstning, varav en med ett kortsiktigt lyckat resultat. På kontinenten är det bara i Frankrike som det funnits och finns en levande europadebatt mellan jämbördiga motståndare. I Nederländerna hade frågan inte alls diskuterats och när folket slutligen tillfrågades 2005 så underkände nästan två tredjedelar av medborgarna den politik som förts.

En avgörande skillnad gentemot alla andra medlemsstater är att Storbritannien sedan ett kvarts sekel har ett helt annat massmedialt klimat. Under rätt lång tid var tidningar i Storbritannien lika välvilligt ointresserade som i andra länder. När Harold Wilson frågade folket om det ville stanna i den gemensamma marknaden var det massmediala gensvaret över lag positivt. Som i så många andra länder skedde en förändring efter Maastricht och i Storbritannien är det rätt att tala om fördraget som en vattendelare. Labourministern Peter Mandelson menar att grunden för Brexit lades sten för sten av den intensiva och ihållande kampanjen mot Bryssel i Rupert Murdochs tidningar och Paul Dacres Daily Mail. Men också tidskriften The Economist blev efter Maastricht allt mer kritisk och rådde sålunda väljarna att kasta den föreslagna konstitutionen i papperskorgen. Dacre kallade dokumentet en ”blåkopia för tyranni.” I detta klimat blir minsta kompromiss i Bryssel en ”kapitulation” som hotar nationens självständighet och ”de röda strecken” blir icke förhandlingsbara. Parentetiskt är det intressant att notera den förändring Brexit ledde till. The Economist är numera nästan lyrisk över hur Michel Barnier och hans förhandlare sköter sitt uppdrag medan situationen på hemmaplan beskrivs som ett ledarlöst kaos.

Det finns ingen möjlighet att avge ett allmänt omdöme om press och annan massmedia i övriga medlemsstater. Många har emellertid vittnat om att journalistkåren i Bryssel sällan ägnar sig åt att diskutera de stora frågorna i termer av alternativa lösningar. Skillnaden mot Washington är uppenbar. Vår handelsminister Leif Pagrotsky höll i samband med Europeiska rådets möte i Göteborg 2001 ett anförande inför Bryssels hitresta journalistkår men möttes inte av frågor utan av kritik för att Sverige inte anslutit sig till EMU. Enligt reportaget i The Economist tvingades Pagrotsky konstatera att han räknat med att träffa journalister ”men ni är ju missionärer.” En amerikansk forskare med bred kunskap om tankesmedjor fann att atmosfären hos dem han besökte i Bryssel var ”nästan sovjetisk.” Kommissionen håller mycket hårdhänt efter visselblåsare, vilket gör att vi har ytterst få omdömesgilla inifrånskildringar av EU, samtidigt som väldiga belopp spenderas för att ge stöd till rättrogna opinionsbildare.

EU-domstolen var ett större problem för Storbritannien än för andra västeuropeiska medlemsstater. Det berodde lika mycket på britternas kritiska hållning som på andra länders passivitet. Alla tecken tyder på att de länder som skapade ECSC och EEC hade uppfattningen att det var en mellanstatlig organisation som så småningom skulle ta bindande majoritetsbeslut. Domstolen skulle ta sig an tvister rörande deltagande medlemsstaters förpliktelser och rättigheter. Men på egen hand skapade domstolen, på grundval av en extensiv tolkning av vad lagstiftaren egentligen menat, en federal rättsordning. I fråga om alla rättsakter som kan tolkas med stöd i Lissabonfördraget är ECJ högsta instans utan appell. Detta gäller i såväl stort, individers rätt till betald sjukvård i andra medlemsstater, som smått, förbud mot dubbdäck på Hornsgatan i Stockholm. Domstolen fann också anledning att stoppa kommissionens beslut att uppgifter om vem som får del av jordbruksstödet skulle bli offentliga. Men framför allt har domstolen tagit sig rätten att avgöra frågor av fundamental betydelse för nationell demokrati – finansiering av public service och presstöd. En av brexitörernas viktigaste anklagelsepunkter gällde domstolens krav på att tolka brittisk rättsskipning. Det är inte ägnat att förvåna att Lämnasidan hade lätt att angripa och Stannasidan svårt att försvara denna usurpation av parlamentets lagstiftningsmakt.

Det är viktigt att understryka att EU i väldigt stor utsträckning är en legal struktur inte bara därför att ECJ på flera sätt utvidgat sitt revir. Den rättslärde Daniel Keleman, innehavare av en av många Jean Monnet-professurer, har påpekat att ”nästan allt den Europeiska unionen vidrör blir en rättsakt.” Detta ger upphov till en rad rättigheter som medborgarna kan erövra via domstolar och få ersättning av från nationella statskassor. Detta system är svårare att acceptera och hantera i länder med angloamerikanska rättssystem (common law) som vilar på domstolsprejudikat.

Robert Arthur Talbot Gascoyne-Cecil, den tredje markisen av Salisbury, premiärminister 1885 – 1902 samtidigt som han under större delen av tiden också var utrikesminister, förklarade att landets utrikespolitik gick ut på att ”lättjefullt flyta med strömmen och då och då använda den diplomatiska båtshaken för att undvika kollisioner” i insikt om att ”vad som än händer så innebär det en förändring till det sämre och därför ligger det i vårt intresse att så litet som möjligt händer.” Detta var en behändig strategi under imperiets glansdagar då fred sedan länge rådde i den del av världen som var av intresse för regeringen i London. Men som europapolitik är den dömd att misslyckas. EU är nämligen en mycket speciell organisation.

En vanlig åsikt bland Storbritanniens många kritiker är att britterna aldrig förstod denna organisation. Framför allt gällde detta kommissionens viktiga och unika roll trots att den är mer utförligt beskriven i Lissabonfördraget än någon annan institution. Enskilda politiker kan säkert ha överraskats av kommissionens maktanspråk och ohörsamhet (artikel 245 tillhåller medlemsstaterna att respektera kommissionärernas oberoende och ”inte söka påverka dem när de utför sina uppgifter”) men deras tjänstemän visste utomordentligt väl hur EU-institutionerna fungerade. I memoarlitteraturen finns emellertid många uttryck för en frustration över byråkraterna i Bryssel. När David Cameron gjorde ett sista försök att omförhandla villkoren för medlemskap och inte kom någon vart skickade han ett telegram till London och förklarade att ”efter att ha talat med de här människorna i en och en halv dag vill även jag lämna EU.” Både Margaret Thatcher och John Major har vittnat om att de inte såg några möjligheter att stoppa en process som obevekligt rör sig mot en allt fastare sammanslutning. Lord Denning blev inte trodd när han 1978, i kommentarer till hur brittiska domstolar påverkas av EU-rätten, hävdade att ”fördraget är som inkommande tidvatten. Det flyter in i deltats förgreningar och uppför floden. Det kan inte stoppas.” Det visade sig vara en ganska bra beskrivning av vad Major, Thatcher och Cameron upplevde. Senare skulle Lord Denning likna EU-rätten vid en ”flodvåg som raserar skyddsvallar och dränker åker, äng och hus.”

Lissabonfördraget talar inte bara om vad som i dag är gällande rätt. Där finns också förespeglingar om vad framtiden bär i sitt sköte, framför allt i fråga om utrikes- och säkerhetspolitik. Unionen har många federala drag men saknar den federala statens klarhet vad gäller kompetensfördelning. EU-domstolens nuvarande ordförande Koen Leanerts har faktiskt sagt att det ”finns helt enkelt ingen inre kärna av suveränitet som medlemsstaterna kan hänvisa till gentemot unionens anspråk.” Till råga på allt lämnar många av fördragets artiklar utrymme för vida tolkningsmöjligheter. Kommissionen har därför stor frihet att utveckla sitt uppdrag att åstadkomma europeiskt mervärde inom ramen för en fortgående process ”för att skapa en allt fastare sammanhållning mellan de europeiska folken.” I detta värv är domstolen inte bara en idog medarbetare utan också den som avgör, från fall till fall, den rättsliga grunden för besluten. Denna utveckling är naturligtvis en utmaning av en helt annan dimension för Storbritannien än för länder som insett att detta kanske är enda chansen att skapa en federal stat utan att gå vägen via folkomröstningar.

Men det är inte möjligt eller rimligt att försöka stoppa denna process. Unionen måste ta sig an nya utmaningar. Den fråga det borde handla om är processen för att ge unionen överstatlig kompetens på olika områden. I detta avseende var konventet ett förlorat tillfälle. Storbritannien har gång efter annan försökt att hindra utvecklingen men även när det lyckats har det skett till priset av små steg mot en ”fastare sammanhållning.” När Wilson omförhandlade sitt anslutningsfördrag betalade han kompromissen med att acceptera direkta val till Europaparlamentet. Thatcher fick sin rabatt i Fontainebleau till priset av att höja momsuttaxeringen för att finansiera CAP. Cameron inlade veto mot beslutet om stabiliseringspakten och fann att de andra medlemsstaterna bara tog en mellanstatlig omväg.

Ett annat problem är att britterna både vill ha och äta kakan. Storbritannien deltar inte i EMU; står utanför Schengenområdet som innefattar Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz och är befriat från att fullt ut tillämpa Stadgan om de fundamentala rättigheterna men vill inte ställas utanför förhandlingar på dessa områden. London har svårt att förlika sig med en så självklar sak som att finansministrar från EMU-länder har ett behov att träffas i enrum. Trots brittiskt motstånd infogades, som nämnts, i Amsterdamfördraget en artikel som gav en grupp länder möjlighet att fördjupa samarbetet sinsemellan på olika områden. Självklart kan det endast komma ifråga om tveksamma länder kan ansluta sig senare och att icke deltagande länders rättigheter inte får trädas för när. Ändå är regelverket mycket restriktivt. Man skulle kunna tänka sig att det vore ett lockande alternativ att låta federalisterna marschera i väg och lämnade britterna i fred på den gemensamma marknaden. Men här kommer den nationella stoltheten i vägen. Storbritannien kan inte som europeisk stormakt tänka sig att tillhöra vad de själva kallar B-laget.

Att Storbritannien så ofta tvingades försvara sina intressen genom att förhindra en förändring innebar att regeringen disponerade ringa politiskt kapital för konstruktiva insatser. Det finns emellertid några tillfällen då mer energiska insatser kunde ha förväntats. När den irländske kommissionären Ray MacSharry lyckades genomdriva sin reform av CAP ville han också sätta ett tak för hur mycket i absoluta tal en enskild jordägare kunde få i bidrag. Just denna aspekt kunde Tony Blair inte acceptera därför att flera av de största beloppen hamnade hos brittiska personer – bland annat drottningen. Efter att så tydligt försvarat sina egna snäva intressen gick det inte att bli företrädare för samhällsnyttan och under det brittiska ordförandeskapet andra halvåret 2005 hände inget på detta område. Än mer svårförklarligt är att britterna inte insåg att den subsidiaritetsprincip de skröt med att ha infört var totalt tandlös. Regeln får rättsverkan endast om den som vill flytta en specifik behörighet till överstatlig beslutsnivå måste bevisa att detta är nödvändigt eller nästintill för att nå något mätbart europeiskt mervärde. Stats- och regeringscheferna i Laeken menade att det till och med skulle kunna bli tal om att flytta kompetenser till den nationella nivån. Kravet på subsidiaritet med sprängverkan fanns med som ett av Camerons fyra krav på att omförhandla fördraget men då var det försent.

Cameron är Storbritanniens mest EU-skeptiska premiärminister. Han kunde därför aldrig bli en trovärdig talesman för att landet skulle stanna i unionen. På många sätt kan man se hans tid som regeringschef som en ödesbestämd utveckling med Brexit som ett naturligt slut. Han bekräftade omvärldens intryck att britterna var med i församlingen men inte trodde på saken. Han lade all sin kraft på att försvara snäva brittiska intressen och gav högsta prioritet åt att skydda City från regleringar som kunde skada dess ställning världens finanscenter. Hans försök att stoppa Jean-Claude Juncker från att bli ordförande i kommissionen genom att begära votering i Europeiska rådet påminde om John Majors självskadebeteende. Hans försök att ensam stoppa finanspakten rundades som nämnts av de andra medlemsstaterna. I det tal där han annonserade en påtvingad folkomröstning spikade han fem mål för en reformerad union som han måste ha vetat var närmast ouppnåeliga. Trots detta skulle britterna ha röstat ja den 23 juni 2006 om inte ödet velat annorlunda.

Det är uppenbart emellertid för alla med insikter i ämnet att britterna inte kan få villkor som gör det attraktivt för andra länder att överväga att lämna unionen. Men om EU fortsätter att kräva att Storbritannien ska bli en lydstat till unionen så kommer vi att få en hård Brexit. Detta karakteriseras vanligen så att landet ”kraschar” ut ur unionen. Det värsta som då kan hända är att brittiska företag får samma WTO-reglerade relationer till EU som Australien och Nya Zealand haft sedan organisationens tillkomst som tullunion. Det kommer att kosta några procent på pundkursen men det är ingen katastrof. I jämförelse med den första brexiten – när de romerska legionerna tog sitt pick och pack och lämnade Britannia på 410-talet – är det försumbart. Den andra brexiten – när Henrik VIII bröt med den romerska kyrkan – blev smärtsam för folket som saknade klostrens välfärdssystem men berikande för överklassen.