Vilka av oss ska genomföra SD:s politik i praktiken?

ESSÄ. Sverigedemokraternas politik kan få konkreta konsekvenser för de hundratusentals personer som arbetar i svenska myndigheter. Tjänstepersoners yrkesetik och demokratiska principer kommer att sättas på prov, skriver Jennie K Larsson.

Om ett par dagar går Sverige till val. Mycket tyder på att Sverigedemokraterna kommer att göra sitt bästa val någonsin. Att det kommer påverka svensk politik råder inget tvivel om. Trots det krävs partiet bara undantagsvis på svar om hur deras politik ska verkställas och vad den innebär i form av institutionella förändringar.

En av anledningarna till att Sverigedemokraterna sällan behöver förklara hur deras politiska förslag ska genomföras rent praktiskt är att vare sig politiker eller medier ägnar förvaltningspolitiken och förvaltningen något större intresse. I stället tenderar den politiska diskussionen och bevakningen röra sig på den nivå där politiken formuleras.

Detta är problematiskt då de politiska reformer Sverigedemokraterna har som ambition att driva igenom får konsekvenser för svenskt myndighetsväsende och också riskerar att skada det demokratiska systemet.

Det är därför viktigt att ställa frågan vad SD:s politik skulle innebära i praktiken.

Sverigedemokraterna har i år diskuterat att tvångsförflytta människor både inom och utanför Sveriges gränser. Dels med en ”återvandringspolitik” få människor att flytta till länder ”där de bör bo”, dels genom att så kallade ”utsatta områden” ska avvecklas och de människor som bor där omplaceras. Vidare anser partiledaren Jimmie Åkesson att det borde vara krav på att ange personer som gömmer flyktingar.

Det är därför viktigt att ställa frågan vad en sådan politik skulle innebära i praktiken. Hur ska den realiseras och vad innebär det mer konkret? För när Jimmie Åkesson diskuterar angiverisystem och tvångsförflyttningar är det inte endast en utsaga om Sverigedemokraternas migrationspolitiska agenda, utan visar också hur partiet ser på förvaltningen och de offentliganställdas roll.

Vad som står klart är att systemförändringar måste till. Likaså riskerar grundläggande värderingar som vägleder den offentliga sektorn att sättas ur spel, nämligen principen om allas lika värde inför lagen och neutral behandling oavsett kön, etnicitet, sexualitet och ursprung.

Sverigedemokraterna vill göra om Migrationsverket till ett ”återvandringsverk”, vars huvudsakliga fokus ska vara att identifiera och utvisa personer som partiet anser saknar ”självklara skäl att vara här och leva på svenska skattemedel”. Jimmie Åkesson har kritiserat handläggare för att de är för generösa i sina bedömningar av asylärenden och menar att Migrationsverket är en ”aktivistisk myndighet”.

Det är, milt uttryckt, ett anmärkningsvärt uttalande. Självständiga myndigheter ska enligt den nuvarande regeringsformen agera just självständigt och i enlighet med lagen, inte utifrån vad den för tillfället sittande regeringen tycker. Ibland kan det te sig aktivistiskt från maktens perspektiv, men det är också en grundläggande förutsättning för ett demokratiskt system.

Det säger också mycket om Sverigedemokraternas syn på tjänstepersoner och deras roll i den byråkratiska processen. På Migrationsverket arbetar jurister, statsvetare, psykologer och andra vars uppdrag är att värna asylrätten – tjänstepersoner för vilka mänskliga rättigheter är en hörnsten. I stället för att pröva och bedöma individers rätt till asyl, menar SD att de ska ta ställning till huruvida en person som har byggt upp ett liv i Sverige ska ha rätt till det eller inte. I stället för ”aktivister” vill man ha myndighetspersoner som verkställer policyer utan att ifrågasätta huruvida de krockar med internationell rätt eller de konventioner som Sverige förbundit sig att följa.

Det här är varningssignaler som måste tas på allvar. För även om migrationspolitiken utgör kärnan i Sverigedemokraternas politik, är det inte det enda område där partiet kommer genomdriva institutionella förändringar och förändra uppdragen för tjänstepersoner.

Eftersom partiets definition av svenskhet går bortom medborgarskapet och snarare diskuteras i termer av ”kulturell och nationell identitet” eller ”essens”, kommer systemet kräva att jurister formulerar lagtexter om vad som är svenskt och inte. Det kommer behövas tjänstepersoner som bedömer huruvida en person är ”svensk nog” eller inte för att få ha kvar sitt medborgarskap.

En tjänsteperson ska inte alltid lyda order.

Eftersom SD anser att en infödd svensk kan upphöra att vara en del av nationen genom att ”byta lojalitet, språk eller kultur” kan vi förvänta oss någon form av statlig kontrollfunktion som med jämna mellanrum testar medborgares lojalitet till fosterlandet. Inom sitt ämbete kan myndighetspersoner sålunda behöva bedöma kulturella vanor, kartlägga vilket språk som talas inom hemmets väggar eller genomföra kunskapstester.

Och hur mäter man människors lojalitet till Sverige och deras identitet som svenskar utan att inskränka grundläggande demokratiska rättigheter som yttrande- och tryckfrihet?

Vidare behöver människor som vägrar att lämna landet när de inte längre är välkomna i Sverige, eller för att deras bostad ska rivas, förflyttas med våld. Det kommer inte vara partiledningen i Sverigedemokraterna som utför arbetet, utan poliser eller kanske till och med militärer kommer kallas in.

Ett system med krav på att ange grannar eller andra som gömmer flyktingar kommer kräva att någon myndighet verkställer det. Om inte en särskild angiverimyndighet inrättas kan vi anta att det kommer bli ett arbete för polis- och domstolsväsendet. Poliser vars uppdrag blir att hämta och förhöra de personer som angivits och domare som ska utdöma straff för personer som upplåtit sitt hem till människor på flykt.

Mer konkret, hur ska ett sådant system utformas? Med en telefonlinje direkt till polisen där man kan ange sina grannar och kollegor anonymt? En sådan finns redan. Vad mer? En specialstyrka som då kommer hem till människor och gör husrannsakan, enbart grundat på att någon anonymt ringt in och uppgett att grannen gömmer flyktingar? Det skulle vara en allvarlig nedmontering av rättsstaten som vi känner den.

Det skulle vara en allvarlig nedmontering av rättsstaten som vi känner den.

Om det inte längre är medborgarskapet som definierar svenskheten, utan oprecisa och tolkningsbara begrepp som lojalitet, kultur och identitet, kan grundläggande principer om rättssäkerhet åsidosättas. Dessa begrepp måste definieras och göras konkreta nog för myndigheter att kunna bedöma och kartlägga. I förlängningen är detta något som kan leda till att socialsekreterare, läkare, lärare och andra tjänstepersoner riskerar att arbeta inom uppdrag där människor behandlas olika beroende på bakgrund. Många tjänstepersoners huvudsakliga uppdrag och värdegrund kommer handla om att särskilja människor på grund av bakgrund, kulturella vanor och värderingar.

Sverigedemokraternas politik blir i ljuset av dessa grundläggande systemförändringar i det offentliga Sverige ironiskt nog en självmotsägelse. En av de mest grundläggande svenska värderingarna som fastslagits i forskning om olika länders politiska kultur, är den höga nivån av tillit i det svenska samhället. Medborgare litar helt enkelt på varandra och på de offentliga institutionerna i Sverige i mycket högre utsträckning än i de flesta andra länder. Och orsaken till denna tillit är att institutionerna anses rättvisa i den bemärkelsen att de behandlar alla lika – oavsett härkomst, etnicitet eller kön.

I Sverige är det centralt att ingen blir förfördelad på grund av kulturella vanor eller lojaliteter med vissa nationella särdrag och inte blir sämre behandlad på grund av bostadsadress eller hur släkten firar högtider. Med Sverigedemokraternas politik skulle den svenska statsförvaltningen tvingas göra just det och därmed skulle grunden för den svenska tilliten sakta raseras.

Om Sverigedemokraternas politiska makt ökar blir det alltså än viktigare att Sveriges offentliganställda står upp för grundläggande demokratiska värden. Ty tjänstepersoner är, som statsvetaren Lennart Lundquist understryker, inte endast demokratins tjänare utan också dess väktare. Det är de offentliganställda som i och med sin centrala position i förvaltningen tar till vara medborgarnas intressen genom att verkställa besluten politikerna fattar – men även genom att i vissa fall vägra att lyda order när det uppstår ett kritiskt läge.

Grunden för den svenska tilliten skulle raseras.

En tjänsteperson ska inte, som de förväntas göra i Sverigedemokraternas Sverige, alltid lyda order. Tvärtom är tjänstepersoner skyldiga att vägra lyda lagen om den står i motsättning till grundläggande demokratiska värden. Det är också när dessa värden riskerar att sättas ur spel som tjänstepersoner måste våga visa civilkurage. Naziregimen hade haft det mycket svårare att verkställa politiken om juristerna stått upp för rättsprincipen att ingen får avrättas utan rättegång eller om tjänstepersonerna hade vägrat handlägga ärenden där mord eller angiveri ingick.

Vi är nu i ett läge där Sverigedemokraternas politik måste tas på allvar och dess konsekvenser undersökas. Debatten måste i större utsträckning handla om vilka konsekvenser Sverigedemokraternas politiska agenda riskerar att få för det demokratiska systemet.

Om politiker och medier inte tar förvaltningens centrala – och alltmer utsatta – position i det demokratiska systemet på större allvar, riskerar Sverige snart att hamna i en situation där förvaltningsanställdas yrkesetik och civilkurage kan vara det som avgör vår demokratis framtid.

***

Följ Arena Essä på Facebook