Vise män från österns länder

historia Trettondagen nalkas, liksom de vise männen. Men varifrån kommer de? Erik Tängerstad tar oss med på en resa genom zoroastrism, frihetsmössor och världens äldsta stad. Häng med!  

De vise männen kommer lagom till trettondagen. Men varifrån kommer de? Från österns länder, åtminstone om man får tro evangeliet enligt Matteus (Matt. 2:1). Men ingenstans skriver han att de skulle vara tre, eller att de skulle vara kungar.

Däremot framgår det enligt Matteus grekiska originaltext att de är magoi, alltså det slags heliga män som företräder zoroastrismen: Zarathustras lära.

Så redan i början av Nya testamentets första evangelium korskopplas den tidiga kristendomen med den persiska läran om Zarathustra. Det är nästan magiskt. Stjärnan över Betlehem leder den ena religionen in i den andra. Själva ordet magi är dessutom beteckningen på en företrädare för zoroastrismen: magoi uttalas magi.

Att den västerländska tron på magi går tillbaka till Zarathustras lära är varken något nytt eller okänt. Det visste redan Mozart och hans publik. Figuren Sarastro i Trollflöjten är tydligt utformad efter Zarathustra, framför i enlighet med den version av zoroastrismen som förs fram bland frimurare. Och det fick Mozart äta upp! Man får inte ostraffat avslöja frimurarhemligheter.

Å andra sidan dyker Zarathustra upp på många platser inom det kristna västerlandet, inte bara i form av de tre vise männen som kommer med gåvor till Jesusbarnet. Också Nietzsches Så talade Zarathustra är ett exempel på zoroastrismens kulturella närvaro, liksom även Strauss tonsättning av den boken – alltså musiken som spelas i Stanley Kubricks film År 2001: ett rymdäventyr. När man tänker närmare på saken så leder de vise männen från österns länder oss in på en resa rätt ut i rymden; vi får följa en stjärna. Låt oss haka på!

På huvudena har dessa vise män röda, frygiska mössor. Alltså samma slags mössa som Gammelsmurfen har.

Först flera hundra år efter det att Jesus fötts börjar man prata om de vise männen från österns länder som vore de kungar, och dessutom tre stycken. I kyrkan Sant’Appolinare Nouvoi Ravenna, östra Italien, finns fantastiska mosaiker från början av 500-talet. En av dessa föreställer de tre vise männen Balthazar, Melchior och Caspar som bär fram sina gåvor till Jesusbarnet.
De är dyrbart klädda – med långbyxor! – men de är inga kungar.
Inga andra figurer bland mosaikerna i Sant’Appolinare Nouvo bär långbyxor. Det är ett exotiskt plagg. Bara de som rider har långbyxor. De uppfanns för länge sedan av ridande folkslag runt Svarta havet. Har man ingen sadel så är det praktiskt med långbyxor. Och kommer man från svartahavsområdet så kommer man från österns länder.

De kanske ser ut som kungar, men är det inte. Med tiden har dock detta som ramlat bort, åtminstone i katolska länder, så att de tre vise männen blir Los Reyes Magos, eller helt enkelt bara Los Reyes – sagokungarna som delar ut julklappar till barnen. På huvudena har dessa vise män röda, frygiska mössor. Alltså samma slags mössa som Gammelsmurfen har. Och som de franska revolutionärerna bar.

Frygien var under tidig järnålder ett fritt land i Anatolien, alltså platsen för dagens Turkiet, och de fria människorna där bar frygiska mössor. Romarna lät dessa vilda, fria människor med sina mössor, hästar och tro på Zarathustra hållas.

Och man blickade rätt ut i den fria rymden. Såg den stora, livgivande stjärnan. Dåförtiden trodde man även på ”den obesegrade solen”, också känd som Sol Invictus. Varje år verkar solen utkämpa sin dödskamp den 21 december. Men på tredje dagen uppstår den igen ifrån det döda: natten mellan den 24:e och 25:e återuppstår solen. Obesegrad; Sol Invictus.

Vid sidan av sin egen version av zoroastrismen verkar frimurarna även fira Sol Invictus, solguden med sju strålar som utgår från hjässan. Sol Invictus är frihetens symbol. Därför kom franska frimurare under 1800-talet att skänka sina amerikanska kollegor en staty som nu står vid inloppet till New Yorks hamn: The Statue of Liberty. Frihetssymbolernas frihetssymbol.

Men Sol Invictus bär inga långbyxor, utan istället en heltäckande toga. Så därför kan man få för sig att den framställer en kvinna: Frihetsgudinnan. Tittar man noga är det ingen kvinna. Gestalten är snarare androgyn.
Viktigare är att den håller frihetens fackla högt medan den går framåt – progressivt! – över slaveriets brutna bojor.

De vise männen från österns länder kommer för att markera ytterligare ett steg i den progressiva frihetskampen.

Statue of Liberty visar Sol Invictus i sin fulla kraft. Och frihetens förkämpar har långbyxor och frygiska mössor. Det visar bilder från 1789 och franska revolutionen. Mössan sätts på en lång stång och hissas högt upp i luften. En klassisk frihetssymbol, som återfinns i staten Argentinas offentliga statsvapen, och Kubas, och Nicaraguas, och San Salvadors: praktiskt taget varenda latinamerikansk republik använder sig av den frygiska mössan på en stång som sin frihetssymbol. Det gör man även i USA. Och i Frankrike.

De vise männen från österns länder kommer inte bara till Betlehem för att fira sin frälsare. De kommer för att markera ytterligare ett steg i den progressiva frihetskampen. Den som tror att Jesus är Kristus, Messias, Den smorde, Den av Gud utsände, kommer att leva ett evigt liv. Det är frihet. Och det är den stora gåvan till mänskligheten som de vise männen bär med sig. Åtminstone enligt Matteus evangelium.

Där berättas att när Josef fick reda på att hans flickvän Maria väntade barn, trots att de ännu inte varit tillsammans, så var hans första tanke att förskjuta henne. Men Matteus berättar vidare att det då kom en ängel till Josef medan han sov.
Och i drömmen sade ängeln till Josef att han skulle ta väl hand om Maria, för barnet hon bar skulle komma att frälsa folket. Därför skulle barnet heta Frälsaren. På hebreiska och arameiska betyder Yeshua/Jeshua bokstavligen ”frälsaren”. Uttalar man namnet på grekiska så blir det ”Jesus”. Om man säger det på arabiska så blir det ”Isa”. Och Isa är islams stora profet.

Jesus från Nazareth är den störste profeten i Koranen. Muhammad är den siste profeten, men inom islam så är juden Jesus den störste. Det kan vara bra att minnas när man talar om judendom, kristendom och islam. Och då bör man heller inte glömma zoroastrismen.

De vise männen från österns länder kommer så småningom att ta oss till vad som kan vara världens äldsta stad.
År 1962 blev den agnostiske och anti-katolske, marxistiske och homosexuelle filmaren Pier Paolo Pasolini bjuden till Vatikanen av påven Johannes XXIII.
Italien var efter andra världskriget ett slaget och söndrat land. Det var mot den bakgrunden som påven bad Pasolini om en film som kunde ena landet, till exempel om Matteus-evangeliet.
Mot ett löfte om fria händer gick Pasolini med på förslaget. Men det skulle vara regissörens Jesus i centrum, inte Matteus.

År 1964 kom filmen Il Vangelio secondo Matteo. Då hade Johannes XXIII redan varit död ett år. Men hans efterträdare Paulus VI var helt med på den gamle påvens linje. Också han var införstådd med bilden av en sanningssägande Jesus som både vågade och kunde gå på tvärs mot den etablerade överheten, även om det skulle kosta honom livet. För att lyckas med upplägget valde Pasolini att spela in filmen i södra Italien, i staden Sassi di Matera.

Staden var Italiens verkliga skamfläck, en plats alla helst ville glömma; en plats som de vänligt stämda jämförde med Dantes Inferno. Om något förändrats sedan medeltiden så hade den förändringen varit till det sämre – det var i alla fall bilden som spreds i resten av Italien under femtiotalet.

Att folk bodde i grottor utan elektricitet och rinnande vatten var kanske något man kunde stå ut med. Att den övervägande delen av befolkningen var analfabeter kunde man kanske också ha överseende med. Men den fruktansvärda trångboddheten skapade fruktansvärda hygieniska omständigheter, alla bodde i praktiken i ladugårdar med sina husdjur.
Spädbarnsdöden var skyhög och påstås i omgångar ha nått upp till 40%. Siffran är inte bekräftad eftersom vare sig sjukvård, eller statistik existerade. Praktiskt taget alla hade malaria. Feodalismen var djupt rotad. Kriget hade knappast gjort saker och ting bättre.

Under 1950-talet satsade den italienska staten stort för att få ordning på situationen. En helt ny stad byggdes upp utanför den gamla. Praktiskt taget hela den gamla befolkningen tvingades ut ur sina grottor och in i den nybyggda och funktionella staden. Naturligtvis var processen inte enkel att genomföra och människor gjorde motstånd mot förändringarna. Eller snarare, de som kunde gjorde motstånd genom att flytta: till USA eller Argentina; till Milano eller Malmö. Eller vart som helst. Bara man slapp Sassi di Matera.

Det är precis i den miljön, och med den befolkningen som statister, som Pasolini spelar in sin film. Lokalbefolkningen spelar sig själva. Det vill säga, de agerar statister för människor från Jesu tid.

EU:s kulturbyråkrater hade kommit med gåvor och med löftet om frihet, likt de vise männen.

Därefter står den gamla staden i princip öde. Först under sent 1980-tal började man dra in elektricitet och rinnande vatten. År 1993 utsågs Sassi di Matera till en del av UNESCO:s världsarv, för att 2019 bli EU:s kulturhuvudstad. På sjuttio år hade staden gått från att vara Italiens största skamfläck till att bli Europas kulturhuvudstad. EU:s kulturbyråkrater hade kommit med gåvor och med löftet om frihet, likt de vise männen. Alla jublade.

Där det ett halvsekel tidigare hade bott 16 000 tillsammans med sina djur bor nu kanske 3000, de flesta på deltid. Husen byggda på grottor har förvandlats till AirBnB. Turisterna hopas. Åtminstone fram till pandemi.

Staden har dessutom blivit bakgrund för nya filminspelningar, som den senaste Bond-filmen No time to die. Kanske ser man något nytt om man jämför James Bond och med Pasolinis vise män från österns länder?

Men det verkligt svindlande uppstår när man förstår att Sassi di Matera kanske är världens äldsta stad. I alla fall om man med stad menar en tätort som varit oupphörligt bebyggd och bebodd under åtminstone de senaste dryga 12000 åren.

De enda platser som verkar vara jämngamla med Sassi är Jeriko, Aleppo, Damaskus och några andra städer i dagens Mellanöstern – boplatser från stenåldern som är äldre än människans utvecklande av jordbruket. Av allt att döma har regionen Basilicatas gamla vulkaniska bergarter varit lättbearbetade, vilket gjort att människor tillverkat sina egna grottor för att skydda sig från bergslejon, mammutar och andra hot. Och sedan dess har de bott kvar.

Perspektiven är hisnande. Den som blickar ut över de bebyggda bergssluttningarna med sina bohålor blir mållös. Det blir hisnande och magiskt; liksom insikten att zoroastriska visa män kom att skrivas in i kristendomen redan från start.

När man får syn på allt detta är det som att kastas ut i rymden, som att följa en stjärna ut i det okända. Var bottnar man? Var i den fria rymden finner man fotfäste? Bland de klart lysande filmstjärnorna? Om man blundar kanske man kan höra de mäktiga pukslagen i Also sprach Zarathustra och för sin inre blick se Elvis Presley göra entré i Las Vegas. Eller begrunda att Giorgio Agamben som spelade aposteln Philippus i Pasolinis film också är den omtalade filosof som lanserat idén om homo sacer. Eller så kan man kanske försöka reflektera över att Daniel Craig, som James Bond, kör sin urgamla Aston Martin på exakt samma plats där Mel Gibson en gång för länge sedan spelade in The Passion of Christ.

Medan vi väntar på de vise männen från österns länder till trettondagen så är det läge att tillsammans med salig Bengt Feldreich än en gång stilla nynna ”Ser du stjärnan i det blå”. Eller, om man är mer profan, lyssna på Bachs Matteuspassionen.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook