Vietnam När USA:s president Joe Biden besöker Vietnam på söndag kommer länderna att ingå ett ”strategiskt partnerskapsavtal”. Det välkomnas knappast i Peking. Internt gäller ”stabilitet” på kommunistpartiets villkor, medan samhället förändras. Det skriver Börje Ljunggren.
Nu på söndag den 10 september landar president Biden i Hanoi. Besöket äger rum i anslutning till det just då avslutade G20-mötet i New Delhi. Biden kunde välja mellan ett antal länder för ett bilateralt besök i regionen. Valet föll dock på Vietnam och det är knappast någon tillfällighet. Vietnam, som under det Kalla kriget blev det land som ojämförligt drabbades värst av den i USA då förhärskande dominoteorin – kommunismens utbredning skulle till varje pris förhindras – ses i dagens Washington som ett högt prioriterat land för ett fördjupat ”strategiskt partnerskap”. För Biden är det ännu ett steg i utbyggnaden av USA:s närvaro i Asien, med målet att hålla tillbaka Kina.
Fascinerande är att Biden kommer till Vietnam som den pådrivande parten, mer angelägen än värdlandet om denna ytterligare uppgradering av relationerna. Från amerikansk sida har man under en längre tid velat bjuda in det vietnamesiska kommunistpartiets generalsekreterare Nguyen Phu Trong, landets ledare sedan mer än tio år, men den snart 80-årige Trong har förhalat frågan med hänvisning till sin vacklande hälsa.
Särskilt det yngre, urbana Vietnam har en för regionen närmast unikt positiv syn på USA.
De verkliga skälen är dock betydligt mer komplexa än så och handlar inte minst om hur relationen till ett alltmer regionalt maktfullkomligt Kina ska hanteras. De båda länderna må båda vara leninistiska enpartistater, och i Hanoi är man mån om att bevara goda partirelationer till den eviga grannen i norr, men relationerna saknar inte påfrestningar, och den vietnamesiska opinionen hyser en djup misstro mot Kina. Särskilt det yngre, urbana Vietnam har, trots Vietnamkrigets fasor, en för regionen närmast unikt positiv syn på USA. Efter decennierna av förödande krig har nationen blicken riktad mot framtiden.
Kolonialismens och geopolitikens realiteter
Landets historia är djupt präglad av kolonialismens och geopolitikens realiteter, med USA som efterkrigstidens dominant. Under andra världskriget var Vietnam ockuperat av Japan, med Vichyregimen som villigt redskap. 1945 förklarade Ho Chi Minh landet självständigt, men 1946 inledde Frankrike ett tragiskt försök att återta sin koloni. Den vietnamesiska motståndsförmågan under Viet Minh, efter 1949 förstärkt av kinesiskt stöd, underskattades och kriget slutade med det franska nederlaget 1954 vid Dien Bien Phu.
Redan då spelade USA en allt viktigare roll, som finansiär av Frankrikes krig, och i de följande förhandlingarna i Genève delades Vietnam vid den 17:e breddgraden, enligt den amerikanske utrikesministern John Foster Dulles design. Kinas Zhou Enlai prioriterade Kinas intressen, snarare än Vietnams. Redan under president Kennedy drev USA, i det kalla krigets anda, in i vad som skulle bli det andra Indokinakriget.
”Incidenten” i Tonkinbukten i augusti 1964 gjordes av president Johnson, på falska grunder, till förevändning för att inleda bombningarna av Nordvietnam och snart befann sig osannolika 500 000 amerikanska soldater i landet. 58 000 av dem fick sätta livet till. Sökandet efter ”missing in action” pågår fortfarande. Antalet vietnameser som dog uppskattas till drygt två miljoner. Såren i det vietnamesiska samhället från inte minst napalmbombningarna är fortfarande djupa. Allt detta tillhör den tragiska historien. Ärkefienden Kinas slagskugga är emellertid nutid, offensivt manifesterad i dess anspråk på Sydkinesiska havet som ett kinesiskt innanhav.
Det skulle dock dröja till 1995 innan USA och Vietnam upprättade fulla diplomatiska förbindelser.
Våren 1975 intogs Saigon, och den amerikanska ambassaden utrymdes i ett sönderfallande Sydvietnam under kaotiska former. Året därpå återförenades Vietnam, på Nordvietnams villkor. Freden blev emellertid kortvarig. Utmed gränsen mellan Vietnam och Pol Pots Kampuchea inträffade allvarliga skärmytslingar och i december 1978 gick vietnamesiska styrkor in i Kambodja. I Phnom Penh installerades en Hanoi-vänlig regim. Inmarschen i Kambodja ledde emellertid inte, trots att Vietnam satte stopp för ett folkmord, till fred på Vietnams villkor. Landet skulle sitta fast i Kambodja i mer än ett decennium. Pol Pot tog sin tillflykt till gränsområdena mot Thailand och den detroniserade kung Sihanouk manade till motstånd mot Vietnam, landets ärkefiende. En sällsynt ohelig allians bildades av USA, Pol Pot-allierade Kina och ASEAN.
Till yttermera visso trängde kinesiska styrkor i februari 1979 in i norra Vietnam. Landet måste, menade Deng Xiaoping – Kinas nyvordne ledare, bestraffas för sin ”arrogans”, i form av vänskapsavtal hösten 1978 med Sovjetunionen och anspråken på en dominerande roll i Indokina. Ett kort, för Kinas del föga framgångsrikt, krig följde, och relationerna mellan Vietnam och Kina bottenfrystes i mer än 10 år. 1991 ingicks Parisavtalet om Kambodja. Gorbatjovs inträde på scenen, Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott, innebar utmaningar för Hanoi men skapade också nya möjligheter att koncentrera krafterna på landets utveckling. Redan 1986 hade doi moi, landets reforminriktade ekonomiska renovering, inletts. En ny era tog sin början.
Relationen till USA normaliserades
Det skulle dock dröja till 1995, 20 år efter Vietnamkrigets slut, innan USA och det under det vietnamesiska kommunistpartiet återförenade Vietnam upprättade fulla diplomatiska förbindelser. Det året upplevde Vietnam vad landets legendariska utrikesminister, Nguyen Co Thach, har kallat en ”rekordskörd”. Under loppet av några månader normaliserades relationerna till USA, samtidigt som man ingick ett samarbetsavtal med den Europeiska gemenskapen (EG) och blev medlem av den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN, som då organisationen år 1967 bildades hade som primärt mål att ”hålla tillbaka kommunismen”.
Men trots samhällsförändringarna har Vietnam förblivit en partistat.
Under de senaste decennierna har relationerna mellan USA och Vietnam utvecklats dramatiskt, både politiskt och ekonomiskt. År 2000 besökte Clinton som första amerikanska president det återförenade landet och i och med Vietnams inträde år 2007 i WTO började de ekonomiska relationerna ta fart. 2009 gjorde president Obama ett besök i Vietnam som fördjupade försoningen, och 2015 tog Obama emot partisekreterare Trong, inte landets president eller premiärminister, i Vita huset. Hanoi var mötesplats för president Trumps futila försök att genom toppmöte med Kim Jong Un omstöpa Nordkorea.
Snabb utveckling – och partistat
Vietnam har under de senaste decennierna undergått stora förändringar. Landets utrikespolitik, baserad på målet att ”diversifiera och multilateralisera”, har varit framgångsrik och stora framsteg har gjorts ekonomiskt och socialt. Men trots samhällsförändringarna har Vietnam förblivit en partistat, med kommunistpartiets ledande roll och försvarsmaktens skyldighet att försvara inte bara landet utan också partiet inskrivet i grundlagen. Civilsamhällets handlingsutrymme är starkt begränsat, och har snarast krympt, medias granskande roll likaså.
Två kontrasterande bilder avtecknar sig, en av landets snabba utveckling och integration i den globala ekonomin, en annan av partiets ambitioner att i en era dominerad av sociala medier vidmakthålla sin ställning. Ytterst gäller att partiets maktinnehav – ”stabiliteten” – inte får hotas.
Ekonomin har vuxit med 6–7 procent per år och landet är i dag ett etablerat medelinkomstland. Andelen av landets närmare 100 miljoner invånare som lever under fattigdomsgränsen har minskat radikalt och utgör i dag mindre än 10 procent av befolkningen. Samtidigt har klyftorna vuxit, utan att bli extrema. De sociala indikatorerna är goda, med en läskunnighet på cirka 95 procent och en förväntad livslängd på 76 år.
Uppenbart är att partiet inte är på väg att ge upp sitt maktmonopol.
Landets välutbildade arbetskraft utgör en stor tillgång. Den har möjliggjort en dramatisk utveckling av utrikeshandelns och, inte minst, utländska investeringars stora roll i landet. Den samlade utrikeshandeln uppgår i dag till drygt 200 procent av landets BNP, proportioner som bara länder som Singapore överträffar. De stora utländska investeringarna är huvudförklaringen. Samsung, som svarar för närmare en fjärdedel av landets export, är praktexemplet.
De utländska investeringarnas bidrag till landets BNP, förädlingsvärdet (”value added”), är dock lågt. Länkarna in i den vietnamesiska ekonomin är svaga och Vietnam befinner sig förhållandevis långt ner på värdekedjan. Potentialen är därmed stor för inte minst den framväxande bilindustrin med dess behov av underleverantörer. Landet har prioriterat utländska investeringar, och statsföretag. Den privata sektorns roll är mer komplex. Om landets produktivitet ska öka krävs att små- och medelstora företag bejakas på ett mer kraftfullt sätt. Oligarker lever, om än vanskligt, i symbios med partiet.
Växande spänningar med Kina
Av stor betydelse för framtiden är de många frihandelsavtal som Vietnam ingått. Vietnam var ett av länderna i Obama-administrationens Transpacific Partnership (TPP), punkterat av Trump men fullföljd av de återstående 11 länderna, med Japan i spetsen. 2020 ingick EU och Vietnam ett handels- och investeringsavtal. Kritikerna pekar på Vietnams bristande respekt för mänskliga rättigheter. Avtalet innehåller klausuler vad gäller fackliga rättigheter, som EU knappast hävdat i sin dialog. Den allt starkare fokuseringen på Kinas ger Vietnam en gynnad position, med fördjupat samarbete som övergripande tema.
Uppenbart är att partiet inte är på väg att ge upp sitt maktmonopol. Till bilden hör att den åldrade partisekreteraren Nguyen Phu Trong, är en partibyggare snarare än reformist. Han vill stärka partiet och bekämpa den, mycket utbredda, korruptionen. Såväl en före detta politbyråmedlem som ministrar har dömts till långa fängelsestraff. Trong, som byggt upp en starkare ställning än någon annan ledare sedan ”doi moi” lanserades för snart 40 år sedan, är den klart främste i partiets traditionella ledarkvartett, men fjärran från den ledarskapskult som präglar Xi Jinpings maktposition.
Vietnams stora utmaning är att också politiskt våga gå en öppnare väg än Kina.
Trong har dock onekligen tagit intryck av den kinesiska kontrollstatens metoder. Ett steg, som sommaren 2018 ledde till omfattande protester, var den cyberlag som skulle instiftas. Till skillnad från i Kina är både Facebook och Google tillåtna i Vietnam. Sociala mediekonton, som bland annat innefattar 66 miljoner Facebookanvändare, präglar samhället. Partiet stramar åt, i en riskabel balansakt med samhällsutvecklingen.
Vietnams stora utmaning är att också politiskt våga gå en öppnare väg än Kina. Så sker i dag i relativ mening, men inte med absoluta mått mätt. Landets möjligheter är uppenbara, men samtidigt är det konsensuspräglade partiet fixerade vid ”stabilitet”. Landet befinner sig helt klart i en på många sätt fördelaktig om än komplex geopolitisk situation, som man under senare år hanterat med stor klokskap. De växande spänningarna mellan USA och Kina förstärker både möjligheterna och utmaningarna. Den ”Östasiatiska fred” som i stort sett rått under de senaste decennierna kommer i den ödesmättade sino-amerikanska kraftmätningen att utsättas för växande påfrestningar.
De vietnamesisk-amerikanska relationerna inför Bidens besök
Den amerikanske historikern Edward Miller analyserar, i en nyutkommen antologi om samtida Vietnams utveckling och utmaningar (se beskrivning av författaren) i det insiktsfulla kapitlet Past Perfect: Peacemaking, Legitimacy and Reconciliation in US-Vietnamese relations 1975-2020, de amerikansk-vietnamesiska relationernas utveckling och rådande tillstånd. Han konstaterar att relationerna sedan USA och Vietnam i 1973 års fredsavtal förklarade sig vilja inleda en ”era av försoning”, aldrig varit bättre än i dag.
Normaliseringsåret 1995 var, konstaterar han, betydelsefullt. Men förbättringarna har sedan inledningen år 1986 av Vietnams reformprocess, doi moi, varit stegvisa. Förtroende byggdes upp, som efterhand lett till ”nya narrativ om försoning, framsteg och ‘krigsarvet’”. Denna utveckling var, konstaterar han, med hänvisning till andra av det kalla krigets konfrontationsområden, ingenting på förhand givet. I en tid av växande motsättningar och konflikter i världen uppmanar han de båda länderna att värdera den fredliga relation som de byggt upp tillsammans, och söka vägar att förstärka den.
Vietnam är ingen framtida allierad, men en nära relation till USA skapar som motvikt till Kina, ett ovärderligt handlingsutrymme för landets fortsatta utveckling.
President Bidens besök utgör ett mycket viktigt sådant tillfälle, med uppenbara möjligheter, och begränsningar. Relationerna kan fördjupas. Men trots betydande framsteg kvarstår, som Miller konstaterar, ett ”tentativt” element som ställer krav på båda parterna. Vietnam är ingen framtida allierad, men en nära relation till USA skapar som motvikt till Kina, ett ovärderligt handlingsutrymme för landets fortsatta utveckling. Klara gränser sätts av att partistaten inte är på väg att avveckla sig, även om partiet och det vietnamesiska samhället går i tilltagande otakt. Balansakterna har inget slut.
Börje Ljunggren är tillsammans med Harvard-professorn Dwight Perkins redaktör för Vietnam: Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order, Harvard University Press, 2023.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
