I Vietnamkrigets och Watergates skugga

Essä I höstas publicerades Jan Eliassons memoarer Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst (Albert Bonniers). Berättelsen spänner över ett liv och en karriär som bland annat fört honom till posten som svensk utrikesminister och vice generalsekreterare i FN. Dagens Arena publicerar här ett utdrag ur boken, ett avsnitt som handlar om Eliassons tid vid svenska ambassaden i Washington på 1970-talet.

Watergateskandalen och Vietnamkriget var de händelser och politiska förlopp som mest dramatiskt kom att prägla tiden vid ambassaden i Washington 1970–74. Jag var där som förstesekreterare på politiska avdelningen och arbetade nära ambassadör Hubert de Besche och Leif Leifland, först andreman på ambassaden, därefter chargé d’affaires under tiden som Sverige av USA inte tilläts ha en ambassadör på plats på grund av vår hårda Vietnamkritik. Jag blev väl mottagen av dem båda. Jag förstod senare att Leifland och Knut Thyberg i Bonn gemensamt hade föreslagit UD att jag borde placeras i Washington efter min erfarenhet av USA som utbytesstudent.

Watergate var länge ordet för det av president Richard Nixon initierade – eller i varje fall inspirerade – inbrottet på det demokratiska partiets högkvarter i Watergatekomplexet. Det råkade också vara den byggnad där svenska ambassaden var placerad nära Potomacfloden och den anrika stadsdelen Georgetown.

Mac Mathias anade Nixons öde. Han hade bestämt sig för att bli en oberoende republikansk röst i senaten

En morgon i juni 1972 märkte jag, när jag parkerade vår bil i Watergates garage, att en av uppgångarna var plomberad som brottsplats av polisen. Det diskuterades inte särskilt mycket på ambassaden. På kvällen och nästa dag var inbrottet en lokal nyhet. Efter några dagar växte det till en nationell skandal med starka politiska förtecken. Så småningom nystades en kriminell operation upp som letts från Vita huset mot det demokratiska partiet. Det dröjde länge innan hela sanningen kom fram.

Jag representerade svenska ambassaden på Republikanernas partikonvent i Miami i augusti 1972. Watergategiftet hade ännu inte hunnit börja verka i landet. Efter en livlig och bullrig dag på konventgolvet bjöds jag till en buffémottagning på eleganta hotell Doral med toppgarnityret kring Nixon. Segervisshet rådde inför valkampanjen mot Demokraternas kandidat George McGovern (som klart besegrades i november 1972). Det skrålades och skålades på hotell Doral mellan Nixonanhängarna över den kommande segern över Saint George. Flera av dem som samlats på hotellet skulle senare hamna i fängelse för inbrott eller mened. De kom senare ut med böcker som möttes med skyltar utanför bokhandlarna – Don’t buy books from crooks, Köp inte böcker från kriminella.

Jag satt bredvid en liberal republikansk senator från Maryland, Charles Mac Mathias. Han viskade till mig: These are not my people. Vi lämnade partyt och tog en promenad längs stranden, tog av skorna och vadade i vattenbrynet. Mac Mathias anade Nixons öde. Han hade bestämt sig för att bli en oberoende republikansk röst i senaten. Vi höll kontakt under många år efter detta möte i Florida.

Efter jordskredssegern 1972 genomgick Richard Nixon i Watergateinbrottets efterföljd en enda lång politisk tandutdragning. Washington Post, med sin ägare och chefredaktör Katherine Graham, redaktionschefen Ben Bradlee och stjärnreportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein, kom med nya avslöjanden i en strid ström om Nixongängets kriminella aktiviteter. Huvudkälla var ”Deep Throat”, länge hemlig men till slut avslöjad som en av FBI:s vicechefer. Det är sällan en dagstidning har luslästs så länge och så noga av de utländska ambassaderna i Washington, inklusive den svenska.

Kongressförhör pågick ständigt och Nixon blev alltmer paranoid i sin bunker i Vita huset. Amerikanska kolleger inom administrationen talade öppet om det oundvikliga slutet. Det var mer plågsamt än roligt att höra en statstjänsteman göra en ordlek om USA:s president: We don’t sing Hail to the Chief anymore – we sing Bail or Jail to the Chief. Det handlade ju om förfall i en supermakt och en ledande demokrati.

Det sorgligaste och mest patetiska minnet av honom är för mig fortfarande bilden när han vinkar adjö med en trött segergest från flygplanstrappan

Watergate ledde alltså till Nixons fall och präglade liksom Vietnamkriget även hans eftermäle. I efterhand bör vi dock komma ihåg några av Nixons framgångar. Inom utrikespolitiken blev hans och utrikesminister Henry Kissingers arbete för normalisering av relationerna med Kina historiskt. Även med Sovjetunionen lades grunden för flera viktiga nedrustningsavtal. På det inrikespolitiska området tillkom flera sociala och miljöpolitiska reformer.

Men fläcken från Watergateskandalen gick aldrig att tvätta bort för Nixon. Det sorgligaste och mest patetiska minnet av honom är för mig fortfarande bilden när han vinkar adjö med en trött segergest från flygplanstrappan på väg bort från Washington efter att ha tvingats avgå som USA:s president. Henry Kissinger drabbades inte direkt av Watergateskandalen men hade länge en skugga över sig från Vietnamkriget och Allendes fall i Chile. Han har fortsatt att ge råd till amerikanska ledare, kanske till fler presidenter än någon annan.

Det går knappast att överskatta Vietnamkrigets inverkan på politik och samhällsliv i USA. Kriget splittrade det amerikanska folket. Över 50 000 amerikanska soldater dödades. Det skadade allvarligt USA:s ekonomi. Efter kriget skedde ingen verklig uppgörelse eller försoning med det förflutna, inte heller någon klargörande eller förlösande debatt. Kriget förblev ett nationellt trauma. I nästan varje stad jag besökte i USA fanns fysiskt eller mentalt skadade veteraner från Vietnamkriget.

Också utrikespolitiskt blev Vietnamkriget en belastning för USA, både i Asien och i Europa. Hundratusentals döda vietnameser, massiva flygbombningar av både militära och civila mål och användning av kemiska medel mot växtlighet i djungelområden för att kunna bomba vietnamesiska läger och baser. Allt detta fanns på tv-bilderna, detta relativt nya medium på 1960-talet. Opinionsstormar väcktes, inte minst i Europa och Sverige.

I Sverige var Olof Palme den tydligaste rösten i kritiken mot USA med starkt stöd i landet, särskilt bland unga människor. De diplomatiska relationerna blev allt kyligare mellan Washington och Stockholm redan vid mitten av 60-talet. Kulmen kom i december 1972 då Olof Palme från sitt köksbord i Vällingby läste upp ett uttalande, närmast en prosadikt, om de massiva bombningarna av Hanoi, Nordvietnams huvudstad:

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn, och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.

Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.

Jag hade vakttjänstgöring på ambassaden över julhelgen 1972, när Olof Palme gjorde detta hårda och personligt färgade uttalande om USA:s bombningar av Hanoi och Haiphong strax före jul. På ambassaden fanns också denna helg Leif Leifland och andresekreteraren Erik Belfrage.

När telexmeddelandet med texten tickade in insåg vi att det skulle bli en dramatisk och hektisk helg. Jag ringde upp vår ambassadör och läste upp uttalandet. Vi var överens om att det nog var bäst att de Besche höll sig tillgänglig i Washington och inte, som planerat, åkte till vänner för att fira jul i Virginia. Mycket riktigt blev de Besche uppkallad till tjänsteförrättande utrikesministern, Alexis Johnson, på julaftons eftermiddag. de Besche gick ensam till State Department. Vi väntade på honom på ambassaden efter mötet.

President Nixon och utrikesminister Kissinger hade båda blivit personligt upprörda över kopplingen till nazistiska illdåd i Palmes uttalande. Kissinger hade instruerat det amerikanska utrikesdepartementet att göra kraftfulla markeringar mot Sverige som skulle svida ordentligt. Alexis Johnsons budskap var i korthet att Palmes uttalande var oacceptabelt och outrageous för USA och dess politiska ledning. de Besche replikerade att han för sin del tyckte de amerikanska bombningarna var outrageous.

Det svenska uttalandet återspeglade enligt amerikansk uppfattning en bristande vilja att utveckla förbindelserna med USA. Washington skulle inte efter julhelgen skicka tillbaka vare sig ambassadör eller andreman till Sverige. Och Sveriges redan utnämnda ambassadör, riksdagsledamoten Yngve Möller, var tills vidare inte välkommen till Washington. Hubert de Besche skulle lämna den 8 januari 1973 för att tillträda som svensk ambassadör i Köpenhamn.

En vecka av livlig diplomatisk aktivitet följde denna osedvanligt skarpa diplomatiska aktion. Olof Palme skickade på juldagen ett budskap till president Nixon om djupet av det svenska folkets engagemang i Vietnamfrågan, utarbetat i nära samarbete med kabinettssekreterare Sverker Åström. Palme beskrev de förhoppningar som Sveriges folk hyste om ett slut på kriget.

Ett fatalt misstag undveks under dessa bråda timmar i kontakten med Vita huset och State Department. I det budskap som på engelska kom till ambassaden stod det your people, ert folk, med syftning på reaktionen mot Vietnamkriget. Jag var övertygad om att det skulle vara young people, unga människor, och deras reaktioner. Att tala om för Nixon och Kissinger hur upprörda amerikaner kunde vara vore ett magstarkt budskap från Sverige. Jag ringde på juldagens eftermiddag hem till Finn Börjesson på UD:s pressbyrå. Han bekräftade efter kontroll av texten tacksamt och med lättnad att ett misstag gjorts i telexöverföringen från Stockholm.

Flera amerikaner i administrationen talade om juluttalandet som droppen som kom bägaren att rinna över. Det sågs som kulmen på en serie händelser och opinionsyttringar i Sverige. Leif Leifland och vi andra på ambassaden i Washington drog slutsatsen att det skulle ta sin tid innan förbindelserna skulle normaliseras. Vår relation var ju kopplad till utvecklingen av Vietnamkriget, och USA:s och Sveriges uppfattningar var diametralt motsatta. Om Sverige valde att stå fast vid sin kritik och kriget höll i sig fick vi vara beredda på en längre tids kyla. Detta blev ambassadens analys och prognos.

Känsligheten i Vita huset ökade på grund av frågans infekterade karaktär inom USA. Universiteten var opinionsmäs- siga krutdurkar, familjer var splittrade, söner var försvunna utomlands som desertörer – också till Sverige – krigsfångars hustrur framträdde på tv och besökte regelbundet ambassaden med begäran om hjälp med kontakt med sina män eller söner. Smockan dallrade i luften varhelst Vietnamfrågan diskuterades, särskilt i konservativa kretsar och utanför östkusten. Jag kommer själv ihåg en fientlig publik i Fort Worth, Texas, där jag skulle hålla föredrag och delta i ett seminarium. Jag kortade av besöket i den iskalla miljön. Sverige och Vietnamkritik ville värdarna inte veta av, vilket man visade med obehaglig tydlighet.

En tragisk minnesbild från kriget är nationalgardets dödsskjutningar av fyra studenter vid Kent State College i Ohio efter USA:s invasion av Kambodja på valborgsmässoafton 1970. Invasionen och dödsskjutningen följdes av att mer än 200 universitet över hela USA stängdes för resten av terminen. Tårgasen hängde kvar i luften när jag i majkvällen körde hem via American University vid Ward Circle i Washington. Kerstin fick poliseskort förbi denna tårgasbemängda plats till sjukhuset med vår dotter Anna som slagit pannan blodig mot ett marmorbord i vårt hus på 45th Street.

Ofta anklagas diplomater för att vilja släta över och lägga tillrätta politikers mer färgstarka uttalanden. Den linje som ambassaden under Leif Leiflands ledning drev gentemot Stockholm var att vi skulle stå fast vid vår kritik. Om vi böjde oss och drog tillbaka vår kritik skulle vi förlora respekt inte bara hos amerikanerna utan också i omvärlden, menade vi. Detta inte minst hos andra stormakter, som kunde göra sig tankar om påtryckningars effekt på ett land som Sverige. Denna hållning accepterades av UD-ledningen och uppskattades av Olof Palme personligen.

Den första tiden efter juluttalandet blev kärv för oss i Washington. Leifland förhindrades av Nixonadministrationen att ta officiella kontakter över en viss nivå. Det blev många luncher för honom och mig ute på stan. Jag minns särskilt hans skarpa rapportering från samtalen med statsvetaren och diplomaten Helmut Sonnenfeldt om USA:s Sovjetpolitik. För egen del fick jag som förstesekreterare en snabb höjning av mitt representationsbidrag eftersom alltfler kontakter måste tas på lägre nivå och på restaurang. Det blev några extra kilon för fäderneslandet.

I ökande grad kom vi att arbeta med den amerikanska kon- gressen, universitet, fackföreningar och pressen. När inte Vita huset och State Department ville tala med oss – varför då inte tala med de liberala demokratiska senatorerna Hubert Humphreys, Walter Mondales och Ted Kennedys utrikespolitiska rådgivare? Varför inte i stället åka på föredragsturné till universiteten på den amerikanska västkusten? Så blev det för mig våren 1973.

Det diplomatiska arbetet kom att bedrivas mer okonventionellt än vanligt. I ett mer auktoritärt samhälle än det pluralistiska amerikanska hade detta lätt kunnat uppfattas som inblandning i inre angelägenheter. Vietnamfrågan var en het potatis på Capitol Hill och i hela landet. Men allt oftare under 1973 restes krav på normalisering av förbindelserna med Sverige från ledande senatorer och kongressledamöter, främst från svenskbygdernas Minnesota. En onödig minikris, tyckte många. USA får inte visa intolerans mot oliktänkande, menade andra.

Hösten 1973 kom de första signalerna om nytänkande. Henry Kissinger lämnade posten som säkerhetsrådgivare för att bli utrikesminister i september 1973. Som vanligt blev det hearings på Capitol Hill. Där tog den republikanske senatorn Charles Percy från Illinois i kritiskt tonläge upp Sverigerelationerna. Kissinger svarade undvikande men slog inte igen några dörrar för normalisering.

I november kom toppdiplomaten och chefen för UD:s politiska avdelning, Wilhelm Wachtmeister, på besök till Washington. Jag mötte honom på flygplatsen och kunde meddela att utrikesminister Kissinger skulle ta emot honom samma eftermiddag. Wachtmeister var förvånad. Han skulle träffa Europachefen Walter Stoessel, trodde han. Hade kanske senator Claiborne Pell – gammal vän till Wachtmeister – intervenerat?

Det var vid detta möte som Henry Kissinger med hänvisning till senatorerna Humphrey och Mondale fällde den för Sverige lovande kommentaren: I have to get those Minnesota senators off my back … Det var de senatorer som var politiskt mest besvärliga. Någon ändrad syn på Vietnamfrågan var det inte tal om. Men det var helt klart en politisk öppning.

Det hör till historien att Kissinger och Olof Palme sedermera utvecklade goda personliga förbindelser. Jag var själv med när Palme under Iran–Irak-medlingen på 80-talet besökte New York och sökte Kissinger på telefon. Vi nådde honom som nyopererad på ett sjukhus. Olof Palmes samtal var det första Kissinger tog emot efter en stor hjärtoperation. Han var rörd över Palmes samtal och omtanke. Hans första kommentar efter operationen var: ”Personalen här måste vara demokrater eller starka Vietnamkritiker. De skar upp mitt bröst och fann, till sin uttalade överraskning, ett hjärta.”