Diktatur Ledare som själva styr med våld har alltid en symbolisk snara hängande runt den egna halsen. Och de vet om det. Jesper Bengtsson reflekterar över varför rykten om presidenters död uppstår så lätt i diktaturer.
Nordkoreas diktator Kim Jong-un är försvunnen. I skrivande stund har han varit borta från offentligheten i cirka tre veckor och över hela världen pågår spekulationerna om vad som hänt.
Är diktatorn sjuk? Har han skadats av misstag under en militärövning? Har hans övervikt och alla cigaretter till slut tagit ut sin rätt?
Kanske är Kim Jong-un verkligen sjuk. Eller död.
Jag vet inte. Däremot vet jag att den här sortens rykten nästan alltid omger diktatorer och auktoritära ledare.
I höstas besökte jag Filippinerna, och nästan alla jag talade med skvallrade om hur sjuk president Duterte var. ”Han är döende”, sade någon. ”Kina har skickat ett medicinskt team för att behandla hans cancer”, sade någon annan.
För några dagar sedan uppmanade han landets poliskår att skjuta ihjäl alla medborgare som trotsade utegångsförbundet under coronakrisen.
Själv verkade han i högsta grad levande.
Samma sak i Burma eller Kuba eller Eritrea eller vilket annat slutet land som helst. Diktatorn omges nästan alltid av rykten om svår sjukdom, kanske till och med död.
Det mest bisarra exemplet är president Ali Bongo i Gabon. Den 29 oktober 2018 insjuknade den 59-årige diktatorn under en resa till Saudiarabien. Därefter försvann han spårlöst.
Precis som med Kim Jong-un gick det massor av rykten om sjukdom och död. Vid något tillfälle bekräftades det till och med att han fått en stroke.
Men i januari 2019 framträdde han plötsligt i ett tv-sänt tal. Men han rörde bara på munnen. Ansiktet var stelt som en mask och han blinkade bara ett par gånger under de tre minuter långa talet, något som borde vara fysiskt omöjligt.
Genast spreds ryktet att talet var ”deep fake”. En dataanimation. Och i det kaos som utbröt efter talet genomfördes till och med ett kuppförsök.
Det slogs ned.
Ali Bongo är fortfarande president i Gabon, och numera syns han då och då i offentligheten, om än hårt präglad av den stroke han hade 2018.
Det finns minst tre förklaringar till att den här sortens rykten alltid omger auktoritära ledare i slutna stater.
Den första handlar om diktatorns rädsla, eller snarare diktaturens rädsla. Eftersom auktoritära system bygger på just auktoritärt ledarskap, inte på förtroende eller tillit, finns det inget utrymme för att visa svaghet. I den meningen kuppförsöket i Gabon inte något misstag eller avvikelse från normen.
Svaghet kan leda till regimskifte. Eller döden.
I en demokrati som Storbritannien kan premiärministern drabbas av coronaviruset och lägga in sig på sjukhus i tre veckor, tillfälligt lämna över makten till en av sina minstrar, för att sedan återgå till jobbet som om ingenting hänt när han tillfrisknat. I en diktatur riskerar en sjuk ledare att bli avsatt eftersom det alltid finns personer och maktgrupper som står redo att ta över.
Ledare som själva styr med våld har alltid en symbolisk snara hängande runt den egna halsen. Och de vet om det.
Den andra förklaringen handlar om själva slutenheten. När den enda öppna information som finns att tillgå är propaganda förlitar sig människor på viskleken. Någon ser ett utländskt flygplan, som blir en ambulanstransport som blir en sjuk ledare, och så är han borta, säkert död.
Jag har sett olika varianter av detta under mina resor som journalist. I Bosnien på 1990-talet gick det väldiga rykten om vilka länder som egentligen stod på serbernas sida, trots att de på ytan tycktes stödja bosnierna. Historiska erfarenheter från världskrigen mixades med anekdotisk bevisföring och vips hade varenda fransk biståndsorganisation förvandlats till en spioncentral.
I Burma några år senare gick det eviga rykten om att diktatorn Than Shwe var svårt sjuk, säkret döende. Eller så handlade ryktena om allianser mellan militärjuntan och etniska grupper. Eller om något annat.
För mig har de där erfarenheterna alltid var de bästa argumenten för fri information och oberoende journalistik. De tidningar och publikationer som funnits i Bosnien eller Burma eller Elfenbenskusten har antingen varit regimtrogna eller lojalt organ mot någon annan grupp. De har bidragit till viskleken.
Fri information och oberoende journalistik hindrar inte rykten. Det ser vi med smärtsam tydlighet i floden av fake news och hatspråk i sociala medier. Men fri information och oberoende journalistik som kan leta sig bakåt i viskleken ökar chansen att någon till slut faktiskt skall ta reda på vad som ligger bakom alla rykten.
Det går att nå fram till en sanning.
Det tredje och viktigaste skälet till att rykten om presidenters död så lätt uppstår i diktaturer är förstås människors förhoppningar.
De vill att ryktena ska vara sanna.
De hoppas att ett skifte på förstaplatsen ska innebära en radikal förändring av samhällssystemet. Att deras land ska öppna sig.
Tyvärr blir det väldigt sällan så. Systemen är för det mesta mer robusta. I den arabiska våren hoppades människor på demokrati när en Mubarak eller en Ali Abduhllah Saleh eller en Kaddafi störtats. Resultatet blev kaos eller fortsatt diktatur. Ibland bådadera.
När Fidel Castro för några år sedan blev sjuk och lämnade ifrån sig makten hoppades många – på och utanför Kuba – att det skulle leda till ett bredare politiskt skifte.
Ett glasnost trettio år för sent.
Men systemet höll, och nu väntar alla istället på Raúl Castros bortgång, även om han formellt lämnade presidentposten 2018. Kanske kan det starta en process som leder till verklig förändring.
Och kanske kan det verkligen det. Men diktaturer som aldrig upplevt något annat än just diktatur har hela sitt system-DNA kodat efter auktoritära principer.
Då krävs det mer än en fallen ledare för att starta förändring, och jag tror inte att det finns särskilt många historiska exempel på motsatsen.
Om systemet skulle hålla även i Nordkorea återstår att se. Landet har redan klarat av tre arvsskiften utan att systemet ens har skakats i sina grundvalar. Men Kim Jong-un är knappt 40 år. Han far och farfar var åldrade och sjuka när de gick bort. Kanske finns det inte någon given efterträdare utsedd. Eller kanske står hans syster, Kim Yo Jong redo att ta över. Kanske blir det en maktkamp som i sig självt kan leda till en större förändring. Just nu är frågorna fler än svaren. Inget land är hemligare eller mer slutet än Nordkorea. Inget land är så svårt att läsa av.
Det enda man kan säga med viss säkerhet är att ett regimskifte i Nordkorea i det läge som råder i världen just nu faktiskt skulle kunna passera utan att någon egentligen bryr sig. Alla är fullt upptagna med att hantera coronakrisen och för första gången sedan andra världskriget tillämpar allt fler länder vad som närmast måste beskrivas som en nordkoreansk modell för problemlösning.
Stängda gränser. Total kontroll över informationsflödet. Utegångsförbund och undantagstillstånd. Varför gör vi inte som Nya Zeeland? frågar arga röster i sociala medier. Genom att tvinga hela befolkningen att stanna hemma i närmast total isolering i fem veckor har Nya Zeeland har i princip besegrat viruset. Den karismatiska och sympatiska premiärministern Jacinda Arden flaggar dock för att gränserna kommer vara hermetiskt tillslutna för överskådlig framtid för att säkra att viruset inte kommer tillbaka.
Normalt skulle sådana åtgärder väcka internationell avsky. Nu uppfattas de – rätt eller fel – närmast som en hjälteinsats.
Och Nya Zeeland är ändå en stabil demokrati. I mer auktoritära länder som Ungern eller Thailand har regeringarna använt krisen som en ursäkt för att mer permanent minska de liberala friheterna, inte minst pressfriheten.
Optimisten inom mig säger att detta är övergående. Att vi om några månader eller kanske ett år kommer kunna återgå till ett normalt, globaliserat och öppet samhälle igen. Kanske inte direkt. Men med hårt arbete och tid ska det vara möjligt.
Cynikern inom mig säger att trenden i den andra riktningen var tydlig redan innan krisen och att den nu bara har förstärkts. Kanske blir coronakrisen den ”tipping point” som sänker den anglosaxiska demokratiska modell som varit så dominerande under de senaste 100 åren.
I vilket fall kan vi vara säkra på att fler länder kommer att välja protektionism och en mer totalitär väg. Det kommer bli trängre för den fria informationen och den oberoende journalistiken.Och vi kommer få höra fler och fler rykten om sjuka eller möjligen döda diktatorer, utan att veta vad som är sant och falskt i det enda jämte ett virus som aldrig helt går att stänga in bakom en nationsgräns – ryktesspridningen.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
